Nu är det äntligen dags igen! Sista tangenttrycket på jobbet har knappt bedarrat, men vi är redan på väg, och tro’t eller ej, men mot ett för oss nytt resmål. Det är ju annars inte riktigt så vi brukar jobba. Vi inser ju att vi är aningen sena på bollen med Kroatien, men det ska bli spännande att prova något nytt. Jag känner att vi behöver ett nytt ställe att kunna återvända till… 😉
Den obligatoriska ”vi-är-på-väg-bilden”.
I skrivande stund har vi inte ens passerat Mörrum, så ännu sitter ”vad-har-jag-glömt-ångesten” och den där läskiga känslan av att vara den enda i hela världen som inte kan packa sådär chickt snyggt och lagom i. Den förstnämnda brukar släppa när man kommit så pass långt hemifrån att det faktiskt inte går att vända, den andra sitter oftast i under hela resan och förstärks varje gång man ser någon annans minimala bagage. Varför är det egentligen prestige i att packa så lite som möjligt? När ska det bli modernt att ha med mer kläder än ens är möjligt att använda under tiden man är borta, virkprojekt som sträcker sig in mot 2020, fyra olika sorters (oftast oanvända) spel och för säkerhets skull några kaffefilter och mer mediciner än familjen normalt förbrukar under ett år?
Tills bagagemodet svänger tröstar jag mig med att vi faktiskt i alla fall fick ner bilstolarna i väskorna. Inte illa pinkat, tycker jag själv. (I alla fall inte förrän jag inser vad vi glömt på deras bekostnad.) Att hyra bilstolar till hyrbilen var nästan lika dyrt som att hyra själva bilen, annars är bilstolar inget vi vanligen packar ner. Det finns en gräns t.o.m för min packning.
Vi har i alla fall de viktigaste med oss. ❤️Coolhetsfaktorn i baksätet är så hög att vi fick stänga av ac:n för att inte frysa till is.
Resan har vi i vanlig ordning plockat ihop själva (superläskigt med ett nytt ställe som man inte vet något om!). Vi flyger med Norwegian till Split, och eftersom vi använder vårt gratis Norwegiankort till alla vardagsinköp har vi tack vare cash points betalat mindre än 5000:- för själva resan. I Split-området ska vi sedan hedra Trogir, Bol och Makarska med vår närvaro. Vi har bokat förhållandevis billiga boenden, så vi får se hur kontrasten mot lyxen vi brukar unna oss i Florida och Polen blir. (Ja, lite nervös är jag.) Att ha bil har vi blivit bortskämda med, så även det har vi hyrt genom Norwegian. (Vilket var ca 40% billigare än Avis, som jag bokade först. Hoppas jag inte kommer att ångra den ombokningen…) Hela resan (bilresa till Kastrup, broavgift, parkering på Kastrup, flygresa, hyrbil och 15 nätter i lägenhet kostar knappt 22000:- för oss fyra. Vet inte vad charter hade kostat, men det känns ganska överkomligt. Innan vi sett det i alla fall. Det blir kanske annat ljud i skällan snart. Jag har ju en tendens att vara lite negativ de första dagarna… (Roade mig f.ö med att göra en snabb sökning på Sista Minuten, och då började de ospecificerade resorna på 27000:-, utan hyrbil, resa, parkering, transfer och allt det där. Specificerade resor började på 48000:-. Okej, jag fattar att det finns både billigare och dyrare resor, men det kändes bra just nu, så låt mig gotta mig lite. 😉
First stop: McDonald’s i Kristianstad. Någon som ser Mimi?
Kvällen och natten ska först tillbringas i Malmö. Inget vi egentligen planerat, men tydligen är det en riktig måste-konsert på KB i kväll, så tjejerna och jag får väl chilla på ett (tror jag) ganska spartanskt hotellrum i kväll, medan Peter kultiverar sig. Med tanke på att flyget går 06.10 i morgon bitti är det i och för sig ganska skönt att redan vara ganska nära Kastrup.
