Kroatien 2019:1 Dag 10 Dagen S för sällskap

När man ska stiga upp 07.00 för att köra till flygplatsen, är det 1. dumt att stanna uppe till efter 01.30 och 2. rent korkat att inte somna/vakna vid 03 och inte kunna somna om. Det enda goda i detta var att jag i alla fall märkte att det blåste halv storm ute och således hämtade in vår tvätt från balkongen vid halv fyra, för en halvtimme senare var det halv storm och ösregn… Pigg var jag i alla fall inte när vi anträdde de slingriga vägarna upp mot Split. Det är bara sex mil fågelvägen, men tog närmare en och en halv timme att köra, vilket i och för sig blev alldeles utmärkt tajmat med Anna och Holgers ”utkomst” från ankomsthallen. De hade inte samma tur som oss att göra hela passkontrollen och bagagehämtningen på rekordtid.

Nu är Mimis dag gjord. Killen på krysset… eller Jesus på korset, som hon faktiskt – tyvärr – börjat kalla honom. Jag gillade ”killen på krysset”. 🙂 Långt senare genererade detta så många frågor kring om detta var det ”riktiga” korset, varför han hängde så konstigt och varför de hade gjort en kors i sten. Hur spikar man i sten?
Vyerna går som vanligt inte att fånga från bilfönstret och jag försöker som vanligt ändå.
”Vi har det bra, vi här bak i bilen…”

För Mimi, som varit orolig – och ganska bestämd med – att hon inte skulle gilla Anna och Holger, tog det ungefär elva minuters blyghet innan hon helhjärtat tagit dem till sitt hjärta och fullkomligt bombarderat Anna med berättelser och frågor om allt mellan (bokstavligen) himmel och jord. Att de hade med sig en Zuma (en Paw Patrol-hund) till henne gjorde inte det hela sämre. Inte heller att Anna har en helt annan intressant vinkling på Jesusfrågan än hennes superateistiska mamma. Det tog dock ytterligare några timmar innan hon kunde erkänna att mamma, som vanligt, hade rätt. 😉

De har kommit! Och här har det bara gått nio minuter, så Mimi är fortfarande liiite blyg.
Inna intog, alldeles frivilligt, sätet längst bak och stormtrivdes där.

Planen från början var att ”göra Split” idag, men i 36 graders värme är inte stadsliv det första man tänker på, så vi körde i stället nedåt kusten och stannade för bad en bit ner, på ett helt random ställe, Mala Rata (eller möjligen Mali). Vi har för oss att detta betyder ungefär ”lilla spetsen” eller något liknande, men Google föreslår ”lilla kriget” eller ”lilla råttan”. Är det någon som vet?

Det var väl i och för sig inte ett ställe vi känner att vi behöver återvända till, någon av oss, och markant kallare i vattnet var det dessutom. Typiskt första intryck att ge till våra ”första-gången-i-Kroatien-gäster”. När vi svalkat oss styrde vi kosan mot den enda restaurang som verkade finnas i närområdet. Möjligen borde vi ha blivit varnade av den förvånade blicken i den äldre mannens ögon när vi kom eller i alla fall av det faktum att han själv snörde på sig förklädet innan han kom och – utan att förstå ett ord engelska – tog vår beställning, men tydligen hade vi inte vår ”ser stället ut som ett pizza-ställe, beställ en pizza-radar” påslagen, för både Anna och jag beställde sallad. Dåligt beslut.

Inte så blyg…
Man kan göra så mycket med ett par sugrör.
”Killa mig, pappa! Killa mig! Iiiiihhhhhhh!”
Vi fick vänta länge på maten. Jättelänge. Speciellt på salladerna.
Finns det en brygga måste man springa ut på den. Det är sen gammalt.
Typiskt pizzaställe.
Strax efter denna bild sov de alla tre.

