Good moorrrrrning! Idag verkar vi ha vaknat till ännu en stålande dag! (Ja, det är jag som skriver. Det här går nog snart över.) Aningen ledbruten efter ännu en natt med Mimi plåstrad intill kroppen är jag, men överlag är känslan faktiskt så god som i inledningen.
Morgonen idag har präglats av två saker: jobbmejl (idag kom de, och jag är så sugen på att lägga en bild av omgivningarna här i mitt autosvar, men det känns lite grymt) och dessutom Mimis ätande. Idag åt hon och för henne var det en så stor sak att vi nog kommer att få höra det hela dagen. ”En halv plus en halv blir en. Plus två blir tre. Jag åt TRE mackor. Oj, vilken stor mage jag har. Nästan lika stor som din, mamma. (Yeah, right.) Kolla vilka muskler [spänner sig och pussar biceps], så här stora muskler får man när man äter så mycket. Jag kommer nog att bajsa ner hela poolen (ursäkta!). Kolla min mage! Bara kolla vad stor den är! Tänk att jag åt tre mackor. Inna åt bara en, så nu blir jag nog längre än henne!” Repetera 12 gånger så har ni vår morgon. ? Vad hon åt? Rostat vitt bröd med smör. ?
När man tvekar för att det är för varmt, inte kallt…
Förmiddagen och första delen av eftermiddagen tillbringades hyfsat exakt likadant som igår. I och ur poolerna, som kändes ännu varmare än igår. ”I morgon blir vi nog som kokta ägg”, sa Mimi när hon skulle i, och ärligt talat är nog bubbelpoolen varmare än när jag tar ett bad, och jag gillar ju ändå varmt vatten. Man går upp för att svalka sig, inte tvärtom. Älskar det!
Kolla mackan! Livsnjutare!Livsnjutare nummer 2. 3Och 4. (Även om jag själv tycker det ser ut som om jag snarare gnisslar tänder.)
Det var risken för brännskador snarare än lusten att gå upp som till slut tvingade upp oss på rummet. Det är verkligen så löjligt skönt i de där poolerna att man skulle kunna ligga i hela dagen. Dessutom såg Peter en delfinfena ute i kanalen, så gissa om vi spanat ut över vattnet. Ögonen liksom tvingades ut dit hela tiden. Den distingerade grekättlingen i övre medelåldern (läs: pensionsåldern) som råkade sitta i vägen trodde nog att jag hade en crush på honom, så som jag stirrade.
Efter dusch, vila och snacks (det är så man får barn ur supervarma pooler när man är pedagog), hade vi lite missförstånd om planerna, men till slut hamnade vi i Siesta Keys village, där vi parkerade dyrt, strosade lite, hade ytterligare lite olika idéer och tankar om planer/tid/mat innan vi enades om en stunds drönande och frisbeeande innan mat. Personligen hade jag helt andra idéer om vad man kunde gjort i ett samhälle fullt av pokestops och gym (Pokémon-gym, inget annat gubevars!), men för en gångs skull bestämde jag mig för att spela rollen av det entusiatiska föräldern som kastade frisbee med Mimi i en timme medan de andra två flög drönare.
Vilket … eh… vackert … monument… Miles and miles of Texa… jag menar strand! Idag blev det eventuellt bättre bilder/videor för nu har han tagit bort plasten för linsen… ?”Fånga, mamma!” ”Jag fångade d… oops.” ”Jag står så här så jag ser lite fin ut…” (Hmmm.) Mimi Monroe. ”Jag och pappa fick nya vänner. Jag vet inte vad de hette, de frågade bara vad jag hette och sa att jag var special”. (Special på engelska alltså.) Klart drönaren måste ha en rejäl landningsplats!
