Månad: januari 2020

Idag är den stora frågan om detta är sista härliga utomhusfrukosten eller inte. Det har utlovats betydligt lägre temperaturer i veckan och på nästföljande två boenden (lägenheter) har vi balkong, men inte altan. På BahamaBay i Orlando (nästnästa stopp) är balkongerna i och för sig jättestora, men i den lägenhet vi brukar hyra har det aldrig känts rätt med utomhusmåltider. Det kanske det gör i den vi ska ha i år, vem vet. Jag gör mitt bästa för att riktigt krama ur det sista härliga för säkerhets skull. Det är verkligen uppbrottsstämning idag och jag får hela tiden påminna mig om att det är i morgon vi ska lämna. Vi fick mejl av Susanne på myflorida.se igår att vi kan checka ut sent om vi vill, och det vill vi ju egentligen (i alla fall jag som alltid har lite svårt för förändring), men samtidigt ska det bara vara 16-20 grader varmt och vi vill absolut inte missa the Drum Circle i Siesta Keys vid 17 i morgon, så egentligen passar det nog rätt bra att sticka direkt efter frukost. Vi får se.

Vi var på ”trumcirkeln” första året vi var här, och det var väldigt konstigt och väldigt coolt. Det är varje söndag och de andra gångerna vi varit över har det inte passat i tid, men i år kan vi ju inte missa det. Det hade varit kul att försöka återskapa bilden vi tog då, och som vi faktiskt – trots rätt taskig mobilkvalité – har uppförstorad hemma. Jag var tvungen att leta upp inlägget från första gången vi var här och gissa om jag är glad över bloggen i sådana här situationer. Vad små de var! (Hrm, vi också vid jämförelse… ?)

Taskigt nog blåser det rätt mycket idag också, så de förväntansfulla drönarflygarna kanske får vänta ytterligare en dag. Stackars! Med tanke på hur stort allting är här – och ordnat – finns det i och för sig säkert en ”drönarhangar” eller något där man skulle kunna hyra in sig och flyga. Mojnar vinden minsta lilla åker vi nog till Rotary Park – som vi annars glömt bort i år – och försöker. Går det inte att flyga så är det i alla fall en himla mysig park med en jättestor lekplats. (Haha, jag älskar min blogg än mer nu efter att ha letat upp även det gamla inlägget och läst om parken och lekplatsen som inte alls var så stor tydligen. Det är verkligen memory lane idag. ?)

Lyckligtvis verkar vi idag ha planerat rätt, för vi tillbringade hela förmiddagen i poolen i strålande sol, satte oss till lunch i samma strålande sol, och när vi ätit klart ösregnade det. Rollercoaster of weather… (ja, jag gillade uttrycket). Vår planerade park-utflykt får kanske bli en Walmart- eller annan shoppingrunda i stället. Här finns ju en och annan rätt cool affär trots allt. Möjligen delar inte alla uppfattningen att Walmart är coolt, men vi har inte så höga krav, så vi gillar det.

Det fick mycket riktigt bli ett Walmart-besök efter lunch och barnen fick göra av med några fler julklapps- och presentdollars. Precis som när jag själv var liten var det storasyster som spenderade friskt medan småsyskonet snålt höll i pengarna. (Perfekt när storasyster sedan behövde låna… ?) Inna köpte alltså en slingrande orm och en robot-spindel för runt 20 dollar, medan Mimi köpte en frisbee för en… När de hittat vad de ville ha var de trötta och ville hem. Inna lyckades till och med fejka (okej, kanske inte) en mini-feber, som mirakulöst var borta så fort vi satt i bilen igen.

Hemma på kvällen blev det ingen riktig ordning med någonting. Vi plockade och småpackade, små-åt och vimsade runt i ändå ganska organiserad oordning innan vi insåg att vi nog behövde göra något halvvettigt i måltidsväg i alla fall, så vi fick till slut en sista utomhusmiddag bestående av allt möjligt som vi ville göra slut på, som dessutom blev både rolig och trevlig när vi hamnade i diverse diskussioner om musik och videor med barnen. Nu har man ju faktiskt lite utbyte av dem. 😉 Med tanke på hur förhållandevis lite jag har att skriva idag, kanske jag t.o.m hinner handarbeta något. (Haha, om en halvtimme sover jag i soffan som vanligt, så god natt!)

