asaolofsson73 – Sida 51 – On the road again

1 augusti, 20181 augusti, 2018

Kroatien 2.0 Dag 5 Rovinj

Mitt gående med håven i gårdagens inlägg gav resultat i härligt välgörande smicker på Facebook, så givetvis får det bli ett inlägg idag också. 😉 Som om det inte skulle blivit det annars liksom… men tack, ni som smickrat.

Den som undrar varför vi egentligen åker på semester (efter att ha läst inlägg som inte friserar verkligheten av att resa med barn) hade förmodligen fått vatten på sin kvarn i morse (och med morse menar jag sen förmiddag, typ lunch) när även jag ett tag funderade över varför vi gör det. När ett obstinat barn (läs: Mimi) gallskriker så att grannarna förmodligen övervägde soc-anmälan, för att hon hellre vill bada sina plasthästar i handfatet än att åka till stranden, då undrar jag också varför vi gör det. Med tanke på hur outhärdligt varmt det är både här och hemma nu vet jag dock svaret, och det är värt varenda krona; AC i alla rum och väldigt få måsten, typ trädgårdsarbete. Mer behövs liksom inte i 35 graders värme. (Och ja, jag vet att vi nog hade fått en rätt rejäl AC-anläggning för de 100 000-tals kronor vi lägger på resor, men de verkar ju ändå vara slutsålda, eller hur? 😉

Jomen, det är för detta vi åkt 150 mil. Vi visste det bara inte.

Med tanke på det stora intresset för cyklop och snorkel som det klara vattnet väckt, speciellt hos Inna och Peter, började vi (när vi väl fått med oss Mimi alltså) dagen på ett fullkomligt outhärdligt varmt Intersport (staaaaackars personal!), där det införskaffades simfötter. Den där utrustningen växer sakta men säkert. Snart har vi tuber och hela midevitten med på strandutflykterna.

Det är ju semester, så klart att vi förlänger det outhärdliga besöket i det o-luftkonditionerade lilla köpcentrat med ytterligare några meningsfulla minuter.

Inna ville verkligen tillbaka till Cuvi Beach (den med den hittills bästa snorklingen, men jobbiga promenaden), medan vi andra fortfarande hoppas hitta något lättillgängligare. I fullständigt demokratisk ordning vann givetvis vuxenrösterna och vi tog sikte på Beach Valdaliso en bit norrut. På väg dit fick vi dock syn på en lättillgänglig (halleluja!) strand precis bredvid vägen. Där fanns parkering, en beach bar, toa, en liten lekplats och en, förmodligen anlagd, grusstrand, vilket iofs inte är det charmigaste man kan tänka sig, men som är en petitess jämfört med det andra, även om handdukarna blir väldigt äckliga. Enligt Google maps verkar stranden namnlös, men möjligen hör den ihop med Porton Biondi, som ligger bara några hundra meter därifrån.

På stranden träffade vi en annan svensk barnfamilj som egentligen semestrade i Porec, men som hyrt bil och kört till Rovinj för att de fått höra att det var så vackert här. De hade varit framme vid utkanten av gamla stan, där vi för ett par dagar sedan gav upp och körde hem med bilen, och undrade lite bekymrat om detta verkligen var den enda stranden. Hoppas att de lyckades ta sig fram till Mulini beach och själva Rovinj sen, så de inte trodde att de blivit lurade.

Idag var det verkligen olidligt varmt. När t.o.m jag tillbringar hela dagen (den delen då jag inte låg i vattnet alltså) i skuggan under parasoll, då är det varmt på riktigt.

När vi kom hade vi en riktigt rejäl vattenpöl bredvid oss. När vi åkte hem var den helt uttorkad. Något som den här krabban inte verkade uppskatta så mycket.

Mimi har ägnat en stor del av dagen åt att diskutera vad hon (inte) kan göra och hur gärna hon vill kunna göra alla coola grejer som Inna kan, så mot slutet av dagen hängde även hon med och ”dök”.

