Kroatien 2.0 Resdag 1

God morgon! Idag är det faktiskt torsdag och onsdagsbloggen inleds, av skäl som snart ska förklaras, på Best Western Plus Amedia Graz i österrikiska Graz. Hit kom vi vid midnatt efter en nätt liten resa på 111 mil, vilket inte riktigt var planerat, men när man inte planerar får det ibland bli vad det blir.

När man utnyttjar tiden maximalt. Bloggskrivande á la alltid-redo-scout innan vi lämnar hotellet
Best Western är ju ingen lyx direkt, men det var rymligt, ljuvligt svalt och sköna sängar

Dagen igår gick faktiskt otroligt bra. Våra farhågor om Mimi som redan vid Hasslörondellen var lite trött på att sitta kom lyckligtvis helt på skam och båda barnen var helt fantastiska. De klagade inte en enda gång, trots den långa dagen. Inna tyckte att det var ”en mysig men lite hungrig dag”. Själv tyckte jag att vi inte gjorde annat än åt och drack hela dagen, men de andra tre har tydligen en matsmältning som går på högvarv av att bara sitta still.

Med tanke på (den nyttiga) konsumtionen i baksätet förstår jag inte hur det kan vara ”en hungrig dag”

Resvägen gick genom tre länder, Polen, Tjeckien och Österrike. Vi visste inte riktigt vad vi skulle förvänta oss av vägarna, men hittills har det verkligen inte varit något att klaga på. Första delen genom Polen är en fin betal-motorväg, sedan är det några mil ungefär mellan Lodz och Katowice där vägutbyggnaden nog inte är riktigt klar, men förutom en onyttig lunchpaus på McDonalds i Czestochowa (uttala det, den som kan) där Europas mest service-minded (och irriterande) McDonalds-anställde arbetar som om han driver en femstjärnig restaurang för gäster som inte förstår någonting (som att göra en beställning från self-service-panelen, vilket jag är väldigt kapabel att göra själv, det är liksom grejen med det, tack så mycket, irriterande människa som inte ger sig) kom vi ganska snabbt igenom denna sämre del av vägen och ut på snabb, välskött väg igen. Att köra på motorvägar skiljer sig ju inte jättemycket mellan länder, för man ser inte speciellt mycket av själva landet, men det är lite spännande att man ändå kan märka vissa skillnader. Gränsövergången mellan Polen och Tjeckien märkte vi inte ens, mer än att vi fick sms från våra telefonoperatörer med ”Välkommen till Tjeckien”, Österrike välkomnade med en skylt, men skillnaden i kultur på motorvägen blev omedelbart nästan skrattretande. Det blev plötsligt så löjligt välordnat, välskött och ”clean” (som Inna skulle sagt) utan reklam längs vägen, men med nästan överdrivet tydliga informationsskyltar och vägmarkeringar. Det ska bli intressant att se hur vi upplever färden in i Slovenien och Kroatien snart.

Även motorväg kan vara ganska dramatiskt vacker
Åh, dessa jobbiga gränspasseringar…. 😉
Hej, Österrike!
Urdålig bild, men i detta lilla samhälle (som påminde lite om en blandning av kroatiska Bol och blekingska Hällevik) fanns några hus som var så små att de förmodligen beboddes av hober.
Orättvist! Jag fick betala för att komma in (på toa) och fick ändå ingen krona!

Vi har på förhand bestämt att det är ”flåkörning” som gäller på vägen ner, men de små avstickare vi gjort pga (eller tack vare) kisspauser eller att gps:n lett oss runt hinder på motorvägen har varit jättemysiga. I höjd med Lednice strax innan den österrikiska ”gränsen” hade det nog hänt en olycka, så i ett par mil åkte vi genom pyttesmå samhällen med vingårdar, hästställen med uppställda diligenser (!) och osannolikt låga hus. ”En ganska cowboy town”, sa Inna. I sådana fall är faktiskt resan lite målet till och med för mig.

