Ja, jag vet att jag skrev att jag skulle ha semester från bloggen idag, och det ska jag också, typ. Det är bara det att sista dagen faktiskt blev bästa dagen och eftersom jag från början startade den här bloggen för min/vår skull som ett slags dagbok/fotoalbum (något som jag emellanåt glömmer numera när jag får beröm för att jag skriver roligt, det är bara att erkänna) måste jag i alla fall lägga ut lite bilder.
Vi har idag haft såå lyhörda, gosiga barn. Inte för att vi hade iPhone-fri dag utan pga gårdagens ”diskussion” (som, vilket de flesta nog fattar, var mer av ett gräl). De är inte korkade, minionerna våra, så de har verkligen visat sina bästa, kreativaste, ”vi kan visst leka utan iPhone-sidor”, vilket gett oss alla en toppendag.
Det är dessutom så otroligt typiskt oss att sista dagen fatta grejen. Sista dagen tog vi alltså bilen och körde i jakt på en mysig strand, och hittade en ljuvlig, för oss paradisisk, sådan på första försöket, vilket givetvis betyder att det finns fler lika bra.
Dagen tillbringade vi alltså, tack vare min fina kompis och kollega Carros tips, i Bratus. Vi var egentligen på väg mot Brela, men när vi såg och kände igen skylten mot Bratus svängde vi av, och det ångrade vi inte. Den var perfekt för oss. Ganska liten med samma slags ganska stora slipade stenar som på Brac, med någon servering och någon supermarket precis i närheten. Vi kunde ”slå läger” precis vid strandkanten, det var rent och snyggt, gott om plats, vattnet måste ha varit ett par grader varmare än i själva Makarska och vi låg i nästan oavbrutet mellan 11 och 17. Fantastiskt. Ljuvligt. Underbart. Gullelulligt.
Eftersom vi ska hem i morgon fick lunchen/picknicken bestå av vad som fanns kvar i skåp och kyl, så tjejerna gjorde stora (nöjda) ögon åt en lunch som bestod av ananas, päron, parmesanost, salta pinnar, gurka och chips….
När vi skulle hem dealade vi fult nog med de telefonlösa barnen. Ognällig dusch mot varsitt program på Viaplay innan vi gick ut och käkade. Fult fult fult och väldigt inkonsekvent, men väldigt effektivt.
Vi sög sedan ut det sista ur vistelsen genom att efter maten tillbringa så mycket tid vi orkade nere vid strandpromenaden, där det hoppades, åktes karuseller och lektes otroligt intensivt med de där lysande ”skjut-upp-i-luften-och-fånga-i-några-minuter-innan-de-fastnar-eller-går-sönder-grejerna” som säljs på varje marknad och turistort med självaktning.
På vägen hem konstaterade vi alla fyra att vi mer än gärna hade stannat kvar i en vecka till. Dubbel bitterljuv känsla verkligen, för det är ju både trist att då åka hem, men härligt att ha hittat någonstans att återvända till. Och DET ska vi. (Eftersom jag faktiskt har semester från bloggen idag, lägger jag inte ut några bildtexter, utan säger tack och godnatt och hoppas återkomma i morgon med den utlovade sammanfattningen.)
Ja, jag vet att det på Facebook såg ut som om vi hade dag 14 redan igår, men jag hade faktiskt ändrat det innan jag la ut det. Har dock inte brytt mig om att försöka hitta var jag kan uppdatera Facebooks automatsparade (?) förhandsgranskning, så det får vara så. Idag är det i alla fall dag 14 och inget annat. Alltså näst sista dagen och vi konstaterade igår att vi inte känner oss klara här. Skönt, för då finns det ju tungt vägande skäl att göra det vi är så (onödigt?) löjligt förtjusta i, nämligen att återvända till samma semestermål.
Man kan ju lugnt säga att vi har massor kvar att utforska i närområdet, eftersom hyrbilen stått stadigt parkerad på samma ställe sedan vi kom i lördags. (Japp, det känns lite onödigt, jag erkänner.) Idag hade vi tänkt ta en utflykt, men med tanke på vilka sena morgonvanor vi lagt oss till med samtidigt som det är en viss match vi vill se vid 16 idag, sköt vi det på framtiden och tog även idag ”lilla stranden”. Den där matchen, om den lilla turneringen VM överhuvudtaget röner något intresse i det stora landet i väst där football inte är fotboll, måste upplevas som ganska förvirrande för många. Isbjörnslandet mot isbjörnslandet liksom. Är det ens enligt reglerna?
