Japp, idag var det äntligen dags. Efter två genomlidna kalas; ett trevligt och ett … lite jobbigt (ni som var med får själva gissa/avgöra vilket som var vilket) var det faktiskt födelsedag på riktigt. Eller egentligen födelsedagar men det är det liksom ingen som kommer ihåg längre. Lika bra är väl det, men lite sovmorgon hade i alla fall varit skönt. Om det var vi dock inte överens… Dagen började väldigt tidigt med två rejäla högar av presenter. Ingen till mig dock. Konstigt. Högarna mottogs med stor glädje och tacksamhet, vilket alltid livar upp, så jag är ändå nöjd. Frukostöverraskningen (våffla med ljus) satt där den skulle och själv tog jag två glas Prosecco och dubbla kaffe. Finfin födelsedag faktiskt. (Lägg märke till allitterationen.)
Vi fick två timmars sen check-out i födelsedagspresent så efter frukost blev det så klart ett fjärde (femte?) besök i poolen, som idag hade den goda smaken att vara helt tom förutom oss. Den stackars badvakten önskade oss nog all världens väg, för att vakta fyra personer måste vara ungefär världens tristaste jobb. Det kommer jag i alla fall själv ihåg från mina somrar som badvakt i Svängstabadet. Ni grymma människor som kom 10 minuter innan entrén stängde (när man precis börjat hoppas på en tidig kväll…) och sedan stannade forever. Ve er!!
Gårdagens städ hade (äntligen) insett att det bodde barn i rummet, så igår och idag hade barnen egna små ”coola” bomullsflipflops och tvål i form av krokodiler, vilket uppenbarligen boostade upplevelsen ännu ett snäpp. Det är så konstiga saker som blir viktiga för barn. Jag kommer aldrig att förstå! Det lilla jag ibland tycker mig ha börjat fatta, är som mode. När man väl fattat grejen är det över.
En sak som jag verkligen inte förstår är vilken gen som ger alla barn en osviklig förmåga att känna att ens vuxen vill vara lite i fred, eller hur det kan gynna evolutionen att så starkt låta detta vara ett dominant anlag. Det är ju en 100%-ig förutsägelse att även om den vuxna varit totalt närvarande i flera timmar, så uppstår ett omedelbart behov av en så fort man ställer sig i duschen, sätter sig på toa eller bara gör en liten undanmanöver för att få vara lite lite i fred. I ett hotellrum på 30-35 kvm blir detta än tydligare än annars… ?
Vi hade bokat bord på Billy’s till 14.15, men var klara lite tidigare och eftersom jag äntligen lyckats lura in barnen i Pokémon-fördärvet (jag sa ju att jag behövde lite fler vänner) tog vi vårt livs första – mycket kylslagna – gemensamma Pokémon-promenad. Mimis segergest för varje fångad Pokémon är värd en egen blogg, men tyvärr har jag ännu inte lyckats fånga den på bild. Vi hade så roligt att vi nästan kom försent till lunchen, men det gjorde nog inget med tanke på hur knökfullt där var. Var Peter var under tiden? Han tog en egen promenad i något raskare tempo… Där är nog en som blir en svår nöt att knäcka när det gäller Pokémon.
Vi satt på Billy’s i över två timmar, så när vi var klara var det inte så stor mening att göra något annat än att köra till färjeläget. Färjan går redan 19.30 och allt är ju ändå stängt, så i skrivande stund sitter vi – tidigare än någonsin – i bilkö och inser att vi nog ändå inte kommer att komma ombord fortare än vanligt… Det blåser en del, så jag har lite fjärilar i magen. Må vi få en skön och o-gungig överfart! Den goda lunchen förtjänar ett bättre öde än det möjliga alternativet… Och så är det ju min födelsedag…. Snälla…!
Jag säger i alla fall tack för visat intresse och på eventuellt återseende (som vanligt har jag inte bestämt mig) i december då vi, mot allt vi sagt, åker västerut igen. Bye!
Edit: Vi kom faktiskt ombord lite tidigare ändå, och över under alla under, maskoten Happy var med, så en lycklig Mimi fick överlämna sin ritade Happy till Happy, som inte hade någon annanstans att stoppa den än i munnen… ?
