Månad: juni 2019

Idag hade vi alla lite pms på morgonen, så det var inte den skönaste semestermorgonen av alla direkt, men till slut kom vi iväg under någorlunda vänskapliga former. Alltid skönt när det går att uppnå. Det var rejäla bilköer flera km in mot Makarska, så undrar om det händer något i stan idag eller om det alltid är så på lördagar.

Vi körde upp till Mimice och lämnade en full väska med för varma kläder och annat vi inte använder… (när ska jag uppnå den perfekta packningen?) och hämtade Anna och Holger för bad i Brela. Tyvärr har det infernaliska blåsandet lyckas sänka havstemperaturen rejält, så de utlovade ”ligga-i-hela-dagen-dagarna” har helt sonika blåst bort. Hoppas de snart blåser tillbaka. Jag saknar dem. I och för sig är temperaturen i luften något behagligare, men det räcker liksom inte riktigt. Å andra sidan påstår klart.se att det ska bli 38 grader nästa vecka, så det kanske är bäst att njuta av den relativa svalkan.

Idag provade vi för första gången ett av strandhaken. Inna valde ”Fast food” framför restaurangen med det, tyckte jag, mer lovande namnet ”Adriatik”, men konstigt nog var det riktigt bra. Och billigt. Alla nöjda.

Vi kanske inte synkade 100%-igt när det gällde bad och vila, men med tre vuxna var i alla fall alltid någon i vattnet med barnen, vilket alltid är en fördel. Personligen led jag av en – möjligen självförvållad – [blogg?-]huvudvärk, så för mig var det inte en toppendag, men hoppas att det var det för övriga.

Vid 16-tiden lämnade vi stranden så att Mimi skulle få visa ”vår” lägenhet och stad innan vi skulle kolla Sveriges kvartsfinal mot Tyskland 18.30. Hon var så härligt uppspelt över detta att vi skulle ha vänner i lägenheten att det till och med var spännande att duscha. ”Det är ju lite konstigt att duscha med vänner” och eftersom vi tänkte att de skulle sova över, viskade Mimi: ”Jag längtar tills det blir natt, för vi ska ju ha vänner som sover över. Det är så myysigt.” Vi måste nog skaffa lite fler vänner. (Jag kan säga att det dessutom slutade med att Mimi bestämde att hon och Anna skulle dela säng, så nu är de bundis på riktigt.)

Efter lägenhetsvisning och lite avkoppling var det äntligen dags för dagens höjdpunkt. Kvartsfinalen (som det så klart är och inte åttondel, som jag råkade skriva igår – tack, Peter!) mellan Sverige och Tyskland. Inte för att vi på allvar trodde att vi skulle ha en chans, men heja måste vi så klart och vi hade ju redan kollat upp att vår VM-restaurang skulle visa matchen.

Att sitta på restaurang och kolla fotboll utan ljud är både bra och dåligt. Det är supermysigt att sitta ute bland andra och kolla – uppslutningen var tyvärr inte som förra året när herrarna spelade, men några svenskbord fanns där i alla fall – men utan ljud är det svårt att komma i den där riktiga stämningen. Och när tv:n med jämna mellanrum ”frös” var det tur att vi kunde kolla på Annas telefon, för shit vilken nagelbitare det blev till slut. Det trodde man inte vid tyskornas 1 – 0… Vår gemensamma puls när tilläggstiden SEX minuter kom upp var nog fyrsiffrig. Vad är det som hänt med tilläggstid? Förr var ju tre minuter mycket och fem rent extremt. Då var det ju snudd på att någon dött på planen och fått bli hämtad med helikopter, men nu slängs det upp både sex och sju minuter som sedan dessutom tenderar att bli ännu längre. Tänker de inte alls på folks blodtryck? F.ö högaktar jag dagens domare som vågade säga nej till straff vid Hedvigs huvudboxning trots att topplaget låg under. Målvakten har alltid rätt, så är det bara. (Vilken position jag själv hade när jag var aktiv? Målvakt…)

För att fira den högst oväntade och högst glädjande segern tog vi en promenad längs hamnen, där det idag fanns en massa stånd. Det var dock inte så många som förra året då det kändes som om det började något slags festival, så det kanske bara var en lördagsgrej? Jag vet inte, men det märker vi kanske i veckan som kommer. Vi köpte i alla fall en sådan där lysande flyggrej även till Holger, och sedan var alla tre barnen upptagna en stund så vi vuxna kunde sköta våra sociala medier… Holger var överdjäklig på de där skjutarna och hade nog lätt kunnat få jobb i ståndet där de såldes. Att höra ”Bara ett skjut till, snälla!” från barnen är f.ö både läskigt och gulligt.

