Kategori: Cape Coral

Idag har vi en plan! Den inkluderar totalslapp hela dagen. I/vid poolen fram till lunch och, tro’t eller ej, stranden efter densamma. Vi som inte ens gillar sand, tyckte faktiskt att det var rätt härligt den lilla stund vi var där för några dagar sedan. Nu är vi ju kända för att ändra planer, men däremot är det rätt ovanligt att vi ens har några, så detta får väl anses som ett steg framåt, även om vi kanske ändrar den.

Faktum är att vi har en plan även för morgondagen. Hu… nu blir det riktigt stressande det här. Som en pensionär som har två tider att passa på en vecka ungefär. Ping, mamma… 😉 Peter har hittat något slags djur/mat-festival i Ft Myers. Amerikanerna verkar lite obsessed med sina ”jams”. Förra året var vi ju på bacon jam (!) och nu tror jag det var kyckling. Undrar om de serverar kycklingglass då? Vi åt baconglass senast… (Nu har jag kollat med Peter och det var seafood, inte alls kyckling. Räkglass, någon?)

För den som har en sjukt tråkig trettonhelg finns nu förresten alla inlägg hittills (to be continued…) på sidan Florida 4.0 2019/2020 i kronologisk ordning. Man vill ju inte råka missa något. Eller så är det exakt det man vill. ?

Snacka om att man blir sjukt nedgraderad som förälder när man har en Google mini (eller Google i allmänhet för den delen). Mimi hade i morse vissa bekymmer med att tio plus tio blev tjugo, men elva plus elva 22, och inte 21 som hon tyckte. Jag förklarade och förklarade, men hon greppade det inte utan bestämde sig för att det var 21. Tills hon gick och frågade Google. Då var det helt plötsligt okej, och helt plötsligt kunde hon även addera alla andra tal upp till 40. Jomen. Det var de fem och ett halvt årens utbildning till att bli pedagog. I och för sig verkligen inte i matte, men ändå. Lite roligt var det att hon först tvivlade på att ”hon” (Google) kunde, för ”hon säger säkert bara något om doktor.se som vanligt”. ?

Det där med planer var det ja…. Ett mycket snabbt rådslag vid lunch visade att det egentligen faktiskt inte (tre satsadverb på rad…) var någon som var speciellt sugen på stranden, utan vi var alla så himla nöjda med att göra det vi gjorde, så det verkade ju himla knäppt att effektuera en plan som ingen trodde på. Således blev det sol och pool både för- och eftermiddag.

Efter en hel dags solande och poolande, lite buggkurs i köket och sedvanlig jakt på kläder som ligger utspridda i hela det jättestora huset, fick jag lite revansch för gårdagens ”idiotiskt långt” för då ville Peter helt plötsligt in till den coola gata jag hittade på min smärtsamma promenad. Ha! Jag visste väl att Pokémon är bra!

De har lite att jobba med ang fotarbetet, men viljan och entusiasmen är det inget fel på.

Faktum är att det är första gången vi känner att vi hittat något slags ”downtown Cape Coral”, och det var ett mysigt område att strosa runt lite i, för även om det knappast är som en europeisk gågata, fanns det i alla fall lugnare trafik, trottoarer och gott om generösa övergångsställen. Och uteserveringar. Med livemusik. Lägg därtill en massa pokestops och gym, så får man en styck hyfsat nöjd familj.

Vi åt på en restaurang med liveband som spelade aningen för högt, men det var bra stämning, god mat och helt okey priser. Mersmak helt enkelt. Att man nådde två pokestops och ett gym sittande vid bordet känns bara rättvist efter gårdagen.

Jag vet inte om det är solen, tidsomställningen, vårt inte så nyttiga leverne eller vad, men vi är så djäkla trötta på kvällarna att det är löjligt. Optimistiskt laddar jag varje kväll med telefon, iPad för spel, virkning och datorn lite i bakfickan ifall jag skulle orka börja göra en fotobok eller två av de 20000 bilderna på telefonen. Jag skojar bara, 20341 är de… Och varje kväll slocknar jag efter (eller före, som i kväll) bloggen är skriven. Nog för att jag är onödigt mångordig, men det hade varit trevligt att veta vad som händer efter 22 någon kväll. Plikttrogen som jag är, skriver jag nu klart efter midnatt och efter ett par timmars slummer i soffan… Alltså blir det inte mycket mer än så här och några bilder från kvällen. Godnatt!

På nyårsdagen hör det till att vakna senare än vanligt med mascaran utsmetad runt ögonen. Det har dock hänt lite med tiderna och anledningarna. Nu vaknade jag 08.30, inte 13.30, och mascaran berodde på att jag helt enkelt glömde eftersom jag vanligtvis inte sminkar mig på semester. Men det första lät så klart mer rock’n’roll… Idag blev det (nederlag!) frukost inomhus, för den betydligt lägre nattemperaturen påverkar givetvis även morgontempen. Det är i alla fall sol från klarblå himmel, så den andra koppen kaffe intogs på morgonsolspotten bortanför poolen.

