Avfärd. Idag är det dags. Vi ska lämna villaparadiset där vi faktiskt bott längre än någonsin under någon semester (i alla fall som jag kan komma ihåg). Det är helt klart värt att rekommendera att stanna längre så här, för det har verkligen varit riktigt avkopplande. Jag förstår inte alls hur man orkar göra resor där man bockar av ett resmål per dag. Jag hade varit så stressad att jag behövt semester efter varje semester. Men det är klart, alla är kanske inte som jag som mentalt börjar förbereda varje avresa tre dagar innan själva resan, gärna i lite mörka toner dessutom. I mitt huvud kan det aldrig bli bättre, bara sämre, och även om jag nu efter ”några” resor, rent intellektuellt (jag är ju ändå hyfsat intelligent, även om det inte alltid märks) vet att det oftast blir precis lika bra, fast på ett annat sätt så fattar inte hjärnan riktigt det. Idag har vi det väldigt lyxigt eftersom vi kan ta det lugnt här och packa ihop utan stress och sedan kan sticka direkt till nästa ställe utan att behöva vattentrampa där emellan. I och för sig hittar man ofta på roliga saker som man kanske annars missat när man tvingas till sådan vattentrampning, men mest är det bara stressande att åka runt med bilen full av allt man äger, inkl kyl- och frysvaror i brännande värme. Just den brännande värmen behöver vi i och för sig inte oroa oss för just idag, för temperaturen har verkligen åkt brant neråt i natt, och trots strålande sol, är det nu kl. 09 bara 10 grader varmt!
Med tanke på tiden och energin Peter la på städning av grillen (den är det extra noga med och det kostar 50 dollar om den inte blir godkänd) var han kanske glad för den lite svalare temperaturen. Solen gör i och för sig att det inte känns speciellt kallt, utan bara ganska friskt. Rätt skönt när det för en gångs skull inte är bästa vädret just på resdagarna, men när vi kommit fram får det gärna bli jättefint igen. Vi är ju trots allt på väg mot en av USA:s finaste stränder.
Via ett lunchstopp på Wendy’s i Punta Gorda kom vi utan några som helst problem till vårt nya boende på Palm Bay Club på Siesta Keys. Jag har, som jag tidigare skrivit, lite dubbla känslor för de här öarna (alla ”keys” och för den delen ”beach-delar” av vissa städer, som Ft Myers beach och Miami beach), för ja, det är fantastiska stränder där, men allt annat är lite sämre och dyrare än på fastlandet. Just här på Siesta Keys är vi i och för sig så nära fastlandet att det förhoppningsvis kan kvitta, men jag är inte helt övertygad när jag bokar ”öarna”, utan tänker att vi ju måste ha lite variation. (Det skrev jag om Lido Keys förra året också, och där hade vi en toppenvistelse trots halvsunkigt hotell, så det är nog ingen fara med det.)
Vi hittade och ”checkade in” på nolltid, eftersom incheckningen bestod i att öppna den digitala dörren med kod som jag fått per mejl. Supersmidigt och lite läskigt. Hoppas de byter kod mellan gästerna… Lägenheten känns spontant pytteliten, trots att här är två hyfsat generösa sovrum och vardagsrum med välutrustad men liten köksdel, men det beror dels på att vi ju kommer från ett jättehus, dels på att här är så mycket prylar. Det är shabby chic (ingen favorit) med marint tema och en massa stora prydnadssaker överallt. Inte heller någon favorit. Vi har redan förpassat några till garderoben, de lär snart få sällskap av några till. Även köksskåpen är fulla till den grad att det mer känns som någons hem än ett uthyrningsställe, och självklart kan man inte klaga när det finns allt från kryddor och t.ex. olja till kaffefilter och kaffe (jag antar att det är för användning… ?), men lite dumt när man inte får plats med sina egna grejer. Trots mitt gnäll är det överlag ett väldigt fräscht och mycket välutrustat ställe, så jag tror det kommer att bli utmärkt här.