Jag försöker sortera mina tankar och känslor kring detta sätt att resa gentemot att flyga, och även om jag inte riktigt är säker på vad jag tycker ännu, så har jag, trots att vi faktiskt redan varit iväg i två nätter, kört bil mer än en hel dag och ännu inte är framme, en helt paradoxal känsla av att uppskatta detta. Paradoxal eftersom jag inser att detta varken i tid eller pengar lär vara bättre än att flyga, men att jag ändå har en positiv känsla av att vara på väg och vara effektiv. Jättekonstigt. Är det huvudet som lättare märker att jag rör mig framåt när jag sitter i en bil jämfört med att sitta i ett plan eller är det för att jag slipper det ändlösa icke-rörliga väntandet och köandet på flygplatser? Kanske är det helt enkelt för att jag gillar att kunna ta med mig vad jag vill utan att behöva tänka på packningens vikt och säkerhetskontroll eller för att jag obehindrat kan virka och blogga när världens bästa Peter kör. Han har faktiskt kört varenda meter hittills.

Det går ju tyvärr inte riktigt att fånga på bild, men i Österrike skådade vi de mest fantastiska, färgrikaste regnbågar vi någonsin sett. Den undre var verkligen helt otrolig.

Tanken igår var egentligen inte att ligga och köra till midnatt, utan vi siktade på ungefär Wien, men när det gick så bra och dessutom började regna (tro’t eller ej) så att vi kände att det ändå inte skulle bli något utforskande av Wien by night, blev vi lite wild and crazy och körde vidare för att ta några mil till. Och hamnade i världens åskväder med vattendroppar stora som pingisbollar samtidigt som vi upptäckte att det blir rätt mörkt efter 21 även här. Vägen försvann fullkomligt i mörker och piskande regn och det var rejält obehagligt ett tag faktiskt. Det andra som försvann efter Wien var överflödet av billiga motorvägshotell. Bookings karta med ”hotell nära dig” blev alldeles gapande tom. Inte bra. Till slut hittade jag Stadthotel Pinkafeld som tog emot online-bokning, skulle ha incheckning fram till 22 och servera frukost. Perfekt. Jag bokade och vi körde dit. För att upptäcka en skylt på dörren där det stod att deras reception stängde klockan 14 och att man skulle hämta nyckeln i ett kodlåst kassaskåp i garaget, vilket givetvis inte var ett alternativ eftersom jag gjort bokningen för tio minuter sedan… Hur tänkte de där? Hur kan det vara möjligt att boka när det inte går att administrera och effektuera bokningen? Helt galet! Lyckligtvis gick det att avboka utan något strul, men nu var klockan över 22, vädret var som ovan och när jag började intensivgranska andra (få) möjliga hotell och motell i närheten fungerade (eller o-fungerade) det på samma sätt där. Alltså hade vi inget annat val än att köra 10 mil till och söka efter kedjor med 24-timmarsreception i Graz. Här var det tur att vi har världens bästa reskompis-barn som inte bröt ihop, för då hade det nog varit rätt jobbigt i mörkret och regnet. Inna tyckte att det var lite mörkt och läskigt i väldigt tysta Pinkafeld, men satt som ett ljus i baksätet och försäkrade oss om att hon klarade lite till. Mimi sov redan.

Strax innan midnatt nådde vi äntligen fram till Graz och Best Western. Vi hade väl inte riktigt tänkt att vi skulle betala 1400:- för denna snabbövernattning, men just då var vi rätt glada att slippa sova i bilen. Hoppas för övrigt att det ”bara” blir 1400:- för något skumt var det med receptionistens idoga försök att dra först mitt, sedan Peters kort, hävda att det inte funkade, men att vi ju kunde lämna kortet och gå upp med våra ”small children” så skulle han fixa det. När jag sedan sa att nej, så ska vi nog inte göra, kunde han helt plötsligt manuellt slå in numret och utan varken pin eller underskrift dra pengarna…. Eh? När jag själv gör ett köp måste jag t.o.m slå in en sms-kod för att det ska funka… Peter tycker att jag är paranoid och att killen säkert bara var klantig sommarjobbare, men jag kommer att hålla noggrann koll på våra kreditnotor framöver, ogin och misstänksam som jag är.