Jag kommer inte ihåg sammanhanget tyvärr, men snacka om att man får bita sig i tungan för att inte gapskratta när Mimi med gravallvar yttrar: ”Det var längesen jag var ung. Jag är ju fyra och ett halvt.” Hon är verkligen en ständig källa till känslor, den damen, både på gott och ont.

I morgon lämnar vi denna citylägenhet, som jag numera lärt mig att uppskatta trots dess småskavanker. Det är ju så det brukar vara. Jag har nog lite svårt med förändring helt enkelt. Att bo så här centralt är verkligen lyxigt, speciellt på kvällarna. Nästa boende kommer nog också att ta sin lilla tid att vänja sig vid. Anna säger att där inte fanns något varmvatten igår… Gaaaaaaah! Men fråga mig mot slutet av nästa vecka så vill jag säkert inte lämna det heller. Godnatt!

Ps. På onsdag spelar vi semifinal. Hur coolt är inte det! Ds.

När man ska stiga upp 07.00 för att köra till flygplatsen, är det 1. dumt att stanna uppe till efter 01.30 och 2. rent korkat att inte somna/vakna vid 03 och inte kunna somna om. Det enda goda i detta var att jag i alla fall märkte att det blåste halv storm ute och således hämtade in vår tvätt från balkongen vid halv fyra, för en halvtimme senare var det halv storm och ösregn… Pigg var jag i alla fall inte när vi anträdde de slingriga vägarna upp mot Split. Det är bara sex mil fågelvägen, men tog närmare en och en halv timme att köra, vilket i och för sig blev alldeles utmärkt tajmat med Anna och Holgers ”utkomst” från ankomsthallen. De hade inte samma tur som oss att göra hela passkontrollen och bagagehämtningen på rekordtid.

För Mimi, som varit orolig – och ganska bestämd med – att hon inte skulle gilla Anna och Holger, tog det ungefär elva minuters blyghet innan hon helhjärtat tagit dem till sitt hjärta och fullkomligt bombarderat Anna med berättelser och frågor om allt mellan (bokstavligen) himmel och jord. Att de hade med sig en Zuma (en Paw Patrol-hund) till henne gjorde inte det hela sämre. Inte heller att Anna har en helt annan intressant vinkling på Jesusfrågan än hennes superateistiska mamma. Det tog dock ytterligare några timmar innan hon kunde erkänna att mamma, som vanligt, hade rätt. 😉

Planen från början var att ”göra Split” idag, men i 36 graders värme är inte stadsliv det första man tänker på, så vi körde i stället nedåt kusten och stannade för bad en bit ner, på ett helt random ställe, Mala Rata (eller möjligen Mali). Vi har för oss att detta betyder ungefär ”lilla spetsen” eller något liknande, men Google föreslår ”lilla kriget” eller ”lilla råttan”. Är det någon som vet?

Det var väl i och för sig inte ett ställe vi känner att vi behöver återvända till, någon av oss, och markant kallare i vattnet var det dessutom. Typiskt första intryck att ge till våra ”första-gången-i-Kroatien-gäster”. När vi svalkat oss styrde vi kosan mot den enda restaurang som verkade finnas i närområdet. Möjligen borde vi ha blivit varnade av den förvånade blicken i den äldre mannens ögon när vi kom eller i alla fall av det faktum att han själv snörde på sig förklädet innan han kom och – utan att förstå ett ord engelska – tog vår beställning, men tydligen hade vi inte vår ”ser stället ut som ett pizza-ställe, beställ en pizza-radar” påslagen, för både Anna och jag beställde sallad. Dåligt beslut.