Efter att delvis installerat oss och packat upp det mesta gjorde vi – igen – kardinalfelet att utgå från att barn fungerar som vuxna. Hur dum får man vara? Efter sju år som föräldrar borde vi verkligen veta bättre. Det är ju dessutom inte första – och förmodligen inte sista – gången vi gör samma sak. Vi är på en resort med pool och en av USA:s finaste sandstränder och vi tror att en sju- och en femåring (som dessutom bara förflyttat sig och väntat på föräldrar som packat ner och upp hela dagen) är mottagliga för argument som ”vi ska bara gå en runda och kolla lite, sen kan vi bada i morgon…”. Dööööööh, ytterst ogenomtänkt. Vi följde dessutom upp det med att planera så dåligt att den ”lilla rundan för att kolla lite” liksom gled in i själva aktiviteten för kvällen, Siesta Keys drum circle, för att klockan blev så mycket. Jag och tjejerna gick till slut längs stranden dit medan Peter hämtade det absolut nödvändiga och bilen, men det som kunde blivit hur mysigt som helst med lite vettig planering blev nu mest ”skynda på lite nu, så vi inte missar det” när de egentligen bara hade velat bygga sandslott, bada och kasta frisbee. Det där ”drum circle” är ju dessutom ett väldigt knepigt begrepp att förklara, oavsett ålder. En massa människor som träffas och trummar/dansar till solnedgången en gång i veckan liksom… Det låter ju inte klokt.
Till slut, när Peter kommit med strandleksaker från lägenheten, blev det ganska bra ändå, förutom att jag då var kissnödig och hungrig, och de stackars barnen då inte alls förstod varför de nu skulle dras ifrån slottsbyggandet som de äntligen kommit igång med för att titta på det där trummandet som pappa tyckte var så coolt. Speciellt Mimi tog det väldigt dåligt och grät så hjärtskärande att jag fick gå tillbaka till slotten med henne. Tre minuter senare kom Inna och övertalade henne att komma tillbaka för det var så coolt med dans, blommor och rockringar. Därefter höll solen verkligen på att gå ner och då ville vi som en kul grej försöka återskapa bilden vi har från samma happening för tre år sedan, så då fick vi tjata för att få dem ner på stranden igen… De som satt bredvid oss måste undrat vad vi höll på med som sprang där fram och tillbaka. Bilden hade vi så klart kunnat ta vilken kväll som helst här, men det hade ju varit fusk.
När solen gick ner blev det faktiskt – i alla fall om man inte dansade eller var påverkad av något, vilket eventuellt några var – ganska kallt. Inna och Peter hade fått för sig att det skulle bli något slags eldshow när det blev mörkt, så viljorna korsades lite igen, för jag ville mest hem och Mimi ville än det ena än det andra, men mest kasta frisbee. Till slut blev det toa, frisbee och sedan hem. Trodde vi. Tills vi kom på att vi nog var tvungna att handla lite också. Ännu en sak vi inte tänkt så mycket på. I irritationen och stressen hittade vi inte något självklart ställe på ön, så vi körde efter några vändningar fram och tillbaka, över bron till ett Publix, vilket ju alltid är ett säkert kort. (I samma ”mall” såg vi dessutom ett Marshalls och ett par outlets, så dit lär vi återkomma när temperaturerna nu ändå inte ska vara 100% gynnsamma de närmsta dagarna.) Det var inga glada miner hos någon när vi hoppade ur bilen. En ville bara sova, en ville bara sitta kvar och kolla Youtube, en hade lite insulinkänning och en hade tandvärk. Toppenkväll… Lyckligtvis löste det sig i affären och resten av kvällen blev faktiskt helt ok. Vi fick till och med i oss hyfsat vettig mat innan läggdags. Alltid en bedrift. (På semestern, hade jag tänkt skriva, men jag menar egentligen alltid…)
I morgon skulle jag börjat jobba, inser jag nu, och med tanke på att vi är sex timmar efter här hade jag alltså redan stigit upp och varit på väg till jobbet i normala fall. Det går inte riktigt att ta in att vi faktiskt har halva resan kvar, men jag klagar inte. Verkligen inte. Däremot är jag inte helt nöjd med att jag under flera år varit för lat för att använda två telefoner. Jag har alltså i stället ringt alla jobbsamtal med mitt privata nummer. Sådant slår tillbaka under en sådan här semester då det dels kostar 20:-/minut att svara på ett samtal och vi dels ligger sex timmar efter, vilket innebär att varje förmiddagssamtal från Sverige innebär ett samtal mitt i natten för mig. Obra. Hoppas ”stör ej-funktionen” fungerar som den ska. ”Ring inte mig, jag ringer dig! Den 22/1… ?” Ha en skön första arbetsdag i år, ni som ska jobba! Vi ska se om poolen är varm nog för bad trots de utlovade blygsamma 19 graderna. Godnatt!