Att parkera i Siesta Keys village är lite av en utmaning. Jag hade inte velat vara här under värsta högsäsong, tror jag, men till slut betalade vi oss fria för att inte alla övertrötta och hungriga i bilen (typ Peter) skulle gå helt bananas. Middagen var inte mycket att prata om. Vi hamnade på en resturang med duktig trubadursnubbe igen, och det visade sig nog vara en fiskrestaurang, men vi fegade än en gång ur och valde inte någon specialité, som säkert hade varit jättegod, utan varsin gigantisk nachotallrik. Servitören varnade oss att det var mycket mat och att vi kanske skulle dela, men när något står under förrätter på menyn kan man ju inte ta det på allvar, eller hur? Vi borde lyssnat på honom…. Det var i och för sig gott och fräscht, men … ja, det var väldigt mycket av allt, och lämnar gör man bara inte när man är uppvuxen på 70-talet. Då äter man upp. Jag fick ta en promenad när vi kom hem för att ens kunna andas. Att promenera här kl. 20.30 var f.ö en upplevelse. Halv nio på en semesterort, full av hotellkomplex och jag mötte inte en enda människa på mina 45 minuters promenad. I alla fall inte om man inte räknar paret som skulle till sin bil eller de fyra spansktalande som nog hoppade av bussen. Annars inte en enda människa. Det var faktiskt kusligt.
Man kan rita och göra Hänga gubben överallt. Eller kolla Youtube när nu de släpphänta föräldrarna t.o.m tillåter det.
Enligt barnen finns inga alternativa dagsplaner för de närmaste dagarna, utan det är pool, frisbee och drönare som gäller, så eventuellt nöjer jag mig med att kopiera dagens eller gårdagen blogg i morgon. ? Möjligen tänker Mimi ta fyra mackor för att bräcka sitt rekord. Det vore så klart värt att skriva om. Den som läser får se. På återhörande.
Trots en usel natt då jag till slut lämnade Peters snarkningar, flyttade tjejerna till en och samma av enkelsängarna för att strax efter ändå få sällskap av ett styck litet plåster (inte Peter) i den andra, vaknade jag idag med ett skratt. Jag tyckte det var konstigt att jag klockan 15 svensk tid (rekordsen morgon!) inte hade fått ett enda jobbmejl, sen insåg jag att jag inte alls skulle ha börjat jobba idag som jag trodde, utan inte förrän i morgon. Snacka om att vara totalt avkopplad! ? Alltså är det i denna blogg jag ska önska alla en bra första jobbdag. (Om det nu, mot förmodan, är någon annan än närmast sörjande pensionärer som fortfarande läser litaniorna.)
Idag dricker vi morgonkaffet med extra andakt, för här efter är det slut. Nästa kopp blir amerikansk, och även om det på pappret är Gevalia, vet vi av erfarenhet att det kommer att vara blaskigare än svensk Gevalia. Kaffe kan de inte här! Variation är de däremot väldigt bra på! Detta – whipped Philadelphia – finns kanske hemma (?), men jag har aldrig sett det. Riktigt gott. Även fruset, upptäckte jag idag, då det igår av misstag råkade hamna i frysen vid uppackning.
Vid frukost hade vi idag food challenge. I vanlig ordning var det Inna som sett något på Youtube – spindelmannen när han upptäcker sina krafter (?) och dricker- det amerikanskaste av amerikanskt (?); Dr Pepper! Jag dricker inte läsk, så jag har väldigt dålig koll, men smaken kan möjligen beskrivas som körsbärscola. Om det gick hem…? Nja, bilden nedan visar hur mycket som är kvar när alla i familjen druckit så mycket som vi någonsin känner att vi behöver av denna dryck.
Efter alla tidigare erfarenheter som slutat exakt likadant, vill hon så gärna gilla det, stackaren! ?
Temperaturen är även idag ytterst blygsam, vid 10-tiden bara 14-15 grader, men barnen är redo i badkläder, så vi får nog ta och leta upp den utlovade poolen och hoppas att den håller BahamaBay-temperatur (nästa boende i Orlando med legendariskt varma pooler). Barnen hade nog inte klarat ännu en ”vi kollar bara läget-runda”. Då hade det blivit uppror här. Det bör man undvika på semestern. Det är sen gammalt.
Vi blev verkligen inte besvikna på poolområdet! Det är byggt på en liten pir ut i vattnet. (Siesta Keys är en väldigt smal ö, så vi har kanal här och den fantastiska – privata med gratis solstolar – sandstranden ett par hundra meter åt andra hållet på resorten.) Jag återkommer till stranden, men lägg gärna märke till att jag kallade en sandstrand fantastisk. Det är något speciellt med sanden, för i och med att den är så kalkhaltig känns den inte lika irriterande som ”vanlig” sand.