Med viss bävan styrde vi sedan – mätta men inte så belåtna – vidare mot Apartments Tom i Mimice. Det började bra med att jag tydligen stövlade rätt in i ägarnas privata hem. Det stod ”Info” och jag såg en disk till vänster en bit in, så jag tänkte att det var imponerande att de hade en riktig reception och uppenbarligen en massa leksaker för ankommande gästers barn. Det var köket, och leksakerna uppenbarligen ett boende barns, visade det sig någon sekund senare. Dessutom pratade – den väldigt trevliga – frun i huset inte ett ord engelska, så det blev en intressant check-in. Speciellt när jag – dumt nog – råkade nämna det faktum att vi andra fyra också skulle checka in på söndag. Det förstnämnda förstod hon, och blev väldigt nervös över, men inte det andra, det där småviktiga med söndag. En son – som kunde några ord engelska i alla fall – räddade oss till slut ur detta dilemma och efter att jag fått och – i ganska obekväm språkförbistringstystnad – hällt i mig ett glas hemgjord sherry, kunde vi kolla in omgivningarna. Som är helt ljuvliga. Det odlas kryddor och tomater, är lummigt och bedårande vackert. Rummet är ett rum och det är rent, sen behöver man nog inte prata så mycket mer om det, men resten gör nog ändå att vi kommer att trivas, trots att vi kommer att sakna många av de bekvämligheter vi är vana vid. Anna och Holger – som inte gjort misstaget att vänja sig vid sådana saker – stormtrivs. Ännu en anledning att det kommer att bli bra alltså.

Trots stormbyarna var vi så klart tvungna att klättra ner och testa den ”privata” stranden nedanför. Där var jättemysigt med en mängd små ”vikar” man kunde ha för sig själv. Dock var det så klart också väldigt vågigt med tanke på blåsten, så det var inte så barnvänligt. ”Till och med fiskarna har det svårt”, sa Inna när hon kom upp efter en snorklingsrunda. Hon tyckte att det var okej, bara hon fick lite hjälp när hon skulle upp, för det var stenigt och strömt, Holger älskade vågorna men Mimi tyckte det var läskigt, så vi hoppas på lite lugnare hav nästa gång vi ska dit. Det vore synd att inte kunna utnyttja det, när vi kommer att ha det så nära.

Alla var rätt möra efter den tidiga starten på dagen, så när alla tagit sig upp, hämtat andan och druckit upp allt resterande vatten, lämnade vi de nyanlända (att ta hand om en blivande vattenläcka, fick vi senare höra… lät ju som en bra start, speciellt med språket i åtanke, men det löstes lyckligtvis under kvällen) och körde ”hem” till Makarska, där vi tog ”busig siesta”. Detta är ungefär det bästa barnen vet och innebär i korta drag att de får obegränsad skärmtid och tillgång till snacks och/eller godis. Det är ju ändå fredag.

Efter denna förlustelse och varsin välbehövlig dusch, gick vi ut på stan, där det fortfarande blåste full storm. Dock varm full storm, så det var fortfarande minsta möjliga kläder som gällde, vilket Mimi vägrade, efter att ha sett sin alldeles nya och tänkt för lite svalare dagar (haha) långärmade t-shirt i väskan där jag packade ner den för att den uppenbarligen inte skulle behövas, tillsammans med 80% av resten av kläderna jag släpat med, så den skulle hon ha. Basta. Till hennes försvar klagade hon inte heller en enda gång på att hon var varm. Tur för henne.

Vi (jag) hade egentligen tänkt att vi skulle äta på den ljuvliga kvarterskrogen här på gatan, där jag åt en rent fantastisk ostbricka till lunch förra året, men efter att ha kollat på menyn insåg vi att vi får vänta med sådant ett par år, och hålla oss till restauranger där det finns möjlighet att få spaghetti och/eller pommes. Den möjligheten fanns inte här. Basalt djungelordspråk för föräldrar: Är barnen nöjda, är föräldrarna nöjda. Sen får man ta att ”äta ute” inte riktigt (underdrift) är samma njutning som förr.

När vi strosat runt lite – och bland annat försäkrat oss om att vi kan få se damernas kvartsfinal på Mimis favorithak i morgon – tändes en glimt i Innas ögon och med bestämd min förkunnade hon att hon minsann visste var vi skulle äta, och så drog hon iväg med oss över torget. Helt uppenbarligen hade hon ingen aning om vart hon egentligen var på väg, men det spelade inte så stor roll, för vi hittade ändå det perfekta stället, nere i hamnen i riktning mot ”lilla stranden” där vi faktiskt inte ens varit i år. Restaurangen hette Marina och påminde en hel del, både i meny och ålder på männen som jobbade där, om gamla Terrassen hemma. ”Vår” servitör hade dessutom den mest imponerande mustasch vi sett på mycket länge.