Från baksätet: ”Ahhh, fler topeller! Det är faktiskt galet många topeller!” ?
I den bästa av världar kommer i morgon ett fluffigt rosaskimrande sockersött inlägg om barn som vaknade med ett leende, en perfekt resa, urcool hyrbil, ett otroligt prisvärt boende och ett ljuvligt land. Eller så kommer mitt vanliga cyniska gnäll. Den som läser får se.
Ja, se det snöar, ja, se det snöar, det var väl roligt, hurra! Not…. Nu har Sverigevädret även drabbat stackars oskyldiga polacker och semestrande svenskar i jakt på vår. Härligt dyblöt, virvlande snö som är slask redan innan den ens når markytan. Bästa sorten verkligen. Tur att vi tog den där kickbike-rundan på stan igår, för idag håller vi oss gärna inomhus. Egentligen helt enligt plan alltså, men att gnälla på vädret hör till när man är på semester. Så är det bara.
Inga direkt stylade bilder av lägenheten, men i alla fall stöd för minnet till nästa bokning. Nu har vi betalat ca 600:-/natten. Under högsäsong i sommar kostar det runt 1000:-/natten. I och med att det ingår parkering känns det väldigt prisvärt.När man tycker sig höra ljudet av My little Pony, men det inte finns någon i närheten. Tror man…. Ett städskåp kan användas till mycket.
Vid elva låste vi dörren till lägenhet 34 och styrde kosan mot andra sidan stan för att lämna tillbaka nyckeln. Vi har som sagt mer och mer börjat uppskatta Brabank-området och mycket talar för att vi faktiskt kommer att bo här även i sommar, men är man inte bilburen är det så klart ett smärre elände att behöva ta sig från ena sidan av stan till den andra bara för att hämta/lämna nycklar. Det kanske går att lösa på annat sätt, vad vet jag, men värt att tänka på om man väljer att bo i lägenhet i alla fall. Det är bra på nästan alla sätt, men ofta handlar det om att hämta upp nyckeln på ett kontor någonstans, vilket kanske inte är så kul med taxi och/eller med full packning.
Vår plan för dagen var att, efter tips från Inger och René, kolla upp varuhuset Tesco, proviantera sådant där som vi alltid handlar när vi är i Polen och förhoppningsvis hinna med ett besök på Akvariet i Gdynia. Tesco gick bra. Det var ett mer välordnat, dyrare och något mer välsorterat varuhus än vi är vana vid här, men de storpack nötter, oliver m.m. jag är van vid att köpa, lyste med sin frånvaro, så jag kommer inte att byta favvo-affär. Däremot hittade jag favoritölkorven – Sokolów – i flera (för mig) nya smaksättningar, så då fick det vara hänt att de var ett par kronor dyrare än vanligt. ”Gallerian” som tydligen hette Chelm var annars ganska märklig och verkade ha drabbats av samma butiksdöd som många svenska ”malls”. Det borde ju vara uppenbart för vem som helst att hur många gallerior som helst med samma innehåll inte kan bära sig i längden. Få saker ger dessutom ett mer deprimerande intryck än tomma butikslokaler i en galleria.
Peter påstår att det var stadsdelen, inte gallerian, som hette Chelm. Det har han säkert rätt i, men det står i alla fall Chelm på skylten. Inte för att vi tänker återvända, men ändå.Ett hallon-mellanmål i diligensen…
Eftersom vi inte fick tag på allt på listan tog vi sedan en picknick i bilen (överbliven frukostmat 🙂 på väg till vårt ”vanliga” Auchan, där jag känner mig mycket mer hemma och hittar det jag vill ha. Dessutom är det billigare. Det Auchan vi besökte var nytt för oss, men kan nog bli en ny favorit med sitt perfekta avstånd från Gdansk och sina väldigt fräscha omgivningar. Det blir ju dock inte billigare att besöka två stormarknader än en… Av någon anledning fylls kundvagnen alltid till snudd på brädden. Jag förstår inte hur det går till. Förmodligen Peter som går och fyller på medan jag vänder ryggen till. (Eller knappast förresten för han får alltid, den möjligen inte så attraktiva, uppgiften att hålla barnen på gott humör medan handlandet pågår. ?) Eftersom han är den mest generösa med fika och glass, gillar i alla fall barnen denna uppdelning. Och jag.
