Då har vi testat att sova en natt i vår nya lägenhet. Det gick bra. Den misstänkt smala bäddsoffan i vardagsrummet gick enligt säker källa ändå bra att sova på och höjden på sängen i sovrummet är, enligt bekräftade uppgifter, precis lagom högt för att man ska klara en faceplant utan synliga skador (eller ens något minne av händelsen). Det är ju sådant som är bra för framtida hyresgäster att veta, tänker jag. Personligen tycker jag möjligen att sängen var något hård, men anar att majoriteten av min sömnbrist beror på tidigare nämnda faceplant. Det var inte jag som ramlade, men jag hade svårt att inte reagera så fort min sängkompis – den som ramlade – rörde sig eftersom jag var lite nervös för att det skulle hända igen. Det är inte bara bra att man skämt bort barnen med att alltid sova mellan två (väldigt) bastanta vuxna. Det hände dock inte igen och när olycksbarnet fick höra om händelsen i morse blev hon väldigt kaxig och utbrast att ”ha, det gjorde ju inte ens ont”.
Lägenheten är, som jag nämnde igår, väldigt ny och väldigt fräsh, men det är lite svårt att inte låta bli att skratta när man ser en del klantigheter, som att det inte går att öppna ett skåpet ovanför den ”inbyggda” tvättmaskinen pga att det sitter en list i vägen, eller att luckan till proppskåpet ligger lös i hallgarderoben, samtidigt som bakstycket till samma garderob sågats upp så att man ska kunna se propparnas lysdioder. Sen är det kanske inte lika roande med strömbrytare som saknar ”knapp” eller att det helt plötsligt börjar ”flasha” som ett galet stroboskop från belysningen i badrummet… Eller att vakna av grävskoporna på byggarbetsplatsen utanför vid 07.00 på morgonen. Men det kommer att bli fantastiskt coolt när det är klart, det är vi helt övertygade om.
Som sagt, det finns utrymme för viss förbättring….Men överlag är det riktigt coolt, bekvämt och fräscht. För 600:-/natten (inklusive parkering) är det dessutom fantastiskt prisvärt.Hade någon faktiskt stulit min handväska ur det olåsta badlandsskåpet igår, hade de nog blivit aningen förvånade. Det blev i alla fall jag när jag letade efter något (jag har glömt vad) i morse. Mest otippad var nog den lilla miniatyrflaskan med olivolja…. som jag har för mig kommer från flyget hem från USA för två månader sedan. Jag tyckte den var så gullig….Obligatorisk fot mot stran…. byggarbetsplats-bild. (Peters fötter. Inte mina.)Hemma har vi inga mattor, så denna gigantiska, mjuka, helt ostädbara ljuvlighet uppskattas mycket av barnen. (De 100 zl vi gett för slutstädning känns som ett fynd.) Liksom det faktum att skärmtiden har en tendens att bli längre när vi är på semester….Baksida….…. kontra framsida. Som sagt, detta område kommer förmodligen att vara SÅ coolt, hippt och dyrt inom väldigt få år.
Efter frukost och sedvanliga diskussioner om vem som skulle vara först respektive sist till den förhatliga tand- och hårborstningen, tog vi oss ut för att – tänkte vi – väldigt kort reka de närmsta omgivningarna. Vi hade fått för oss att vi sett både en närbutik och en eller flera restauranger i byggnaden innan vi körde ner i det underjordiska garaget igår kväll, så detta ville vi kolla. Vi märkte väldigt snabbt att det inte direkt fanns någon möjlighet att skicka triumferande, halvt hånfulla kommentarer hemåt om att vi minsann rest ifrån snön som uppenbarligen (igen) drabbat Blekinge, för det var rejält kyligt. Synd. Det är alltid roligare när man kan lägga upp soliga ”vi möter våren-bilder” samtidigt som alla hemma går och huttrar. 😉 Den som myntade uttrycket om att skadeglädjen är den enda sanna glädjen var förmodligen på semester någonstans.
Byggnadskomplexet visade sig mycket riktigt innehålla både ett Zabka (Grodan = närbutik) och flera restauranger i olika prisklasser + ett café. Även om vi fortfarande tycker att det är lite offside, så börjar området imponera på oss. Expansivt känns bara som förnamnet.
