Gaaah, nej, denna lägenhet och jag är inte vänner ännu. Natten har varit o-bra, kan man säga. Det är för ljust, går inte att stänga dörren ut till korridoren för då dör man av värmeslag och dessutom är det så snett och vint att dörren bara öppnas om man försöker ställa den på glänt, det är lyhört och gick bara inte att somna. O-bra var ordet.
Morgonen gick annars i kommunicerandets tecken. Inna frågade igår om inte hon kunde få messa direkt till Leandro genom sin egen telefon och hans mamma Else-Marie sa ja, vilket hon möjligen ångrar nu, för det har gått mååånga sms mellan de unga tu redan. Tonåren kommer tidigt nuförtiden. Även Mimi ville så klart messa sin bästa vän Ebbe, fast där blev det inte så många och långa haranger i alla fall. Men många bajskorvar… När jag kollade i Innas telefon såg jag dessutom att det nog är tur att inte alla mess går iväg, för hon är väldigt kärleksfull, den lilla räkan, och Sommarskuggans sms kommer från min kollega Martins telefon. Möjligen hade hans fru blivit lite förvånad om Innas senaste sms hade gått fram… ?
Efter bara några Mimi-utbrott kom vi så iväg med siktet inställt på stranden Bratus, som vi gillade väldigt mycket när vi hittade det sista dagen förra året. Kärleken håller nog i sig även i år, men det var aningens mer folk och kanske inte riktigt så fina stenar som vi kom ihåg det som. Dock var det absolut inte så mycket folk att man behövde trängas, vilket den kroatiska familjen bredvid oss tydligen inte fattade. (Jag fattar att alla som läser får en obehaglig insikt i min sjuka hjärna när jag blottar alla mina issues så här, men det ÄR INTE OKEJ att lägga sig 10 cm från någon annan när det finns sex tomma meter på andra sidan. Det är inte ens sedan gammalt, det är en regel med dödsstraff som lägst på straffskalan.)
Det är över 30 grader varmt så lyckligtvis tillbringar vi inte så mycket tid på vår plats, således lever samtliga fem i den påträngande familjen ännu, men det var nära. Hur nära anar de förmodligen inte själva. Lunch intogs på – den enda – restaurangen, där kyparen var ute och plockade kryddorna från krukorna bredvid borden. Här snackar vi lokalt! Det var väldigt väldigt gott, även om jag och kocken har lite olika uppfattningar om hur något bör se ut när det är stekt. Smaken på min tuna steak var fantastisk så jag tänkte att jag nog kunde äta trots att firren knappt vänt i pannan, men efter att konsistensen nästan fått den att vända i magen på mig också, fick jag ge upp och be att få den well done (vilket vi iofs inte heller var riktigt överens om, men vi närmade oss i alla fall. Ge oss ett par dagar till så är vi nog vänner). Det var i alla fall ljuvligt att äta riktig mat i stället för all snabbmat och pasta det oftast handlar om i miniorernas sällskap.
Vi blev kvar på stranden längre än vi hade trott och tänkt och sedan körde vi och provianterade lite på ett lite (mycket) större Konzum utanför stan, så när vi kom hem var vi väldigt nöjda med att bara göra absolut ingenting. Eller, rättare sagt, Inna var strängt upptagen, dels med att tjata om att få gå ner till lägenhetsägarna på våningen under (de har en hund…), dels med att vända, vricka, vrida och tjata om sin lösa tand. Jag var helt övertygad om att det ändå skulle ta ett par dagar till innan den gav upp, men innan 21, precis som pappan förutspått kom hon glädjestrålande med glugg. Rejäl glugg. Det är nog bara att ställa in sig på att vi snart har en liten kanin-unge med gigantiska framtänder.
Vi orkade faktiskt inte ens gå ut och käka utan slängde ihop lite pasta respektive sallad. Eller ”slängde” var kanske lite att överdriva, för (ja, nu tänker jag vara gnällig igen) det är inget direkt kök man ”slänger ihop” något i. Där finns sjukt mycket grejer i de överfulla och ganska ostädade skåpen och lådorna, men det är helt random, märkliga grejer i ett konstigt hopplock, typ sushimatta och tio olika omaka krus, inte sådant som man behöver som rivjärn, sax, kökshandduk, skärbara knivar, skärbräda och så… Nåja, pasta med bacon och sallad med fetaost går i alla fall nästan inte att misslyckas med oavsett förutsättningarna, så vi var nöjda, t.o.m barnen, tro’t eller ej.
Nu ikväll hör jag från köket hur Mimi sitter och sjunger på hemsnickrad engelska och emellanåt kommer med en lång harang. Hon tycker det är skönt att sitta och rita lite, och tänka på vad hon ska göra i morgon. Att döma av allt hon pratar om så tänker hon på lite andra grejer också… Ett axplock från random valda tre minuter: ”Pappa, jag gillar ju still water nu. Det är ju coolt att jag gillar det. Innan gillade jag ju bara bubbligt. Vem har gjort ordet ”still”? Vem gör alla ord? Hur gör man vatten? Har vi med oss någon bra lila penna? Varifrån kommer alla pennor? Hur gör man egentligen pennor? Visst ritar jag fint! Jag kan inte fatta att Inna har tappat sin tand. Det är så coolt. Jag och mamma trodde inte att hon skulle tappa den förrän om flera dagar, men du hade rätt, pappa, fastän det brukar vara mamma som alltid har rätt.” (Det känns rätt på något sätt att bryta just där. Everything said liksom.)
Vid 22 blev Peter nyfiken på musiken som hördes från torget, så han och Inna gick ut, och har precis skickat översvallande sms om hur bra det är, så de blir nog kvar ett tag. Precis som det ska vara på semestern.
Onsdag morgon: Ungefär precis här blev bloggen avbruten av en rejäl insulinkänning, med en extrabonus i form av en jättetrött Mimi som inte förstod att det inte ”riktigt” var läge för gnäll, samtidigt som Peter och Inna var på torget. Jippi. Nåja, det är ju inte ofta det händer, så jag ska inte gnälla. Jag somnade i Innas säng – vilken var mycket skönare än min och jag slapp snarkande, så det knepet ska jag nog göra om – så därför blev bloggen lite försenad. Pappan lyckades dessutom glömma tandfen, så där försvann den magin.
Nu är det dags för frukost! Det ska bli ännu varmare idag, så det blir nog strandhäng lite senare. Over and out.