Kategori: Cape Coral

Som vanligt när jag varit överdrivet entusiastisk och positiv dras mattan undan under fötterna på mig. Inte undra på att min livsgrundsyn är en av skepticism och tvivel. Idag har jag noll lust till någonting. Verkligheten har gjort sitt intåg i semestern tyvärr, men det är bara att försöka förtränga, glömma och låta bli att spekulera, vilket är en av mina absolut sämsta grenar. Hur gör man för att stoppa huvudet från att måla upp alla idiotiska scenarier? Jag avskyr det! Nåja, jag ska göra mitt bästa. I värsta fall får jag väl dricka vin från frukost till middag. Peter kör ju ändå lyckligtvis. (F.ö ber jag om ursäkt för detta idiotiska att säga A, men inte B, men det här är trots allt min dagbok, så jag vill kunna ha med även det som inte är bra, även om jag inte kan prata om det. Ingen har dött och allt kommer säkert att lösa sig så småningom, jag lovar. Ingen anledning till oro.)

Lite pga ovanstående och lite för att vi kan, tog vi i alla fall en slö f.m vid poolen. Det har blivit lite kallare än utlovat, ”bara” mellan 19-23 grader på f.m och poolens 28-29 grader känns lite kyliga efter reumatism-hettan i Orlando-poolen, men vi vänjer oss nog snart.

Efter att det varit sådär väldigt tyst ett tag kommer Mimi och Inna fnittrande, båda klädda i Mimis kläder, ”för vi kan ju ha samma kläder” och med härligt (och förmodligen högst tillfälligt) samförstånd: ”Mamma, Inna och jag ska vara vänner för evigt och aldrig säga nåt dumt.” (Yeah, right…)

Man fattar att detta är lite av en annan värld när det helt plötsligt kör in en gräsklippare på tomten och utan att föraren på något sätt ens uppmärksammar oss klipps gräsmattan, kanterna trimmas och palmerna tuktas. Så skulle man haft det hemma också. (Edit: föraren hälsade efter en stund och bad även om ursäkt för oväsendet när han senare körde en halvmeter bakom våra stolar.)

Lyckan var så klart gjord när 96-åriga grannens dotter från Indiana var på besök med sina två urgulliga hundvalpar ”Mia” och ”Gizmo” och tjejerna dessutom både fick gosa och gå med dem i koppel. Supergulligt att höra Mimi ge kommandon på engelska. ”Come, Mia, come!” Klart hunden inte förstår svenska, det förstår en intelligent fyraåring.

När hundleken tyvärr var över (mina barn är lika gränslösa som jag, så de hade helst flyttat in) fortsatte bebis/Paw Patrol-leken med oförminskad styrka. Det riktiga babyset med termometer och allt som jag köpte i något outlet-varuhus förra veckan mottogs väldigt tacksamt och de där bebisarna kan vara de mest påpassade den här sidan Atlanten. Det är så att jag och Peter knappt vågar andas av risk för att råka avblåsa det härliga lekandet.

Peter har, sedan förra årets besök, velat besöka affären ”A Swedish Affair” i Fort Myers. Fråga mig inte varför, svenska affärer kan man väl få nog av hemma, men det är väl bäst att låta honom få sin vilja fram, så jag kan få handla något vettigt sen, så sagt och gjort, efter lunch och några fyraårings- ”aldrig i mitt liv, jag tänker aldrig i livet följa med, jag ska vara hemma och leka” stack vi iväg.

Från baksätet på väg till affären hördes – som så många gånger förr de senaste veckorna – Lollo och Bernie-sången från både Youtube och Mimi. Jag tror att hon försöker säga oss något om nästa resa… Youtube ja, att göra av med de där 100 GB surf vi fick från Telenor verkar svårt. Båda barnen streamar Youtube genom Peters telefon och själv kör han Spotify på bilresorna och ändå har han bara lyckats bränna 17 GB. Jag har nog bara lyckats göra av med sex. Värdelöst. Vi får låta telefonerna ligga och streama på nätterna, helt enkelt. 😉

På tal om saker som hörs i bilen så har vår TomTom ett intressant sätt att tolka ”north”, nämligen ”nedre botten”. Allvarligt, när behöver en gps någonsin hänvisa någon till ”nedre botten”?!