I och för sig ett ganska märkligt namn på en galleria, men det var väldigt fräscht, så hit kommer vi nog igen.Barnen envisades först med att vilja stanna i bilen, men efter några sådana här bilder kom de glatt efter.
Trots besöket i två affärer låg vi bra till i tidsplanen efter Auchan-besöket, men… det är ju skärtorsdag, så Akvariet stängde redan vid 17. Helt plötsligt befann vi oss alltså i den angenäma, men ytterst ovanliga, situationen att vi hade tid över. Vädret inbjöd inte direkt till något strosande i Gdynias trevliga marina, som annars alltid är ett alternativ, och shopping var det ingen som var mer sugen på (utom jag, men ibland inser t.o.m jag att det finns gränser), så då fick det bli mat. Efter att ha konsulterat TripAdvisor hamnade vi på trevliga italienaren ”Cozzi” som i och för sig ligger totalt osexigt vid en av de större gator som skär igenom Gdynia (som ju som helhet också är ganska osexigt), men med fräsch inredning och olivolja på borden, precis som det ska vara. Tyvärr samordnade våra barn ganska snart sina insatser för att verkligen se till att vi inte skulle få uppskatta upplevelsen. Efter fjärde gången kom kyparen liksom inte med nya bestick för att ersätta dem som hamnat på golvet. Jag förstår honom precis. Hade jag kunnat hade jag också hållit mig borta.
”Nähä! Jag tyckte inte alls att det var surt! Ta en bild till så ska du få se!””Inte surt. Kolla bara.”
Lyckligtvis bröt Peter till slut isen och den dåliga stämningen genom att föreslå en runda till bowlingbanan. Möjligen inte så pedagogiskt med tanke på beteendet på restaurangen, men för stämningen, semestern, resten av kvällen och matintaget var det klockrent.
Efter att vi stulit hela skålen med godis som kom med notan styrde vi alltså kosan mot hotell Hotton och deras knaggliga, ojämna bowlingbanor. Perfekta både att skylla dåliga resultat på och som ”förstabana” för barnen. Här tillbringade vi sedan ett par trevliga timmar med bara ett tjugotal små besvikna utbrott från en icke namngiven treåring som möjligen inte är historiens bästa förlorare. Det var kul att se hur det där samordnandet som varit så negativt på restaurangen nu användes i positivt syfte till riktigt härlig peppning av varandra och oss, till kramar och ”tröstgodisar” (de stulna ”kalamellerna” från restaurangen) när det gick mindre bra. Många tröstgodisar blev det. Tur att vi ”fick” många. Efter bowlande blev det glass i restaurangen. Riktigt bra avslutning på semestern alltså.
Vem som vann bowlingen? Sa jag inte det? Jo, det måste jag väl ha nämnt. Inte? Okej,detvarPeter.
Hela känsloregistret i en enda bild.”Ouh! Det är någon som har lagt SALLAD i min glass!” (Det där med att beställa en plain kula glass går sällan hem i Polen, och just här fallerar faktiskt fingertoppskänslan som annars ofta finns när det gäller barn och deras behov. Vilka barn uppskattar basilikablad, carambole och frukt med dekorativa blad i sin glass? Inte våra i alla fall.)
Det ska bli så skönt när man utan oro ska kunna låta dem sova här uppe.Men jisses vilka divalater de utvecklade i samma sekund som de kom upp sig lite i livet. ”Skicka det, ta emot det, bär ner mig, ge mig det!”