Det är inte bara sena morgonvanor vi utvecklat, de är dekadenta också.Men någon måtta får det vara. ”Stopp, mamma, inga fler bilder nu!”Vi försökte förgäves få på båda barnen Sverige-tröjor redan från början, men Inna vägrade hårdnackat. Hon skulle minsann ha elefanttröja som jag. (Sen var det hon som fick oss att gå hem mellan strand och match, för att hon skulle kunna byta om…)”Mamma, vi tar en selfie på våra elefanttröjor…”Den har ju fin utsikt i alla fall, vår inte så välanvända bil.”Heja Sverige!”Där är den, drummelfärjan, som vi inte fick plats på häromdagen.
På stranden var det inte mycket nytt under solen. Sån fantastisk variation bjuder trots allt strandliv inte på. Man badar, torkar, solar, äter, badar mer, försöker i smyg övertala sitt ständigt kissnödiga barn att för guds skull kissa i vattnet utan att dra ner byxorna och utan att man ska behöva hålla henne som om hon kissade i skogen så att man ska kunna låtsas skaka på huvudet åt att hon faktiskt kissar i vattnet (denna härliga dubbelmoral) och så äter man lite till. Ungefär så i ojämna intervall. Ganska underbart faktiskt. Notera gärna nogsamt att vädret även idag varit toppen och att inga katastrofer whatsoever inträffat.
Dagens bästa var för övrigt när de medelålders norskorna bredvid oss sammanfattade sitt intryck av dagen med hur ”flotte och harmoniske börn” vi hade. Det är svårt att tänka något annat än ”ni skulle bara veta” samtidigt som man ler, nickar och håller med om hur ”flotte” de är. 🙂
Vid 15 lämnade vi stranden för att Inna som sagt självklart skulle kunna byta om till sin Sverige-tröja, och för att fräscha till oss någotsånär. Vattentryck och värme/kyla i kranarna här är inte helt pålitligt (jag fick mer eller mindre torka bort tvålen från kroppen), så att försöka tvätta tjejernas hår, som efter två veckors väldigt salta bad uppvisar ungefär samma kvalitet som svinto, känns som ett omöjligt företag. Därav flätorna… passar ju dessutom bra till svenska vikingar på något sätt… 😉
Vi lyckades få ett bord på en restaurang nere i hamnen som fullkomligen lyste av gula tröjor. Tyvärr gick det nästan inte att se den lägre vänstra tv-fjärdedelen från vår position pga blänk i skärmen, men det gick ju att kolla på nästa restaurangs tv också och stämningen var det verkligen inget fel på. Det applåderades, tjoades, körades ”Vi är svenska fans allihopa”, buades och hejades. Inna fattade direkt den där grejen med samhörighet och tyckte att alla med gula tröjor var hennes kompisar, så hon höll hov och diskuterade fotboll i alla möjliga sällskap på restaurangen och på stan. Helt utan att varken förstå eller på något sätt intressera sig för själva fotbollen. Hon är ett socialt geni, helt enkelt!
Stor entusiasm inför matchen…Ibland har jag bara löjligt svårt att sålla bland bilderna. Heja, heja, heja!!!På torget visades faktiskt matchen på storbild, men med 32 grader i skuggan valde de flesta lite mer skyddade platser under tak.Efter att ha varit runt de flesta vuxna sällskap med gula tröjor och ”pratat fotboll”, hittade hon två gulklädda barn att hänga med. Det kändes lite naturligare på något sätt.Med händerna i sidorna och allvarligt ansiktsuttryck diskuterar Inna en lång stund matchen med ”Ibrahimovic”. 🙂1-0 Sverige.Man behöver varken förstå eller intressera sig för fotboll för att helhjärtat ta del av firandet.Vi vann! Vi vann! Vi vann! Vi är i kvartsfinal!!! Heja oss!
När vi fått ner pulsen efter de hyfsat gastkramande sista 10-15 minuterna av matchen, var det dags att jämna ut balansen mellan intressena, så vi styrde kosan mot lekplatsen som vi hittade i natt. Det var lite enklare att leka färdigt i dagsljus.