En hot tub som håller vad namnet lovar. Poolerna – både denna och ”den vanliga” håller fantastisk temperatur, vilket vi verkligen gillar. Här är det nästan brännkänsla när man går i. Jag har slut på positiva adjektiv, för jag känner att jag överutnyttjat ”ljuvligt” och ”fantastiskt”, men det är fanimej fantastiskt ljuvligt. Att ligga vid en pool och samtidigt ha denna vy gör inte ont. Inte ont alls faktiskt. Mimis tumme upp säger allt. Till och med temperaturen är perfekt. Klart.se säger 17 grader. Jag säger snarare 25.
Ja, poolerna och området får verkligen 12 av 10 poäng. Minst. Vi hade en (nu kommer det igen) särdeles ljuvlig dag vid poolerna och i vanlig ordning – fast vi vet att det är solskydd i myggkuvöserna i Cape Coral – så tar vi inte riktigt solen på allvar, för vi har ju ändå varit här i två veckor, så vi ståtar med härlig bränna, vi två vuxna som inte smorde in oss. Men shit, vad härligt det var. Att nästan bränna sig lite när man går i bubbelpoolen. Det är precis så det ska vara. Och så en 32-33 grader i den ”vanliga” poolen. Vi klagade inte någonstans. De pensionerade amerikanerna – snowbirdsen – satt med jackor, filtar och coolers med olikfärgad dryck och pratade/läste, så vi hade dessutom nästan poolerna för oss själva. So far är detta hotell helt klart en ”keeper”.
Om man tittar noga nere till höger ser man pelikanen som blev väldigt intresserad när killen till vänster fick napp. Det betalade sig. Han (hen) fick fisken. Här ses de som vilken fiskmås som helst, men lite coolt är det ändå.
Vid 15-tiden drog vi upp barnen ur vattnet – annars hade de förmodligen varit kvar än – och gick upp och åt något slags kombinerad lunch och middag, innan det äntligen var läge att inviga den nya drönaren. Det började lite svajigt med tekniska problem, men sen så… Nackspärr coming up!
It’s in the air! Den gula pricken är månen, men sen… Lika bra jag vänjer mig. Det är så här han kommer att se ut framöver. Like father, like daughter. Bilderna gör verkligen inte stranden, vyn eller solnedgången rättvisa. Bara gamnackarna. Man måste ju ändå försöka fånga det. I wish…
Det är verkligen sådana vyer att fan (jag?) nästan blir religiös. Och vi har det på gångavstånd. Inte ens jag kan hitta på något cyniskt att skriva om det. I och för sig var det också utmärkta Pokémon-hoods, så det hände att jag slängde en blick eller två (eller hundra, enligt man och barn) ner i telefonen, och till slut lämnade jag dem, stirrande upp i luften, för en strandpromenad på riktigt. Sanden är så hårt packad ett par meter ovanför strandbrynet att det är som att gå på en väg. Bekvämt och vackert alltså. När solen väl går ner på riktigt blir det dock väldigt mörkt, och när jag till slut bestämde mig för att lämna stranden och i stället fortsätta på vägen, blev det lite knepigt. Jag fastnade i den ena återvändsgränden efter den andra, och till slut fick jag be några snälla poolskötare på en avstängd del av en resort att ge mig koden för att ta mig ut.
I vanlig ordning fick jag en och annan pik av övriga familjemedlemmar när de sedan plockade upp mig i bil. De som känner mig vet att jag aldrig gör något halvhjärtat, så självklart går jag även all-in för Pokémon och promenader, vilket inte alltid ses med helt blida ögon, så det kändes som en härlig revansch att mitt Pokémon-baserade förslag att stanna till vid ett ställe med flera restauranger och butiker (ett rätt märkligt ställe egentligen, men väldigt amerikanskt) ledde till ett supertrevligt besök på en pub/uteservering/bar med en trubadur som till och med imponerade på Peter (det är inte så många som gör det). Ha!
”Vi är farliga pirater!” ”Ouh ouh ah ah…” ”Puss, min prins.” Trubaduren är han till vänster… Vissa börjar slakna en aning.
