Kroatien 2022. Dag 14. Hemfärd.

Lite läskigt att det jag skrev om igår angående smala gator och brandsäkerhet verkligen aktualiserades när jag stack ut på min promenad i morse. Första brandbilen, med både ljus och sirener i full styrka, ägnade först minst tre, fyra minuter åt att komma runt hårnålskurvan nere vid strandpromenaden, sedan (ja, jag erkänner, jag gick efter – de körde trots allt upp på gatan där resten av familjen sov i det där brandosäkra huset) fastnade de bakom två privatbilar som inte hade någonstans att ta vägen eftersom den andra brandbilen (som tagit rätt väg) blockerade deras väg. När detta problem löst sig kom nästa; att försöka svänga in på den ännu smalare biväg där själva branden (såg ingen, men antar att det var en sådan) uppenbarligen befann sig. Detta krävde att brandmän fick hoppa ur bilarna, klättra upp på taket och försöka dirigera varandra. Det backades och vändes, buskar bröts och avancemanget var obetydligt den stund jag stod kvar och kollade. Sammanlagt kom det tre bilar i full utryckning (både ljud och ljus) och jag vill inte ens tänka på hur mycket som hann hända med den eventuella branden medan bilarna inte kom någonstans. Och detta på en plats där det enligt vår värdinna inte regnat på tre månader. Huuuuu!

Här tar det stopp för andra gången. Stressnivån hos privat-förarna mellan brandbilarna kan inte vara så sund.
Det går tyvärr inte att se hur infernaliskt smalt det faktiskt är.
Så här ser det ut utan brandbilar.
När Inna tagit det sista saltet för att skapa saltvatten till sin krabba (i den där ”obebodda” snäckan hon tog hem igår) är det bra att fru halvtomt glas alltid försöker vara förberedd för alla eventualiteter. (Tack för sponsringen, Max och McD… 🙈) (Och ja, jag har liknande kit med mediciner, underkläder, våtservetter och teknikprylar… 🙈 Älskar zip-lock!!)
Dags för lite försiktig avtändning av kolhydrater…
Ifall någon, mot förmodan, funderar på blåa vitvaror. Tänk om! Jag är helt medveten om att det inte syns, men vi försöker skölja bort tandkrämen efter oss… 😵‍💫
Min gamla nalle Spekkek har fått ett så mycket intressantare liv sedan mormor såg till att Mimi fick ärva honom. (I och för sig har han också tappat huvudet i ett systerligt bråk, men hell… allt måste ju vara bättre än att ligga i en låda på vinden?!)

Efter gårdagens water buggy-utflykt var det inga problem att spika dagens planer, för det fanns helt enkelt inga alternativ. Det skulle åkas water buggy igen och tiden vid rodret skulle fördelas 50/50 mellan systrarna Olofsson. Nope, inga procent kvar till pappan. Jag fick faktiskt frågan om att hoppa in som vuxen medföljare men tackade artigt men bestämt nej. Jag tror jag är bättre på att vakta saker i skugga. En skugga som inte är alltför enkel att upprätthålla så här mitt på dagen när vi råkat hamna på en liten, uppenbart man-made, pir som uppvisar cement under stenarna. Ingen chans att försöka få ner parasoll-spettet där inte, och de som hyr ut parasoll (dyrt) har smart nog sett till att ha en annan konstruktion på sina cementklumpar, så att de inte går att ”låna” ens om man vill.

There they go again!
”Det här är livet!” 😃🥰
”Follow that boat!”
Oooopps,… det blåste till…! Man skulle haft en cementklump…
Peter to the rescue…
Hjälten. 🥰 (Helt slut efter den dramatiska räddningen, som synes…)
Såja! 😃

Ironiskt nog hade vi semesterns varmaste vattentemperatur idag. Jag har tyckt att jag inte riktigt kunnat ligga i som jag brukar, men tänkt att det väl var ännu ett tantbekymmer som kommer med åldern, precis som höjdrädsla och ovilja mot kläder som visar skinkorna, men uppenbarligen har vattnet helt enkelt inte varit lika varmt som vanligt, så idag gick det bra att ligga i. Hade man varit en glaset är halvfullt-människa hade man säkert tyckt att det var bättre sent än aldrig, så jag tänker så klart att det väl var djäkligt typiskt.

Med tanke på alla bekymmer på flygplatser hemma och hotande strejk såg vi så klart till att ha hyfsad marginal när vi stack till flygplatsen nu i kväll efter en heldag på stranden. En av anledningarna till att vi ofta avslutar våra resor just i Trogir/Okrug är att det bara tar en kvart till flygplatsen, vilket ju är hemskt smidigt, och idag tror jag att det tog mindre än en timme att köra hemifrån, tanka, lämna bilen hos uthyrningsfirman, checka in, droppa väskorna, gå igenom security och passkontroll…. Men… så fort vi satt oss vid gaten och konstaterat att det gått så bra att vi var onödigt tidiga, dök det upp en timmes försening på skylten. Yeay! Må det bara inte bli värre, snälla!

Strax innan förseningen aviserades.

Jag hoppas innerligt att detta är sista inlägget för Kroatien 2022 och att jag inte återkommer i morgon med ännu en skräckhistoria (som när vi åkte 2019, tror jag) om hur dåligt organiserat det kan vara när en fågel krockar med ett plan här. Med tanke på Peters spelning i morgon vet jag att han hoppas ännu intensivare än jag. Jag tackar i alla fall för visat intresse för mitt dravel för den här gången. På återseende!