Med viss bävan styrde vi sedan – mätta men inte så belåtna – vidare mot Apartments Tom i Mimice. Det började bra med att jag tydligen stövlade rätt in i ägarnas privata hem. Det stod ”Info” och jag såg en disk till vänster en bit in, så jag tänkte att det var imponerande att de hade en riktig reception och uppenbarligen en massa leksaker för ankommande gästers barn. Det var köket, och leksakerna uppenbarligen ett boende barns, visade det sig någon sekund senare. Dessutom pratade – den väldigt trevliga – frun i huset inte ett ord engelska, så det blev en intressant check-in. Speciellt när jag – dumt nog – råkade nämna det faktum att vi andra fyra också skulle checka in på söndag. Det förstnämnda förstod hon, och blev väldigt nervös över, men inte det andra, det där småviktiga med söndag. En son – som kunde några ord engelska i alla fall – räddade oss till slut ur detta dilemma och efter att jag fått och – i ganska obekväm språkförbistringstystnad – hällt i mig ett glas hemgjord sherry, kunde vi kolla in omgivningarna. Som är helt ljuvliga. Det odlas kryddor och tomater, är lummigt och bedårande vackert. Rummet är ett rum och det är rent, sen behöver man nog inte prata så mycket mer om det, men resten gör nog ändå att vi kommer att trivas, trots att vi kommer att sakna många av de bekvämligheter vi är vana vid. Anna och Holger – som inte gjort misstaget att vänja sig vid sådana saker – stormtrivs. Ännu en anledning att det kommer att bli bra alltså.

Utsikten från trädgården är fantastisk.
Medan Anna och Peter åkte för att proviantera lite, kollade Inna sängarna och Holgers leksaker, och Mimi hittade ett magiskt blad (”det glittrade i min trädgård när jag plockade det, mamma, så då vet man ju att det är magiskt”) och kurerade mig från en hel hop påhittade krämpor.
Stormen från natten återkom medan vi satt där och väntade, och det var rejäla byar som drabbade oss.

Trots stormbyarna var vi så klart tvungna att klättra ner och testa den ”privata” stranden nedanför. Där var jättemysigt med en mängd små ”vikar” man kunde ha för sig själv. Dock var det så klart också väldigt vågigt med tanke på blåsten, så det var inte så barnvänligt. ”Till och med fiskarna har det svårt”, sa Inna när hon kom upp efter en snorklingsrunda. Hon tyckte att det var okej, bara hon fick lite hjälp när hon skulle upp, för det var stenigt och strömt, Holger älskade vågorna men Mimi tyckte det var läskigt, så vi hoppas på lite lugnare hav nästa gång vi ska dit. Det vore synd att inte kunna utnyttja det, när vi kommer att ha det så nära.

Stackars Mimi blev livrädd när en rejäl våg nästan slog omkull henne på väg ut i vattnet.
Egentligen kittlar de varandra, så det var inte lätt att få till denna bild.
Där uppe skymtar ”vårt” hus.
Kärlek
Ingen strand är väl komplett utan ett altare… (vänster)
Här får man obehagliga insikter om att man inte bara är fet numera, utan även helt totalt utan kondition. Urk.
Men det är även bedårande vackert, så när man måste hämta andan kan man (försöka) passa på att njuta också mellan de pinade andetagen.

Alla var rätt möra efter den tidiga starten på dagen, så när alla tagit sig upp, hämtat andan och druckit upp allt resterande vatten, lämnade vi de nyanlända (att ta hand om en blivande vattenläcka, fick vi senare höra… lät ju som en bra start, speciellt med språket i åtanke, men det löstes lyckligtvis under kvällen) och körde ”hem” till Makarska, där vi tog ”busig siesta”. Detta är ungefär det bästa barnen vet och innebär i korta drag att de får obegränsad skärmtid och tillgång till snacks och/eller godis. Det är ju ändå fredag.

Efter denna förlustelse och varsin välbehövlig dusch, gick vi ut på stan, där det fortfarande blåste full storm. Dock varm full storm, så det var fortfarande minsta möjliga kläder som gällde, vilket Mimi vägrade, efter att ha sett sin alldeles nya och tänkt för lite svalare dagar (haha) långärmade t-shirt i väskan där jag packade ner den för att den uppenbarligen inte skulle behövas, tillsammans med 80% av resten av kläderna jag släpat med, så den skulle hon ha. Basta. Till hennes försvar klagade hon inte heller en enda gång på att hon var varm. Tur för henne.

