asaolofsson73 – Sida 25 – On the road again

26 december, 201926 december, 2019

Florida 4.0 2019/2020 Dag 4 Juldag i Cape Coral

Back on track! Både i dygn och bloggskrivande, hoppas jag, för idag blev jag väckt vid 07, vilket måste anses rätt okej, och alla har sovit hela natten, så vi är nog rättvända, tror vi. Tanken var att julstrumporna – självklart, vi är ju i USA – inte skulle upptäckas förrän lite senare idag, men vi underskattade (så klart) Mimi och hennes hökblick, så det var inte mycket att välja på. I strumporna fanns biljetter till delfinsim på Discovery Cove, för barnen ville mycket hellre göra SeaWorld-konceptet igen än någon annan park och nu ”är” ju Mimi sex (host host), så nu får ju hon också simma med delfiner, så i år blir det en aktivitet för hela familjen. Jag tvivlar dock på att den småländska genen kommer att tillåta att detta förevigas á la SeaWorld för 2000:- , men man vet aldrig. Det ingår ju fria drinkar hela dagen….

Klart att julstrumporna ska vara glittriga.

”Ja! Jag visste det! Vi ska simma med delfiner! Jag sa ju det.”

”Va? Måste jag simma med späckhuggare?!”

Konstigt nog har hökblicken inte upptäckt resten av julklapparna som Nisse verkar ha lämnat vid garagedörren. Han gick nog fel. Med tanke på hur roligt vi (de) har med kokosnötter, späckhuggaren Hugo, hajen Charmander och flytstolen (som faktiskt inte fått något namn) som inköptes för egna dollar (från farmor och farfar) igår så gör det faktiskt inget. Mimi gjorde nog dagen för kassörskan igår när hon dels var så stolt över att betala själv, dels var helt överväldigad över hur många pengar hon fick tillbaka. Hon tyckte kassörskan var den snällaste i världen för att hon fick så mycket mynt och sedlar, och började genast planera att handla mer för att få ännu fler pengar. Vi har lite att jobba på där. Inte så lätt i dagens digitala ekonomi att förstå värdet av pengar. Det finns ju rätt många vuxna också som inte fattar. Och andra som fattar, men ändå väljer att spendera varenda krona på resor.

Är man sextondelsfinne har man självklart kniv med sig.

Julklappar en masse. Badmössorna (mormor o morfar), Hugo, Charmander och flytstol med drinkhållare (av dollar från farmor och farfar).

Sekunden efter kapsejsade Hugo och Mimi hamnade under vattnet.

”Det här är livet, mamma.” (Min dotter, det där! ??)

Inna bevisar bokstavligen varför vi hela tiden tjatar om försiktighet och inga mobiler vid poolen…. Sååå skönt att de är simkunniga! (Nej, mamma, jag lovar att vi ändå inte lämnar dem utan uppsikt! ?)

”Jag hittade mina skor…” (Nope, hon fick inte bada med mina älskade Nike. Den som försökt få tag på ett par snygga röda gympadojor i dagens puderrosa mode fattar vad jag menar.)

Vi tillbringade hela förmiddagen vid poolen eller i poolen beroende på känslighet för kyla. Jakt på sköldpaddor ledde sedan till att vi kom i samspråk med trevliga svenska grannarna, som bokat genom HomeAway och gav oss lite perspektiv angående både priser och pooltemperaturer. På ett bra sätt, för vi verkar både ha varmare pool och billigare boende. Skönt när det är på det sättet. Å andra sidan hade de som ambition att betala mesta möjliga för allt de gjorde (ironiskt) så kanske inte var så konstigt, men ändå skönt. Löjligt det där, men det känns ju skönt när man tror sig gjort en bra deal.

Våra snapping turtles fick ett skrovmål till lunch idag.

Vädret idag var varmare än igår, ca 25-26 grader, men ganska rejält molnigt, så det var riktigt härligt när solen tittade fram ordentligt en stund vid lunch. Det (vädret) balanserade sedan med att regna lite smått en halvtimme senare, men det var inte så det störde. Vi kände ändå att vi nog borde göra något, så vi körde iväg till en park i närheten där det både fanns en lekpark, en sjö och två Pokémon-gym. Alla nöjda alltså. Eller, Peter var nog nöjd för att all hans tjejer var det. 😉 Det är ju sådan han är, denna fina människa vi delar livet med. Tja, och så fick han ju köpa en gitarr häromdagen.

