Rätt ska vara rätt, så eftersom jag gnällde igår får jag väl erkänna idag att de andra får vänta på mig också. Varje morgon, för jag vaknar sist varje dag. Dock verkar de väldigt nöjda med det, för fram tills jag vaknar verkar det vara en oskriven regel att det är fri skärmtid… Tur för dem att jag är en nattmänniska.
I förmiddags fick vi lite panik angående vår (min) konstiga nästa bokning som inte på något sätt verkar uppfylla våra vanliga krav. Jag måste varit i någon tillfällig naturromantisk svacka och tänkt att det vore mysigt att klara sig utan basala funktioner som bra nät och tvättmaskin… Väldigt olikt mig. Det var väldigt nära att vi bokade om till en ljuvlig poolvilla med supertrevlig värdinna (vi var där och kollade) trots att det skulle kostat oss en massa tusenlappar, men lyckligtvis (?) fick Anna oss på bättre tankar, så nu är vi tillbaka till originalplanen och hoppas att det kommer att funka bra. På sätt och vis har vi alltså tjänat/sparat 8-9000:- Undrar vad vi ska göra med dem…
På grund av våra hotellbekymmer var klockan närmare 13 innan vi kom till Brela, vilket innebar att vi fick bästa parkeringen precis vid stranden. Jo, det är sant, jag är inte ironisk. Det verkar som om folk tar siesta även från stranden, så ofta är det ganska tomt mellan 13 och 15. De första vi sprang på var hela klanen Svensson/Törneryd/Liljerum, som tyvärr var på väg hem till poolen igen, men lite (bittert och uppgivet) ”vart är kommunen egentligen på väg?-snack” hann vi alla fall med, anställda inom utb-förvaltningen vi alla kvinnor i sällskapet är/var. De forna bästa dagis-kompisarna Inna och Nanna har tyvärr tappat kontakten, så det var synd att det inte hann bli lite lek eller bad. Inna var i alla fall grymt imponerad av att mamma Emmie kände Leandro.
Bad i massor blev det iaf för oss, för idag är temperaturen ännu högre, ca 36 grader, så lyckligtvis blev det inget av Innas ”jag känner mig hängig och vill bara sova” efter lunch, för det hade känts tufft att åka hem, även om en lägenhet med AC (i vardagsrummet) inte är så dum. Jag har f.ö vant mig vid lägenheten nu och tycker inte att den är så dum. Värdparet är jättegulliga och läget helt oslagbart. Makarska är verkligen en supermysig stad!
Inna lyckades övertala sin pappa att få prova på att åka ”uppblåsbar soffa” efter en jetski, vilket visade sig vara ungefär som att slänga de 250 kuna i havet, för det var det ”läskigaste någonsin”, sa Inna och ”kulläskigt, men mest läskigt eller kanske mest kul”, sa Mimi, lika tydlig som vanligt. Sommarskuggan hann i alla fall med en massa kul, inklusive ett väldigt oplanerat dopp, medan barnen var ute i den flytande soffan. Efteråt berättade Inna att Peter hade fått välja; en tur i soffan eller en halvtimme på den flytande hinderbanan. 🙂
Vi sa – även idag – att vi inte skulle stanna så länge på stranden, men klockan var över 18 innan vi lyckades slita oss. När det är över 30 grader fram till midnatt gäller liksom inte vanliga regler.
Efter stranden körde vi mer eller mindre bara hem och vände, innan vi gick ut på stan för – tänkte vi – en ganska snabb matbit. Vi gick till vår favorit från förra året, Susvid, som kanske inte egentligen har den bästa maten, men väldigt trevlig personal, bra läge på torget och bra kött. Och mycket kött. När Inna i vanlig ordning tog hand om sin egen beställning, utbrast servitrisen (som vi mycket riktigt kände igen från förra året): ”Oh my good, I remember you! You were here last year and you ordered yourself then too”. Stolt Inna och stolta föräldrar? Japp! Språkkunskaper ÄR det viktigaste! Maten var ok, kvällen trevlig och vääldigt varm, och efteråt sprang barnen runt på det superhärliga torget med sina lysande grejer från igår (som faktiskt – peppar peppar – inte har fastnat i något träd ännu) och skaffade nya vänner från Kroatien och Storbritannien. Vi kom sedan i samspråk med de brittiska (eller snarare italienska och rumänska, boende i Birmingham, som de inte gillade) föräldrarna. Snacka om coolt när de har sett – och älskat – ”Bron”. Det är så skönt när inte all kultur kommer från den engelskspråkiga kulturen, utan lite motsatt också. De konstaterade att skulle de lära sig ett av språken i serien, så skulle det absolut vara svenska, för danska verkade väldigt svårt. Vi skrev under på det.
Efter det trevliga samspråket med Birmingham-föräldrarna blev det – sedan länge utlovad – glass till efterrätt och en skön promenad i den fortfarande 30-gradiga kvällen. När vi kom hem uttryckte Inna att hon skulle vilja sova i en vecka så att det snabbt blev den dagen då hon skulle få träffa Leandro igen… De ska sova över när de träffas i Sverige, påstår de. När jag himlade med ögonen och tyckte att hon möjligen överdrev litegrann, fick jag en förorättad blick och en uppläxning i form av: ”Hur skulle du känna det då, om du skulle vara ifrån pappa en hel månad?” Jag är inte helt säker på om jag ska skratta eller gråta, men jag har en känsla av att detta bara är början och bävar redan för tonåren.
I morgon bitti hämtar vi Anna och Holger på flygplatsen och inleder nästa fas av semestern. Det ska bli såååå roligt och såååå spännande att semestra ihop. Jag och Anna har varit bästa vänner sedan gymnasiet då vi träffades via fotbollen och med tanke på hur sjuuukt olika vi var redan då och fortfarande är, är frågan om vi fortfarande är vänner på riktigt eller för att vi bott på 50 mils avstånd de senaste 20 åren. Jag tror på det första! Bara barnen inte avskyr varandra! Mimi, som har lite svårt för förändringar, gillar dem inte, har hon bestämt sig för, så det är tur att vi vet att hon inte är långsint, för jag har i alla fall väldigt lätt att se hur hon och Anna ska bonda. De kan nog ha många intressanta samtal om Jesus. När jag sa till Mimi att Anna är en sådan där rolig vuxen som busar och hittar på saker, sa hon: ”Aha, som pappa!” Japp, precis. Jag är tråkmamman och pappan den roliga. Jag kan leva med det. Holger känner jag inte så väl, men hoppas att det ska gå bra. Jag har glömt att fråga hur de känner inför att hamna på bloggen, så vi får se hur det blir framdeles.