Det gäller att hålla masken när hon glädjestrålande kommer och berättar om sina ”dyk” och så klart vill visa upp den nya färdigheten. Och lägger sig på knä i vattenbrynet och doppar cyklopet en halv centimeter. 😀

Det där lilla Mimi-spöket ja. Hon är då ett kapitel för sig. Få människor kan få mig både så hisnande glad och helhjärtat förbannad som hon. Och snabbt går det mellan känslorna när man hänger med henne. Djädrans älskade unge. Eftersom Peter och Inna hittat ett gemensamt intresse i snorklingen, hänger hon och jag rätt mycket i vattnet och idag upptäckte jag att hennes gröna ögon nästan börjat bli gula. Det ser högst fascinerande ut och beror väl förmodligen på en kombination av sol och vattenreflexer, men alla som läst Sagan om Isfolket (jag har själv läst serien – alla 47 böckerna – sisådär 12-15 gånger…) förstår ju också vad jag tänker…. 😉 Den som inte förstår har många timmars härlig läsning framför sig. Lyckostar! Grattis. Besök närmsta bibliotek eller lyssna/läs på t.ex. Storytel. Jag blir faktiskt lite avundsjuk. Jag saknar själv en riktigt bra serie att läsa/lyssna/titta på just nu. I brist på annat har jag lyssnat på samtliga Lee Childs Jack Reacher-böcker i sommar, men trots att jag lärt mig mer än jag någonsin önskat om vapen, kulors hastighet och hur man effektivast tar kål på folk, för att inte tala om allt tjat om hur stor Jack Reacher är (vilket är extra roligt när man vet att det är lille Tom Cruise som spelar honom på film) är det väl inte riktigt en sådan där serie där man nästan inte kan vänta på att få läsa/lyssna/se nästa del. Tips på sådana serier mottages gärna!

”Det är lite svårt att gå i de här skorna, mamma.”

Just idag hjälpte det inte att försöka vänta ut värmen, så i alla fall jag var mer än glad att vi inte var vid någon av stränderna som krävde promenad när vi till slut gav upp vid 18-tiden, för bara att byta om och packa ner grejerna räckte mer än väl för att man skulle börja längta till höst och vinter. Vi ber små böner till AC-guden varje dag för att hen inte ska svika oss i bilen, för det hade vi möjligen inte klarat av. Speciellt inte när vi hamnade i en stillastående bilkö på väg från den olidligt varma stranden. Lyckligtvis (för oss, inte de drabbade) verkade det inte vara ett återkommande problem, utan berodde på en olycka lite längre in mot stan.

Det gäller förresten att hålla tungan rätt i mun och koll på skyltarna när man kör numera, för sedan Mimi började åka framåt har hon blivit en djäkel på att lära sig vägskyltar, så man får minsann höra vilken hastighet det är som gäller och vad man får och inte får göra. Gör man något som inte stämmer med skyltarna gäller det att vara beredd med en förklaring. Den senast inlärda skylten är ”stanna-förbud”, vilket lett till en hel del diskussioner eftersom här är sådan brist på parkeringsplatser. Tur att det inte är hon som är parkeringsvakt. ”Här får man köra i 70. Här får man inte stanna. Nu får man köra i 40. Varför stannade du, pappa? Man får inte stanna här!”, hörs som från en liten ettrig papegoja från baksätet.

Väl hemma i vår ljuvligt AC-svala lägenhet var det väldigt nära att vi inte kom längre. Alla av kvinnligt kön hade nog gärna bara slappat resten av kvällen, trots att magarna kurrade, men Peter stod lyckligtvis emot protesterna och vidhöll att vi borde äta och att vi borde göra det i stan, så till slut tog vi oss samman och traskade neråt. Det var inte speciellt skönt, det ska medges. Till och med jag som älskar sol och värme får lite nog när det fortfarande är nästan 30 grader kväljande varmt framåt 22-23, men det var trevligt med en promenad och ett restaurangbesök i alla fall.

Hur gick detta till? JAG tog inte med mig en massa plasttingestar ut… (Tur att de inte fick ta med det de ville, två stycken stora och tunga (den ena är egentligen en vetekudde) gosehundar, som hade varit jääääättehärliga att bära runt på.)

