Florida 3.0. Dag 15. Två parker på en dag! Både Aquatica och SeaWorld.

Även idag sken solen från en molnfri himmel med alldeles lagom temperatur, så efter familjeråd vid frukosten bestämde vi oss för att testa ytterligare en av våra ”Discovery Cove-bonusar”; vattenlandet Aquatica där vi alltså också ska kunna parkera och komma in gratis. Verkligen win-win-biljetter för oss, för de tar ju även bort mycket av pressen att det ”måste” vara roligt och att man måste göra en heldag av allt bara för att det är så snikans dyrt. Jätteskönt.

Annars är det ett sms från Telenor om att jag har ett röstmeddelande som upptar mina tankar denna morgon. Jag har liksom inget Telenor-abonnemang längre förutom på jobbtelefonen och den är hänvisad till telefonist. Telefonen jag använder här i USA har ”Mimis” sim-kort som iofs är från Telenor, men sms:t kom till min Vimla-telefon och när jag försöker kolla har jag fel kod (så klart eftersom jag inte har ngt abonnemang). Märkligt. Har någon ringt mig får ni gärna skicka ett mejl i stället….

Klart att bebis ska med till Aquatica. (Lyckligtvis gick det bra att ”glömma” henne i en väska och låsa in henne i skåpet – stackare! – under besöket sen.
Fem i familjen…
Sitter på axlarna gör man liksom när man är liten…
(Det gratis) besöket har redan betalat sig.

Dagen då? Jo, det blev en riktig toppendag. Vi var på Aquatica strax före 11 och efter noll kö och godkänd check av vår väska var vi inne. Tjejerna framför oss fick gå ”the walk of shame” tillbaka till bilen med sin picknick, anförtrodde lillpåven i entrén nöjt Peter. Han var nog en sådan som anmält sig frivilligt som lägervakt i Tyskland för 70 år sen. Eller så hatade han bara sitt jobb. Det finns liksom ingen anledning, mer än att stället vill sälja sin egen svindyra mat, att man inte ska få ta in picknick. Många små chips- och crackerpåsar går bra, men inte en stor. Dah, liksom. Själv hade jag läst på, så vi hade godkända påsar (under 3,5 ounce), frukt och vatten. Jag blir snål av princip bara för att jag retar mig på sådana omotiverade regler. Moget, jag vet.

Det enda vi spenderade under hela vårt besök var faktiskt hyran till det underdimensionerade värdeskåpet. 20 dollar…. Som hittat!

Jag är nog rätt löjlig, men jag tycker alltid att det är svårt hur man liksom gör på dylika inrättningar. Var byter man om, var ska grejerna vara, hur gör man med värdesaker, mobil och pengar osv? Speciellt det där med mobilen är ju riktigt svårt. Efter allra första åket kom vi ifrån varandra och jag fick känning med en ständigt pratande Mimi i släptåg. Vi lyckades gå fel, jag var klädd i bikini och hade alltså inga pengar, jag kunde inte ringa Peter, jag kunde inte kolla mitt blodsocker och jag hittade inte våra saker. Nu har jag turen (eller skickligheten? Själv tror jag det beror på stenkoll, men det får jag kanske äta upp någon gång) att jag alltid behåller kollen och reder upp mina känningar själv, så det var liksom ingen fara, men jag insåg verkligen hur van jag är vid att ständigt ha mobilen inom räckhåll, och hur psykologisk själva kollen av sockret är. Det gör ju liksom ingen skillnad för känningen om jag har 2,5 eller 3,0, men det känns viktigt när man inte vet.

Nåja, vi hittade till väskan med de lagom stora påsarna med chips och ”fish-crackers” och efter det var det bara bra hela tiden. Vi är alla fyra lite för fega för att utnyttja ställets huvudattraktioner, men barnen älskade vågpoolen, de små barnrutschkanorna och ”strömmen” där man åkte runt flytande i flytväst, så vi hade att göra. Dessutom kollade vi på delfinträning och sprang på toa hela tiden. Inte barnen, utan jag…. Måste vara något psykologiskt det också, för annars går jag lätt en arbetsdag utan ett toabesök, men så fort det är vatten inblandat blir jag som en fastare på urindrivande. Ytterst irriterande.

Jag var ju ändå tvungen att ta några bilder på stället. Dessa är tagna när vi är på väg ut. Under hela besöket innan hade vi klarblå himmel.