När vi kom hem låg det paket innanför dörren! Nisse hade nog insett sitt misstag med garagedörren och flyttat högarna. Inna utbrast spontant att ”det var bästa julen ever” och det blev inte sämre av att det i ett av paketen låg exakt det hon så hett önskade sig, nämligen en drönare. Samma för Mimi som fick ”en egen Google [mini]”. Hellyckat med andra ord. Skönt. ? Man behöver alltså inte vara hemma för att det ska bli jul. (Hmmm, Åsa, kom ihåg!! Ny bil och panel på det eftersatta huset!! Inga fler Florida-resor på ett tag…!)

Jag har hela tiden sagt att julen ska jag tillbringa i bubbelpoolen med ett glas vin, så efter julklappsöppning blev det bad, trots att vattnet inte höll den temperatur jag anser att en bubbelpool bör hålla. Enligt Susanne ska poolen hålla 82 F, vilket precis bubbeldelen kommer upp i just nu – efter en dags värmande vid 16.30 – så vi hoppas och tror på lite höjning när hon kommer hit i morgon. Att få det ytterligare varmare kostar 25$ i veckan, vilket det lätt är värt, anser frusna jag. Ingen mening med att ha pool/bubbelpool om man drar sig för att bada i dem.

Så här firar man jul på bästa sätt. (Sol och tre grader till så hade det varit helt perfekt.)

Det enda som är billigt i USA? Fem små (normala) avo för fem dollar och så mina favoriter, de där giganterna som man blir lycklig av att bara kolla på. Älskar’t. I kväll vankas (första) guacamolen.

Till middag blev det grillat kött (inte bästa grillköttet, men nu vet jag mer om vad jag ska köpa och inte…) med hasselbackspotatis och (så klart) guacamole. Ute på altanen. Ljuvligt är bara förnamnet. Lika härligt var tillagandet med Mimi som assistent, Laleh på Google minin och hur vi (jag och Mimi) buggade – till Laleh, det hade man aldrig trott – mellan grönsakshackande och dukning. Jag älskar semester. Hemma hade jag inte ens tänkt tanken att lära Mimi bugga mellan varven. Löjligt egentligen, men så är det tyvärr.

Mimi lärde mig ett nytt komplicerat kortspel och blev så här lycklig när hon vann. (Jag kommer aldrig att erkänna hur hårt jag kämpade – och möjligen fuskade litegrann – för den förlusten. ?)

Nu (vid 21.30) känns det att kroppen nog ändå inte är helt acklimatiserad till den här tiden, för jag anar absolut vibbar av att klockan egentligen är 03.30. Dessutom säger min intuition och erfarenhet mig att en viss nybliven drönarägare kommer att vakna ganska tidigt och ha önskemål om att gå till fotbollsplanen en km bort för att flyga, så det är nog bäst att lyssna på kroppen. God natt!

25 december, 201925 december, 2019

Florida 4.0 2019/2020 Dag 3 Julafton i Cape Coral

Idag, julafton, var faktiskt alla uppe vid 08-tiden. Mimi efter att bara ha sovit ett par timmar i och för sig, men det känns ändå ganska lovande inför att få tillbaka dygnet på rätt köl igen. Dagen inleddes med sköldpaddsspaning i dammen/sjön utanför och det vanliga rutinsökandet inför att fixa frukost i ett nytt boende där saker inte befinner sig där de borde. En rutin ändras det inte på oavsett boende dock – det är Peter som fixar frukost. I love it. Denna gång är vi så svenska att vi t.o.m tagit med svenskt kaffe, så det vankas minsann Zoegas på självaste julafton. Vi har sagt till barnen att det ju är julafton på juldagen här, så det blir inget firande förrän i morgon. Men vi kunde så klart inte missa upplösningen av Panik i Tomteverkstaden, så till frukost blev det julkalender. Vi gick däremot bet på Kalle Anka. Vi fick se Marianne Mörck tända ljuset, men sedan slocknade iPaden. Tydligen har SVT inte sändningsrättigheter för Disney här. Kanske lika bra med tanke på att vårt köksbord bara har tre barstolar så jag sitter på pianopallen och ett gäng handdukar. Hade kanske varit lite tufft att kolla på en hel timmes tv så…