A Swedish Affair visade sig vara en gullig liten institution som nog snart överlevt sig själv i ett helt avsomnat shopping mall som numera bara hade just den affären och utöver det en massa advokat- och mäklarfirmor. Man kunde köpa vanlig senap för 10,5 dollar, småburkar ABBA-sill för 5,5 dollar eller deras storsäljare wettex-trasan, som annars inte finns här. Dessutom självklart svenskt glas och det numera så efterfrågade ”telefonbandet” så att man kan ha sin telefon runt halsen. (För de som inte kommer ihåg så hade telefoner förr ett litet hål där man kunde fästa en liten prydnad eller fästa telefonen i ett band runt halsen. Inte många under 85 har nog en sådan telefon idag.) Den svenska tanten med de rullande r-en som haft affären i 35 år var dock trevlig och pratsam, fastän vi inte köpte något.

Ps. Om det förresten är någon som tror att jag lagt mig till med dödssynden särskrivning (t.ex. shopping mall), så kan ni direkt glömma det. Det är engelska. Punkt. Ds.

Efter besöket i den svenska affären körde vi till en i mitt tycke intressantare sådan, Marshall’s. Det var jag som var sugen på nya sneakers, men förutom ett par rätt coola boots som jag inte köpte, hittade jag inget. Däremot så fyndade vi (nog) ännu en leksak till barnen. En hatchimal som vi litegrann hållit utkik efter sedan Inna förälskade sig i den i Ft Lauderdale förra året. Möjligen var den felmärkt för alla lådor ser likadana ut – vi vet för vi har som sagt hållit lite koll – men de andra på hyllorna var en annan – mycket tristare (tror vi) och billigare sort. Vi tyckte det var billigt när vi såg en lapp som sa 59 dollar. Sen hittade vi en till som sa 34,99…. Inte mycket tvekan då. På Amazon tar de 97. (Ja, jag är snål och ja, jag känner mig överdrivet nöjd. Småaktigt och löjligt, men ack så skönt i den småländska själen.)

Eftersom vi ännu inte ätit på Boathouse denna vända, körde vi dit med vårt nyfödda husdjur. (Undrar f.ö hur det nu kommer att bli. Blir det avundsjuka och syskonrivalitet mellan mjukisdjur, bebisar och hatchimal nu tro, eller kommer de att komma överens?) Tyvärr, tyvärr, tyvärr verkar denna vecka inte bjuda på fler ljuvligt ljumma kvällar, för det var hyfsat kyligt när solen gick ner, men maten var god och trubaduren duktig. Hoppas att vädret bestämmer sig för en kovändning, för med nuvarande sinnesstämning hade jag behövt lite mer värme att gotta mig åt.

Idag lämnar vi Orlando utan känslan av att vara ”klara”, vilket vi annars hade trott innan vi kom hit. Peter sa när vi styrde kosan hitåt för en vecka sedan att ”men sen räcker det med Orlando”. Nu, efter en fantastisk vecka med både sol, bad, parker och flera musikevenemang, har han ändrat sig och tycker att Orlando nog borde få fler chanser. ”Vår” lägenhet verkar dock tyvärr uthyrd nästa år, så vi får väl se om vi provar en annan lägenhet på området eller något helt nytt i så fall.

Idag har vi gps:n på Mount Dora och Peters gitarr lätt tillgänglig i baksätet om utifall att…. Vi är på väg mot något som visst är – eller var – en kombinerad instrument ”swap” och ett jam, men som nu är swap, jam och coola bilar. Det låter ganska konstigt, men kan ju bli hur coolt som helst. Förmodligen inte en vanlig turistgrej i alla fall. Det är sällan det när Peter hittar grejer.