Som vanligt när det varit en ”happening” som nyår, så infinner sig en viss känsla av tomhet och lite stress dagen efter. Eller är det bara jag? Jag ser på sociala medier hur mycket andra semesterfirare hittar på, och blir lite stressad, trots att jag försöker låta bli, och så är det rätt många saker här i närområdet som vi faktiskt vill göra, och då börjar det liksom bli dags. Samtidigt älskar jag att bara vara här i villaparadiset och ta ett dopp när jag vill, ett glas vin eller en kaffe när jag vill, hänga med barnen och på allvar faktiskt lyssna på dem för en gångs skull (om de inte stör när jag skriver om dem så klart… ? jag blir nog aldrig mum-of-the-Year…) och bara vara. Svårt. Och verkligen ett i-landsproblem, så nu släpper jag det och återgår till att njuta av kaffe, sol och barnens nyårsteckningar. Jag skrattade när Mimi ville köpa ett helt kopieringspack med 500 papper, men börjar nu tro att de faktiskt kommer att ta slut. Vi har ju Sharpies gubevars.

Helt utan mål och mening tillbringade vi förmiddagen hemma vid poolen, sen började Peter bli rastlös, så vi fick köra iväg en sväng. Som vanligt precis när det är som varmast och när man egentligen hade behövt tänka lite på mat och rutiner. Nej, jag var mycket riktigt inte 100% för idén, men ibland får man kompromissa lite, det fattar emellanåt även jag, och det blev, jag erkänner, en härlig liten utflykt till marinan, som dock led lite av post-nyårsafton-symptom (det är ett av ställena dit man går på nyårsafton), så det var lite stängt och lite ostädat på sina platser, men överlag väldigt vackert. Maten för 600:- hade vi ätit bättre och godare om jag gjort den hemma, men stripsen var enligt barnen ”hundra tummar upp” och Mimi räknade helt spontant ut att det var tre dagar kvar. Till vad? Som hon skulle kunna äta de goda stripsen innan vi lämnar CC… ? Jomen, de är riktiga gourmander, våra barn.

Efter utflykten åkte vi hem och drack kaffe, solade, badade och ägnade oss åt avancerat slappande, vilket ju är precis vad nyårsdagen är till för. Det är bara väldigt mycket skönare att göra det här i värmen än hemma i soffan. Att det blir grillat i stället för hämtpizza och blogg i stället för Ivanhoe och backhopppning är jag också helt bekväm med, jag lovar. Han väljer ändå säkert fel tjej.

Framemot seneftermiddagen gjorde jag ett lamt försök att få med någon på Pokémon-raid-timme, som inträffar onsdagar 18-19. Det gick sådär, så då tog jag det – inte så intelligenta – beslutet att gå en sväng själv. Här uppe i mil efter mil av helt platt villa-landskap finns inte mycket att hämta i Pokémon-väg, men jag bestämde mig för att inte tro Google Maps som påstod att det var 1,10 timmes promenad till downtown. Dumt. Google vet vanligtvis vad hon pratar om. Så även denna gång. Trots att jag kände ganska fort att barfota i tygskor dessutom var en rätt taskig idé fortsatte jag idogt framåt. Det var verkligen bara framåt. På en halvtimme svängde vägen inte en millimeter och jag passerade ingenting annat än villor och fotbollsplanen. Vände jag då? Nope, då messade jag Peter och bad honom hämta mig om ytterligare en halvtimme, svängde en gata åt vänster och gick så fort jag kunde på de nu rätt skinnflådda fötterna en halvtimme till rakt fram bredvid en tungt trafikerad väg. Sen hittade jag en jättetrevlig nästan gågata (så nära man kan komma i detta bilifierade land) med massor av pokestops, uteserveringar och fina dekorationer. Och Peter o co hittade mig. Uppenbarligen hade de letat jättelänge och jag vet inte hur många gånger barnen njutningsfullt upprepade hur idiotiskt långt jag hade gått. Gissa om de hört sin pappa muttra det mellan hårt hopknipna läppar ett antal gånger…. I bilen tillbaka måste jag säga att jag nästan höll med dem. Det var verkligen galet långt. Typ idiotiskt långt.

Jag ska nog sluta här innan också detta inlägg blir idiotiskt långt, så god fortsättning på det nya året. I morgon ska det bli 28 grader varmt och jag har ju nu avverkat årets stress idag (haha…) så det blir avancerat slappande i morgon också. Möjligen på stranden. Vi får se. Den som läser får veta. Over and out.

Jag måste bara få skriva det! Jag skrev ju igår att det var 22 grader varmt vid 21.30. När ja gick och la mig strax före midnatt (rekord! Jag nyårstränar…) var det fortfarande lika varmt. Älskar älskar älskar det.