Maten på restaurangen var okej, inget att skriva hem om, men nu får jag i alla fall inse att jag faktiskt inte är speciellt förtjust i tryffel, fastän jag tycker att det låter så gott. Jag tog det i pasta igår och till kött idag, men njae… det är inte äckligt på något sätt, men inte heller så gott som det låter. Det är dags att fatta det nu. Nu när jag t.o.m skrivit det kanske det går in. Vi får se.

I morgon, den 1/8, ”firar” jag och Inna 3/4 år. Hon blir 5 och tre fjärdedelar och jag 44 och tre fjärdedelar. Det gäller att hitta anledningar att fira… Dessutom kommer jag att hålla tummar, tår och all världens stjärnfall att allt ska gå bra med något annat som ligger mig otroligt varmt om hjärtat, men som inte hör hemma här i bloggen. Det blir en bra dag. Det måste det. <3

30 juli, 201831 juli, 2018

Kroatien 2.0 Dag 4 Pula och Kamenjak

Puh, ibland undrar jag verkligen vad det är jag har gett mig in på. Det här med att ha något slags ambition att blogga varje dag man reser är inte alltid superroligt, det är bara att erkänna. Jag har en känsla av att jag – förhoppningsvis – ändå kommer att tycka det när jag – förhoppningsvis – om några år läser och ser tillbaka på alla de här resorna och prisar mig själv för att jag la all tid och möda på att skriva, så att det inte bara är för att jag är så grymt svag för smicker att jag faktiskt bara skriver för att andra emellanåt talar om för mig att de uppskattar det. Fast vad tusan, egentligen spelar det nog ingen roll varför jag skriver, för jag gillar det ju. Oftast i alla fall. Vissa dagar är det dock aningens motigt, och dessa dagar har ofta något gemensamt. De är de där extra bra dagarna då det hänt så mycket roligt att jag tagit för många bilder och har för mycket att säga om dem. De dagarna känns det som att sitta med ett tomt blad och en D-uppsats med snar deadline. (Det tog mig sju år att skriva klart min D-uppsats… just saying…) Idag är en sådan dag. Jag har både kameran och telefonen full av bilder och jag har dessutom, både medvetet och omedvetet, redan planerat bildtexterna, så jag måste ju skriva. Och eftersom jag är som jag är – en tjurig djävel – vill jag så klart inte skriva då. Jag vill virka i stället. Buääää!

Men, men, nu har jag ju ändå börjat, så det är väl lika bra att fortsätta och se vad det blir av det. Många bilder blir det i alla fall. Det kan jag lova. Eller hota med.

Vi har fått ganska mycket sol ett tag, så tyckte det var dags att göra något annat en dag. Eftersom vi valde mellan Pula och Rovinj när vi letade boende inför resan, måste vi så klart besöka Pula och se om vi gjorde rätt som valde bort det. (Det gjorde vi eventuellt inte.) Dessutom råkar Pula vara utrustad med en musikaffär och en amfiteater. Och en hel massa andra saker, men de vägde inte lika tungt.

Något som Pula inte har så väldigt gott om är i alla fall parkeringar, så vi fick se ganska mycket av staden medan vi letade möjliga parkeringar i något slags närhet till den hägrande musikaffären. När vi väl hittat en – i ett lagom halvruffigt kvarter – prisade vi återigen Google maps, för utan den placerade kartnålen ”du parkerade här” hade vi haft det lite motigt. Av någon anledning lyckades vi – trots google maps – gå fel mest hela dagen ändå, men vi såg mycket av stan och fick många steg i stegräknaren. (Peter har en glädjemätare som alltid ger ett par tusen steg mer än mig, så det är den vi läser av efter sådana här dagar.)

När det är 35 grader i skuggan blir man så här glad och dansig av en AC på högvarv i musikaffären.