Vi bor inte vid en kanal denna gång, utan vid en ”sjö”, där det uppenbarligen finns sköldpaddor. ”Snapping turtles”, enligt vår engelska djurexpert som såg deras ”line” i vattnet.

Kokosnötter för den som vill ha. Hittills har vi inte, trots flera försök, tagit oss in i någon av dem.

Mimi vill sova själv helt plötsligt, så hon har lagt beslag på gästrummet. ”När Jokke och Mikamela (sic!) kommer kan jag sova med dem. På andra hållet. Vad är det nu det heter? Ja! Skavfötters!” Jomen, varmt välkomna, Jokke och Mikaela! (Vi lovar att ni slipper sällskap i sängen.) ?

Det var soligt, men blåsigt, så efter en lugn och slö förmiddag bestämde vi oss för att proviantera och invänta lite bättre väder för pooldebut. Poolen ja. Detta ständigt återkommande bekymmer. Termometern i den sa 25-26 grader. Mimi sa ”fy, vad kallt” och jag höll med henne. Suck. Detta är och har varit det enda som smolkat ner våra vistelser i Cape Coral. Det är alltid något med poolen. Ja, vi vet att vi åker när det är vinter här, men vi vill ju ändå ha det skönt, inte lida. Får se vad som händer när Myflorida-Susanne kommer förbi i morgon. En besvikelse av annan dignitet var när jag hittade ett helt skåp med pocket, inklusive massor av skräp-kärleksromaner av typen som man bara läser på semestrar, och så var de på tyska! Nog för att jag fortfarande kan lite tyska efter magister Sigges exemplariska, och med dagens mått mätt, ganska militäriska, lektioner på högstadiet (”stå upp bredvid bänken och rabbla alla prepositioner som styr ackusativ NU” – helt klart min favoritlärare, vilket säkerligen inte förvånar de som känner mig, och jag kan fortfarande alla prepositioner som styr alla kasus), men att läsa böcker… Nja, det blir nog inte så avkopplande.

Ja, jag vet att det är en usel bild, men jag var tvungen att kolla om mina nya fotokromatiska glasögon faktiskt blev mörka. Har ju liksom inte haft chans till det hemma…

”Kolla vad stark jag är, mamma! Jag tänker sola med dig!” (Ja, nu blir det nog mycket bloggat…)

Förutom det där i förgrunden är det inget fel på utsikten.

Poolposering – är det som pool position tro?

Barnen har längtat till sin favoritrestaurang i flera veckor, så det var liksom inget snack om var julaftonslunchen skulle inmundigas. Japp, på snabbmatshaket Wendy’s. ?

Lyckliga barn på julafton. Sill är ju ändå överskattat.

Man kan säga att vi inte var ensamma om tanken att proviantera. Den gigantiska parkeringen vid gigantiska Publix Superstore var så full att vi fick köra runt och leta. Inne i affären hördes många europeiska språk och jag ger mig tusan på att det var Robert de Niro – eller hans look-a-like – jag såg. Full – över bredden – blev även vår vagn, och precis motsatsen blev vårt bankkort. Det är dyrt att handla och det blir rätt mycket när man handlar ”från scratch” och dessutom unnar sig. Å det grövsta om man ska vara ärlig. Det är ju ändå både jul och semester. Och i morgon är tydligen allt verkligen stängt till och med i detta kapitalismens mecka. Ve och fasa, hur ska vi klara detta? Bäst att köpa en extra flaska vin och lite snacks så vi inte riskerar att drabbas av blodsockerfall.