”Du måste ta en bild på min krans, mamma. Du får inte ta bort den.” Självklart hör och lyder jag.
Klart man matchar leopard med leopard.
Här bor vi, på krypavstånd från torget.
Fråga mig inte, för jag har inga svar.
Nope, inga svar alls.
”Jag är en staty!”
”Jag är Jesus på korset!” Jomen…
Mimi ville – som vanligt – först inte vara med på familjeselfien framför kyrkan och berget, men efter att ha lockat henne med att berätta om Jesus och törnekronan och göra paralleller till hennes egen krona, gick hon med på att vara med. Klart man måste se lite bister ut med en sådan bakgrund. En törnekrona skojar man inte bort.
Ärligt talat ser man inte så mycket av varken kyrka eller berg, men vi hade så kul att vi struntade i det.
Denna älskar jag! <3
Och denna är ganska talande… Nu har det gått överstyr och är dags att sluta.
De är statyer, precis som statyn framför kyrkan i bakgrunden.

Vi (jag) hade egentligen tänkt att vi skulle äta på den ljuvliga kvarterskrogen här på gatan, där jag åt en rent fantastisk ostbricka till lunch förra året, men efter att ha kollat på menyn insåg vi att vi får vänta med sådant ett par år, och hålla oss till restauranger där det finns möjlighet att få spaghetti och/eller pommes. Den möjligheten fanns inte här. Basalt djungelordspråk för föräldrar: Är barnen nöjda, är föräldrarna nöjda. Sen får man ta att ”äta ute” inte riktigt (underdrift) är samma njutning som förr.

När vi strosat runt lite – och bland annat försäkrat oss om att vi kan få se damernas kvartsfinal på Mimis favorithak i morgon – tändes en glimt i Innas ögon och med bestämd min förkunnade hon att hon minsann visste var vi skulle äta, och så drog hon iväg med oss över torget. Helt uppenbarligen hade hon ingen aning om vart hon egentligen var på väg, men det spelade inte så stor roll, för vi hittade ändå det perfekta stället, nere i hamnen i riktning mot ”lilla stranden” där vi faktiskt inte ens varit i år. Restaurangen hette Marina och påminde en hel del, både i meny och ålder på männen som jobbade där, om gamla Terrassen hemma. ”Vår” servitör hade dessutom den mest imponerande mustasch vi sett på mycket länge.

Här snackade vi rutin och erfarenhet, så personalen ”läste” situationen perfekt (barn som ätit för mycket snacks innan de gått ut) och gjorde en perfekt tolkning av vår märkliga beställning av lite bröd, lite strips och lite dåligt samvete-gurkor, och kom in med varsin hel tallrik (skalade) gurkskivor till barnen. Så jobbar proffs. Även Peters och min mat var god och väldigt riklig, så vi ger Marina 10 tummar upp för familjevänlighet.

Vad gör du i mitt glas, Mimi?
Nöjda barn. Nöjda föräldrar.
Jag upprepar. Nöjda barn. Nöjda föräldrar.
Vi matchar varandra.
Okej, vi har lite att jobba på när det gäller bordsskick, men hon ser ut att trivas i alla fall, och klart att hon måste kolla om hon fått något nytt sms från pojkvännen på Brac. (Lite nedslående är det när hon berättar hur hon längtar tills semestern är slut, för då ska de sova över…)
Som sagt, det där med bordsskick…
Gurkor går att ha till så mycket.

Efter denna händelserika dag (och sömnlösa natt) slocknade undertecknad med kläderna på innan barnen ens hade borstat tänderna, så nu sitter jag ensam vid köksbordet klockan 02 och skriver, och inser att det här är rätt tokigt, även om jag har det ganska mysigt. Jag borde sova, inte blogga, men det är så himla svårt, för jag älskar att ha min blogg, och att göra den halvhjärtat hade inte funkat. Jag är ingen halvhjärtad människa helt enkelt, men det är självklart ett faktum att bloggen stjäl avkoppling. Jag vill ju gärna läsa en massa skräp och virka också, och inget av det har jag gjort ännu, men så älskar jag ju också min blogg. Hm. Detta dilemma. Nåja, vi får se hur det blir. 10 dagars Kroatien-blogg har jag ju i alla fall om jag skulle bestämma mig för att ta en paus. Det är bättre än ingen blogg. Med dessa visdomsord loggar jag ut och går och lägger mig igen. I morgon ska vi förhoppningsvis visa Holger och Anna vår nya favoritstrand i Brela, se Sveriges damer tvåla till Tyskland i kvarten och så har Mimi lovat att visa Anna och Holger både vår lägenhet och staden Makarska. (Med tanke på den eleganta rundvisning hon gav mig på restaurang Marinas toalett tidigare i kväll, tror jag ni har något att se fram emot, Anna och Holger. 🙂 God natt!