Här snackade vi rutin och erfarenhet, så personalen ”läste” situationen perfekt (barn som ätit för mycket snacks innan de gått ut) och gjorde en perfekt tolkning av vår märkliga beställning av lite bröd, lite strips och lite dåligt samvete-gurkor, och kom in med varsin hel tallrik (skalade) gurkskivor till barnen. Så jobbar proffs. Även Peters och min mat var god och väldigt riklig, så vi ger Marina 10 tummar upp för familjevänlighet.

Efter denna händelserika dag (och sömnlösa natt) slocknade undertecknad med kläderna på innan barnen ens hade borstat tänderna, så nu sitter jag ensam vid köksbordet klockan 02 och skriver, och inser att det här är rätt tokigt, även om jag har det ganska mysigt. Jag borde sova, inte blogga, men det är så himla svårt, för jag älskar att ha min blogg, och att göra den halvhjärtat hade inte funkat. Jag är ingen halvhjärtad människa helt enkelt, men det är självklart ett faktum att bloggen stjäl avkoppling. Jag vill ju gärna läsa en massa skräp och virka också, och inget av det har jag gjort ännu, men så älskar jag ju också min blogg. Hm. Detta dilemma. Nåja, vi får se hur det blir. 10 dagars Kroatien-blogg har jag ju i alla fall om jag skulle bestämma mig för att ta en paus. Det är bättre än ingen blogg. Med dessa visdomsord loggar jag ut och går och lägger mig igen. I morgon ska vi förhoppningsvis visa Holger och Anna vår nya favoritstrand i Brela, se Sveriges damer tvåla till Tyskland i kvarten och så har Mimi lovat att visa Anna och Holger både vår lägenhet och staden Makarska. (Med tanke på den eleganta rundvisning hon gav mig på restaurang Marinas toalett tidigare i kväll, tror jag ni har något att se fram emot, Anna och Holger. 🙂 God natt!

Rätt ska vara rätt, så eftersom jag gnällde igår får jag väl erkänna idag att de andra får vänta på mig också. Varje morgon, för jag vaknar sist varje dag. Dock verkar de väldigt nöjda med det, för fram tills jag vaknar verkar det vara en oskriven regel att det är fri skärmtid… Tur för dem att jag är en nattmänniska.

I förmiddags fick vi lite panik angående vår (min) konstiga nästa bokning som inte på något sätt verkar uppfylla våra vanliga krav. Jag måste varit i någon tillfällig naturromantisk svacka och tänkt att det vore mysigt att klara sig utan basala funktioner som bra nät och tvättmaskin… Väldigt olikt mig. Det var väldigt nära att vi bokade om till en ljuvlig poolvilla med supertrevlig värdinna (vi var där och kollade) trots att det skulle kostat oss en massa tusenlappar, men lyckligtvis (?) fick Anna oss på bättre tankar, så nu är vi tillbaka till originalplanen och hoppas att det kommer att funka bra. På sätt och vis har vi alltså tjänat/sparat 8-9000:- Undrar vad vi ska göra med dem…

På grund av våra hotellbekymmer var klockan närmare 13 innan vi kom till Brela, vilket innebar att vi fick bästa parkeringen precis vid stranden. Jo, det är sant, jag är inte ironisk. Det verkar som om folk tar siesta även från stranden, så ofta är det ganska tomt mellan 13 och 15. De första vi sprang på var hela klanen Svensson/Törneryd/Liljerum, som tyvärr var på väg hem till poolen igen, men lite (bittert och uppgivet) ”vart är kommunen egentligen på väg?-snack” hann vi alla fall med, anställda inom utb-förvaltningen vi alla kvinnor i sällskapet är/var. De forna bästa dagis-kompisarna Inna och Nanna har tyvärr tappat kontakten, så det var synd att det inte hann bli lite lek eller bad. Inna var i alla fall grymt imponerad av att mamma Emmie kände Leandro.

Bad i massor blev det iaf för oss, för idag är temperaturen ännu högre, ca 36 grader, så lyckligtvis blev det inget av Innas ”jag känner mig hängig och vill bara sova” efter lunch, för det hade känts tufft att åka hem, även om en lägenhet med AC (i vardagsrummet) inte är så dum. Jag har f.ö vant mig vid lägenheten nu och tycker inte att den är så dum. Värdparet är jättegulliga och läget helt oslagbart. Makarska är verkligen en supermysig stad!