Vi var på Aquatica till 15-tiden. Utan att äta. Ha! I stället tog vi första bästa Wendy’s utanför grindarna, och när vi satt där insåg vi att SeaWorld låg på andra sidan vägen och att vi faktiskt hade lite energi över och två timmar till stängning, så vi tog det också. Dessa ljuvliga biljetter som gör att man faktiskt kan göra så! Underbart.

Våra bästa Aquatica-tips ifall det är fler som känner sig osäkra på hur det funkar: åk till Florida/Aquatica under lågsäsong, ta med vattenflaskor, ta med tunna handdukar (kostar $5 att hyra), packa gott om snacks i lagom små påsar, använd skåpen/toaletterna/duscharna längst in i parken (vid småbarnspoolen) för minst trängsel, ta inte med [bad]skor – man går barfota i badkläder, ta inte med för mycket prylar – skåpen är pyttesmå, boka inte dyr egen ”cabana” – det finns massor (!) av solstolar och parasoll på området och slutligen, så viktigt att det är värt att upprepas: åk under lågsäsong och kolla om det går att köpa kombinerade biljetter.

Aningen mör efter en hel dags badande, men efter ett Wendy’s kid’s meal var hon på banan igen. (Ett par minuter efter denna bild ramlade Mimi av sin stol och slog bakhuvudet i asfalten så det sjöng om det – tur att hon har träskalle.)

Man hinner faktiskt ganska mycket på två timmar när det är lågsäsong. Jag älskar lågsäsong. Förutom showerna och barn-karusellområdet (som vi gjorde förra året) hann vi nog allt vi ville göra. Tack vare en fantastisk anställd som verkligen var rätt man på rätt plats hann vi t.o.m med hajarna, som var det sista vi letade efter när stängning närmade sig. Trots att klockan var tio minuter i stängning visade han oss inte bara åt rätt håll, utan följde dessutom efter oss och såg till att vi inte missade ”de coola hajarna”. Vi såg bara de pyttesmå där vi stod. Det bästa av allt – om vi känner för att göra showerna och karusellerna kan vi bara svänga inom en annan dag. Har jag möjligen nämnt att jag är sjukt nöjd med våra Discovery Cove-biljetter? Och det innan vi ens varit där. Total kostnad för SeaWorld-besöket? 10 dollar. Och det var för varsin kula glass till barnen. 100:- för två kulor glass! Personligen tycker jag att min omogna princip-snålhet är fullt motiverad.

När man kommer två timmar innan stängning får man den bästa parkeringen på stället. Gratis.
Delfiner är så fascinerande.
Visst ser jag bekväm och obesvärad ut?
”Jag rörde den! Den var slemmig!”

Som jag skrev igår – det där med uppsnabbade videor ska bli min nya melodi för att orka kolla videorna i efterhand.
”Fisken vinkade åt mig, mamma, jag lovar. Jag lovar och svär.”
Man stöter på djur överallt på SeaWorld, inte bara havsbaserade.
Det framgår nog inte riktigt på filmen, men dessa delfiner var vääääldigt vänskapliga mot varandra. 😀
Så här glad blev Mimi när kön till Antarctica äntligen försvann. Hon älskar verkligen pingviner.
Lilla pingvinen Puck föds.
På plats i attraktionen.
Karusellturen mynnar ut i själva pingvinlandskapet. Nöjd Mimi vinkar till alla pingvinerna.

Upprätt filmat = korkat, men Mimi är så nöjd, så nöjd.
Denna ekorre var så nöjd med sitt fynd av mat att Mimi var en cm från att röra den, och det var våra rop om att låta bli som stoppade henne, inte att ekorren sprang iväg.
Coola hajar…

Nu ligger vi lagom utslagna, solkyssta (fint ord för lite brända) och väldigt nöjda i varsin soffa på hotellet och tänker inte röra en fena mer idag. Florida 3.0 känns verkligen som tredje gången gillt so far.

Nämnde jag möjligen att omsorgerna om bebis börjar gå till viss överdrift? Nu har hon egen säng och egen stol vid bordet…

Florida 3.0. Dag 14. ”Chillallaxande” i Orlando.

