Idag var det alltså dags, det jag fasat för ett tag. Vi ska lämna lyxiga poolvillan och bege oss norrut. Vilket säkerligen kommer att bli hur bra som helst. Så småningom. Men har man lite svårt för förändringar så har man. I Sarasota ska vi bo inte i Sarasota, utan på ön precis utanför, Lido Key Beach, på ett hotell med bara 2,5 stjärnor, vilket gör mig lite nervös, men fördelen med de ställena brukar vara att man får mycket för pengarna och slipper betala parkering, dricksa valet parkers, betala dolda ”resort fees” och annat elände som man annars får lära sig att titta efter när man bokar. Coquina Beach är enligt någons recension ett ”mom and pop-place”. Återstår att se om det betyder bra eller inte. Det är f.ö lite svårt att ta in att vi inte ska åka hem nu, utan har tre veckor kvar. Det är ju helt galet. Samtidigt har denna första vecka gått galet snabbt, så det är kanske inte så länge egentligen.
Min dag började annars med en glädjestrålande Mimi som med telefonen i hand glatt deklarerade att hon ”sa snippa till Siri och kolla, en bild på en snippa”. Ooops…. det här kan bli farligt med en fyraåring i ”kiss, bajs-och-rumpa-är-det-roligaste-som-finns-åldern”. Lyckligtvis var bilden som hon så glatt visade på Wikipedias ”vulva”, men jag vågade inte kolla vad som hänt om hon kommit på att trycka på Bilder. Gissa hur roligt det var när Siris svar på ”Snippa och rumpa” blev ”Det var inte snällt sagt!”….
Mimi vill f.ö inte åka ifrån ”vårt hus” och vill aldrig hem till Sverige igen (utom till Ebbe så klart). Jag tror hon ärvt mina förändringsobenägna drag. Riktigt roligt var det när hon frågade vad den där ”inte Prutte lelle” heter. Är man fyra snappade man väldigt snabbt upp Julkalenderns omskrivning av ”Lusse Lelle” och diskussionens vågor går emellanåt höga när det diskuteras om det ska vara elva fisar (storasysters ståndpunkt) eller elva pruttar (lillasysters väldigt bestämda åsikt) kvar till jul. Krig har startats för mindre.
Resan startades i alla fall i bästa samförstånd. Nåja, i alla fall efter en kort liten diskussion om det där med att kissa innan man sätter sig i bilen för två timmars bilresa, men Mimi bestämde sig lyckligtvis till slut för att alternativet att gå på toa var bättre än att stanna och be om att få bli adopterad av städerskan, vilket jag annars föreslog.
Man kan säga att det gick bra ända upp till Sarasota, där det gick ganska fetdåligt vid ett stopp på Walmart, en affär vi annars gillar, vi som inte är några märkesshoppare. När barnen förväntar sig något vid varje besök i en affär blir det ibland lite spänd stämning. Det kan man säga var vad som hände idag. Väldigt pedagogiska uttalanden hördes komma från bl.a. undertecknads mun och besöket blev både kort, billigt och ytterst otrevligt. Med efterspel som hängde kvar en bra stund innan vi redde ut det. Eller, med tanke på vissa uttalanden senare i e.m/kväll är jag egentligen inte så säker på att vi redde ut det alls, i alla fall inte som vi vuxna menade, men det återstår att se.
Efter det misslyckade besöket på Walmart körde vi mot Lido Key Beach för att se om det gick att checka in. Mina farhågor om hotellet blev inte direkt mindre i den ganska smutsiga receptionen eller av området i stort. Det där med mom and pop-place kan ha något med åldern på bygget att göra.
I väntan på rummet… 
Vågen tog bilden! 
Nu hann vi!
Jag har stött och blött denna bokning många gånger i tvekan mellan att bo strandnära här ute på Lido Key eller att bo inne i Sarasota centrum där det dock bara finns – hyfsat dyra – ”vanliga” hotell utan kök men med allt ovanstående (resort fees, valet parking och sådant), och med facit i hand borde vi nog ändå ha valt Sarasota centrum. Här är gammalt, nedgånget och skabbigt, inte speciellt rent, pyttelitet, lyhört och inte särskilt bekvämt. Den gemensamma hotellpoolen är i samma storlek som den vi haft för oss själva nu i en vecka. Och ändå kostar detta mer per natt än villan. Vi har havet och en privat strand bara några meter bort – det är väl det vi betalar för, antar jag – men området känns helt ointressant och ett besök i det som vi uppfattar som öns centrum – Armand’s circle – gjorde inget för att ändra min bild av att detta inte är vad jag vill ha. Hoppas den bilden ändras – sådant har hänt förr, jag gillade t.ex. inte närbelägna Siesta Keys till en början första gången vi var i Florida, men tänker nu tillbaka på det som jättemysigt – men jag känner mig tveksam på om det kommer att bli så denna gång. Hade det varit avbokningsbart hade vi inte stannat kvar, men det är tyvärr för mycket pengar att slänga i sjön, så vi får gilla läget och försöka göra det bästa av det. Just nu – när någon idiot skjuter raketer utanför den knappt isolerade dörren så att de (faktiskt) sovande barnen hoppar, AC:n vrålar i kapp med en fläkt i badrummet, barnen tar 70% av utrymmet i queen size-sängarna samtidigt som jag inser att jag inte ens har en sänglampa att läsa i känner jag mig rent autistisk i min förändringsobenägenhet. Jag vill tillbaka till Cape Coral!
Middagsbesöket i Armand’s circle började med att Mimi somnade i bilen och sedan bara ville hem, men efter lite trugande som bland annat innefattade en påse kaffesocker från den mexikanska restaurangen som i princip var den första vi kom till, fick vi igång henne, och bokstavslekarna vi ägnade oss åt under middagen var riktigt trevliga, även om de till slut spårade ur en aning. Efter maten gick vi en sväng i jakt på efterrättsglass – en pyttekula var till barnen landade på ca 60:- – och jag är säkert orättvis, men affärerna och hela stället kändes bara ointressant och turistiskt. Suck.
Intressant konst…
Nåja, jag varnade ju innan för att det skulle bli gnäll idag, och det löftet kan man väl säga att jag uppfyllde med råge. Hoppas morgondagen blir rosaskimrande fin igen. Hoppet är det sista som dör. God natt!
