Idag hade vi alla lite pms på morgonen, så det var inte den skönaste semestermorgonen av alla direkt, men till slut kom vi iväg under någorlunda vänskapliga former. Alltid skönt när det går att uppnå. Det var rejäla bilköer flera km in mot Makarska, så undrar om det händer något i stan idag eller om det alltid är så på lördagar.
Vi körde upp till Mimice och lämnade en full väska med för varma kläder och annat vi inte använder… (när ska jag uppnå den perfekta packningen?) och hämtade Anna och Holger för bad i Brela. Tyvärr har det infernaliska blåsandet lyckas sänka havstemperaturen rejält, så de utlovade ”ligga-i-hela-dagen-dagarna” har helt sonika blåst bort. Hoppas de snart blåser tillbaka. Jag saknar dem. I och för sig är temperaturen i luften något behagligare, men det räcker liksom inte riktigt. Å andra sidan påstår klart.se att det ska bli 38 grader nästa vecka, så det kanske är bäst att njuta av den relativa svalkan.
Idag provade vi för första gången ett av strandhaken. Inna valde ”Fast food” framför restaurangen med det, tyckte jag, mer lovande namnet ”Adriatik”, men konstigt nog var det riktigt bra. Och billigt. Alla nöjda.
Vi kanske inte synkade 100%-igt när det gällde bad och vila, men med tre vuxna var i alla fall alltid någon i vattnet med barnen, vilket alltid är en fördel. Personligen led jag av en – möjligen självförvållad – [blogg?-]huvudvärk, så för mig var det inte en toppendag, men hoppas att det var det för övriga.
Vid 16-tiden lämnade vi stranden så att Mimi skulle få visa ”vår” lägenhet och stad innan vi skulle kolla Sveriges kvartsfinal mot Tyskland 18.30. Hon var så härligt uppspelt över detta att vi skulle ha vänner i lägenheten att det till och med var spännande att duscha. ”Det är ju lite konstigt att duscha med vänner” och eftersom vi tänkte att de skulle sova över, viskade Mimi: ”Jag längtar tills det blir natt, för vi ska ju ha vänner som sover över. Det är så myysigt.” Vi måste nog skaffa lite fler vänner. (Jag kan säga att det dessutom slutade med att Mimi bestämde att hon och Anna skulle dela säng, så nu är de bundis på riktigt.)
Efter lägenhetsvisning och lite avkoppling var det äntligen dags för dagens höjdpunkt. Kvartsfinalen (som det så klart är och inte åttondel, som jag råkade skriva igår – tack, Peter!) mellan Sverige och Tyskland. Inte för att vi på allvar trodde att vi skulle ha en chans, men heja måste vi så klart och vi hade ju redan kollat upp att vår VM-restaurang skulle visa matchen.
Att sitta på restaurang och kolla fotboll utan ljud är både bra och dåligt. Det är supermysigt att sitta ute bland andra och kolla – uppslutningen var tyvärr inte som förra året när herrarna spelade, men några svenskbord fanns där i alla fall – men utan ljud är det svårt att komma i den där riktiga stämningen. Och när tv:n med jämna mellanrum ”frös” var det tur att vi kunde kolla på Annas telefon, för shit vilken nagelbitare det blev till slut. Det trodde man inte vid tyskornas 1 – 0… Vår gemensamma puls när tilläggstiden SEX minuter kom upp var nog fyrsiffrig. Vad är det som hänt med tilläggstid? Förr var ju tre minuter mycket och fem rent extremt. Då var det ju snudd på att någon dött på planen och fått bli hämtad med helikopter, men nu slängs det upp både sex och sju minuter som sedan dessutom tenderar att bli ännu längre. Tänker de inte alls på folks blodtryck? F.ö högaktar jag dagens domare som vågade säga nej till straff vid Hedvigs huvudboxning trots att topplaget låg under. Målvakten har alltid rätt, så är det bara. (Vilken position jag själv hade när jag var aktiv? Målvakt…)
För att fira den högst oväntade och högst glädjande segern tog vi en promenad längs hamnen, där det idag fanns en massa stånd. Det var dock inte så många som förra året då det kändes som om det började något slags festival, så det kanske bara var en lördagsgrej? Jag vet inte, men det märker vi kanske i veckan som kommer. Vi köpte i alla fall en sådan där lysande flyggrej även till Holger, och sedan var alla tre barnen upptagna en stund så vi vuxna kunde sköta våra sociala medier… Holger var överdjäklig på de där skjutarna och hade nog lätt kunnat få jobb i ståndet där de såldes. Att höra ”Bara ett skjut till, snälla!” från barnen är f.ö både läskigt och gulligt.
Jag kommer inte ihåg sammanhanget tyvärr, men snacka om att man får bita sig i tungan för att inte gapskratta när Mimi med gravallvar yttrar: ”Det var längesen jag var ung. Jag är ju fyra och ett halvt.” Hon är verkligen en ständig källa till känslor, den damen, både på gott och ont.
I morgon lämnar vi denna citylägenhet, som jag numera lärt mig att uppskatta trots dess småskavanker. Det är ju så det brukar vara. Jag har nog lite svårt med förändring helt enkelt. Att bo så här centralt är verkligen lyxigt, speciellt på kvällarna. Nästa boende kommer nog också att ta sin lilla tid att vänja sig vid. Anna säger att där inte fanns något varmvatten igår… Gaaaaaaah! Men fråga mig mot slutet av nästa vecka så vill jag säkert inte lämna det heller. Godnatt!
Ps. På onsdag spelar vi semifinal. Hur coolt är inte det! Ds.