Just nu rullar vi genom Slovenien med förhoppningen att snart (inom tre timmar) nå Kroatien. Vi längtar efter att BADA! I den bästa av världar kommer i kväll ett inlägg om en supersmidig resdag, världens finaste lägenhet och en ny favoritstrand. (Lägg märke till den optimistiska tonen från superpessimistiska, ”glaset-är-halvtomt”, ”lika-bra-att-förvänta-sig-det-värsta” mig. Jag har det kanske ändå i mig. Kanske. Den som läser nästa inlägg får se.)

En sneak-peak på Slovenien. Väldigt lummigt och grönt är första intrycket.

Ooops….. (On the road på riktigt)

Ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig. Vi sitter i skrivande stund på Stena Vision mot Polen. Inget konstigt med det, för det är exakt vad vi gjort de senaste fyra (?) åren ungefär vid denna tid. Det konstiga i det hela är att vi inte tänker besöka Polen. Inte direkt i alla fall. Bara litegrann på en höft liksom. Egentligen skulle vi nämligen inte åka till Polen förrän den 31/7 i år, men som den uppmärksamma läsaren möjligen noterat blev vi aningen förtjusta i ett land strax söder om Polen när vi var där i juni… och eftersom vi är som vi är (läs: fullkomligt tokiga och i total avsaknad av långsiktig ekonomisk planering) så är vi faktiskt på väg mot Kroatien igen. Vi skojade om möjligheten att boka om och helt enkelt skippa Gdansk i år, och när det sedan vid hemkomst från Kroatien inträffade tråkighet efter tråkighet runtomkring oss på alla plan, bestämde vi oss för att bara skita i vad man borde, för vem vet vad som händer i framtiden? Det är bara att köra rätt in i kaklet här och nu. Vi utnyttjar alltså vår redan betalda färjebiljett och tänker bila genom Polen till Kroatien, mindre än tre veckor efter att vi kom hem därifrån. Fullt normalt, eller hur?

Jag ber f.ö. om ursäkt för ovanstående ”jag säger A, men tänker inte säga B” som jag själv avskyr på sociala medier, men det som hänt rör andra människor även om det i högsta grad påverkar mig både privat och professionellt. Och nattsömnsmässigt, om det ordet finns. Jag ska dock göra mitt allra allra bästa för att det varken ska få påverka resten av min semester eller bloggen. Så det så.

Det är viktigt att hålla sig till sina rutiner, så här är alltså dagens ”vi är på väg i bilen-bild”. (Mimi kräker inte, hon kastar slängkyssar…)

Det här med att bila ser vi som ett spännande socialt experiment. Jag och Peter har gjort smärre roadtrips genom Danmark, Tyskland och Sverige, men med barnen har det mest rört sig om att ta sig från punkt A till punkt B, även om sträckorna ibland varit hyfsat långa. Vår på förhand identifierade svaghet (vi upptäcker säkert fler under resans gång) är att vi är erbarmligt dåliga på att stanna till och som Boye ”låta resan vara målet”, så vi får väl se hur kul det blir.

Med tanke på att vi verkligen nyligen gjort ungefär samma resa fast med flyg och hyrbil är det i alla fall väldigt intressant att kunna jämföra både tid, kostnad och upplevelse. Det är ju lätt hänt att man med flyget bara räknar kostnad och tid för själva flygresan, men i praktiken är det ju ”lite” mer än så. Tid och kostnad för vår förra resa blev som följer:

Bil/bensin Karlshamn – Köpenhamn (186 km, ca 2 h och 10 min) ca 250:- x 2 = 500:-

Broavgift x 2 = 225 x 2 + 415:- (årsavgift för Bropass) 865:-

Parkering P17 Kastrup 2 v = 940:-

Flygresa 5080:- (plus 1631:- som vi betalade med cashpoints tack vare vårt kostnadsfria kreditkort)

(Hotellnatt i Malmö, Jörgen Koch, genom Coop hotellpremie 777:-. Denna räknar jag dock inte med i priset eftersom den mest berodde på en bra konsert på KB kvällen innan avfärd.)