Mimis minimala blåsa ihop med Peters musikaffärsletande ger oss ofta oväntade upplevelser. Här i form av en – också ljuvligt sval – affär med toalett och lite av allt i varu-utbudet. Jag kunde inte bestämma mig för om jag behövde 24 eller 36 bilder, så jag köpte inget.

Ibland krävs så himla lite för att roa dem. Oftast i situationer när övriga i sällskapet helst bara vill gå vidare.

Äsch, vi passar väl på att ta lunch här då, så de kan leka av sig.

Nöjd? (Inna klättrade ju upp och satte sig, and what big sister does and says, little sister does and says…)

Som sagt, ibland krävs så himla lite för att roa de annars så bortskämda barnen. T.ex. att gå och kasta sin keps och fånga den igen. Varför inte liksom?

Är man en hamn- och varvsstad, har man givetvis ett ankare som staty.

Av någon anledning lyckades vi som sagt gå fel ganska många gånger på väg mot målet, amfiteatern, och det klagades mot slutet ganska friskt över värme och trötthet. Tills det dök upp en lekplats hundra meter innan amfiteatern. Då fungerade helt plötsligt både fötter och kylsystem i kropparna, som gick upp i högvarv. På de små. De stora stod flämtande i skuggan och ville bara vidare så att de kunde sätta check på den där djädra teatern. 35 grader är för varmt för sightseeing, så är det bara.

Från att ha klagat konstant över solen den senaste kvarten till att svara ”Nähäpp, det är den bästa rutschelkanan (sic) någonsin” på frågan om den inte var varm.

Nu går det bra att springa så man inte ens fastnar ordentligt på bild…

Det var en grann stad minsann. Lite varm kanske, men väldigt få städer inom de närmsta 300 milen är visst inte det nu.

Framme! Med lite god vilja ser man amfiteatern bakom oss. Det var den vi skulle ha med…

Där är den! Parkerade bilar och byggnadsställningar förstör intrycket en aning, men visst var det maffigt. Och varmt. Att betala för att gå in gick fetbort just idag.

Nope, hon poserar (faktiskt) inte, utan var bara oförberedd.

Familjefie framför amfiteatern. Mer familj än amfi, kan man säga.

Ja, okej, jag är lite för kär i de här bilderna…

Inna agerar fotograf, jag och Mimi motvilliga, men spelat entusiastiska, motiv.

Det är väl inte helt ovanligt i sightseeing-businessen att resan/sträckan till själva begivenheten och framför allt förväntningarna för densamma inte riktigt motsvarar själva besöket sen? Eller? Så var det i alla fall för oss idag. Vi ägnade bra mycket mer tid åt att ta oss till och prata om den där amfiteatern än vi sedan kollade på den. Det var verkligen ”okej, nu är vi äntligen här, fy f-n, vad varmt det är, kan vi ta en bild så vi kan gå sen?” så det gjorde vi. Givetvis helt uppfyllda och lyriska av upplevelsen. Njae, kanske inte, möjligen var vissa av oss trötta, gnälliga och tjatiga om diverse affärer vi inte fått handla i på vägen, medan andra var trötta, gnälliga, kaffesugna och sjukt osugna på gnäll om affärer som vi aldrig någonsin varit intresserade av att handla i. Familjeidyll de luxe alltså.

Peter föreslog att vi helt sonika skulle ta taxi till vår parkerade bil, men jag satte mig på tvären och ville helt plötsligt – trotsålder vid 44? – passa på att se stan, trots värmen och tröttheten, och i sådana situationer vet ju de flesta hur det blir, eller hur? Japp, vi gick. Det var inte speciellt muntert till en början, jag erkänner, men efter ett dryckes- och ett glasstopp (och efter att Mimi fått kissa bakom bilen) var det helt okej igen, och ja, vi är nog mer av en Pula- än en Rovinj-familj, även om jag inte skulle välja någon av städerna i första hand när det gäller Kroatien. Makarska leder stort i den ligan.

Tydligen kan man mellan vissa ställen förflytta sig under staden, i ett system av tunnlar/skyddsrum där temperaturen nog var runt 18-20 grader. Det var frestande, mycket frestande.