Dag 13. Vi börjar närma oss halvtid och uppbrottskänslan är tydlig. Inte för att åka hem, såå galen är inte ens jag, men däremot inför att checka ut härifrån villaparadiset på söndag morgon. Vi har aldrig bott så länge på ett och samma ställe under en semester, och trivs ju löjligt bra, så det är verkligen lite extra jobbigt. Att både kyl och frys känns helt fulla och att vi spritt ut grejer precis överallt, gör det inte enklare, men, men, bilen är stor och vi har klarat kyl- och frysförflyttningar förr med hjälp av frysta vattenflaskor, så även detta löser sig säkert.

Jag var tvungen att läsa om och kolla bilder av vårt nästa boende igår, och det lugnade mig lite, för det ser också himla trevligt ut. Det är första gången vi bokar genom HomeAway, men vi har ju bokat liknande ”condos” privat tidigare, så jag är inte så orolig, tack och lov. Det som möjligen gör mig lite nervös är att ägaren använder sin uthyrningssite till religiös propaganda. Har man en sida för att göra reklam för sin uthyrningssida ska ”Good News” betyda bra nyheter angående bostaden, inget annat, hälsar ateisten som ogillar religion i nästan alla former, men definitivt i de som prackar på andra människor sin tro. Utöver det ser allting väldigt bra och trevligt ut, och all konversation är snabb, smidig och trevlig. Vi får till och med checka in när vi vill på söndag och behöver inte ödsla en dag på att köra runt och vara oroliga över vår fullpackade bil. Skönt.

På tal om något helt annat är det kul att blandat med ”Pidde P”, minecraftlåtar och Dollystyle spelas en massa Dolly Parton i Google minin här nu. Peter satt och plinkade på ställets gitarr igår, och jag sa så där lite i förbigående att Jolene (en favvis) vore kul att lära barnen, vilket han genast nappade på, så nu spelas den flitigt. Av barnen. Och Inna massakrerar den fullständigt när hon sjunger genom att missa höjningen i fjärde ”Jolene” i refrängen, så emellanåt ångrar jag att jag sa något… ?

Den beställda drönaren, som f.ö visat sig vara ett monster i storlek att döma av storleken på extrabatteriet som kom igår, är ”out for delivery” nu under förmiddagen, så Peter (!) har fattat posto vid dörren som ett barn på julafton kollandes youtube-videor om drönarflygning. Jag är lite sugen på att föreslå en utflykt bara för att retas, men det skulle ju slå tillbaka på mig själv eftersom jag njuter till fullo av pool, sol, kaffe och ”hänga gubbe” med Mimi, så det får nog ändå vara. Men lite kul hade det varit…

Nu har den kommit! Julafton för teknikintresserade pappor och flygsugna barn. (Trots mitt teknikintresse i övrigt förstår jag inte hypen över just detta, så jag håller mig till spel och handarbete.) Taskigt nog så, trots 29 grader varmt, blåser det så mycket att det faktiskt inte går att flyga just nu. Stackars! Den känslan förstår jag till fullo i alla fall, för man vill ju bara prova. Själv köpte jag mig en broderibok, och så har jag bara tagit med mig virkning. Hm… får kanske bli en sväng till gigantiska Michael’s…. (Tänk ett Panduro x åtta.) Just broderandet fastnade jag rejält för i somras när jag ägnade mig åt en hel del upcyclande av barnens kläder som börjat bli för små. Eftersom de, barnen, inte kläderna, till skillnad från mig själv, bara växer på längden kan man ju göra massa kul genom att klippa av, virka lite, virka på igen = räddad tröja, eller klippa av byxor, virka fin kant = supersnygga shorts. Dessutom virkade jag applikationer och sydde på, och, här kommer broderiet äntligen, brodera på små figurer. Jag hittade en jätterolig bok av en japan, Makoto Oozu, med fullt av coola mini-broderier som inte ser så gammaldags hemvävda ut, utan blir supercoola på kläder. Barnen älskar roligt nog sina upcyclade kläder och de används jätteflitigt, vilket gör det extra roligt så klart. Fast det gäller nog att skynda på, för om ett par år är det nog inte lika ”hot” att ha second hand-kläder som morsan fixat till.