Det är nästan jag inte vågar publicera detta, för så fort jag skriver ett så här överdrivet positivt inlägg händer något tråkigt. Med tanke på vad idioten som leder detta land nu håller på med, kan det ju gå riktigt illa. Jag måste sluta kolla på nyheter igen. Speciellt här. Det är bättre att inte veta. Jag stänger av tv:n och chansar på att våga publicera och inte nog med det, jag hoppas dessutom på en lika bra dag i morgon, min första arbetsdag liksom… Jobba väl, ni som ska!
Avfärd. Idag är det dags. Vi ska lämna villaparadiset där vi faktiskt bott längre än någonsin under någon semester (i alla fall som jag kan komma ihåg). Det är helt klart värt att rekommendera att stanna längre så här, för det har verkligen varit riktigt avkopplande. Jag förstår inte alls hur man orkar göra resor där man bockar av ett resmål per dag. Jag hade varit så stressad att jag behövt semester efter varje semester. Men det är klart, alla är kanske inte som jag som mentalt börjar förbereda varje avresa tre dagar innan själva resan, gärna i lite mörka toner dessutom. I mitt huvud kan det aldrig bli bättre, bara sämre, och även om jag nu efter ”några” resor, rent intellektuellt (jag är ju ändå hyfsat intelligent, även om det inte alltid märks) vet att det oftast blir precis lika bra, fast på ett annat sätt så fattar inte hjärnan riktigt det. Idag har vi det väldigt lyxigt eftersom vi kan ta det lugnt här och packa ihop utan stress och sedan kan sticka direkt till nästa ställe utan att behöva vattentrampa där emellan. I och för sig hittar man ofta på roliga saker som man kanske annars missat när man tvingas till sådan vattentrampning, men mest är det bara stressande att åka runt med bilen full av allt man äger, inkl kyl- och frysvaror i brännande värme. Just den brännande värmen behöver vi i och för sig inte oroa oss för just idag, för temperaturen har verkligen åkt brant neråt i natt, och trots strålande sol, är det nu kl. 09 bara 10 grader varmt!
Med tanke på tiden och energin Peter la på städning av grillen (den är det extra noga med och det kostar 50 dollar om den inte blir godkänd) var han kanske glad för den lite svalare temperaturen. Solen gör i och för sig att det inte känns speciellt kallt, utan bara ganska friskt. Rätt skönt när det för en gångs skull inte är bästa vädret just på resdagarna, men när vi kommit fram får det gärna bli jättefint igen. Vi är ju trots allt på väg mot en av USA:s finaste stränder.
Inna tar en sista matnings- och fiskerunda innan avfärd. Lyckligtvis utan att ramla i eller tappa håven, vilket annars hade varit hyfsat typiskt just idag. En sista solstund när packning är klar och vi bara väntar in inspektion och deposition tillbaka. Så där! Inspekterade, godkända och klara för avfärd. Bye bye, Seaside! Vi ses förmodligen igen… ?Det är inte så noga med hjälm. Däremot cigg i mungipan och dryckeshållare vid styret. (Standard?) Full koll på hur lång tid det tar innan det blir grönt hade de i alla fall, för en parkerade cykeln och städade bort lite skräp från gatan medan han väntade. Flott.
Via ett lunchstopp på Wendy’s i Punta Gorda kom vi utan några som helst problem till vårt nya boende på Palm Bay Club på Siesta Keys. Jag har, som jag tidigare skrivit, lite dubbla känslor för de här öarna (alla ”keys” och för den delen ”beach-delar” av vissa städer, som Ft Myers beach och Miami beach), för ja, det är fantastiska stränder där, men allt annat är lite sämre och dyrare än på fastlandet. Just här på Siesta Keys är vi i och för sig så nära fastlandet att det förhoppningsvis kan kvitta, men jag är inte helt övertygad när jag bokar ”öarna”, utan tänker att vi ju måste ha lite variation. (Det skrev jag om Lido Keys förra året också, och där hade vi en toppenvistelse trots halvsunkigt hotell, så det är nog ingen fara med det.)