När vi kom hem hade det inte alls blivit bättre väder, utan i stället blåst upp ordentligt. Barnen lät givetvis inte detta hindra dem från att ta det efterlängtade doppet (”inte så varmt”) och Mimi som självsäkert hade deklarerat att hon minsann skulle hoppa i direkt från kanten ”utan att någon tar emot mig”, gjorde verkligen det utan att ens tveka. Jag har det på film ifall jag inte tror mig själv när jag läser detta sedan.

De såg så löjligt stora ut i sina nya badmössor (får se om detta kan rädda håren i år) att man får hjärtsnörp. Likadant när de myser runt i sina älskade nya satinpyjamasar med smala axelband. Var är mina småttingar? De här är ju nästan tonåringar! ?

Beviset

Peter: ”Åh, dansar de i ring?” Mimi: ”Eh, nej, det är ju en fyrkant, ser du väl.” Squaredance alltså.

Framemot eftermiddagen började det märkas att vi trots allt är lite jetlaggade, så det fick bli en akututflykt bara för att inte somna. Det var första gången det blev protester från vår lilla sätta-sig-på-tvären-femåring, som i ärlighetens namn inte alls är lika avig längre, utan i stället har gått in i fasen ”fråga, fråga, kommentera, prata, kommentera, prata, fråga”. Ibland måste jag erkänna att det är lika irriterande, men oftast är hon väldigt rolig. Med jetlag i kroppen var vi dock inte speciellt roliga någon av oss, och det slutade med att Peter och jag stod i dörren och sa åt henne att hon inte fick gå nära vattnet och att vi hoppades att ingen skulle komma och ta henne när hon var hemma själv. Moget. Det säger f.ö mycket om hur trött Peter var, för det är vanligtvis jag ensam som sänker mig till den nivån. Det är tur att det är stengolv här, annars hade eventuellt hennes sorti ur huset lämnat outplånliga spår. Lyckligtvis är hon inte långsint, utan vi var alla vänner igen redan innan vi kom fram till stranden/lekplatsen vid Boat House. Det blev t.o.m – en ovanligt mörk, men ändå – julfamiljefie framför solnedgången.

Jag har tagit denna bild varje år. Mina ❤️

”Mamma, vi måste ta en selfie framför den vackra fontänen!”

Om kvällen finns inte mycket att säga. Det fick bli mikrad macaroni cheese/mackor och sedan somnade vi allihop innan 21. Ändå okej, tycker jag. Själv somnade jag i princip mitt i en mening, vilket är anledningen till att även dagens blogg är något försenad, men snart är jag nog i fas. God jul igen!

24 december, 201924 december, 2019

Florida 4.0 2019/2020 Dag 2 Monsterresa

Monsterresan har nu officiellt inletts. Klockan ringde 03.55. Och 04.00 för säkerhets skull… alla kom upp och vi kom iväg exakt som vi hade tänkt, tro’t eller ej. En eloge till hotellet för deras utmärkta take away-frukost. Tjejerna är ”så spända” och t.o.m Mimi som tror att jul = snö (grattis, du kommer att bli besviken 99 gånger av 100) och varit lite ambivalent till att fira jul med bubbelpool och palmer har – möjligen efter den svinkalla kvällen igår och blöta, blåsiga morgonen idag – svängt och ”gillar nog sommar och värme bäst”. Skönt.

På P17 på Kastrup hade vi tur som tokar och hittade en parkering precis vid ingången och lyckades dessutom tajma bussen helt perfekt så det inte ens blev någon väntan. Det gör absolut inget om det fortsätter så. P17 är den bästa av de tre budgetparkeringarna har vi kommit fram till, för bussen brukar ha sitt första stopp där = tom buss och de flesta väljer – instinktivt, men helt ologiskt – P15 eftersom den är närmast, vilket spelar absolut noll roll eftersom man ändå åker gratis shuttlebuss. Kom ihåg var ni hörde det tipset först. 😉

”Vi är så lika att jag inte ens vet vem som är jag!”