Halvvägs. Inte för att jag tar in det riktigt, men vi har faktiskt halva resan kvar. Hur skönt är inte det?! Idag skulle jag ju dessutom börjat jobba, så jag har blivit påmind om verkligheten genom ett antal jobbmejl. Så nu är det ju ännu skönare att vara ledig…. 😉 Skämt åsido så är det ganska dubbelt, för samtidigt vet jag ju att vår lilla IKT-enhet är grymt underbemannad, så att jag tar mig dessa friheter (ljuvliga föräldradagar) drabbar ju de andra. Jag lovar att jobba dubbelt så hårt när jag kommer hem! (Jag skojar bara, kära kollegor som läser, jag kommer förmodligen att vara sjuk och vabba – det är så det brukar bli efter resorna…)

Det är så skönt att ha ett riktigt boende igen! 160 bekväma kvm med allt som rimligen kan behövas! Vi har packat upp och tvättat. Och köpt riktig mat igen. Dock kan vi som återkommande gäster identifiera en del brister sedan förra året. Uppenbarligen kan andra gäster inte skilja på mitt och ditt för allt från en klockradio, adaptrar, korkskruv, kaffebryggarens glaskanna, sulkyn vi lämnade förra året till (min favorit) ett köksskåpshandtag (!) har försvunnit. Vad är det för fel på folk? Magnus och Yvonne som hyr ut lägenheten är dock ursnabba på att svara och hjälpa till, så det lär snart vara löst. Vill man hyra deras lägenhet (bekvämt och prisvärt!) kan man kolla på deras informativa sida bahamabay.se. Hälsa från mig om ni bokar! 🙂

Efter den hyfsat intensiva dagen igår bestämde vi oss för att ta en pool-dag idag och ”chillaxa” lite. Vet inte om jag ska skratta eller gråta, men när vi kommer ner till ”vårt” poolområde – det finns många på området – är bubbelpoolen svinkall. Vad har jag gjort för att uppröra pool-guden på detta sätt? Snälla, ge mig ett gudomligt tecken så jag kan – som galningen med just en sådan skylt vi såg dansande i en korsning igår – repent. Tack och lov är den ”vanliga” poolen den varmaste jag upplevt. Den måste hålla över 30 grader. Hoppas det fortsätter så även med mig här…

Snabb liten räka, den där Mimi. Varför har jag inte kommit på tidigare hur smidigt det är att spela in barnen på ”uppsnabbat”? På så sätt orkar man ju t.o.m kolla efteråt… (Jag kandiderar till bad parent of the Year. Varje år.)

Spännande besök vid poolen idag. Två stycken tvättbjörnar. De andra gästerna verkade dock inte lika begeistrade som barnen.
Mer spännande besök. Riktigt cool liten krabat. ”Ouh”, sa barnen i avsmak, ”den ser ut som en alien som är upp-och-ner”.
Dagens allra mest spännande djur var ändå detta, hunden med klänning och två par Crocs.

Förutom ovanstående består djurlivet runt poolerna mest av snowbirds från Canada och norra USA. T.o.m jag och Peter sänker medelåldern rejält. Direkt när vi kom skapades en liten tom sfär runt just våra stolar. Undrar varför… Förmodligen beror de varma poolerna på all den reumatism och ledvärk som flödar lika frikostigt som ölen i amerikanernas typiska coolers…

Finlunch i form av Kina-rester och Mac’n cheese vid poolen idag.
Klart att bebis måste äta.

Under över alla under! Mimi har ätit upp varenda smula under ständiga försäkringar om hur ”gott ända upp till solen [det är], det är mer än rymden, så gott är det. Jag vill aldrig äta något annat igen i hela mitt liv!” (Måttfullhet är inte hennes grej. Inte hennes heller.)

”Jag gör yoga. Hundyoga.”
När jag passade på att svara på några jobbmejl bifogade jag denna bild. Jag är säker på att det uppskattades mycket.
”Hjälp till, pappa! Det är en skatt här under!”

Vid 16-tiden började barnen (!) tröttna på poolen och så var bebis visst hungrig, så då tog vi en promenad (efter att ganska bryskt ha fintat bort att vi var tvungna att gå hem och fixa mosad banan till bebis – det börjar gå till viss överdrift med omsorgerna) på området. Promenad är f.ö en fin omskrivning för långsamt hasande i flip-flops och inget som genererar något som liknar motion.

