Idag, julafton, var faktiskt alla uppe vid 08-tiden. Mimi efter att bara ha sovit ett par timmar i och för sig, men det känns ändå ganska lovande inför att få tillbaka dygnet på rätt köl igen. Dagen inleddes med sköldpaddsspaning i dammen/sjön utanför och det vanliga rutinsökandet inför att fixa frukost i ett nytt boende där saker inte befinner sig där de borde. En rutin ändras det inte på oavsett boende dock – det är Peter som fixar frukost. I love it. Denna gång är vi så svenska att vi t.o.m tagit med svenskt kaffe, så det vankas minsann Zoegas på självaste julafton. Vi har sagt till barnen att det ju är julafton på juldagen här, så det blir inget firande förrän i morgon. Men vi kunde så klart inte missa upplösningen av Panik i Tomteverkstaden, så till frukost blev det julkalender. Vi gick däremot bet på Kalle Anka. Vi fick se Marianne Mörck tända ljuset, men sedan slocknade iPaden. Tydligen har SVT inte sändningsrättigheter för Disney här. Kanske lika bra med tanke på att vårt köksbord bara har tre barstolar så jag sitter på pianopallen och ett gäng handdukar. Hade kanske varit lite tufft att kolla på en hel timmes tv så…
Det var soligt, men blåsigt, så efter en lugn och slö förmiddag bestämde vi oss för att proviantera och invänta lite bättre väder för pooldebut. Poolen ja. Detta ständigt återkommande bekymmer. Termometern i den sa 25-26 grader. Mimi sa ”fy, vad kallt” och jag höll med henne. Suck. Detta är och har varit det enda som smolkat ner våra vistelser i Cape Coral. Det är alltid något med poolen. Ja, vi vet att vi åker när det är vinter här, men vi vill ju ändå ha det skönt, inte lida. Får se vad som händer när Myflorida-Susanne kommer förbi i morgon. En besvikelse av annan dignitet var när jag hittade ett helt skåp med pocket, inklusive massor av skräp-kärleksromaner av typen som man bara läser på semestrar, och så var de på tyska! Nog för att jag fortfarande kan lite tyska efter magister Sigges exemplariska, och med dagens mått mätt, ganska militäriska, lektioner på högstadiet (”stå upp bredvid bänken och rabbla alla prepositioner som styr ackusativ NU” – helt klart min favoritlärare, vilket säkerligen inte förvånar de som känner mig, och jag kan fortfarande alla prepositioner som styr alla kasus), men att läsa böcker… Nja, det blir nog inte så avkopplande.
Barnen har längtat till sin favoritrestaurang i flera veckor, så det var liksom inget snack om var julaftonslunchen skulle inmundigas. Japp, på snabbmatshaket Wendy’s. ?
Man kan säga att vi inte var ensamma om tanken att proviantera. Den gigantiska parkeringen vid gigantiska Publix Superstore var så full att vi fick köra runt och leta. Inne i affären hördes många europeiska språk och jag ger mig tusan på att det var Robert de Niro – eller hans look-a-like – jag såg. Full – över bredden – blev även vår vagn, och precis motsatsen blev vårt bankkort. Det är dyrt att handla och det blir rätt mycket när man handlar ”från scratch” och dessutom unnar sig. Å det grövsta om man ska vara ärlig. Det är ju ändå både jul och semester. Och i morgon är tydligen allt verkligen stängt till och med i detta kapitalismens mecka. Ve och fasa, hur ska vi klara detta? Bäst att köpa en extra flaska vin och lite snacks så vi inte riskerar att drabbas av blodsockerfall.
När vi kom hem hade det inte alls blivit bättre väder, utan i stället blåst upp ordentligt. Barnen lät givetvis inte detta hindra dem från att ta det efterlängtade doppet (”inte så varmt”) och Mimi som självsäkert hade deklarerat att hon minsann skulle hoppa i direkt från kanten ”utan att någon tar emot mig”, gjorde verkligen det utan att ens tveka. Jag har det på film ifall jag inte tror mig själv när jag läser detta sedan.
De såg så löjligt stora ut i sina nya badmössor (får se om detta kan rädda håren i år) att man får hjärtsnörp. Likadant när de myser runt i sina älskade nya satinpyjamasar med smala axelband. Var är mina småttingar? De här är ju nästan tonåringar! ?
Framemot eftermiddagen började det märkas att vi trots allt är lite jetlaggade, så det fick bli en akututflykt bara för att inte somna. Det var första gången det blev protester från vår lilla sätta-sig-på-tvären-femåring, som i ärlighetens namn inte alls är lika avig längre, utan i stället har gått in i fasen ”fråga, fråga, kommentera, prata, kommentera, prata, fråga”. Ibland måste jag erkänna att det är lika irriterande, men oftast är hon väldigt rolig. Med jetlag i kroppen var vi dock inte speciellt roliga någon av oss, och det slutade med att Peter och jag stod i dörren och sa åt henne att hon inte fick gå nära vattnet och att vi hoppades att ingen skulle komma och ta henne när hon var hemma själv. Moget. Det säger f.ö mycket om hur trött Peter var, för det är vanligtvis jag ensam som sänker mig till den nivån. Det är tur att det är stengolv här, annars hade eventuellt hennes sorti ur huset lämnat outplånliga spår. Lyckligtvis är hon inte långsint, utan vi var alla vänner igen redan innan vi kom fram till stranden/lekplatsen vid Boat House. Det blev t.o.m – en ovanligt mörk, men ändå – julfamiljefie framför solnedgången.
Om kvällen finns inte mycket att säga. Det fick bli mikrad macaroni cheese/mackor och sedan somnade vi allihop innan 21. Ändå okej, tycker jag. Själv somnade jag i princip mitt i en mening, vilket är anledningen till att även dagens blogg är något försenad, men snart är jag nog i fas. God jul igen!