Vi hittade och ”checkade in” på nolltid, eftersom incheckningen bestod i att öppna den digitala dörren med kod som jag fått per mejl. Supersmidigt och lite läskigt. Hoppas de byter kod mellan gästerna… Lägenheten känns spontant pytteliten, trots att här är två hyfsat generösa sovrum och vardagsrum med välutrustad men liten köksdel, men det beror dels på att vi ju kommer från ett jättehus, dels på att här är så mycket prylar. Det är shabby chic (ingen favorit) med marint tema och en massa stora prydnadssaker överallt. Inte heller någon favorit. Vi har redan förpassat några till garderoben, de lär snart få sällskap av några till. Även köksskåpen är fulla till den grad att det mer känns som någons hem än ett uthyrningsställe, och självklart kan man inte klaga när det finns allt från kryddor och t.ex. olja till kaffefilter och kaffe (jag antar att det är för användning… ?), men lite dumt när man inte får plats med sina egna grejer. Trots mitt gnäll är det överlag ett väldigt fräscht och mycket välutrustat ställe, så jag tror det kommer att bli utmärkt här.
”Jo, spindeln – jag kallar honom döskallen- måste följa med, för jag ska visa honom världen.” Jag måste ju vara med på någon bild också.
Efter att delvis installerat oss och packat upp det mesta gjorde vi – igen – kardinalfelet att utgå från att barn fungerar som vuxna. Hur dum får man vara? Efter sju år som föräldrar borde vi verkligen veta bättre. Det är ju dessutom inte första – och förmodligen inte sista – gången vi gör samma sak. Vi är på en resort med pool och en av USA:s finaste sandstränder och vi tror att en sju- och en femåring (som dessutom bara förflyttat sig och väntat på föräldrar som packat ner och upp hela dagen) är mottagliga för argument som ”vi ska bara gå en runda och kolla lite, sen kan vi bada i morgon…”. Dööööööh, ytterst ogenomtänkt. Vi följde dessutom upp det med att planera så dåligt att den ”lilla rundan för att kolla lite” liksom gled in i själva aktiviteten för kvällen, Siesta Keys drum circle, för att klockan blev så mycket. Jag och tjejerna gick till slut längs stranden dit medan Peter hämtade det absolut nödvändiga och bilen, men det som kunde blivit hur mysigt som helst med lite vettig planering blev nu mest ”skynda på lite nu, så vi inte missar det” när de egentligen bara hade velat bygga sandslott, bada och kasta frisbee. Det där ”drum circle” är ju dessutom ett väldigt knepigt begrepp att förklara, oavsett ålder. En massa människor som träffas och trummar/dansar till solnedgången en gång i veckan liksom… Det låter ju inte klokt.
Det går inte snabbt när stranden hela tiden kallar på en för att man ska skriva, leta snäckor, bygga något, ”kasta snöboll”, göra sandstorm eller bara känna på den osannolikt vita och kalla sanden. ”Det är ingen fara att jag har mina alldeles nya skor, mamma, vattnet är ju inte ens …. IHAAAAA, var kom det ifrån så snabbt?!” Så här glada och pigga miner var det inte hela vägen, men när orken helt tagit slut och vi skulle be Peter hämta oss på vägen, upptäckte vi att vi redan var framme. Nope, tyvärr har vi inte byggt detta, men barnen använde det som förlaga till sina egna.
Till slut, när Peter kommit med strandleksaker från lägenheten, blev det ganska bra ändå, förutom att jag då var kissnödig och hungrig, och de stackars barnen då inte alls förstod varför de nu skulle dras ifrån slottsbyggandet som de äntligen kommit igång med för att titta på det där trummandet som pappa tyckte var så coolt. Speciellt Mimi tog det väldigt dåligt och grät så hjärtskärande att jag fick gå tillbaka till slotten med henne. Tre minuter senare kom Inna och övertalade henne att komma tillbaka för det var så coolt med dans, blommor och rockringar. Därefter höll solen verkligen på att gå ner och då ville vi som en kul grej försöka återskapa bilden vi har från samma happening för tre år sedan, så då fick vi tjata för att få dem ner på stranden igen… De som satt bredvid oss måste undrat vad vi höll på med som sprang där fram och tillbaka. Bilden hade vi så klart kunnat ta vilken kväll som helst här, men det hade ju varit fusk.