På tal om motion – eller brist på densamma – så tror jag (även om det borde vara fysiskt omöjligt) att jag redan gått upp vartenda ett av de 10 kg jag faktiskt gått ner sedan vi kom hem härifrån förra året. Som sagt, i praktiken borde det inte gå, men spegeln, fotona och kläderna säger något annat. Insulin i kombination med taskig mathållning och alkohol kan nog fixa det mesta. Lyckligtvis ( ?) har jag ännu inte stött på någon våg, så jag kan inte verifiera mitt påstående, men tusan vet om jag inte hittat det perfekta receptet för snabb viktuppgång. Heja mig! Yeay!

Jag skrev ironiskt förra året om att plaskleklandet var enda stället på resorten med kallt vatten. Detta hade inte ändrats sedan förra året.

V

”Vi vill inte bada här mer! Det är för kallt! Vadå?? Vad betyder bortskämd?”

Det kan inte påstås att vi gjorde så mycket mer vettigt sen. Vi funderade ett tag på att åka in till Disney Springs, men insåg efter visst funderande att det var mer för att man ”ska” göra en massa när man är iväg än för att vi verkligen vill göra just det i kväll. Det är ungefär som vi känner inför Miami Beach. Vi är ju en mycket liten hårsmån ifrån att boka bort det igen, trots att vi inte under något av våra tre ändå rätt långa besök i Florida verkligen har gjort Miami Beach. Men när det känns som om själva semestern börjar ta slut och man inte egentligen känner för sitt nästa mål på resan, då är det ju något som är fel. Sen är vi kanske världens tristaste familj och hela oviljan mot Miami handlar kanske i själva verket om samma sak som Mimis aversion mot linbanan igår, dvs att vi aldrig gjort det och bara är lite rädda för det okända. Så kan det mycket väl vara. Men när det okända kommer med sand, massor av folk, dyr och krånglig parkering och bara möjlighet att äta ute, då skiter jag i att jag är feg. Jag kom på mig själv med att gå och verkligen njuta av tanken att återigen bo i ett av de där härliga husen med superkök, grill och uteplats när jag gick mellan hyllorna på Publix igår efter att vi pratat om att boka om, så jag är kanske egentligen en stugsemestrare (fast i lyxhus) än en citydito. I alla fall just nu…

Det blir alltså med största sannolikhet så att vi skippar både USA:s äldsta stad St Augustine (där det nu verkar vara i genomsnitt mellan 5 grader kallare än Orlando och nästan 10 kallare än västkusten) och Miami Beach för att i stället återvända till en poolvilla i Cape Coral sista veckan. Det var faktiskt när vi insåg att möjligheten att bo i städerna innebar att vi skulle bo i ”vanliga” hotellrum med två sängar och ett kylskåp i nio nätter som vi började inse att det här inte skulle bli så bra. Egentligen gillar vi ju både städer och att äta ute, men med små barn (som bara gillar ”handburgare” och spaghetti) och som inte ser charmen i att strosa för att upptäcka en ny stad hade det helt enkelt inte blivit bra. Vi kommer att förlora oförskämt mycket pengar (en natt, my ass) på att avboka Miami-hotellet, men räknar med att vi ändå kommer att ”spara” nästan motsvarande pengar på bara parkering.

Nu ska vi bara bestämma oss för vilken villa vi ska hyra. 🙂 Jag lutar åt Villa Savona, men det där med vita (nya) soffor i kombination med en fyra- och en sexåring…. Nja, vi får se.

I morgon velar vi mellan vattenparken Aquatica, SeaWorld och en dag på resorten. Den som läser får se vad det blev. Jag förstår att spänningen känns helt olidlig.

Någon som kommer ihåg min stegräknare från igår? Så här var Peters. Vi gick exakt samma sträcka… Hmpf! (Fast det är klart, jag är ju längre, så jag behöver så klart inte ta lika många steg…. 😉

Florida 3.0. Dag 13. Från Sarasota till Busch Gardens till Orlando.

Nu börjar vi känna igen vädret från våra tidigare resor, för idag var det bara 12 grader vid frukost. Solen skiner dock från en molnfri himmel, så det blir nog en perfekt dag att besöka Busch Gardens.