Hyrbil (genom Norwegian Reward) 4500:- + 2200:- i pålurad försäkring. (Nästa gång ska vi läsa på ordentligt.)

Sammanlagt pris för resa och bil: 15 716:- (utan cashpoints) eller 14085:- med cashpoints avräknade. Dessutom tillkommer förmodligen minst ca 500 – 1000:- i fika, mat och snacks på vägen, på flyget och på flygplatserna. I tid (utan hotellnatten) tog själva resan från Karlshamn till första destinationen i Kroatien nog ca 12 timmar, trots att själva flygresan bara tog strax över 2.

Detta ska bli väldigt intressant att jämföra med att bila. Utan att egentligen ha en aning tror jag inte att just rutten över Gdynia är speciellt prisvärd, för färjan är faktiskt rejält dyr när man åker på reguljärbiljett under högsäsong. Vill man upptäcka Polen ska man, om man har möjlighet, ta deras tur/retur-erbjudande (förr ”Prova-på-Polen”) som jag skriver om under mina Polentips. Då blir det betydligt billigare. Vår reguljärresa med nattfärja, två övernattningar på färjan och en hotellnatt i land (se nedan) är svindyr (6900:- efter diverse ombokningar), så hade planen från början varit att bila hade vi nog tagit en lite ”vanligare” rutt över Tyskland, även om jag ogillar att behöva börja med att köra åt fel håll. Det är naturvidrigt. ”Måste” man som vi åka reguljärt kan det löna sig att boka genom Sembo och lägga till en eller flera hotellnätter, eftersom man då får 20% rabatt på färjepriset. Tyvärr får man också en mycket osmidigare boknings- och ombokningsprocess (ombokning av hotellrum måste ske per telefon, ve och fasa!), men ibland är det värt det. Jag återkommer med uträkningen i tid och kostnad för denna resa när jag har de faktiska kostnaderna.

Lyckan var total när maskoten Happy mötte oss på färjan.
Puh! Hon vågade. Ett drama mindre att oroa sig för alltså.
Inna är mycket nöjd med att ha ”uppfunnit” ett nytt snack; delikatessen glassdoppat chips. Kom ihåg var ni hörde det först.
Mimi är bara nöjd i allmänhet. Precis som vanligt så finns inga mellanlägen, utan det är antingen tipptopp eller bottenlöst svart.

Just nu, onsdag kl. 12.30, befinner vi oss i närheten av Katowice efter en absolut kolugn överfart med Stena Vision i natt. Än så länge går det utmärkt med bilandet. Mimi, som är det osäkra kortet, sover i baksätet medan den andra donnan njuter av obegränsad skärmtid och ett gigantiskt Hubbabubba bredvid henne. Annars blev vi aningen bekymrade när Mimi ungefär i höjd med Hasslörondellen deklarerade att hon ”var trött på att sitta nu”. Gaaah….

Gissa vilka som fick bestämma lunchställe…

Jag hade egentligen inte tänkt blogga idag, men eftersom mamma nyss ringde och var orolig för att jag varken hade publicerat min vanliga drinkbild utanför lekrummet på färjan (jag var faktiskt en rolig mamma för ovanlighetens skull och kastade ballong med Mimi) eller någon blogg, förstår jag ju att jag måste följa mina rutiner för att inte skapa oro och kaos. 😉 Håll alltså tillgodo med mitt bidrag till världsfred, ordning och reda. På återhörande lite längre söderut!

Semester på hemmaplan 2018. Sölvesborgsutflykt 7/7 (och resten glömmer vi)

Det är bara att erkänna att bloggandet liksom hänger med i huvudet och det är svårt att inte tänka i bloggformuleringar, så när man ändå har en riktig toppendag är det väl lika bra att svamla lite. Idag, lördag, hade pappan spelning med sitt countryband Broken Spokes på Killebom och eftersom detta nästan sammanföll med tjejernas nya idol Pidde Pannkaka (eller Pidde P, som han nu, konstigt nog, hellre vill bli kallad) passade vi på att upprepa förra årets succéutflykt. Vi tog alltså tåget till Sölvesborg vid halv elva och hade sån tur att tivolit inte ens hade öppnat när vi kom, vilket betydde att vi kunde göra en massa andra, mycket roligare, grejer.