Kastrup klockan 05.30 dagen före julafton var f.ö en ovanligt folktom upplevelse. Vi gissar att de flesta nog rest före eller under helgen. Det skulle faktiskt inte göra något om även denna trend höll i sig på Heathrow och Miami AirPort. Två tråkiga saker har dock redan inträffat. Innas ”Kattis” verkar ha rymt, hur nu det gick till ur en låst bil, och vårt transatlantiska flyg är redan en timme försenat, vilket vi verkligen inte behövde med tanke på den redan helt galna planeringen. Men men, inget som går att påverka, så det är bara att fortsätta hoppas på god sömn på planet och att vi kan köra på euforiska ångor i ett dygn.

Jag får nog – i efterhand – ändra detta till att tre tråkiga saker hände, för det som också inträffade – två gånger! – var att mina ändringar av detta blogginlägg försvann när WordPress automatsynkade. Försvann gjorde ett helt stycke om den faktiskt fantastiskt roliga och stjärnspäckade säkerhetsinformationen på British Airways flyg, lite gnäll om en ytterligare försening och underdimensionerad gate utan toaletter på American Airlines och lite annat som jag inte kommer ihåg och inte alls kan återskapa. Detta fick mig att tappa sugen igår, så trots tio timmar på ett flyg då jag verkligen hade kunnat skriva ett monsterinlägg, blev det ingenting. Dock klarar jag ju inte att lämna en dag oskriven, för det vore ju som om den inte fanns, så från en solstol i Cape Coral i ett soligt men lite blåsigt Florida, tänkte jag få ihop lite blogg om gårdagen ändå. Det blir inte riktigt samma sak som när jag skriver det mer eller mindre ”live” men jag brukar ju kunna ordbajsa ganska bra om ganska lite så det funkar nog. Som Peter brukar fråga när vi haft ovanligt händelselösa dagar: ”Har det faktiskt hänt något idag eller har du kokat soppa på en spik?”

Har man fått en resekudde i julklapp blåser man upp den själv. Och räknar hur många andetag det tar. Man kan tävla om allt. Och kommentera allt. Oavbrutet.

Sådär. Redo för första delen av resan. Kastrup – Heathrow.

Förr älskade jag flygplatser, men sedan barnen kom är de bara stora, stökiga och högljudda. Lite av det stämmer f.ö ibland in på barnen också, men inte idag, tack och lov.

Är bara mobilen med klarar hon vad som helst.

Nåväl, monsterresan var det ju. Lite bittert var det när vi kl.12.00 lokal tid i Storbritannien, dvs 9 timmar efter att vi stigit upp, inte kommit längre än till London, men vid 12.30, ca två timmar försenade, kom vi iväg. American Airlines var en ny erfarenhet för oss och lite spända var vi, för jag hade i mitt resekalkylark (ett sådant måste man ha när man reser som vi) hade jag antecknat ”inga måltider”, men det var innan vi fick byta flyg och jag lyckades verkligen inte hitta något slags info om hur det fungerade med mat och så. Det vanliga är ju att det ingår när man åker ”longhaul”, men säker kan man aldrig vara i dagens budgetflygande. Vi hade dock inte behövt oroa oss. Vi kom ombord ganska sent, och det var nog tur, för andra hade satt sig fel, vilket för oss innebar alldeles rätt. Vi skulle nämligen haft hela mittraden emellan oss, men nu var sätet som gjorde att vi kunde sitta ihop, ledigt, vilket vi verkligen inte brydde oss om att göra någon uppmärksam på. Både mat och dryck, inkl vin/öl och glass med pretzels som mellanmål, var gratis, och det fanns filt och kudde till var och en. (Där fick vi för att vi släpat med dem vi köpte (!) på Norwegian förra året.) Barnen älskar dock att mysa under de alldeles lagom stora (små) fleecefiltarna, så de blir nog använda ändå. Sammantaget så känns det fortfarande som en väldigt prisvärd flygresa, för vi spenderade inte en enda extrakrona på hela resan och allt (flyg, varsin resväska på 23 kg, generös tilldelning av handbagage, mat inkl vin/öl/vatten och hyrbil i fyra veckor kostade strax under 17000 DKK, dvs ca 23000:- Ett tips när man reser med barn – om någon faktiskt läser för att få det – är att inte missa möjligheten att gratis ta med bilstolar (och en vagn) utöver det andra incheckade bagaget. Jag pratade med flera svenska familjer igår som skulle hyra bilstolar av hyrbilsföretaget, vilket per vecka kostar ungefär lika mycket som att köpa en ny på Walmart. (Vi vet för vi gjorde det själva första året…) Vi brukar ta det som vi vanligtvis använder som strandkasse och lägga handdukar och sådant i botten och sedan fylla på med bilkuddarna. 😉 På så sätt stjäl man ju till sig något kg i de andra väskorna. Ett ganska harmlöst brott kan jag tycka.