Efter oss någonstans i Orlando lämnar vi förmodligen en styck bikini-nederdel med vattenmelon-motiv – Mimis favorit, så klart – så nu har vi äntligen något att shoppa! En bikini borde vi klara trots de fulla resväskorna. Jag har idag uppdaterat min packningslista med en massa versaler och hotelser ifall jag packar för mycket nästa gång också. Förmodligen hjälper det inte, men man vet ju aldrig. Mitt framtida jag är kanske en smartare version av mig själv.

Stället i Mount Dora var verkligen sådär härligt konstigt som jag hade förväntat mig. Det var dels en (tror jag) mer eller mindre permanent loppmarknad med allt från vapen (iaf pilbågar) till vanliga plastprylar dels musik/bilgrejen. Det fanns ”hyddor” där man kunde få massage, bli frälst och fri från alla krämpor, köpa kokta jordnötter (ganska gott men inte så mkt tuggmotstånd), äta, köpa tvättmaskiner eller symaskiner osv. Och överallt, även bland stånden, körde folk med sina gigantiska bilar! Såå Amerika!

Efter ett snabbt varv på loppmarknaden där två Paw Patrols á 1 dollar, en fluffig sminkväska och ett regnbågsslime för samma pengar, en pretzel och en påse varma popcorn införskaffades, fick vi rådet att ta bilen (det var ju ändå 400-500 meter…) till det ”riktiga stället. Instrument- and car swap. 2 dollar i inträde är ju ett riktigt fynd för att komma till Mecka. Jag och tjejerna satte oss utanför instrumenttältet och roade oss på diverse ålderspassande sätt. Tjejerna med en avancerad Paw Patrol-roll-lek som inkluderade både slime och popcorn, jag med en kaffemugg vin (!) och denna blogg. Alla nöjda alltså.

Efter ett par timmar på ”marknaden” vände vi söderut igen och via ett stopp på Ellington Premium Outlets utanför Bradenton tog vi oss tillbaka till Cape Coral. Det där med Premium Outlets ger vi inte mycket för egentligen, men man måste ju kolla. Det kan vara så att vi inte förstår hur dyrt det egentligen är eftersom vi inte är några märkesshoppare, men nja…. har man extrem tur och har udda storlek och smak kan man eventuellt hitta något på deras lockprishylla, men annars känns det mesta som ordinarie priser. I Converse-butiken hittade jag i och för sig två par coola skor med ok pris till brorsdottern, men då felade så klart storleken. ”Vanliga” modeller var däremot billigare att beställa på nätet hemma, konstaterade jag och svägerskan via Messenger. Nåja, Miromar outlets ska få en chans också i veckan, annars handlar jag hellre på vanliga Walmart eller ”outletvaruhusen” Marshall’s, Ross, Burlington och vad de nu kan heta (tips mottages gärna!) där man i och för sig behöver ha tur, men där priserna (i de enstaka fall då man har tur) är betydligt lägre.

Mimi har ”underhållit” oss med sin förbenade rethosta heeela vägen idag, alla fyra timmarna i bil med en hosta som inte tjänar något mer till än att driva omgivningen till vansinne, och säger man åt henne blir det bara värre. Det gör mig fullkomligt. galen och jag vill bara skrika. Gaaaaaah! Nu gjorde jag det. Det blev inte bättre.

Strax innan 20 hade vi provianterat och var tillbaka i Villa Sunny där det väntade en flaska vin och ett helt upplyst hem. Och en varm pool. Tredje gången gillt?! 😉 Det är sååå skönt att vara tillbaka och ha en altan och en ljuvligt ljummen kväll. Jag älskar’t! I kväll blev det ”taquitos” (äntligen köpte vi något utanför vår vanliga lista) och en rågad skål med fantastisk guacamole gjord på bara en enda gigantisk avokado. Det var supergott, vad de bortskämda snart skörbjuggsdrabbade miniorerna än sa. För att verkligen göra kvällen komplett föreslog Mimi ”snacks och spel” efter maten, så det blev Uno och lite kasta gris också. Bortser man från initiativtagerskans något taskiga förlorarlynne var det en i mitt tycke helt perfekt kväll. Med tanke på snacksen – cheddarpopcorn – var det nog också tur att vi använde vårt eget UNO och inte villans…. Det är lite svårblandat nu, kan man säga.