Bilden av en väldigt sur femåring som inte fått gå tillbaka till ”den coolaste affären ever, den är som en annan värld”. (I våra vuxenögon var den en exakt kopia av alla andra hundratals turistaffärer, men vi vet ju inte allt.)

Sådär. Nu börjar stämningen vända. Jag fick prova mitt livs första Aperol Spritz och förstår väl inte riktigt hajpen, även om den var ganska god, och det var himmelskt skönt att sitta ner i skuggan.

Inna fick beställa sin egen smoothie och fick – återigen – översvallande beröm för sin engelska, så även hon var – som synes – väldigt nöjd. Dessutom fick hon gå in i en annan affär och köpa några helt livsnödvändiga/fullkomligt meningslösa (det ligger i betraktarens öga) plastprylar till sig och Mimi.

Jag gillar verkligen teleobjektivet på min kamera. Speciellt gillar jag att ta porträttbilder med det. Jag är verkligen ingen fotograf och jag har aldrig orkat lära mig något om alla inställningar jag borde ha koll på, och den som kan sådant fnyser säkert bara åt mina bilder, men jag gillar dem, blir glad av dem och tycker att de blir hemskt fina, mina älskade familjemedlemmar. Därför är det ju kul när de någon gång också tar en bild eller två på mig. Eller? Är det det egentligen? Bilderna nedan tog jag på dem. Sedan tog de två på mig…

Aldrig en lugn stund med denna donnan i närheten.

Snart stora skoltjejen… (Ja, jag vet att dessa bildtexter är rätt meningslösa, men skriver jag inget under varje bild, så hoppar de runt i en ordning som jag inte vill ha. 🙂 Det är alltså ren blaj. (Ett annat sätt vore ju att lära sig hur man ställer in så att WordPress INTE flyttade runt bilder på ett sätt jag inte vill, men det får bli en annan dag.)

Och så jag då…. en struts med avhuggen hals.

Någons special place… (djupt tragiskt och lite lite lite gulligt)

Faktum är att efter drinkpausen hade livsandarna återhämtat sig så till den milda grad att vi var redo för ytterligare en utflykt. Under förutsättning att den innehöll svalkande bad i alla fall, så vi stack inom Konzum och provianterade en massa vatten och lite chips. Sedan åkte vi mot Thomas tips, nationalparken Kamenjak, som bara ligger 13-14 km söder om Pula. Där skulle det, förutom ett rikt natur- och djurliv som vi inte alls kollade in, finnas fina stränder och dessutom fossil med dinosauriefotspår. Gissa om det lockade! Att åka in i parken kostade 80 kuna. Vi fick en broschyr med en karta och det fanns skyltar att följa, men var ändå inte helt enkelt att lista ut vart man skulle, så vi skumpade både lite fram och lite tillbaka på vägarna där inne, innan vi hittade vägen till en av stränderna som var utmärkt som ”familjestrand” och där även fossilen skulle finnas.

Vägen i parken var extremt dammig (kalkig?) så hela omgivningen var vit. Det såg ytterst märkligt ut.

Ingen strand i denna del av Kroatien har hittills varit som vi förväntat oss, men efter lite skogspromenad och lite klättring nerför hyfsat branta klippor kom vi till en minimal strand med härligt stora, mjuka stenar och rejält höga vågor.

Mimi sitter i vattenbrynet och berättar historier för sig själv och sin nyköpta Zuma (en liten plasthund från serien Paw Patrol).

Undrar om han tänker att han tränar samtidigt som han läser….

Ifall vi inte skulle hitta några fossila fotspår, passade Inna på att skapa några själv.

När en kroatisk karta säger ”familjevänlig” menar den inte nödvändigtvis samma som en svensk karta, typ att en familj faktiskt ska kunna ta sig TILL platsen.

Undrar hur man tog sig till de icke-familje-vänliga stränderna?

”Åh, en vuxenlekplats! Den måste vi prova!”

100 meter, my ass! De har väldigt långa meter här, det är ett som är säkert.