När vi kom fram till färjeläget blev vi lite smånervösa, för där var nästan tomt på bilar och helt tomt på båt, trots att vi bara var 10 minuter innan den där (högst onödiga) timmen man ska checka in. Eftersom det inte verkar gå några båtar i påsk (?) hade det kunnat bli lite jobbigt om vi hade missat hemfärden. Inte för att vi är klara med Polen, men när man är på hemfärd är man på hemfärd. Det ändrar man inte på bara så där. Det tog dock bara några minuter innan kära Stena Spirit dök upp, så nu är vi ombord på en mycket tom båt. Så mycket plats har vi aldrig sett på bildäck, och vi var fjärde sista bil in, så vi har koll… Vi var alla hyfsat möra efter dagen, så när tjejerna föreslog ”lite mys i hytten bara” var vi inte svårövertalade. Varsin överslaf, varsin iPhone och en påse bilar. Ibland är det inte så svårt att bli populär.
I morgon kommer vi hem till ytterligare fyra dagar ledigt. Det är skönt med högtider även om vi inte direkt helgar dem. Tack, ni som följt oss på denna kylslagna resa. Händer inget oförutsett som att jag får bloggfeeling på hemmaplan eller ”jåkar” boka en resa till ses vi kanske i Kroatien i juni…?! 😉 Over and out.
Ps. Får man inte nog av resebloggar kan jag rekommendera Olofström/Karlshamn/Årydsfamiljen Martin, Rebecca och Selmas USA-blogg. Martin är Peters kusin och Rebecca är min barndomskompis Pernillas lillasyster, så det är finfina människor det handlar om… 😉 De befinner sig just nu på Route 66 så betydligt bättre temperaturer och väldigt coola miljöer utlovas, förutom att Martin är extremt påläst och gör något så konstigt som att planera sina resor. Konstigt, konstigt…. 😉 Ds.
Det är bara att konstatera att varken bloggkraschfelsökningar eller närhetssökande treåringar borgar för någon vidare nattsömn, men eftersom semester med barn knappast innebär avkoppling, är det väl bara att bita ihop och se glad ut. Snart nog är påsklovet över och man får vila upp sig på jobbet. Pappan och barnen bjöd på utmärkt frukost i vårt lilla kök efter den halvt sömnlösa natten i alla fall. Vem behöver egentligen hotellfrukost när man har en Peter? Eftersom de små listiga liven vi lever med lyckats förhandla fram frukost-tv var alla nöjda och glada tills (som vanligt) tortyren med hårborstning och tandborstning med bajs (påstår Mimi) tog vid, men även om det inte känns så under tiden, så brukar krigstillståndet vara över en stund efter att frisyren är klar. Så även idag. Med tanke på den baklåsta resväskan fick vi köra lite innovativ klädsel. Det jag reahandlat och tänkt lägga på hyllan tills det passade fick helt plötsligt redan hoppa in i leken, och att vända underkläder ut-och-in har man ju hört om, så kollade (eller luktade…) man inte alltför noga på oss, kunde man nog inte ana att vi i stort sett körde gårdagens outfit.
Första stoppet för dagen fick av nödvändighet bli galleria Madison, där det finns en Samsonite-återförsäljare. Att American Tourister ägdes av Samsonite hade vi tidigare ingen aning om. Tänk vad man lär sig av livets små förtretligheter! Tjejerna i butiken verkade först ganska kallsinniga och frågade ifall väskan var köpt hos dem, och att i vilket fall så fick vi skicka den på service i Warszawa. Jag som varit helt säker på att de så klart skulle plocka fram en TSA-nyckel och öppna väskan på 10 sekunder efter att bara ha förhört oss lite kort om innehållet, började känna mig rätt nervös, men lyckligtvis tinade de snart upp och började försöka hjälpa oss. De provade olika kombinationer, ringde någon servicedesk och bände med både skruvmejsel och sax, men väskan verkade klara vilket invasionsförsök som helst. Mot tricket att helt sonika bända upp fästena till dragkedjorna stod den sig dock till slut slätt. Det var sista gången jag la pengar på att köpa en väska med godkänt lås. Det stoppar ju verkligen bara blåögda amatörer som jag själv. All heder och massor av tack till tjejerna i Samsonite-affären alla fall! Min nästa – olåsbara – väska ska jag köpa av er! Rena underkläder till alla!
