Kategori: 2019

Nu har den kommit, den sista ”riktiga” semesterdagen. Som jag skrev tidigare så flyger vi hem sent och har fått sen utcheck från våra rum, så vi har faktiskt mer eller mindre en dag till, men ändå. I morgon åker vi hem och det känns faktiskt ganska okej. Det är ljuvligt att sola och bada i ständiga 34 grader med fantastisk utsikt, men man orkar ju inte ta sig för så mycket mer. Eller rättare sagt, vi orkar i alla fall inte det. Jag ser kompisar på sociala medier som varit i både Krk och Plitvice nationalpark och vi vill verkligen besöka i alla fall en av dem, men det är mycket vi diskvalificerar pga värmen. Kanske med rätta, kanske inte. Nu slumpar det sig ju så lyckligt att vi snart ska hit igen, vilket känns väldigt trevligt, så det är kanske då det händer. Säg det inte till den familjemedlem som gärna vill ha en ny bil, men det händer att jag kollar om nästa års flyg släppts också…. Vi kan väl inte sluta resa helt bara för att vi behöver småsaker som nya bilar och ny panel på huset…? Väl?! Väl?!!

Nåja, är det något som talar emot att det kan kännas lite skönt att komma hem så är det den s.k ”värmen” hemma. Vi har 34 grader här. På lördag när vi är hemma påstås det bli 16. 16?!? Vem skojar med mig? Ska jag semestra hemma så vill jag i alla fall kunna sitta ute och grilla, ta en badrunda med barnen (även om de små oupplysta varelserna helst vill till en sjö) och gå utan strumpor. Skärp till er lite alltså, vädergudarna!

Mimi är helt fokuserad på att nästa födelsedag i familjen är hennes. Hon inser möjligen däremot inte riktigt hur långa två månader är i en snart-femårings liv, så hon planerar redan önskelistor och födelsedagskalas. På önskelistan ska hon skriva: likadana badskor som mamma (fast i strl 28-29) och en Everest (den enda Paw Patrol hon inte har). Och möjligen kommer något att tillkomma när hon väl skriver – hon har ju inget papper nu, det stackars barnet. På födelsedagskalaset ska den och den och den komma, men inte den ”för hon vet ju inte var jag bor” och kanske inte den ”för den är ju lite bråkig ibland, men ibland snäll och en gång fick jag ju ett armband” [rynkad näsa och fundersam blick]: ”Går det med Nataša?” (dagisfröken). ? (Mimi älskar f.ö alla sina pedagoger på förskolan, vilket är så skönt, men alla är kanske inte självskrivna på barnkalas? Jag tror ändå att det är en komplimang, Nataša.)

När vi frågade barnen vad de ville göra idag, så ville de gärna ha en repris av gårdagen med bad och att pappan hämtade pizza till stranden, de ville bara ha en lite längre ”chillaxa”-stund (chill + relax = chillaxa) på morgonen. Trots min inre ”måste-pressa-lite-åker-ju-snart-hem-stress” (som tack och lov ändå mattats rejält jämfört med hur det var förr – alltid, inte bara på semestern eller sista dagen, utan verkligen alltid) så sitter jag faktiskt i hyfsat lugn på balkongen med kaffet och låter dem göra det. Vad Peter gör? Diskar… 😉 Jag har det så löjligt bra. ❤️

Tanken på de där 16 graderna stressar mig dock lite, så nu får jag nog gå och packa strandkassen! Det skiljer tio grader på vattentemperaturen här och de 16 graderna hemma… Brrrrrrr!

Idag visade sig stranden från en ännu bättre sida än vanligt till och med. Vattentemperaturen, som fluktuerat lite från dag till dag, var på klar ”ligga-i-hela-dagen- nivå” och det var så stilla att man utan problem och utan cyklop kunde ligga 30 meter ut och titta ner på botten. En botten helt utan alger, sjögräs och annat läskigt dessutom. Ljuvligt var ordet. Jag tog mig en runda på madrassen och kollade in både nakenbadarna och det trevliga huset/hotellet bortom oss på ena hållet och det pyttelilla samhället (där vi bara – något traumatiskt – varit nere och vänt med bilen) på andra sidan. Förmodligen har jag tendenser till träningsvärk efter detta i morgon. Madrassen fick efter detta (pga mig?) möjligen sitt banesår (det tredje), för den var lite slak resten av eftermiddagen sen. F.ö är det svårt att hålla sig för skratt när barnen helt oskyldigt och imponerat utbrister: ”Mamma blåste så den blev alldeles hård!” (Madrassen…) ?

Världens snällaste Peter efterlevde även idag allas önskan och stack iväg och hämtade pizza till oss allihop. Lyckligtvis är pizzabagaren – eller om det var hans son? – gitarrist, så han lider nog inte alltför mycket av de där varma utflykterna. Hoppas vi i alla fall, vi som ligger kvar i vattnet och bara väntar på leverans.

