Trots en usel natt då jag till slut lämnade Peters snarkningar, flyttade tjejerna till en och samma av enkelsängarna för att strax efter ändå få sällskap av ett styck litet plåster (inte Peter) i den andra, vaknade jag idag med ett skratt. Jag tyckte det var konstigt att jag klockan 15 svensk tid (rekordsen morgon!) inte hade fått ett enda jobbmejl, sen insåg jag att jag inte alls skulle ha börjat jobba idag som jag trodde, utan inte förrän i morgon. Snacka om att vara totalt avkopplad! ? Alltså är det i denna blogg jag ska önska alla en bra första jobbdag. (Om det nu, mot förmodan, är någon annan än närmast sörjande pensionärer som fortfarande läser litaniorna.)
Vid frukost hade vi idag food challenge. I vanlig ordning var det Inna som sett något på Youtube – spindelmannen när han upptäcker sina krafter (?) och dricker- det amerikanskaste av amerikanskt (?); Dr Pepper! Jag dricker inte läsk, så jag har väldigt dålig koll, men smaken kan möjligen beskrivas som körsbärscola. Om det gick hem…? Nja, bilden nedan visar hur mycket som är kvar när alla i familjen druckit så mycket som vi någonsin känner att vi behöver av denna dryck.
Temperaturen är även idag ytterst blygsam, vid 10-tiden bara 14-15 grader, men barnen är redo i badkläder, så vi får nog ta och leta upp den utlovade poolen och hoppas att den håller BahamaBay-temperatur (nästa boende i Orlando med legendariskt varma pooler). Barnen hade nog inte klarat ännu en ”vi kollar bara läget-runda”. Då hade det blivit uppror här. Det bör man undvika på semestern. Det är sen gammalt.
Vi blev verkligen inte besvikna på poolområdet! Det är byggt på en liten pir ut i vattnet. (Siesta Keys är en väldigt smal ö, så vi har kanal här och den fantastiska – privata med gratis solstolar – sandstranden ett par hundra meter åt andra hållet på resorten.) Jag återkommer till stranden, men lägg gärna märke till att jag kallade en sandstrand fantastisk. Det är något speciellt med sanden, för i och med att den är så kalkhaltig känns den inte lika irriterande som ”vanlig” sand.
Ja, poolerna och området får verkligen 12 av 10 poäng. Minst. Vi hade en (nu kommer det igen) särdeles ljuvlig dag vid poolerna och i vanlig ordning – fast vi vet att det är solskydd i myggkuvöserna i Cape Coral – så tar vi inte riktigt solen på allvar, för vi har ju ändå varit här i två veckor, så vi ståtar med härlig bränna, vi två vuxna som inte smorde in oss. Men shit, vad härligt det var. Att nästan bränna sig lite när man går i bubbelpoolen. Det är precis så det ska vara. Och så en 32-33 grader i den ”vanliga” poolen. Vi klagade inte någonstans. De pensionerade amerikanerna – snowbirdsen – satt med jackor, filtar och coolers med olikfärgad dryck och pratade/läste, så vi hade dessutom nästan poolerna för oss själva. So far är detta hotell helt klart en ”keeper”.
Vid 15-tiden drog vi upp barnen ur vattnet – annars hade de förmodligen varit kvar än – och gick upp och åt något slags kombinerad lunch och middag, innan det äntligen var läge att inviga den nya drönaren. Det började lite svajigt med tekniska problem, men sen så… Nackspärr coming up!
Det är verkligen sådana vyer att fan (jag?) nästan blir religiös. Och vi har det på gångavstånd. Inte ens jag kan hitta på något cyniskt att skriva om det. I och för sig var det också utmärkta Pokémon-hoods, så det hände att jag slängde en blick eller två (eller hundra, enligt man och barn) ner i telefonen, och till slut lämnade jag dem, stirrande upp i luften, för en strandpromenad på riktigt. Sanden är så hårt packad ett par meter ovanför strandbrynet att det är som att gå på en väg. Bekvämt och vackert alltså. När solen väl går ner på riktigt blir det dock väldigt mörkt, och när jag till slut bestämde mig för att lämna stranden och i stället fortsätta på vägen, blev det lite knepigt. Jag fastnade i den ena återvändsgränden efter den andra, och till slut fick jag be några snälla poolskötare på en avstängd del av en resort att ge mig koden för att ta mig ut.
I vanlig ordning fick jag en och annan pik av övriga familjemedlemmar när de sedan plockade upp mig i bil. De som känner mig vet att jag aldrig gör något halvhjärtat, så självklart går jag även all-in för Pokémon och promenader, vilket inte alltid ses med helt blida ögon, så det kändes som en härlig revansch att mitt Pokémon-baserade förslag att stanna till vid ett ställe med flera restauranger och butiker (ett rätt märkligt ställe egentligen, men väldigt amerikanskt) ledde till ett supertrevligt besök på en pub/uteservering/bar med en trubadur som till och med imponerade på Peter (det är inte så många som gör det). Ha!
Det är nästan jag inte vågar publicera detta, för så fort jag skriver ett så här överdrivet positivt inlägg händer något tråkigt. Med tanke på vad idioten som leder detta land nu håller på med, kan det ju gå riktigt illa. Jag måste sluta kolla på nyheter igen. Speciellt här. Det är bättre att inte veta. Jag stänger av tv:n och chansar på att våga publicera och inte nog med det, jag hoppas dessutom på en lika bra dag i morgon, min första arbetsdag liksom… Jobba väl, ni som ska!