Jag är helt klart fascinerad av grönskan och det där maffiga berget.”Nu måste jag nog sluta, för nu är jag vääääldigt snujjig!”Observatoriet var nog ännu coolare i dagsljus ändå.Lärande och lek i perfekt kombo.Det här är en stad full av lekplatser för både vuxna och barn.De funderar på att vara med i nästa Ninja Warrior.
Efter observatioriets lekplats gick vi bortåt stora stranden, för att kolla strandpromenaden som jag ju hört talas om av kompisar, och när vi började strosa ditåt förstår jag ju att alla som någonsin varit här i Makarska måste haft lite svårt att känna igen sig i det jag skrivit om staden tidigare, för uppenbarligen är det ju här 80% av staden (eller i alla fall turiststaden) befinner sig. Det var så att vi skrattade när vi började gå längs den otroligt välskötta och otroligt restaurang-, hotell-, strand- och försäljningsståndstäta strandpromenaden. Den tog ju aldrig slut. Både stranden och promenaden med ständigt nya restauranger, aktiviteter och stånd bara fortsatte och fortsatte.
Den delen som vi bor i och förälskat oss i är bara en väldigt liten del – och en aningen mindre turistisk del – av staden. Här kan man lätt identifiera både för- och nackdelar, för hade man bott längs strandpromenaden hade man (förmodligen) haft väldigt nära till stranden (fördel), men å andra sidan hade man inte fått den nära tillgången till den lite mer riktiga staden som vi gillar så mycket (nackdel). Min tidigare analys att här finns mycket kvar att utforska står sig dock fortfarande. Vi kommer att åka tillbaka nästa år. Helt klart.
Till slut – efter ytterligare några lekplatsavstickare – tog vi turisttåget tillbaka till början av stranden, där Inna och Mimi MÅSTE få hoppa i trampolinstudsmattorna. Viss kris uppstod då Inna förgäves försökte göra volter under hela sitt fem minuter långa pass, medan Mimi därefter gjorde volt på volt på volt…
När vi gick ner till stranden (den vi verkligen inte gillade) missade vi helt den otroligt välskötta och snygga strandpromenaden. Vi gick liksom innanför den. Tur att vi fick med oss en lite mer nyanserad bild än den av den (i vårt tycke) hemska stranden.Här fanns flera fina och välskötta lekplatser, till exempel denna jättestora precis i början.Jag missade att ta bilder på själva strandpromenaden, men barnen identifierade i alla fall varje lekplats längs med vägen. Det fanns även flera havsbaserade, både hinderbanor och regelrätta vattenrutschkanor. Kanske något för morgondagen?Vi gick så långt att vi till slut tog tåget tillbaka. ”Plingeplingeling, tåget går…”Inna är ganska nära att lyckas med sina framåtvolter, men fick aldrig till någon. Och så går Mimi bara upp och direkt gör bakåtvolt på bakåtvolt.
På väg tillbaka längs med hamnen upptäckte vi ytterligare något nytt. Hela hamnpromenaden var förvandlad till en matfestival med rykande grillar, färsk fisk och skaldjur, mini-donuts, honung, ostar osv osv och det kryllade verkligen av folk. Stora båtar som vi aldrig lagt till tidigare hade lagt till och agerade restauranger. Superhärligt, och vi har ingen aning om det varit så här varje kväll fast vi missat det, om det var något speciellt just i kväll eller om det bara är så att säsongen tar fart nu dag för dag. Det återstår att ta reda på, men det var väldigt härligt i alla fall. Speciellt när det nog fortfarande var 27-28 grader varmt.
Vi var tyvärr lite trötta, lite oförberedda och helt onödigt mätta efter att ha satt i oss ganska dåliga pizzor under matchen tidigare, så vi pallade inte riktigt uppskatta detta härliga på riktigt det sätt det borde uppskattats på, utan fick se till att få minionerna i säng innan 22 i alla fall, för att inte förstöra morgondagen.