Det var dessutom bitvis ganska branta meter, och absolut inget för riktigt små barn.

Efter att ha övervägt att vända flera gånger kom vi så fram till en liten skylt med en dinosaur och förstod att vi hittat våra fotspår.

Viss antiklimax var det. Speciellt när klippan med de inringade (inte så tydliga) fotspåren beboddes av ett helt gäng tyskar som hade sina handdukar på fossilen. Lyckligtvis höll de precis på att bryta upp. Inna sitter här i det största av fotspåren.

Man kan väl säga att det var tur att de var inringade…

Nåväl, nu kan vi checka av dinosauriefotspår på bucket listen i alla fall, och Mimi började redan på tillbakavägen på barns vis bygga myten om hur hon såg dem. ”En gång har jag sett – vad heter det nu igen, pappa? – fotspår av dinosaurier. [Slår sig skrattande för pannan.] Haha, det var ju inte en gång. Det var ju idag! Vad knasig jag är!” 😀

Nu säger även den här knasiga mamman god natt. Det blev minsann en blogg idag också. Jag kanske virkar i morgon i stället. Den som läser får se!

29 juli, 201829 juli, 2018

Kroatien 2.0 Dag 3 Rovinj

Det är bara att konstatera att Rovinj faktiskt inte är ett speciellt barnvänligt ställe. Idag testade vi stranden – Cuvi – som vi dissade första dagen. Fördelarna: Den ligger hyfsat nära stan, har asfaltsväg nästan hela vägen (på tal om saker man aldrig funderat på), gratis parkering, sprider sig över ett stort område så man slipper ligga på varandra. Dessutom är vattnet (på utsidan där vi var) kristallklart och har riktigt härliga möjligheter för amatörsnorkling. Nackdelar: även om det är hyfsat nära stan behöver man något slags färdmedel för att ta sig hit, det är långt att gå från parkeringen (tillbaka ska vi inte ens prata om), det finns nästan bara kantiga klippor varifrån det är svårt för små barn att bada, det är väldigt stenigt både vid och i vattnet och dessutom ganska strömt. (Detta hade vi iofs kunnat undvika om vi valt att vara i viken på insidan, men då hade vi också fått trängsel och grumligt vatten.) Trots detta hade vi en härlig, väldigt varm dag med massor av bad och snorkling. Vi hittade dessutom ganska snart fördelar med alla stenar. Barn som håller på att lära sig simma har t.ex. stor nytta av att det med ojämna mellanrum dyker upp gigantiska stenar att stå på under ytan. För att inte tala om att många roliga fiskar och andra vattendjur trivs mellan dem. Till och med jag tyckte att det var kul att cyklopa. (Verbet ”snorkla” finns ju, så då borde ”cyklopa” också kunna funka.)

Det är rejält stenigt och det där med att ta sig graciöst i och ur vattnet är bara att glömma. (De där två nere till vänster ramlade säkert bara.)

Med risk för att bli tjatig… Att kasta sten tröttnar man uppenbarligen aldrig på.

Var det någon som såg Dolph Lundgren på Sommarkrysset? Mimi överträffar nästan (men bara nästan) hans ”man-spread”.

Finns det ett ställe som heter ”Soul Food” på stranden är det liksom ingen fråga om vart man ska gå.

”Mamma fick en hundskål! Haha! Mamma fick en hundskål!” (Hmpf! Salladen var god i alla fall.)

Eftersom vi som de ansvarskännande föräldrar vi är lyckades glömma solkrämen hemma på hallbyrån hade vi inte mycket val utan fick lämna strax efter 16, när vi var grant röda allihop. Det var varmt och långt till bilen och efter dusch på hemmaplan bestämde vi att vi nog inte orkade så mycket mer än ett par omgångar Uno, kasta gris och hämtpizza, så det fick det bli. Vi har ju trots allt semester. (Att Mimi ledde med 43-0 när pizzorna kom glömmer vi….) I morgon tänker vi ta en utflykt till Pula, där det finns en amfiteater och en musikaffär. Och förmodligen lite annat.