Helt galet! Har vi verkligen redan varit här i en vecka! Hur gick det till och vad gjorde vi? Vi har ju inte gjort något ännu! Det är i de här lägena jag inser att jag inte bara har bloggen för att få gillanden och klappar i ryggen för att jag skriver bra, utan för att jag kan bevisa för Jante i mig att vi faktiskt har gjort en och annan sak. Jag har annars en tendens att tycka att vi är sämst i världen på typ allt; vi gör aldrig något med barnen, vi har inga vänner, vi renoverar aldrig vårt hus, vi slöar bara när vi är på semester (det är iofs ganska sant) och det är bara våra barn i hela världen som inte äter vettig mat. Typ så. Jag kan nog fortsätta lite till om så önskas. Men i bloggen ser jag ju att vi har hittat på en och annan sak och att vi t.o.m verkat ha riktigt roligt emellanåt. Det är bra.
Situationen med den slarviga tandfen (från gårdagens blogg) löstes till det bästa med lite hjälp av Sommarskuggan, även om Inna först med dystert skakande huvud konstaterade att tandfen här inte riktigt visste hur det funkade, för det var en sedel som låg i glaset. Lyckligtvis visade det sig vara en synvilla, för sedeln låg under glaset. Puh!
Efter frukost – när vi tog frukostsiesta, en underskattad lyx – ropade Inna från sovrummet: ”Badrummet är nog brutet!” Eftersom vi är vana vid vårt snudd på tvåspråkiga barn tog det inte så lång tid att lista ut att det var sönder, inte brutet (broken) och mycket riktigt, den enda (hittills) fungerande lampan i badrummet hade förvandlats till ett stroboskop. Trevligt. Nu kör vi disko på toa. Vi kanske kan ta inträde. Att det inte finns några lampor i övriga armaturer gör ju i alla fall att man kan få känna sig ganska snygg. Att det förmodligen sticker ut läckra medelålders häxhår (de kan ju inte vara normala, för de växer ju en cm per dygn och är alltid läckert kolsvarta) lite överallt i ansiktet är man ju lyckligt ovetande om. Det är så läckert att bli äldre. När man nu får alla dessa extra otrevligheter kunde man väl i alla fall få bli av med något också, och då menar jag inte synen och möjligheten att gå ner i vikt, tack så mycket, utan något onödigt och otrevligt som t.ex. den djävla mensen som inom väldigt kort, som vanligt, kommer att förstöra resten av resan.
När jag ändå är på gnällhumör så måste jag också nämna det här att göra sig i ordning för att komma iväg. Jag förstår inte riktigt vad övriga familjemedlemmar sysslar med när vi ska iväg någonstans, för de blir ju aldrig klara. Okej, Peter tar hela ansvaret för frukost, disk och tvätt, vilket är ljuvligt, men sen! Vad är det som tar sådan tid? Jag planerar och packar allt, fixar något slags frisyrer på de sönderslitna håren och tjatar om tandborstning och påklädning, så det borde ju bara vara att sticka sen, men nej, Peter måste duscha (!) innan han åker till stranden, barnen ”måste bara” tusen saker och ”råkade glömma” ytterligare hundra, så när jag står (med all packning) utanför den stekheta bilen och tycker att hela dagen typ redan har gått och Peter – som bara har bilnyckeln att hålla reda på – har glömt sin mobiltelefon…. då slår irritationsmätaren i taket. Småaktig? Jag? Japp! Speciellt i 33 graders värme. Må stranden leva upp till förväntningarna. Jag behöver kylas ner.
Lyckligtvis så levde stranden verkligen upp till förväntningarna och mer därtill. Vi hade redan igår funderat på antingen Brela eller Baska Voda och när min vän och f.d kollega Ana skrev och rekommenderade Brela, var det ju givet att det var dit vi skulle. Parkering verkade lite knöligt, så Peter släppte av oss tjejer där det såg ut som ett centrum och därifrån gick vi ner till vattnet. Det såg ju trevligt ut, men väldigt mycket som vilken strand som helst, så lite besviken var jag, men guidad av Ana som skickade karta och instruktioner tog vi oss till rätt del av stranden, dvs uppe vid själva udden, Punta Rata. Där var det fantastiskt. Det går inte riktigt att beskriva varför, men det var som en liten strand med en stor strands möjligheter, för samtidigt som vi låg på en lite avskild stranddel med helt ljuvligt kristallklart vatten och bara ett tiotal ytterligare sällskap så fanns allt annat också där, en bankomat (!), restauranger, båtuthyrning, hinderbana (Else-Marie!), omklädningshytt, glasstånd, frukt- och grönsaksstånd, badleksaksstånd etc. Att ligga ute i vattnet och titta upp mot de vackra bergen – snacka om livskvalité! Hit kommer vi garanterat igen! I morgon om jag får bestämma. Enligt Mimi får jag oftast det.
Att döma efter våra av snorkling rödbrända ryggar stannade vi även idag någon timme för länge på stranden, men det var det lätt värt. En snabb picknickproviantering, ett par hämtpizzor, lite siesta och en gin&tonic senare är vi som nya (det är det ingen som tror på väl?) och ute i den 32-gradiga kvällen. Karuseller, trampolinhopp och förmodligen ett par sådana där lysande skjut-upp-i-luften-två-gånger-och-bli-sedan-av-med-i-ett-träd-saker står på agendan. Säger barnen. En kall dryck, säger Peter och jag. Förhoppningsvis går det att kombinera, annars vet vi hur det blir. Ingen dryck.
På tal om det där jag skrev om igår, att Inna och Leandro numera kan messa varandra… Jag tror att Leandro snart kommer att få en egen telefon. Eller så kommer hans mamma att byta nummer. (Förmodligen ett troligare scenario.) Vi har pratat lite om måttlighet här. Det är nog en diskussion som inte är riktigt klar… Måååååååånga sms har det blivit idag….
Nu säger vi over and out efter en fantastiskt härlig och lång dag. Godnatt!