Efter vissa diskussioner om skärmtid och allmän användning av iphones (självklart finns det även andra smartphone-fabrikat) har vi enats om att i morgon ha en iphone-fri dag. Alltså tror jag att jag i morgon – sista dagen innan hemfärd på torsdag – tar semester från bloggen. Det blir svårt att föregå med gott exempel annars, känner jag. Att vi har barn som är alltför beroende av skärmar kommer ju liksom inte ur intet, det är vi väldigt medvetna om. Alltså säger jag på återseende på torsdag, då jag tänkte försöka sammanfatta våra intryck och eventuella tips från denna, vår första, men absolut inte sista, Kroatientripp.
Wow, liksom, helt plötsligt hade hela hamnen blivit en festival.Överallt såldes det mat.Och vilken mat sedan. Både vi och barnen var helt fascinerade av bläckfisk, skaldjur, pyttesmå fiskar med huvud och fenor kvar och av stora fiskar med huvud och fenor kvar, men ingen hade riktigt modet att smaka något.Det här vädret (27-28 grader vid 21 på kvällen) vill jag ha även på vår egen Östersjöfestival.Krafterna börjar tryta en aning.Ingen festival utan musik.Från ovanför mitt huvud: ”Wow, mamma, vilken stor pizza. DEN hade jag aldrig kunnat äta upp.”Givetvis var vi tvungna att stanna till på torget, där England – Columbia var i full gång, och med betydligt mer publik än supervarma Sverige – Schweiz.Inna fortsatte helt ogenerat att bonda med alla som hade gula tröjor. 🙂
Rättelse från igår. Makarskas krogar stänger lyckligtvis bara vid 05 på lördagar… så natten har, trots Kroatiens vinst igår, varit lugn och fullt sovbar. Skönt. När jag idag vaknade bredvid Mimi och insåg att klockan var 09.17 stod det ganska klart att det stackars födelsedagsbarnet (Peter fyller 55 idag) knappast skulle få frukost på sängen. Idag heller. Oops. Däremot trodde jag när Mimi vaknade med ett andlöst leende att dagens första ord från henne skulle röra sig om pappans födelsedag, men nej.. sorry, Peter, men det hon sa (med världens bredaste leende och innan hon ens vaknat ordentligt) var: ”Idag ska jag få träffa Ebbe, för idag är det i alla fall fredag!” (Om du läser detta, Maja, så är risken överhängande att Mimi står utanför dörren hos er före frukost på fredag… Kommer ni att vara hemma? 🙂
Det stackars födelsedagsbarnet fick mycket riktigt fixa frukost själv, men han förärades i alla fall ”skönsång”, kramar och fina teckningar. (Vi är lite dåliga på presenter till vuxna i den här familjen – vi reser ju upp pengarna i stället…) Över frukost diskuterade vi var vi skulle tillbringa den 32-gradiga dagen. Vi var rörande överens om att vi inte skulle till ”stora stranden” där vi var igår (Sodom och Gomorra), men efter att ha funderat lite bestämde vi oss för att ge ”lilla stranden” åt andra hållet en chans i stället för att köra iväg någonstans och bada. Det skulle visa sig vara ett ganska bra beslut. Det var absolut inte den finaste stranden vi varit på, men den var fullt överkomlig, låg inom gångavstånd och funkade liksom utan att man skulle behöva ta till bibelcitat för att beskriva den. (Som övertygad ateist känns det extra bra att slippa det momentet faktiskt.) I och för sig hade det kanske känts skönt att rasta den där hyrbilen och se lite omgivningar, men överlag är det ju ganska skönt om man har det man behöver utan att behöva använda bilen. Vi funderar t.o.m. på att hoppa hyrbil nästa gång vi kommer hit. Vi är inte helt övertygade ännu, för det är ju skönt och lyxigt att ha bil, men så som vi (inte) använt bilen denna gång, hade vi likväl kunnat ta taxi.