På Facebook fick jag upp ett minne från denna dag förra året. Då åkte vi också tåg till Killebom för att se Broken Spokes. Då var det regnbågskoftor och vagn, idag är det Sverige-tröjor och Hubbabubba som gäller. Allt var inte bättre förr.
Inna var så lycklig över sitt livs första Hubbabubba (som hon uttalar på engelska, för hon har säkert sett det i någon Youtube-video från USA) att hon inte riktigt kunde fokusera på kramen.
Blåsa-bubblor-träning pågår. Fokuseringen är total.
Det är inte så lätt som man kan tro.

Först hälsade vi så klart på bandet. På scen, vissa av oss. Var ska slevarna vara om inte i grytan liksom? Det blev ingen sång idag, men de har redan börjar repa – de tre som faktiskt kan sjunga här hemma – inför nästa Broken Spokes-gig på PRO i Olofström, där småtjejssång brukar tas välvilligt emot.

Efter påhälsningen på scen strosade vi runt i stan, gjorde den obligatoriska uppklättringen och hoppen från Ask och Embla-statyn på torget medan vi lyssnade på Kristianstad storbands soundcheck. Sångerskans kommando ”jag behöver mer av mig själv” ingav lite hopp. Skulle jag helt enkelt kunna deklarera att jag behövde sisådär 20 kg mindre av mig själv, och så rattade någon bara lite på reglagen och fixade det?!

Publiken håller sig – än så länge – på sin kant. Uppslutningen är möjligen inte fullkomlig, med tanke på att samtliga på bilden är ättelägg av människorna på scen.

Tur att de inte har någon avancerad scenshow med dans… (Lägg gärna märke till den gamle [unge] growlhårdrockstrummisen Staffan som vikarierar bakom countrytrummorna.)
För en gångs skull hade jag gjort något så konstigt som att faktiskt läsa programmet i förväg, så jag visste att det skulle finnas djur och brandbilar, och efter lite hjälp från kollegan Bergman med orienteringen, hittade vi till museigården där Exotiska världen hade en papegoja, en sköldpadda, ett gäng kackerlackor (!) och några grodor. Mycket mer behövs inte för djurgalna tjejer i 4-6-årsåldern, så där hängde vi en bra stund. Personligen fick jag den möjligen ganska tveksamma äran att bli misstagen för en hyfsat mogen kvinnas väninna ”Rosita”. Hmmm….

Som en oväntad bonus besökte vi muséet och kunde kolla in Sölvesborgsrelaterade saker från medeltiden och framåt innan vi fick en utmärkt och mycket pedagogisk genomgång av HLR av Sölvesborgs brandförsvar. Sen gick vi till tivolit, köpte ett åttabiljetterskort, åkte en karusell och upptäckte sedan (från pariserhjulet) lekplatsen, som lockade mer…. (Hoppas Axels kommer till Östersjö som vanligt, så biljetterna kan användas då i stället!)