Lite vemodigt känns det att packa upp och veta att det är sista gången denna resa, men samtidigt är det ju – ofattbart nog – fortfarande mer än en ”vanlig” resa kvar. Det älskar jag också. Nu får jag sluta innan jag blir sjuk av all positivitet. Godnatt!

Nyårsfirandet tog viss ny fart efter bloggpubliceringen igår. Viss fart. Typ knappt styrfart egentligen, men vi gick i alla fall inte och la oss, som vi egentligen tänkte vid 21.30-22.00 när det smällde så mycket runtomkring att barnen vaknade. Det ena barnet – det med magknipet – somnade nämligen inte om, utan var pigg, hungrig och sugen på nyårsfirande. Eller egentligen mest sugen på det där att vara vaken så där länge som man får på nyårsafton, om man ska vara riktigt ärlig, men sagt och gjort, vi öppnade vårt rosa bubbel och satte oss och väntade in det storslagna firandet vi förväntade oss. Peter räknade ner från ca 23.25 – förmodligen för att hålla sig själv vaken – och sedan drog det… inte… igång…. Total antiklimax. Knappt en raket såg vi och det hade smällt bra mycket mer vid 21 än det gjorde vid 0.00. Vi kunde höra en del smällande och en DJ, förmodligen nere från Cape Harbour, men det var ungefär allt. Vad hände, sa Inna, som hade laddat för oljudet med sina lurar för säkerhets skull.

Året och dagen idag började med sedvanlig (ljuvlig) frukost på altanen och lika sedvanliga (oljuvliga) diskussioner om mat med miniorerna. Det är tydligen ingenting som är gott, inte ens om man dränker det i Nutella. Varje morgon (f’låt varje måltid) säger vi att vi nu ska vara hårda och inte låta dem få frukt, glass eller något annat mellan målen, men sen är det ju det där med att vi är på semester och livet faktiskt är ganska fantastiskt. Då är det inte lika lätt att vara hårda mamman som hänvisar till maten som står kvar på bordet. Vilket väl f.ö dessutom vore en ren hälsofara i detta klimat. Suck. Nåja, det är ju i alla fall inte de som är överviktiga eller har ett socker som ser ut som Klippiga bergen, så jag kanske skulle fokusera på något annat. (Med det sagt så undrar jag hur diabetiker som äter ”vanligt”, dvs inte kolhydratfritt/lchf som jag vanligtvis försöker göra, överlever, för trots att jag tar ca 300% (!) mer insulin än hemma, går det åt skogen hela tiden här. Visst, jag äter inte müsli till frukost eller dricker öl hemma, men ändå, det här är ju inte rimligt! Bajs, som Mimi skulle sagt.)

Förutom matdiskussionerna handlade frukosten mest om höns. Eller egentligen mest kycklingar. Inna hade sett något om att bygga ”feeders” till kycklingar, så nu vill hon ha kycklingar. Helst nu, och om inte det går så när vi kommer hem, för vi kan ju ha dem på vår ”back yard”. Jomen, det hade nog grannarna gillat. Och jag. Det blev lite spänd stämning när jag till slut deklarerade att vi aldrig kommer att skaffa något djur whatsoever. I alla fall inget levande. Mimis lilla tax, som hon sköter om som om den verkligen vore levande, är okej, men ungefär där går min gräns. Det är inte ofta jag kan ha nytta av någon av alla kroniska sjukdomar jag släpar runt på, men här är allergikortet ganska skönt att ha i bakfickan.

(Fröken har visst en viss böjelse för överdrifter, för ärligt talat är väl ”alla” ett lite starkt ord för två sjukdomar egentligen, men vissa dagar känns de i alla fall som väldigt många.)