”Lilla stranden”. Mycket skönare och mycket mindre folk än på den stora, men samma ganska trista småsten som nästan påminner om grus och dessutom är stränderna här betydligt smutsigare än de varit i Trogir och på Brac. Vi är glada över tvättmaskinen i lägenheten!Coolt med en liten bar i en grotta. Fördel: en ständigt kissnödig treåring (som till sina föräldrars förtvivlan vägrar göra som vanliga barn och kissa i vattnet) kan smita in på toa utan att bli uppmanad att handla något. Nackdel: det luktar ganska starkt av fukt.Ordningen återställd. Här kan man snorkla. (Eller i alla fall kolla ”genom skärmen” på cyklopet och faktiskt se något.)Idag fattade även minimini vitsen med cyklop.Så nu är de tre ute på luftmadrassen, spanandes efter fiskar.”Kolla vilken lång snippa jag har!” 😀Inna fick en ny kompis idag. Sexåriga Andrea från Bosnien, i den gula ”flytvästen”, som lärt sig engelska genom ”cartoons”. Tur att man inte jobbar som språklärare längre. Tänk att bli utmanövrerad av Youtube… 😉 (Inga upprörda känslor nu, alla pedagoger, jag vet bättre än så. Vi kommer att behövas även fortsättningsvis, men kanske är det dags för lite nytänk inom språkundervisningen.)Katastrof! Jag har nästan varit iväg på två veckors semester utan att publicera en fotbild! TUR att jag kom på mig själv och kunde åtgärda detta.Man kanske inte tror det med tanke på hur ofta jag är bakom kameran, men det händer att även jag leker med barnen.”Vi är långt långt ute till havs, mamma. Tänk om det kommer en vithaj!” (Haha! Visst ser bilden photshoppad ut på något sätt? Det är den inte, jag lovar. Jag leker faktiskt med barnen. Bara inte så ofta.)
Vi tillbringade hela dagen på stranden och (notera nu detta nogsamt) det var sol och 32 grader varmt hela tiden. Superhärligt. Preciiiis vad Peter allra helst ville göra på sin födelsedag faktiskt, soldyrkare som han är…
Vid 16-tiden började t.o.m barnen känna sig nöjda med sol och bad, och tyckte att vi skulle ”gå och ta en drink” någonstans (eh…?) och det förslaget var vi inte sena att nappa på. Vi gick till vinbaren som ligger precis utanför lägenheten, och fick oss ett jättemysigt litet mellanmål. Peter passade dessutom på att fråga var han skulle kunna köpa ett nytt cyklop av lite bättre kvalitet än nere i turistbasaren. Enligt servitören var det bara sisådär 100 meter iväg. En genomsvettig Peter kunde efter 2 km i eftermiddagshettan konstatera att de kroatiska metrarna övertrumfar de svenska ganska rejält. Men han köpte sig ett coolt cyklop i present till sig själv i alla fall.
MImi är så otroligt samarbetsvillig när man tar fram kameran.Födelsedagsbarnet.Och posören som gärna är med på bild.När det är födelsedag ska det så klart vara mousserande. (Liten Mimi, stora glas?)Skål, älskling!”Jag vill också skåla med pappa!””Jag också!””Mamma, ta en bild när jag äter citronen!”Och mindre än en sekund senare: ”Får jag se bilden?” 🙂De bästa presenterna är de man köper själv, eller hur, Darth?
Eftersom vi skulle ut på födelsedagsmiddag insisterade fröken vanity på att vi skulle ha ”make-up”, så sagt och gjort. Sminkväskan (jag som inte är en femårig tweenie säger fortfarande rätt och slätt smink) som legat nerpackad sedan vi lämnade Sverige, letades fram, och vi har minsann både läppstift och parfym, alla tre. (Peter var frestad, men stod över idag.)
Det där med att få till en bra selfie/wefie….Det blir inte enklare när man ska vara fyra på bilden.
Vi hade tre olika rekommenderade restauranger att välja mellan, restaurang Ivo, restaurang Kalalarga och restaurang Susvid. Efter att ha konsulterat Tripadvisor valde vi faktiskt inte den som var högst rankad av dem, utan den som kändes mest rätt, vilket var Susvid. Passande nog ligger den bara 45 meter härifrån, på torget, där det dessutom skulle bli livemusik. Vad syyynd…
Detta lilla troll…Hade det varit Inna hade detta varit en pose, men det här är Mimi i ett nötskal. Fröken kavat och svår… 🙂 Och ganska underbar.Systrarna Olofsson i ett nötskal! 😀Ganska nöjd…Trollunge!