Snillen spekulerarJomen, låsmekanismen är bra, den.
Medan vi hade kämpat med väskan inne i affären hade en viss youtubifierad femåring upptäckt Inglot-ståndet utanför och var inbegripen i ett samtal om glitter och ögonskugga (”I love make-up, especially with glitter in it”) med den trevliga och tålmodiga expediten. Det är bara att erkänna att jag väldigt lätt faller för fjäsk och övertalning när den sker på helt förståelig engelska, och gissa om engelsklärarhjärtat riktigt SJUNGER när man hör sin egen femåring diskutera på engelska med en annan vuxen, översätta till sin lillasyster och till och med använda ett helt korrekt third person-s: ”my little sister wantS some eyeshadow too”. Det var ungefär då hon fick lov att köpa både en glittrig ögonskugga och ett läppstift. (Att hon sedan helt olovandes flera gånger smög upp det där läppstiftet i bilen och ”bättrade på” färgen på både läppar och en hel del däromkring är en helt annan historia.)
”Bästa dagen i mitt liv, mamma!””Kolla vad jag kan!” (Gå på utsidorna av skorna….)Snälla, väx inte upp FÖR fort!
Eftersom det snabba besöket i väskaffären på grund av (eller tack vare enligt 3/4 av familjens medlemmar) Inglot-stoppet blev ganska långt, var det lika bra att ta en fika på Costa innan vi fortsatte mot Hewellianum. (Tack, Jonna, för infon om att där inte fanns mat/fika.) Jag känner mig ibland som en snåljåp när jag jämför priser, men det är svårt att låta bli. På Costa fick vi två surdegsbaguetter med getost och valnötter, två medium (= jättestora) cappuccino, två croissanter, en kanelbulle och två mineralvatten för 70 zl. Det är möjligen Börjes i Tingsryd som kan konkurrera med det priset.
”Vi är så fina att vi nästan inte kan äta!”Inna var så nöjd över sin make-up att hon inte ens kom ihåg att räcka ut tungan på bilden. Till och med Mimi ser lite gladare ut än vanligt….
Efter några om och men – vår gps verkar också vilja ha påsklov – hittade vi upp till Hewellianum. Att säga att det var tydligt skyltat (någonstans) vore att överdriva. Inte ens när vi stod på parkeringen var vi säkra på att vi kommit rätt, men till slut hittade vi en diskret skylt som visade oss till kassan. Solen visade sig precis när vi kommit fram, så ett tag funderade vi nästan på att vända och göra något mer utomhusigt, men med tanke på att en familjebiljett till alla fyra attraktionerna (Around the world, Puzzle, Fun with History och Fun with Energy) bara kostade 35zl (!), var det ju lätt att ge det en chans. Det gjorde vi rätt i! Det var riktigt trevligt och lärorikt. Puzzle och Fun with history hade vi mer eller mindre kunnat hoppa över, men de andra två attraktionerna innehöll massor av olika stationer där man kunde experimentera, lära sig, prova, titta, interagera m.m. Det var väldigt omväxlande och kul för både små och stora, och riktigt kul att se vilka av grejerna som barnen fastnade mest för. Det var inte alltid dem man trodde. Och det var inte alltid Mimi använde dem som det var tänkt, men vad spelar det för roll. Hon hade jätteroligt. ”Det här är supercoolt”, utbrast Inna med jämna mellanrum, och Mimi höll helhjärtat med.
Var annars kan man uppleva ett vulkanutbrott, vandrande pinnar, isbad, höra som en fladdermus, besöka en igloo, prata i en klassisk engelsk telefonkiosk eller provsitta en kanon på samma ställe liksom?I orkantunneln fick man prova vindhastigheter på sisådär 127 km/h. Det ven rejält om öronen och frisyren hämtade sig inte efteråt, kan jag säga.Stick in handen här, den som vågar.”Ujsäkta mig, vad vill du beställa? En hambujaje? Okej, här får du. Nu måste jag prata vidare. Bye bye.”Åh, det här ser bra ut. Bara 13 – 15 år till körkort ju. Blir nog billigt.Eller kanske ändå bäst att börja lägga undan lite pengar…Jisses, hade jag varit med i Mästarnas mästare hade jag blivit både kokt, stekt, rökt och brässerad. Shit, vad svårt det var!Experiment, experiment, experiment….Alltså, Da Vinci och Munch visste inte vad de missade när de inte hade oss som modeller.Den här spegeln fick nästan Inna att kissa ner sig av skratt. 🙂Mimi på väg ut i yttre rymden.