Det är faktiskt en ny bild…

Vid 15-snåret började lång gårdagskväll, mycket sol och massor av salta bad i kombination med dålig mathållning ta sin tribut och vi insåg motvilligt att vi nog också började känna av solen, så vi fick gå upp och siesta oss lite.

Vid 19 och efter lite dramatiskt blodvite (läs: skrapade handflator och ett knä) stack vi iväg och käkade. Det blev inte en middag som gick till historien som världsbäst och personligen börjar jag verkligen tröttna på mina grättna barn och all mat som får slängas eftersom de inte äter. När vi kommer hem ska de få gå i smaka- och äta-upp-skola, säger jag i ena meningen och lovar i nästa dem en glass eftersom jag ändå tycker att de också ska få lyxig semesterkänsla. Jomen, jag är pedagog, jag.

Nu i kväll tänker jag njuta så länge jag bara kan (dvs tills myggen tar mig) av den ljumma härliga balkongen och ett glas vin, sen ska jag packa ner allt utom handdukar, badkläder och (hemska tanke) varma hemresekläder, för i morgon tänker vi göra ytterligare en repris av idag, igår, förrgår… dvs hänga på den härliga stranden och bada som om det vore det sista vi skulle göra innan vi åkte härifrån. Och det är det ju. Jag tror att jag redan ångrar mig. Jag är inte redo att åka hem.

Att bara ta i dessa varma läskiga kläder får det att krypa i mig, och i morgon vid den här tiden kommer vi att tycka att de är för kalla…. ?

Blir det ingen blogg i morgon – det vet man aldrig sista dagen – så säger jag tack för visat intresse och kanske blir det mer blogg i sommar, kanske inte. Vi får se. Hasta la vista!

Nu var det exakt två veckor sedan vi kom till Kroatien. Med tanke på att vi hade en tidig flight hit och en sen hem på fredag, får vi verkligen mycket semestertid för pengarna. Jag ska roa mig med att räkna ihop kostnaderna för hela härligheten sen, om någon är nyfiken. Det ska f.ö bli spännande att se om och i så fall vad vi ska betala för vår AC här, för i morse hade kortet – som vi varken i tal eller skrift fått någon förklaring till – räknat ner till noll, och då stannade maskinen (AC:n). Är det så att de vill ha betalt (trots att det alltså inte finns någon som helst info om det) så blir det ju svårt, för det är ju fel, samtidigt som de utan knot gav oss både tidig incheck och sen utcheck. Hmmm…. Ett semesterdrama av stor dignitet.

Min man känner mig ganska väl så vid frukost suckade han lite uppgivet och insåg att det nu är dags för de klassiska sista dagarna när hans fru får en känsla av att vara tvungen att suga ur det sista ur semestern, så det kommer nog att bli lite längre dagar på stranden och lite mindre lugna siestor på rummet. Om jag bränner mig någon gång på en semester är det vanligen de sista dagarna. Mycket riktigt så fick det idag – på hans initiativ dessutom ❤️ – bli pizzalunch på stranden, vilket gladde Anna så mycket att hon snudd på friade. Hon var verkligen inte sugen på att laga mat idag.

Mimi fortsätter att roa oss med sina citat. Dagens höjdare innehöll båda idolerna, både Hasse (som spelats flitigt när nätet kom tillbaka) och Jesus: ”Jag tycker synd om Hasse, för hans hund har ju dött. Men jag tycker mer synd om Jesus, för han är ju död. Hasse lever ju. Men det är synd om hunden också.”

Framåt 15.30 började vi allihop känna oss lagom vidbrända. Jag verkligen älskar (noot) den delen av en strandutflykt, att plocka ihop alla utströdda grejer, sopor, blöta kläder och sedan ta sig från stranden i samma tryckande värme som gjorde att man gick dit. Att ta sig typ rakt uppåt i en halv km (okej, jag överdriver, men bara lite) gör det inte mycket bättre. När man kommer upp behöver man ju ett bad… Helt kontraproduktivt. Efter en dusch är dock livet mycket bättre. Efter en gin&tonic helt förträffligt. Jag dricker aldrig sprit annars och hade nog inte trott att jag skulle fastna för just den drinken om jag skulle få för mig att dricka drink. Medelåldern?

Ganska nöjd, speciellt efter att ha ritat ytterligare en teckning och levererat den ner till Anna och Holger, men nu är papprena slut så nu kan hon ”aldrig mer rita”. Dramaqueen.