Inna har fått mer än en servitris/servitör att höja på ögonbrynen och skratta (lite nervöst) med sina otroligt specifika beställningar de här dagarna. Hon vill ha: ”sparkling water, with a lemon slice, ice and a straw, please”. De flesta verkar inte riktigt vara beredda på den sortens beställning från en femåring, men hon brukar få vad hon vill ha. Det fick vi f.ö allihop idag. Riktigt god mat även idag. Det har varit ett genomgående tema här i Makarska. Vi har inte blivit besvikna någonstans. Härligt. Hoppas att det fortsätter så. Att sitta på torget i sol i den härliga kvällsvärmen och kunna låta barnen leka på den (otroligt hala) sluttande stenläggningen utanför var en riktig höjdare. Tjejerna ”made friends with” både tyskar, kroater och serveringspersonalen. Mimi är lite blyg, men med ångvälten Inna framför som kavat traskar fram till både vuxna och barn och börjar prata (”Hi. My namn is Inna. I’m five and a half [visar ena handens fingrar och böjer på andra handens pekfinger, så ingen kan missförstå]. What’s your name? [eller] You have a cute baby/dog.”) är det lätt att hänga med på en halvmiss. När hon (Mimi) blir stor och pratar engelska ska hon också jobba på jestujang och bara servera glass. Så det så.
Jodå, vi ser välnärda och lite vidbrända ut…Det är faktiskt väldigt halt och det kan man verkligen utnyttja i många lekar om man är tre och fem. (Och betydligt äldre än så, har vi sett många exempel på.)Och så kan man överdriva också.Jag frågade om jag fick ta en bild på dem båda tillsammans. Typiskt reaktion från båda. Inna börjar posera, Mimi gömmer sig bakom trädet.Allt som är högt måste klättras på. Så är det bara.Gaaaah, poserar hon?
När vi väldigt nöjda och belåtna lämnade Susvid styrde vi kosan mot något så märkligt som ett observatorium, som jag råkat läsa om. Det har varit mycket prat om stjärnor ett tag, så jag tänkte att det skulle kunna vara spännande. Inte minst eftersom observatoriets öppettider var 21 – midnatt. Det där att vara uppe länge är STORT när man är tre och fem. Att kunna säga teleskop och observatorium är också stort. Och lite svårt. Men de tränade träget hela vägen och var sååå taggade.
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga efter besöket, men det ÄR ju så coolt med eldsjälar, och killen (grundaren av observatoriet) som guidade oss (och 10 andra) bland stjärnor och planeter var verkligen en sådan, men ärligt talat såg vi kanske inte så mycket i det där teleskopet. Det var en gul plätt varje gång, men han berättade så engagerat och var så noga med att alla barn skulle få kolla först och kolla med rätt förutsättningar att vi ändå var väldigt nöjda när vi gick därifrån. Tjejerna var möjligen lite besvikna över att det inte var ännu coolare, men när vi i mörkret hittade en lekplats utanför var alla sådana tankar som bortblåsta, och när vi sedan kunde gå och dansa till livemusik på torget var kvällen ändå en total succé.
Bandet på torget bestod av åtta stycken rätt unga killar och när Inna, entusiastisk och aningen påflugen som hon är, ville gå fram efteråt och berätta hur bra hon tyckte att de var, kom den desillusionerade mamman med en massa varningar om att de hade sina kompisar där, att de kanske inte ens skulle lägga märke till att en liten femåring ville säga något eller att de kanske inte skulle bry sig om henne. Oj, vad fel jag hade. Tre stycken satte sig ner runt henne för att verkligen höra vad hon sa och sedan spelade de in en ”selfie-video” tillsammans med henne där hon fick hylla dem i kameran. Mamman kanske behöver tro lite mer på människors inneboende godhet…
De missar minsann inte en lekplats, även om det är kolsvart ute.Observatoriet var en väldigt cool, otippad byggnad och företeelse överlag.Bandet.Inna dansar loss.”Jo, jag tycker det är bra, men måste de spela så högt?””Va? Är jag uppe fast klockan är 22.30??”Inna och några av bandmedlemmarna.Hon är GANSKA nöjd efter att ha blivit så väl behandlad av sina nya idoler. <3Jag försökte få till en födelsedagsbild. Det gick sådär.Det är ju det där med höjder och Mimi…”Snälla Mimi, kan du i alla fall inte stå still där uppe?!” ”Men mamma, jag flossar ju!!” 😀
