Jag hade faktiskt – för en gångs skull – tänkt strunta i att blogga hemresedagen, men av anledningar som snart ska förtäljas fick jag betydligt mer tid och betydligt fler erfarenheter än jag känner att jag behövde… så då kan jag likväl blogga. Inte för att vi kanske vill komma ihåg, men för att det kan vara nyttigt för framtiden att komma ihåg hur det kan bli.
Dagen började lyckligtvis verkligen i dur. Vi vaknade – möjligen beroende på mig och en viss hemresepressångest… – tidigare än vanligt, hade en riktigt trevlig frukost och morgon (möjligen möjligen beroende på undanplockade skärmar) och gick ovanligt tidigt ner till vårt lilla ”camp” under korset och ”knatte-Jesus” (det som vissa kallar en Madonna-bild…).
Vi badade, badade, badade, åt upp våra sista frukter och snacks för att kunna senarelägga lunchen så mycket som möjligt, badade mer och lite till. Mimi tog ytterligare ett mini-steg mot att lära sig dyka, passade på att skära upp foten på en sten och vi andra bara pressade ut det allra sista av allt. Efter lunch och packning (allt och alla gick in i bilen utan problem) körde vi mot Split. Bilsjuka Holger har klarat samtliga bilresor utan något som helst problem, så vi utnämnde Peter till bästa föraren ever.
På flygplatsen var det varmt som i … men vi kom snabbt och smidigt igenom alla spännande steg och lyckades t.o.m få en riktigt bra plats i fönstret i den överfulla avgångshallen. So far so good alltså. Vi tyckte bara att vi varit lite onödigt tidiga med tanke på att vi hade över två timmar att vänta. Anna och Holgers plan fick 20 minuters försening. Stackars dem liksom. Haha…
Det fanns inga som helst tecken på att något var fel, inte ens efter att avgångstiden passerat. Allt var i tid, enligt Norwegians hemsida och info-skärmen. Sen kom ett sms som man verkligen inte vill ha, om att flygplanet var försenat och att de inte hade någon ny tid, men att man kunde avboka gratis online om man ville. Dålig känsla i magen av sådana sms. Mycket riktigt, efter en timmes noll-info kom information om att planet skulle gå. Klockan 09.00 i morgon. Ingen mer info. Bara väntan.
En stund senare kom Inna inspringande på toa där jag råkade vara och utbrast glädjestrålande att vi skulle få åka hem för alla hade blivit glada och sprungit iväg. Mycket skeptisk gick jag ut och möttes av ett announcement om att gå till en gate, men givetvis inte för att åka hem utan för att gå ut mot ytterst okända mål. Man måste f.ö gå igenom passkontroll igen då. Det kändes lika motiverat för oss som för den trötta, desillusionerade passkontrollanten som nog missat sin fredagskväll pga detta. Det var lätt att få det intrycket i alla fall.
I ”ankomsthallen” fick vi veta att vi skulle gå till disk 17, och när vi väl hittat våra väskor i ett hörn, lyckades Peter höra att familjer med små barn kunde gå fram. Med tanke på att vi då var sist, kändes det som om turen vände, speciellt när vi omgående fick ett papper med våra ”rättigheter”, namnet på ”Apartments Hotel President Split” och ett besked om att gå ut och vänta på bussen, på vilken vi skulle få all info vi behövde, inklusive när vi skulle bli upphämtade i morgon. Förutom att vi var supertrötta, hungriga (vi hade tänkt äta på planet), att Peter skulle behöva ställa in sin spelning med Broken Spokes på Killebom så var vi då vid relativt gott mod, för det kändes ju välorganiserat och tryggt att det fixats för oss. 
Ölmage…?!
Tre timmars väntande, bussletande och fruktlöst frågande senare kände vi oss inte lika trygga, kan jag säga. Vi satt då på asfalten utanför en helt nedstängd flygplats, utan vatten och utan mat (t.o.m nödsnacksen var slut), jag började få insulinkänning, det fanns inte ens en varuautomat, taxibilarna slutade gå och det gick inte att få några besked om hotell från de få stackare i personalen som nog stannat kvar efter arbetstidens slut av snällhet och servicekänsla. (Flygplatspersonal. Norwegian lyste med sin frånvaro, så klart.) Till slut – efter att jag med en gråtande Mimi i famnen tvingats spela ut diabeteskortet – fick vi rådet att ta oss till ”inte så fina, men närbelägna” hotell Resnik på eget bevåg och pengar. Den trevliga kvinnan hjälpte oss också att ringa dit en sömndrucken taxichaffis som dessutom körde oss till en bekants – egentligen stängda, det var ju över midnatt – mack, där vi i alla fall kunde köpa en flaska vatten och en påse chips. Tur var det, för självklart fick jag en riktigt rejäl känning under natten sen.
Taxichaffisen, som egentligen gått av sitt pass, kunde inte ge oss kvitto eftersom han ”loggat ut”, men erbjöd sig att i stället hämta oss på morgonen också, och självklart behövde vi inte betala något förrän då. Heja honom!!