Papegojan ”Birdie” (öh) var mer intresserad av Mimis plåster än av jordnöten. Lyckligtvis drog Mimi snabbt handen därifrån, annars hade kanske djurkärleken dött en snabb och plågsam död där och då.
Urrrrrrrrk! Håll den burken stängd, tack!
Mimi spexar bredvid en säng från 1800-talet.
… medan Inna (faktiskt motvilligt) poserar.
”Va?! Hade de den runt halsen? På riktigt?!”
Brandbilen var rejält spännande.
”Wow, här kan man stå och hålla i sig.”
Brandmannen var fantastiskt pedagogisk mot både vuxna och barn.
Inna låg lite efter, men de gjorde sina 30 + 2 tillsammans. Patienten överlevde lyckligtvis.
Jag lånade något annat barns mormor eller farmor och skickade upp barnen med henne och barnbarnet, för att själv slippa. Det är ju höögt!
Att börja med pariserhjulet var ett genidrag, för därifrån såg de lekplatsen, som ju är så mycket trevligare. Och billigare. Karusellbiljetter, någon…?
”Mamma, kolla! Mamma, hit. Mamma, dit. Mamma, kolla här! Mammaaa!” (Skämt åsido var det väldigt lugnt på den fronten idag. Ett av de bättre besöken på en lekplats någonsin faktiskt.)
Som det brukar stå i videorna på sociala medier: ”Wait for it!” Och det gjorde jag. Och gjorde jag. Och gjorde jag…. och gjo…
…. sen dunsade det till i röret och rutschkanan spottade ut först ett barn…
… och sen ett till.
”Åh, den är så söt. Den heter Åsa!” (Eh? Inte Rosita då?)
Snälla, se till att kunna klättra ner själv, är du snäll…

Självklart missade vi inte Pidde P:s sex (!) låtar, varav första och sista var samma… Barnen var i alla fall supernöjda, för alla ”hitsen” utom kioskvältaren ”Oh ah pannkaka”, som Mimi saknade, var med.

Verkligen ett genidrag att ha gula tröjor på barnen just idag. Det var så lätt att hitta dem i mängden…
En sann fan står givetvis längst framme vid scenen redan under soundcheck.
Härlig inramning.
En av de där gula är min…
Mimi kunde texten till i alla fall hälften av låtarna.

Väl hemma var vi lite bekväma, så i stället för att joina alla gula tröjor vi såg på torget valde vi faktiskt (förmodligen fel) att muta barnen med ett dyrt besök på Hemmakväll och varsin telefon, dra ut tv:n på altanen, hälla upp ett glas rosé och lägga oss i varsin solstol och kolla på matchen hemma. De Sverige-klädda tjejerna var måttligt intresserade av vad som hände på planen. Mimi kom ut en gång och (med ena fingret i näsan) muttrade ett pliktskyldigt ”Heja Sverige” innan hon lämnade liket från en äcklig godis och gick in igen. Inna, som var så entusiastisk under matchen i Kroatien, svarade knappt på Peters ”Vi är svenska fans allihopa!”. Möjligen visste de redan något som vi inte gjorde.

Hittar man inte sin Sverigetröja får man ta vad man har… Denna – inte speciellt vackra – målvaktströja har följt mig genom många år och klubbar sedan Mörrums damlag la ner någon gång i forntiden.
Numret har inte jag valt, utan jag har alltid fått för mig att tröjan trycktes upp på skoj när Mörrum fyllde 66 år, men idag har jag – dessa fantastiska sociala medier – fått erfara att jag nog hittat på detta minne själv, för numret valdes helt enkelt av min gamla målvakts-kollega och konkurrent Fia. Se där ja, vilka saker man får lära sig tack vare VM.
Ready, set, go! Heja, Sverige!

Matchen var ju tyvärr inget lyckopiller, vilket väl var ganska väntat, men man hoppades ju ändå på en upprepning av -94. Värmen och fotbollsfebern har vi ju, men det är bara att erkänna att vi faktiskt inte var bättre än så här. Att bli ett av världens åtta bästa lag är ändå ganska bra för detta hyfsat bleka svenska lag.

Strax efter halvtid (och efter en lite för tyst stund, som vi uppenbarligen hade missat) kom Mimi ut ”som en fjäril, en jättefin fjäril”. På min fråga om hur badrummet såg ut, svarade hon med en Mimi-karakteristisk fundersam rynksnörpning på munnen: ”Hmmm, ganska sminkigt. Jag är också ganska sminkig!” Eh, ja, det är du verkligen, gumman! Men självklart måste man vara lite sminkig när man ska ”jocka jockjing”, det förstår väl vem som helst.

En sminkig Mimi som jockar spittet!

Nu hejar vi på Kroatien, och går inte det hem får vi väl heja på England, så vi i alla fall kan säga att vi åkte ut mot världsmästarna. Heja Hrvatska!