Inna lyckades övertala sin pappa att få prova på att åka ”uppblåsbar soffa” efter en jetski, vilket visade sig vara ungefär som att slänga de 250 kuna i havet, för det var det ”läskigaste någonsin”, sa Inna och ”kulläskigt, men mest läskigt eller kanske mest kul”, sa Mimi, lika tydlig som vanligt. Sommarskuggan hann i alla fall med en massa kul, inklusive ett väldigt oplanerat dopp, medan barnen var ute i den flytande soffan. Efteråt berättade Inna att Peter hade fått välja; en tur i soffan eller en halvtimme på den flytande hinderbanan. 🙂

Vi sa – även idag – att vi inte skulle stanna så länge på stranden, men klockan var över 18 innan vi lyckades slita oss. När det är över 30 grader fram till midnatt gäller liksom inte vanliga regler.

Efter stranden körde vi mer eller mindre bara hem och vände, innan vi gick ut på stan för – tänkte vi – en ganska snabb matbit. Vi gick till vår favorit från förra året, Susvid, som kanske inte egentligen har den bästa maten, men väldigt trevlig personal, bra läge på torget och bra kött. Och mycket kött. När Inna i vanlig ordning tog hand om sin egen beställning, utbrast servitrisen (som vi mycket riktigt kände igen från förra året): ”Oh my good, I remember you! You were here last year and you ordered yourself then too”. Stolt Inna och stolta föräldrar? Japp! Språkkunskaper ÄR det viktigaste! Maten var ok, kvällen trevlig och vääldigt varm, och efteråt sprang barnen runt på det superhärliga torget med sina lysande grejer från igår (som faktiskt – peppar peppar – inte har fastnat i något träd ännu) och skaffade nya vänner från Kroatien och Storbritannien. Vi kom sedan i samspråk med de brittiska (eller snarare italienska och rumänska, boende i Birmingham, som de inte gillade) föräldrarna. Snacka om coolt när de har sett – och älskat – ”Bron”. Det är så skönt när inte all kultur kommer från den engelskspråkiga kulturen, utan lite motsatt också. De konstaterade att skulle de lära sig ett av språken i serien, så skulle det absolut vara svenska, för danska verkade väldigt svårt. Vi skrev under på det.

Efter det trevliga samspråket med Birmingham-föräldrarna blev det – sedan länge utlovad – glass till efterrätt och en skön promenad i den fortfarande 30-gradiga kvällen. När vi kom hem uttryckte Inna att hon skulle vilja sova i en vecka så att det snabbt blev den dagen då hon skulle få träffa Leandro igen… De ska sova över när de träffas i Sverige, påstår de. När jag himlade med ögonen och tyckte att hon möjligen överdrev litegrann, fick jag en förorättad blick och en uppläxning i form av: ”Hur skulle du känna det då, om du skulle vara ifrån pappa en hel månad?” Jag är inte helt säker på om jag ska skratta eller gråta, men jag har en känsla av att detta bara är början och bävar redan för tonåren.

I morgon bitti hämtar vi Anna och Holger på flygplatsen och inleder nästa fas av semestern. Det ska bli såååå roligt och såååå spännande att semestra ihop. Jag och Anna har varit bästa vänner sedan gymnasiet då vi träffades via fotbollen och med tanke på hur sjuuukt olika vi var redan då och fortfarande är, är frågan om vi fortfarande är vänner på riktigt eller för att vi bott på 50 mils avstånd de senaste 20 åren. Jag tror på det första! Bara barnen inte avskyr varandra! Mimi, som har lite svårt för förändringar, gillar dem inte, har hon bestämt sig för, så det är tur att vi vet att hon inte är långsint, för jag har i alla fall väldigt lätt att se hur hon och Anna ska bonda. De kan nog ha många intressanta samtal om Jesus. När jag sa till Mimi att Anna är en sådan där rolig vuxen som busar och hittar på saker, sa hon: ”Aha, som pappa!” Japp, precis. Jag är tråkmamman och pappan den roliga. Jag kan leva med det. Holger känner jag inte så väl, men hoppas att det ska gå bra. Jag har glömt att fråga hur de känner inför att hamna på bloggen, så vi får se hur det blir framdeles.