Och tur är väl det, att jag uppskattade det så mycket alltså , för idag har vi faktiskt vaknat till lite lägre temp. Jag förstår att det kan låta som ett hån för den som i Sverige vaknat till ett par grader (och sol, har jag hört – härligt!), men vi har idag bara 19-20 grader nu på morgonen, med en uppskattad maxtemp på 24 grader. Jag tror att vi kommer att överleva det också, men lika härligt på kvällarna blir det nog inte. Med tanke på att Mimi tassade in och väckte oss – upprepade gånger – mellan 06 och 07 tror jag iofs att vi helt kan lägga ner det där med nyårsafton utanför huset ändå. Jag lyxade till det och köpte oxfilé (tror jag, de amerikanska styckningsdelarna är inte helt lätta) igår, så nu ska jag bara lista ut hur jag tillagar den på bästa sätt i ett okänt kök utan de tillbehör och den utrustning jag är van vid. (Jag skojar bara, det har inte ett skit med köket att göra – jag har helt enkelt ingen aning om vad man gör med en oxfilé, jag är en bacon-, köttfärs- och fläskfilémänniska.)

Dagen har hittills (vid lunch) bara handlat om att slappa vid poolen, och om att spendera pengar. Det gäller att ta seden dit man kommer. Peter har, surprise surprise, som alla fäder som köper teknikprylar till sina barn, blivit lite hookad på drönargrejen, speciellt sedan han och Inna träffade de riktiga drönarnördarna i parken i lördags, så idag har han köpt sig en ”adult drone”. Det stod faktiskt så. Som vanligt slutar hans online-shoppande med att jag tröttnar på alla frågor och tar över, oftast (jo, det är sant) med billigare pris och/eller bättre leverans som följd. Så även idag, så nu har jag helt plötsligt köpt en drönare. Och – hur det nu gick till – fått 30 dagars trial till på Amazon Prime. Jag försökte fuska mig till det häromdagen genom att registrera en annan mejladress och ett annat betalkort, men fick tji. Idag när jag var helt beredd att betala 12.99$ för en månad gick det däremot jättebra. Strange! Men helt okej, så tack, Amazon.

För den som inte har en aning om vad jag pratar om så är Amazon Prime något slags kombinerad streaming/bok/magasin/billig frakt-grej. Typ Viaplay, Readly, ITunes ihop och så får man erbjudanden och snabbfrakt när man handlar på Amazon. Väldigt rekommendabelt om man vill handla online när man är här. Det är väldigt enkelt att få det beställda levererat till den adress man för tillfälligt befinner sig på, och vi har aldrig haft problem. Hoppas det blir så denna gång också.

Strax innan lunch hände något konstigt. Tjejerna var sig inte riktigt lika på något sätt. Mimi var plötsligt väldigt lång. Vi kunde inte förstå vad som hade hänt. Konstigt konstigt.

Rollspelet fortsatte över hela lunchen, vilket var superbra, för för att spela rollen var man ju tvungen att äta sakerna syrran gillar. Mer rollspel åt folket! En stund efter lunch klarade Mimi inte av det längre, utan efter många försåtliga frågor som vi självklart svarade ”sanningsenligt” på, avslöjade hon glädjestrålande hela bedrägeriet. Sen tog det en liten stund innan jag hörde en späd mörk röst säga ”Älskling, älskling…!” och ut kom Mimi iklädd Peters kalsonger (!), t-shirt och glasögon. ?

Vi tillbringade verkligen hela dagen vid och i poolen. Jag försökte till och med ta en liten tupplur, men som vanligt kände de små huliganerna av det och hade just då tusen frågor. Framemot halv fem insåg vi att vi nog måste göra någonting för att inte somna innan det svenska nyåret, så då tog vi en promenad bortåt fotbollsplanen med drönaren och Pokémon i telefonerna. Det var precis vad vi behövde, och lagom tills vi nästan var tillbaka började nyårshälsningarna komma och vi fick stanna till för att ta en svensk nyårsbild. Man vill ju inte missa en chans att fira liksom.

Väl hemma igen var det matlagning och tillfixning som gällde. Inna lät Mimi sminka henne, vilket hon sedan bittert ångrade för det var jättesvårt att få bort all svart färg från panna och näsa. ”Oops”, sa Mimi, ”det var svårt med mobilen”. Fyrverkerierna satte igång redan strax efter 18 till Mimis stora förtjusning. Fast först beundrade vi solnedgången i all sin prakt. Får jag välja, föredrar jag den.

Maten blev, om jag får säga det själv, jättegod, och för första gången (?) lyckades vi med konststycket att inte dra igång brandvarnarna. Det krävdes i och för sig många stängda dörrar och takfläktar på, men det är resultatet som räknas. När vi ätit klart var alla taggade och positiva. Fyra timmar till var väl ingenting. Vid lite över halv nio konstaterade Mimi, uppkrupen i mitt knä under en filt, att hon faktiskt hade sett fyrverkerier, så hon behövde inte fler nu, och sen somnade hon. Tio minuter senare tyckte Inna att det var för högljutt när grannarna började smälla, så hon gick in. Vid halv elva var det faktiskt bara 16 grader, så då gick jag och Peter också in. I och för sig har vi nästan lika fin utsikt från sofforna, men jag måste erkänna att även jag slocknade och fick väckas vid tolvslaget. Då kom även först Mimi, och lite senare, Inna – fortfarande i feststass – tassande, så vi kunde faktiskt fira in det nya decenniet tillsammans.