Frukosten idag tog ännu längre tid än vanligt eftersom bebis så klart både behövde välling, byta blöja, kräkte och behövde byta kläder osv. På något sätt tror jag dessutom att Mimi lyckades finta bort sitt eget ätande i allt detta. För att verkligen finta oss pratade hon dessutom oavbrutet före, under och efter frukosten. Och under packningen. Det hade varit roligt att ha transkriberat allt, men förmodligen också helt fysiskt omöjligt att hinna med. Några tänkvärdheter som kom från hennes mun var i alla fall följande:

”Jag har långa ben.” Peter: ”Ja, det är tur så att du når ner till golvet.” Mimi (helt oberörd): ”Ja, men annars hade jag kunnat flyga. Det hade varit coolare.”

”Om jag väljer Ebbe så ska jag bo med honom och om jag får en bebis så får vem som helst hålla den. Jag väljer en syster för tjejer är ju lite roligare än killar. Fast jag gillar Ebbe. Vi ska ha ett hus.”

”Finns det något som heter Kalsong?” ”Nej, men Kallinge.” ”Kallinge, HAHA, hade alla på sig kallingar då?” ”Va? På riktigt, finns det något som heter Trosa? Haha! Jag tror jag skrattar ihjäl mig.”

Klart att bebis måste ha välling.
Resväska, bebis och doktorsväska. Vi är redo för allt!
Det djurälskande hjärtat vann och coquina-snäckorna släpptes ut i frihet under en fin morgonceremoni. (Som bestod i att de hälldes ur ett Pringles-rör. Det är så man blir rörd.)

Vägen till Tampa är egentligen en rätt snabb och smidig historia, men har man som Peter stämt träff med någon som säljer en mikrofon i St Pete’s beach blir den något längre. Om denna någon dessutom ändrar planerna under vår resas gång blir det ännu längre. Om Peter dessutom inte förberett med cash och sådant ökas tiden på med ytterligare minuter (swish, amerikaner, swish, för guds skull!). Om klockan sedan hunnit bli lunch och man kör åt fel håll för att äta blir det än mer… Om jag var irriterad? Japp. Om jag visade det? Japp. Om jag även visade det för killen med micken och de ändrade planerna? Japp. Lyckligtvis har jag för dåligt minne (för sådant) för att vara speciellt långsint, så när vi väl kom till Busch Gardens – snarare 12.45 än de 10-11 jag tänkt – var det glömt och förlåtet. Micken var faktiskt rätt cool. Men säg inte att jag sa det.

När vi dessutom på Busch Gardens passerade både parkering ($25) och entré (4 x $79) utan att betala något (det funkade!!) var jag rent solig igen. (Den som inte läst gårdagens inlägg: vi plankade inte. Entré och parkering ingick när vi köpte biljetter till delfinsim på Discovery Cove, vilket var en helt oväntad bonus för oss.)

Det blå strecket visar vägen vi borde kört. Den blå punkten till vänster vart vi egentligen körde.
Klart bebis måste ha ett par skor! Fram med virknålen och improvisera bara! (Nope, de är inte ens lika, men det märker lyckligtvis inte Mimi.)

Inte för att jag vill strö salt i såren för Peter (jo, okej, lite då) men ska man besöka Busch Gardens (liksom alla andra grejer i Florida) så är lågsäsong och tidigt på dagen att föredra, tror vi. När vi kom vid lunch var det väldigt behagligt folktomt, sedan blev det mer och mer folk under dagen. Inte så att det blev jobbigt, men det var bäst tidigt på dagen. Dessutom är det ganska bra att vara lite motvalls. Vi gick inte samma håll som alla andra, vilket gjorde att vår rytm inte var som alla andras = färre köer. (Vi kan ju låtsas att det var något vi planerade.)

Säkerheten är här, liksom på alla andra ställen vi varit på i Florida, rent skrattretande rigorös på vissa – inte alltid de förväntade – ställen. Gud nåde den som tar ett steg framför det vita strecket i väntan på shuttlebussen upp till entrén eller den som – gud förbjude – ägnar sig åt lapsitting (!) i den öppna bussen. Det är långa tirader om hur man sitter, inte har händerna utanför, kliver på och kliver av på flera språk innan man ens kan överväga att åka, och det sitter en chaufför längst fram och en kontrollör (?) längst bak. Och så minst en som kontrollerar kön. Det är inte undra på att biljetterna kostar. (Inte för oss då, men för andra stackare.) Sen går det bra att inne på området hoppa i en öppen ”Skyride” (linbana 20 meter upp i luften utan någon som helst säkerhet) med barn, bebis och väska utan att någon säger ett ord om att ens sitta ner i ekipaget.