Även idag hade vi det så löjligt skönt vid poolen att vi faktiskt struntade i stranden, även om vi hade det lite i bakfickan. Enligt Troy som äger nästa boende kan vi förvänta oss ”a rollercoaster of temperatures” nästa vecka, så kanske blir det återigen så att Sverige-kläderna åker fram i Siesta Keys. Det har vi varit med om förr. Bäst att njuta medan man kan. Och det gör vi. Njuter alltså. I fulla drag. Jag skrev igår att Mimi tog myrsteg med sin dykning, men jag kunde behållit den första formuleringen, elefantkliv, för det har hon verkligen tagit idag. Från att igår haft cyklopet på och doppat det lite i vattnet (okej, lite mer än så kanske) har hon idag avancerat till att först doppa hela sig och läsa teckenspråk (!) under vattnet, till att nu simma flera meter under vatten och sikta på att dyka till botten. Jag vill också ha hennes inlärningskurva! Bara att se samspelet mellan storasyster (lärare) och lillasyster (elev) är fantastiskt. Må denna fas vara länge länge.

När dagen var slut simmade Mimi nästan hela poolens längd under vatten, och vi började på allvar diskutera elefanten i rummet, dvs det där att detta skulle vara sista Florida-trippen. Det är mycket som aldrig skulle hänt om vi inte rest så mycket och pedagogiskt tas det verkligen jättekliv, så något rätt gör vi nog som föräldrar, konstigt nog. Skulle man skippa julen även nästa år och de ”meningsfulla” sista dagarna i skolan, som i år lär bli än mer meningsfulla med tanke på att terminen slutar tisdagen den 22/12 (ja, jag är pedagog, men jag står för de orden) skulle man faktiskt kunna få drygt tre veckors resa utan att röra mer än studiedagarna på vårterminen. Frestande, mycket frestande. Till och med Peter trivs så bra att han börjar prata i termer av ”bilen kanske håller ett år till…”. To be continued… ??

När vi vid 17 legat konstant i vattnet – i alla fall Mimi – sedan lunch, tog vi oss samman och åkte till Ft Myers för Seafood festival. Och blev tyvärr besvikna. Det var inte alls något som Bacon jammet förra året med stora ytor och massor att göra, utan det var verkligen en festival med stånd och alldeles för mycket folk med öl i händerna. Inte alls bekvämt med barn och en nyvunnen aversion för folktäta platser. Nej fy! Vi betalade 20 dollar (!) för parkering, klappade en söt hund, drog barnen genom en trång gång med i och för sig säkert supercoola matstånd och en med marknadskrimskrams som iofs såg väldigt genuint och inte speciellt krimskramsigt ut, såg att scenen var tom, gick upp i den historiska delen av Ft Myers, som såg jättemysig ut, speciellt med avstängda gator, gick ett par gator och stod sedan en halvtimme och kollade på en jätteduktig gatutusenkonstär – Daniel Israel från Baltimore – med världens svada och hisnande tricks, speciellt det sista där han iklädd tvångströja tog sig upp på en jättehög enhjuling och på den lirkade sig ur tröjan. Imponerande.

Efter showen var vi rejält hungriga så vi gick till en av de supercoola barerna vi sett och åt en fantastisk middag som barnen bara älskade. Haha, det var det väl ändå ingen som trodde en sekund på? Vi gick till Subway och åt macka/ färdig/fryst pizza och det var inget att skriva hem om på något sätt. Suck. Seafood festival är säkert hur coolt som helst för vuxna som kan och vill botanisera bland stånden, men idag blev det flopp för oss. Inte ens bandet som Peter hann se en liten snutt av medan jag och Mimi köpte världens största, rinnigaste glass, var något att ha. Man kan inte lyckas jämt.

Nu är vi hemkomna och jag sitter ensam på altanen och njuter (21.45) i den fortfarande 24-gradiga kvällen, men På Spåret kallar, så jag får väl pallra mig in. På Spåret är viktiga grejer. Bara en liten stund till. En rollercoaster av temperaturer låter trots allt lite sådär. Och altan kommer vi snart inte att ha, så liiiite lite till får det nog bli.