Vi förbereder oss för matchen på lite olika sätt. (Anledningen till pilen är att Peter parafraserar Crocodile Dundees ”THIS is a knife [beer]”…)

Tja…. kvällen slutade inte riktigt som vi hade hoppats. 0-1 känns inte helt rättvist faktiskt, men gör man inte mål så gör man inte. Jag som dissat Asllani lite i tidigare matcher lyfter i alla fall på hatten och säger herregud, vad bra kämpat! Må skadan inte vara så läskig som den såg ut.

Det är lite tomt nu, men i morgon laddar vi för bronsmatch! God natt!

Idag är det Peters födelsedag och det innebar att han – som morgontidig i en familj med semesterrutiner – fick rävsova en stund innan det blev skönsång och teckningar. Dessutom fick han nästan sätta sig till dukat bord vid frukost. (Det är så många olika viljor och rätter att jag lite stressat fick begära assistans på slutet. Men jag diskade i alla fall. Och sen blev jag sur för att det jag vanligtvis gör medan Peter diskar, inte var gjort… ? Det är nog bäst att vi håller oss till rutinerna, helt enkelt.)

Förmiddagen tillbringades sedan nere vid ”vår” strand, där det faktiskt var ovanligt mycket folk idag. Säkert 10 stycken. Och lika många som gick förbi. Jobbigt med sådan trängsel. 😉 Dagens stora fråga var vem som skulle hålla på hålet. Vår stackars madrass – som redan har en lagning efter närkontakt med en av stigens kaktusar – har nämligen stött på en till, så ville man använda den fick man hålla på hålet. Vilket ingen var sugen på. Av någon outgrundlig anledning var det oftast en vuxen som hängde där och höll medan barnen underhöll sitt nya husdjur, sjösnigeln ”Sjöis”. Mellan varven smiddes också planer om vad man skulle kunna göra åt den infernaliskt ihärdige motorsurfaren ute i viken. Det är så fantastiskt lugnt och skönt tills han kör igång med sin högljudda motordrivna ”surfbräda” (som säkert heter något flashigt egentligen).

Efter lunch försökte vi med varierande framgång ta lite siesta för att kunna få en trevlig födelsedagsmiddag på kvällen. Jag tror att samtliga vuxna sov i alla fall någon liten skvätt, men alla barn var – just då -pigga som lärkor, och sov inte, vad de än försökte intala oss.

Att ta solbrända familjebilder på Peters födelsedag är sedan gammalt, så innan vi kunde åka var vi tvungna att få till den perfekta bilden. Efter lite övning tycker jag att vi lyckades riktigt bra.

Vi hade bestämt oss för att testa restaurangen Panorama ovanför (bokstavligen) Makarska och kom dit utan incidenter, trots brant och slingrig väg. Redan när vi steg ur bilen var det värt resan, för utsikten var verkligen magnifik och stället jättefint. Det började också väldigt bra med uppmärksam och lyhörd servitör och jättefina förrätter, men sen höll de inte riktigt måttet (förmodligen pga för lite personal helt enkelt) för det tog eeeeeevigheter att få huvudrätterna, min well done-biff var blodig, Annas risotto som ”skolans underkokta ris med lite grönsaker” och servicen tog liksom slut. Ingen fråga om det var ok, ingen fråga om något mer att dricka, ingen fråga om efterrätt/kaffe och notan fick vi jaga dem för att få. Dessutom kom de inte med växel. Att förutsätta att överskottet av 400 på Annas 320-nota är dricks är faktiskt rätt fräckt. Speciellt när man inte fått någon service under större delen av middagen. Tyvärr förstör sådant känslan för mig och lämnar en lite dålig smak i munnen av något som annars var såå mysigt och trevligt. (Jag fick förresten in en helt perfekt biff efter att jag (lyckats) klaga, så där är jag ändå nöjd. Rätt ska vara rätt.) Jag rekommenderar ändå verkligen ett besök! Är de inte underbemannade är de säkerligen fantastiska rakt igenom.

De icke-siestade barnen somnade eller halvsomnade i bilen, så den utlovade hemma-efterrätten (inte av snålhet utan med tanke på hur lång tid det nog hade tagit på restaurangen…) brann inne. Lär av detta, barn! Och restaurang… Peter och jag hängde sedan i köket (!), där tv:n märkligt nog hänger (bokstavligen) för att kolla Sveriges finalmotståndare i VM…. (Gaaaah, jinxade jag bort matchen i morgon nu? ?)

Jodå. ?

Även i morgon ska det bli 37 grader, så jag tror minsann att det lutar åt bad även i morgon. (På riktigt, var det 14 hemma idag? Det är ju inte okej.) Det får nog bli köket (med parasoll) även i morgon kväll dessutom, för vi lyckas nog inte få alla barn (och Anna 😉 att hålla sig vakna hela matchen ute på lokal även om det hade varit kul. Köket blir bra. Heja heja heja!