Man var tvungen att vara fem för att få gå känguru-rundan och vi fann oss inte tillräckligt snabbt, så Inna och Peter kollade kängurur medan Mimi fick (gratis) mata ”ankor” samtidigt.

Parken är mysigt uppbyggd med en bra blandning av nöjesfält och zoo. Våra minioner brydde sig bara om djuren, så de var vårt huvudfokus under hela dagen. Man hade lätt kunnat göra något åt ställets kartor, för de var då inte lätta att få grepp om. Mitt lokalsinne är det ingen som skriver hem om – trots att jag faktiskt orienterade ett tag som ung – men när inte heller Peter luskar ut vart vi ska gå, då är det kartan det är fel på.

Den första – oväntade – höjdpunkten var ett av ”aviarierna” (heter det så, tro?) med fritt flygande fåglar där vi först gick igenom en gång och Inna sedan lyckades övertala sin snälla pappa att betala 65 spänn för en flourmugg med fågeldryck och gå in igen, för hon ville mata och ha en fågel på axeln. Hur det slutade? Först precis som förväntat med utspilld mat och livrädd tjej som blivit lite för intensivt uppvaktad av fåglarna, men till slut (tack snälla kille som skänkte ditt sista till oss) – efter att jag fått rycka in och bland annat förärats en rejäl bajs på benet (tack för det, otacksamma fågelskrälle!) – var hon stolt som en tupp efter att ha haft fåglar på både arm, axel och huvud.

20 sekunder efter bilden ropades det ut att tåget var sönder och inte skulle gå. Och Mimi-stackaren bröt ihop fullständigt, för hon ville så gärna åka.
Efter en stund vid ”splash-zone” var hon betydligt gladare.

Bebis måste ju se.
Eftersom tåget var sönder bestämde vi oss för linbana i stället. Mimi, som är väldigt tuff egentligen, bröt då ihop igen för hon ”hade ju aldrig åkt linbana”. Gaaah! Lyckligtvis stod vi på oss, för hon hann inte ens ombord innan hon älskade det. (Köerna från andra hållet var dock timslånga, så det blev ingen repris.)
En karusell fick det i alla fall bli. Gissa vem som fotade och vem som fick åka. 🙂
På”Animal help center” hade de inte ”så mycket på gång” i de glasförsedda veterinärrummen, så vi fick i stället träffa 21-åriga pythonormen som jag glömt namnet på. Hon kändes som en gummiorm, enligt säkra källor.
Flamingos, flamingos, flamingos everywhere!

Sammantaget blev det en riktigt bra dag, får vi lov att säga. Vi är lite bittra över att vi – trots idogt letande – inte hittade ett enda popcornställe där vi kunde ”refilla” vår dyra popcornspann, som vi släpat på hela dagen (hur tänkte ni där, BG?), men även om man så klart hade kunnat göra ännu mer (det fanns shower, musik och t.o.m en isshow), om man bara orkat och hunnit, så var det här precis lagom för oss. Särskilt med tanke på att det för oss var en ren bonus. Vi hade ju dessutom ytterligare en timmes resa, en tom tank (av en ren tillfällighet råkade vi få veta att det just på denna mack (?) var det svarta handtaget som gällde, annars hade vi tankat diesel – kunde blivit en ganska omedelbar hemresa av det…), tomt kylskåp, tomma magar och en incheckning att fixa. Barnens magar fixade vi med frukt och ”crackers”, våra egna – efter allt det andra uppräknade – med riktigt god kinamat (lunch även till i morgon!).

Jag trodde faktiskt att det skulle blivit ännu fler steg, men det är klart, för de hälften så långa barnen borde det ha varit rätt många.

På vägen mot Orlando började vi f.ö diskutera återstoden av resan, dvs den del som kommer efter veckan i Orlando, och insåg båda två att de planer vi gjort kanske inte är helt optimala med tanke på dels årstid, dels årsringarna på barnen vi har med oss, så det lutar starkt åt att vi ombokar. Igen. Mer om detta (och om Orlando/BahamaBay) i något annat inlägg, för nu är klockan nästan 02 och bilderna i detta inlägg djäklas å det grövsta med mig, så ligger de huller om buller i morgon beror det på att jag somnat. Tja, i Sverige är det väl faktiskt redan morgon. Ta en kopp kaffe för mig, ni som börjar jobba. 😉 Over and out från Orlando.