Det var som sagt väldigt diskret skyltat, och efter att man gått runt till de tre olika lokalerna i det ganska märkliga landskapet släpptes man ut utan att få någon liten ledtråd om vart man skulle, så det blev lite orientering innan vi hittade tillbaka till bilen.Efter att ha tillbringat hela eftermiddagen på Hewellianum och dessutom orienterat lite, gällde det verkligen att hålla ångan uppe för att inte bara bli liggande i lägenheten, så vi bytte bara bilen mot kickbikes och gav oss genast ut på stan. Vi kan ju inte åka hem utan att strosa lite i centrum; det vore kardinalfel!Att säga att vägnätet i Polen är perfekt vore att ljuga, och inte heller strandpromenaden (eller kanalpromenaden) är speciellt perfekt för kickbike-åkning, men i alla fall Inna höll ångan uppe bra nästan hela vägen. Lillsnorpan – på sprillans ny tvåhjulig kickbike – skatade lite mer sporadiskt.Ifall man glömt var man är.Naturligt, babe.
För barnen är valet av restaurang i Gdansk lätt. På Billy’s får man popcorn FÖRE maten och det kommer alltid ”kalameller” med notan. Eftersom även vi gillar maten där, blir det ofta minst ett besök. Vi var dock borta på Dluga targ och vände först, men det var ärligt talat lite för kyligt och blåsigt för att vara speciellt behagligt. Vi vuxna hade nog inte haft så mycket emot att ta en glühwein under en värmare på Elephant, men ibland måste man inse att det inte kommer att bli värt det. Med tanke på att vi faktiskt hade ett riktigt trevligt restaurangbesök med alfabetslekar, samtal (kors i taket!), mat som i stort sett åts upp (kors i taket!) och bara något enstaka utbrott (KORS i taket!) var det helt rätt beslut. Snudd på en drömmåltid faktiskt.
Nope, jag har verkligen inte lärt mig något av min storasyster.”Ta en bild på mig också. Jag ska visa att popcornen är slut.” (Effekterna är egenbestämda.)”Jag vill också! Ta på mig också! Jag vill ha hjärtan!” (Plutmunnar är inget mamman direkt uppskattar, men just i detta fall känns det som en välkommen kontrast till alla utsträckta tungor och hopskrynklade arg-ansikten.)Kors i taket. Sams i flera minuter vid samma maskin. Vuxentid!Det ser möjligen inte så mycket ut för världen, men var riktigt gott. Jag blir lika positivt överraskad varje gång jag äter tonfisk.
När jag skriver detta har det hunnit bli sen onsdagskväll. Vad hände? Hur i hela friden kan det redan vara dags att åka hem i morgon? Tur att vi redan har en resa till bokad i augusti. Peter ska dessutom hit med sitt countryband, Broken Spokes, i maj. Lyckostar! Trots att vi åker hit så ofta, så känns det aldrig som om vi blir riktigt klara. Den påtvingade flytten till denna lägenhet i ”fel” sida stan känns dessutom helt rätt. Frågan är om jag inte ska ta och boka om (va, inte jag väl?) vår augustiresa ändå…. Det kan vara så att det verkligen inte är meningen att vi ska bo där borta i ”Waterlane-byggnaden”. Vi får se. I morgon är planen att vi ska kolla in varuhuset Tesco, proviantera lite där eller på något lämpligt Auchan och förhoppningsvis hinna med ett besök på Akvariet i Gdynia innan vi tar nattfärjan hem. Vi får se hur det går. Planer är ju som sagt inte vår starkaste sida.