Idag har vi en plan! Den inkluderar totalslapp hela dagen. I/vid poolen fram till lunch och, tro’t eller ej, stranden efter densamma. Vi som inte ens gillar sand, tyckte faktiskt att det var rätt härligt den lilla stund vi var där för några dagar sedan. Nu är vi ju kända för att ändra planer, men däremot är det rätt ovanligt att vi ens har några, så detta får väl anses som ett steg framåt, även om vi kanske ändrar den.

Faktum är att vi har en plan även för morgondagen. Hu… nu blir det riktigt stressande det här. Som en pensionär som har två tider att passa på en vecka ungefär. Ping, mamma… 😉 Peter har hittat något slags djur/mat-festival i Ft Myers. Amerikanerna verkar lite obsessed med sina ”jams”. Förra året var vi ju på bacon jam (!) och nu tror jag det var kyckling. Undrar om de serverar kycklingglass då? Vi åt baconglass senast… (Nu har jag kollat med Peter och det var seafood, inte alls kyckling. Räkglass, någon?)

För den som har en sjukt tråkig trettonhelg finns nu förresten alla inlägg hittills (to be continued…) på sidan Florida 4.0 2019/2020 i kronologisk ordning. Man vill ju inte råka missa något. Eller så är det exakt det man vill. ?

Snacka om att man blir sjukt nedgraderad som förälder när man har en Google mini (eller Google i allmänhet för den delen). Mimi hade i morse vissa bekymmer med att tio plus tio blev tjugo, men elva plus elva 22, och inte 21 som hon tyckte. Jag förklarade och förklarade, men hon greppade det inte utan bestämde sig för att det var 21. Tills hon gick och frågade Google. Då var det helt plötsligt okej, och helt plötsligt kunde hon även addera alla andra tal upp till 40. Jomen. Det var de fem och ett halvt årens utbildning till att bli pedagog. I och för sig verkligen inte i matte, men ändå. Lite roligt var det att hon först tvivlade på att ”hon” (Google) kunde, för ”hon säger säkert bara något om doktor.se som vanligt”. ?

Det där med planer var det ja…. Ett mycket snabbt rådslag vid lunch visade att det egentligen faktiskt inte (tre satsadverb på rad…) var någon som var speciellt sugen på stranden, utan vi var alla så himla nöjda med att göra det vi gjorde, så det verkade ju himla knäppt att effektuera en plan som ingen trodde på. Således blev det sol och pool både för- och eftermiddag.

Efter en hel dags solande och poolande, lite buggkurs i köket och sedvanlig jakt på kläder som ligger utspridda i hela det jättestora huset, fick jag lite revansch för gårdagens ”idiotiskt långt” för då ville Peter helt plötsligt in till den coola gata jag hittade på min smärtsamma promenad. Ha! Jag visste väl att Pokémon är bra!

De har lite att jobba med ang fotarbetet, men viljan och entusiasmen är det inget fel på.

Faktum är att det är första gången vi känner att vi hittat något slags ”downtown Cape Coral”, och det var ett mysigt område att strosa runt lite i, för även om det knappast är som en europeisk gågata, fanns det i alla fall lugnare trafik, trottoarer och gott om generösa övergångsställen. Och uteserveringar. Med livemusik. Lägg därtill en massa pokestops och gym, så får man en styck hyfsat nöjd familj.

Vi åt på en restaurang med liveband som spelade aningen för högt, men det var bra stämning, god mat och helt okey priser. Mersmak helt enkelt. Att man nådde två pokestops och ett gym sittande vid bordet känns bara rättvist efter gårdagen.

Jag vet inte om det är solen, tidsomställningen, vårt inte så nyttiga leverne eller vad, men vi är så djäkla trötta på kvällarna att det är löjligt. Optimistiskt laddar jag varje kväll med telefon, iPad för spel, virkning och datorn lite i bakfickan ifall jag skulle orka börja göra en fotobok eller två av de 20000 bilderna på telefonen. Jag skojar bara, 20341 är de… Och varje kväll slocknar jag efter (eller före, som i kväll) bloggen är skriven. Nog för att jag är onödigt mångordig, men det hade varit trevligt att veta vad som händer efter 22 någon kväll. Plikttrogen som jag är, skriver jag nu klart efter midnatt och efter ett par timmars slummer i soffan… Alltså blir det inte mycket mer än så här och några bilder från kvällen. Godnatt!