Redo för drygt nio timmar till i flygplan! Bye bye Europe! (Ovanligt passande i Brexit-land…)

Flygresan var tämligen händelselös. Jag hade virkning, iPad med förströelse och en massa snacks med till oss, men hade under större delen av resan minst ett sovande barn i famnen, så nådde inte ens väskorna på golvet utan det blev bara 2 korta tupplurar á en kvart innan något barn väckte mig, och tre filmer. Love Actually är actually världens bästa film, om någon råkat missa det. Jag gråter varje gång. Att barnen sov var dessutom en så välkommen bonus att det gick före allt. Att Inna bara satt och skrattade (Mimi sov) och tyckte att det kittlade i magen under den turbulens vi hade strax innan landning var ett annat stort plus. Jag är inte själv så förtjust i turbulens, men det viktigaste är ju att inget barn utvecklar flygrädsla. Det hade inte passat så bra för oss.

Tull, pass, security och bagagehämtning gick übersmidigt och bara en timme efter landning hoppade vi av tåget – Miami flygplats är verkligen gigantisk – vid Car rental center, trötta men optimistiska om att slå rekord i snabb lämning av gigantisk flygplats. Ha… där sket det sig. Avis, med tre av sina 20 counters bemannade, bjöd på en och en halv timmes väntetid för att få ut vår förbokade och förbetalda bil. Tack för det liksom. Med tanke på att kön när vi gick var fyra gånger så lång som när vi kom, kom vi nog ändå hyfsat lindrigt undan. Som kompensation blev vi iaf uppgraderade till en jättestor Dodge-suv istället för den mellanklass-bil vi betalat för. Och med jättestor menar jag med svenska mått mätt (mina ”jag kör en 20 år gammal Skoda Fabia-mått” alltså)… här är den tämligen normal.

Jag erkänner villigt att jag inte var jättelycklig över att vi efter 23 timmars resa med ca 30 minuters sammanlagd sömn nu skulle in i Miami och köpa en gitarr av en snubbe på Craigslist (amerikanska Blocket), men jag vet ju att Peter inte kommer att vara så lycklig när jag skickar iväg oss någonstans längre fram för att köpa garn eller fånga någon Pokémon, så jag försökte bita ihop, även om jag inte lyckades 100%-igt. Det gick iaf förhållandevis smidigt, och vid 21.00 lokal tid (03.00 för oss) begav vi oss mot västkusten.

Med 23 timmars resa i kroppen är det inte direkt optimalt att ge sig ut på ytterligare 3 timmar i bil, men det var precis vad vi sedan gjorde. Klockan var då strax före 21, dvs 03.00 för oss. Det var inte så lätt, men meddelst kaffestopp, stanna bilen och hoppa på stället-stopp, frekventa småhopp i säte, några sticka-ut-huvudet-genom-bilrutan-icke-stopp och ett antal örfilar av sig själv, fixade vi (hjälten Peter) det och vi kom fram i ett stycke. Våra fantastiska barn sov i baksätet. Det är tur att de är så bra på att anpassa sig till allt vi utsätter dem för.

Huset (Villa Seaside) är, som alla andra vi hyrt av Susanne på myflorida.se jättestort och välutrustat, så väl framme fick vi så mycket energi att vi t.o.m packade upp innan vi gick och la oss. God jul, får jag väl ändå avsluta med, för hemma är det ju faktiskt julafton. Ja, här också ju, men det känns inte riktigt så trots alla ”Merry Christmas!”

God Jul! Merry Christmas! Feliz Navidad! Och ”Happy holly!” som är min nyupptäckta favorit. ????