Innan solnedgång. Det växer en gubbe ur mitt huvud. Intressant. Det är en cirkel i sanden med en sol (?) i mitten och folk som trummar – alltså a drum circle. (?) Emellanåt ser det ut som vilken urspårad personalfest som helst. Som sagt… (Ja, hon balanserar ett svärd på huvudet.) Glad Mimi igen när hon försäkrat sig om att vi visst hittar tillbaka till de påbörjade slotten. ”Det är jättecoolt, Mimi, man kan rocka rockring, dansa och så får man blommor. Tropical!” Full koncentration. ”Det är lite svårt med blomman.”Bilden från 2017 som vi försöker återskapa. ??Synd med skuggan mitt över stackars Peter, för annars är detta den bästa bilden. Kanske inte jättelik 2017-kortet, men med tanke på förutsättningarna ändå ganska ok. Utan skugga, men underifrån är ju inte så smickrande. ❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️Vilket sjå jag hade för att försöka regissera detta! ?In action Kanske inte exakt som jag tänkt, men det fick bli good enough… Slotten är ändå ganska lika förlagan. Om man kisar lite. Med båda ögonen. Hårt. Tjoho! Bara vi på bild! Det är inte ofta det händer sedan vi fick de mer fotogeniska tillskotten i familjen.
När solen gick ner blev det faktiskt – i alla fall om man inte dansade eller var påverkad av något, vilket eventuellt några var – ganska kallt. Inna och Peter hade fått för sig att det skulle bli något slags eldshow när det blev mörkt, så viljorna korsades lite igen, för jag ville mest hem och Mimi ville än det ena än det andra, men mest kasta frisbee. Till slut blev det toa, frisbee och sedan hem. Trodde vi. Tills vi kom på att vi nog var tvungna att handla lite också. Ännu en sak vi inte tänkt så mycket på. I irritationen och stressen hittade vi inte något självklart ställe på ön, så vi körde efter några vändningar fram och tillbaka, över bron till ett Publix, vilket ju alltid är ett säkert kort. (I samma ”mall” såg vi dessutom ett Marshalls och ett par outlets, så dit lär vi återkomma när temperaturerna nu ändå inte ska vara 100% gynnsamma de närmsta dagarna.) Det var inga glada miner hos någon när vi hoppade ur bilen. En ville bara sova, en ville bara sitta kvar och kolla Youtube, en hade lite insulinkänning och en hade tandvärk. Toppenkväll… Lyckligtvis löste det sig i affären och resten av kvällen blev faktiskt helt ok. Vi fick till och med i oss hyfsat vettig mat innan läggdags. Alltid en bedrift. (På semestern, hade jag tänkt skriva, men jag menar egentligen alltid…)
För att blidka Mimi fick det bli lite frisbee innan vi stack hemåt. Det här är väldigt amerikanskt och väldigt obekvämt. Hon tog mycket bestämt över vagnen (efter att ha packat den) och körde den ut till bilen trots att vi är två väldigt kapabla vuxna utan några större fel på armar eller ben. Hade inte Peter ännu bestämdare (med både kropp och tal) sagt nej vid bilen hade hon även packat in varorna där. Märkligt system, men det håller väl nere arbetslösheten…
I morgon skulle jag börjat jobba, inser jag nu, och med tanke på att vi är sex timmar efter här hade jag alltså redan stigit upp och varit på väg till jobbet i normala fall. Det går inte riktigt att ta in att vi faktiskt har halva resan kvar, men jag klagar inte. Verkligen inte. Däremot är jag inte helt nöjd med att jag under flera år varit för lat för att använda två telefoner. Jag har alltså i stället ringt alla jobbsamtal med mitt privata nummer. Sådant slår tillbaka under en sådan här semester då det dels kostar 20:-/minut att svara på ett samtal och vi dels ligger sex timmar efter, vilket innebär att varje förmiddagssamtal från Sverige innebär ett samtal mitt i natten för mig. Obra. Hoppas ”stör ej-funktionen” fungerar som den ska. ”Ring inte mig, jag ringer dig! Den 22/1… ?” Ha en skön första arbetsdag i år, ni som ska jobba! Vi ska se om poolen är varm nog för bad trots de utlovade blygsamma 19 graderna. Godnatt!