Hotellet låg – såg vi på morgonen sen – egentligen ganska vackert vid havet, men det höll inte direkt den standard vi är vana vid, trots att det faktiskt kostade mer än det ljuvliga vi just lämnade. Det var minst 35 grader varmt i rummet, där det självklart varken fanns AC, kyl, mikro eller vattenkokare, vilket fick den urtrötta Mimi, som heller inte fått i sig någon riktig mat på hela dagen, att fullkomligt bryta ihop för hon ville ju ha sin välling. Man kan säga att hela familjen nog hade ett smärre (det där med smärre är det ändå ingen som tror på, hoppas jag) bryt innan vi lyckades lokalisera den dj__la vällingen och flaskan, givetvis i olika väskor, och Peter fått springa de flera hundra metrarna bort till receptionen för att få den värmd, för självklart kunde hon inte, i den sinnesstämningen, dricka den kall, vilket hon annars ofta gör. Det var lite dålig stämning, skulle man kunna säga.
Natten blev inte direkt behaglig. Det är den sällan i sådan värme och sällan med 2,7 i socker, så att vakna vid 06 av en fortfarande lika arg Mimi var… sådär. Jag ska inte orda så mycket om vår morgon eller hur vi luktar, för de flesta kan nog antingen föreställa sig eller vill helst slippa tänka på det. Taxin skulle komma 07.15 och frukosten öppnade 07, så det var inte tal om att njuta av hotellfrukost, men just då var vi väldigt glada att det fanns möjlighet att äta något. Kvinnan som hjälpte oss igår antydde redan då att det nog skulle vara rätt kämpigt på flygplatsen, för det skulle ju vara ”lördag, så fullt”.
Vår hjälte, taxichaffisen, kom på exakt utsatt tid och berättade en massa om området på den korta vägen till flygplatsen, så när vi var framme tackade Inna för allt det intressanta hon fått lära sig, och sedan viskade hon att han faktiskt var snygg också. ? Fast hon är ju kär i Leandro så klart. (Hallå! Du är sex och ett halvt! Vad ska det bli av detta? Hon kommer ju att vara klar med tonåren vid åtta. För övrigt berättade hon igår att hon och Leandro nog skulle ha barn när de blev tonåringar för hon hade ju inga ”pills”. ? Jag måste strypa hennes tillgång till Youtube! ? För alla med moralpanik kan jag dock säga att hon inte vet hur bebisar blir till eller vad ”the pill” är, utan hon lyssnar på ”stories” och bildar sina egna, inte alltid helt korrekta, bilder av saker och ting.)
Även idag gick det, trots gårdagskvinnans farhågor, ganska snabbt och lätt att checka in och komma igenom alla roliga kontroller och vi lyckades t.o.m få tag på i alla fall en stol i den nog inte städade avgångshallen. Vi fick dock väldigt dåliga vibbar när det inte fanns något gate-nummer på vår flight, men över under alla under, så kom vi faktiskt iväg på utsatt tid. Med tanke på alla vedermödor blir man ju däremot rejält provocerad när piloten berättar att ja, de hade en ”bird strike” vid gårdagens landning, men det var inga problem, utan problemet var att det inte fanns någon tekniker som kunde fixa pappersarbetet! Vi har alltså genomlidit detta djävla elände pga av ett papper! Gaaah! Ja, jag är givetvis glad att de tar säkerheten på allvar, men ändå. Fucking pappersarbete!
Nåja, nu är klockan 10.00, vi är halvvägs till Köpenhamn, så nu återstår bara att se om väskorna kommit med rätt plan, vad det kostar att checka ut från parkeringen ett halvt dygn för sent, om bilen startar och Öresundsbron är öppen. Baggis… Sen återstår ju också det roliga att försöka få tillbaka pengar för hotell, taxi, mat och sveda o värk från Norwegian. Det ser jag extra fram emot. Not.
Är det förresten någon som någonsin lyckats använda den fria wifin på ett flygplan? Det ser ju bra ut med full täckning, men det går ju inte att använda till något. Eller är det bara jag?
Tja, hundkisset ovan symboliserar ganska exakt vad vi tycker om vårt sista ofrivilliga resdygn. Där har funnits ljusglimtar, absolut, som tjejen på flygplatsen, taxi-chaffisen, den trevliga Malmöfamiljen vars tre barn tjejerna lekte med i eländet och det faktum att hemresan idag funkade bra, men så här illa får det faktiskt annars inte skötas. Fy, Norwegian! Må ni kompensera detta på ett bra sätt.
NU säger jag i alla fall tack och adjö för denna resan på riktigt, för nu har vi passerat Sölvesborg i den härligt regniga 16-gradiga svenska ”sommaren” och ska hem och se vad resten av semestern kan gömma i sitt sköte . (Vilket vidunderligt märkligt uttryck förresten… Heter det verkligen så? Det får jag fundera på.) Over and out.