Dagen blev sedan precis som jag hade önskat; lugn, varm och totalt avkopplad med en massa sol och bad. Okej, det är svårt att slå bort tankarna på den nära förestående avresan och vad den kommer att innebära i form av packning – speciellt av de för många kyl- och frysvarorna – men överlag lyckades jag rätt bra. Att jag försöker smyga in lite kommentarer om hur skönt detta är och visst vill vi tillbaka till detta osv till barnen kan väl inte räknas som otillbörlig påverkan, eller kan det det? 😉 Idag har jag f.ö rangordnat villorna jag vill hyra nästa år. Villa Sunny, som vi bor i nu, är hur bra som helst, men jag skulle gärna vilja ha jacuzzi också och då ligger Villa Mistral, Villa Maxim och Villa Seaside bra till. Jag har några bubblare till, men någon ligger lite för nära stora vägen och någon annan är onödigt dyr. Villa Mistral leder. Den är lite dyrare än Maxim och Seaside, men man ska inte negligera betydelsen av trevliga utemöbler, vilket den verkar ha. (Det där med att vi skulle bete oss som ansvarsfulla vuxna med hus och risiga bilar har jag helt förträngt nu. Jag vill åka hit nästa år också. Jag är INTE klar.)

Om dagen finns väl inte väldigt mycket mer att säga. Vi solade, badade och njöt helt enkelt. Man märker att det är dag innan avfärd när man trugar på barnen ännu en glass…. ”Säkert att du inte vill ha en till?” (Hoppas städerskan eller nästa hyresgäst också gillar glass… Vi har förköpt oss en aning.)

Det fanns också tid för att utveckla sin crawl och sitt hoppa-från-kanten, vilket självklart dokumenterades. I slow-motion så att man verkligen ska hinna njuta av svallvågorna. Som det kanske inte är Inna som genererar… 🙂

Efter sista och sista och absolut sista doppet tog vi oss till slut samman, använde en halv flaska balsam var i tjejernas helt sabbade pool-hår (jag måste antingen köpa extrem-inpackning eller en frisörsax) och begav oss mot Cape Harbour, där det ju skulle vara livemusik idag. På vägen svängde vi inom världens långsammaste McDonald’s med världens minsta Happy Meal eftersom livemusiksrestaurangens ketchup visst var för stark för våra gourmander. McDriven var så långsam att vi till slut backade ur den och jag kom ut med våra inköp innan bilen framför oss var klar. Och konstigt nog – vi är ju i ”allt-är-större-over-here-land” – var Happy mealen pyttesmå. Stripsförpackningen var nog en tredjedel av den ”vanliga” storleken och även äppelklyftorna var enligt bekräftade uppgifter ovanligt små. I och för sig en spännande erfarenhet för våra bortskämda donnor att faktiskt äta upp något för en gångs skull.

Givetvis var det fullt framför – det duktiga – bandet på restaurangen, men vi fick i alla fall ett bord runt hörnet så vi kunde höra medan vi åt.

Den snabbpratande minionen ovan är också den med striktast dygnsrytm. Hennes dag tar väldigt slut någon gång mellan 19 och 20, och börjar (tyvärr) någon gång mellan 05.30 och 06.45, vilket gör att vi inte alltid är så flexibla som vi hade önskat. Så även i kväll. Efter fjärde glassen tog hon slut som artist, så vi insåg att det var bäst att dra oss hemåt. Vi har ju trots allt lite packning och fix att ordna med också.

Packningen (av allt utom det galet myckna i kyl och frys) gick ganska snabbt, och återigen kan jag konstatera att jag SUGER på att packa. Vi har under första veckan inte ens använt en sjundedel av kläderna jag packat ner om utifall. Varför ska det vara så svårt och varför ska det vara så jobbigt att acceptera att man helt enkelt har för mycket och att man antingen får leva med det eller slänga hälften?

Peter har redan somnat på soffan – mer än en gång – och själv börjar jag känna av att det visst både blev lite sent och lite mycket vin igår (förra året), så jag tror jag lägger ner nu. I morgon styr vi kosan mot Sarasota, eller mer exakt Lido Beach utanför Sarasota där vi faktiskt aldrig varit. Det kommer att bli ett långt hopp ner i lyx och bekvämlighet, så förmodligen kommer det att bli lite gnäll från förändringsobenägna mig innan jag landat. Ber om ursäkt för detta i förtid. Godnatt!