Barnen fascinerades väldigt av den otroligt märkliga grannbyggnaden, som vi faktiskt inte visste vad det var, så vi lovade dem att vi skulle gå dit och kolla (och värma oss lite ifall det var möjligt) innan vi stack iväg på vårt egentliga ärende.
Gissa om man sparar på sådana här bilder i denna otroligt tetiga, retfulla del av deras liv…. I bakgrunden syns några av restaurangerna. De ser inte så mycket ut för världen nu, men jag gissar att sommaren här kommer att vara fantastisk.Det är inte helt enkelt att sådär på rak arm lista ut vad detta är för byggnad. Vi gissade på antingen museum eller sporthall.Det är inte vi som inte kan fotografera. Huset är verkligen så här skevt och coolt.
Vilken lyckträff barnens fascination och nyfikenhet blev. Det märkliga huset visade sig ju vara ”Andra världskriget-muséet”, som vi absolut hört talas om i någon bisats, men inte funderat mer på. Vi är ju (tyvärr) varken speciellt planerade eller speciellt kulturella när vi reser. Tack vare barnens tjat gick vi in i syfte att ”titta lite och värma oss”, vilket till slut ledde till att ”okej, här står något om en ’kids’ exhibition’, vi frågar väl då”. Då fick vi reda på att det var gratis inträde just idag. Statliga muséer i Polen har (precis som det väl fortfarande är i Sverige?) skyldighet att ha gratis inträde en gång i veckan, vilket på detta museum visade sig vara på tisdagar. Tur som tokar alltså.
Det var väldigt mycket på detta skrämmande och fascinerande museum vi ganska abrupt vände ifrån pga barnen, men vi rekommenderar det väldigt starkt för alla som är äldre än kanske sju – nio år. Den speciella, ganska konstiga, byggnaden förstärkte ytterligare känslan av hemskheterna som på ett mycket pedagogiskt (och skrämmande) sätt visades i olika utställningar och filmer. All information var på både polska och engelska, och man kunde få låna ”audio guides” om man ville bli lotsad genom det man såg. Vi nöjde oss i stort sett med att gå igenom the kids’ exhibition som var tre rum där man fick följa hur två namngivna barns verklighet i och utanför lägenheten förändrades mellan den 3:e september 1939 och krigsslutet 1945. Våra barn tyckte det var både läskigt och lite ”coolt”, men kunde givetvis inte greppa vad det egentligen innebar. Inna tyckte i slutet av besöket att det kanske hade varit bättre om det varit Halloween, för det var ju ganska spännande ”med monster och så”. (Jag började försöka förklara att de läskigaste monstren egentligen var vanliga människor som tror att de har rätt att förminska andra människor, men insåg att jag nog får vänta några år innan jag verkligen kan få henne att förstå vad ett monster verkligen innebär.)
I första rummet (1939) visas ett välmående hem, och i det animerade bildspelet som visar verkligheten utanför fönstret ser det – överlag – lugnt och fridfullt ut.I det andra rummet/fönstret ser man hur soldater jagar folk ute på gatan, hur swastikan hänger överallt och flygplanen bombar staden.I det tredje rummet har lägenheten bombats sönder och man ser mest ruiner utanför fönstret. Riktigt läskigt och det är svårt att skaka av sig känslan efteråt.Hela lokalen har något mycket passande domedagsmässigt över sig. Hit får det absolut bli ett besök till när barnen sover eller blivit äldre.Förutom döda människor, människor som håller på att dödas och alla tortyrmetoder så är helt klart propagandan och alla journalfilmer av jublande glada människor som hyllar nazismen och kriget, allra läskigast. Människor i grupp som tror sig tro på samma sak är verkligen en läskig företeelse.Utmaningen för en tre-och-ett-halvt-åring är att klara av att följa direktivet att inte röra alla frestande glasytor.Efter hemskheterna fick det bli ett – otippat långt – besök i det lilla caféet utanför. Stripsen (och glassen) fick egentligen tummen upp, men det är ju inte lika roligt att göra på bild.”Ska vi se vem som kan vara argast, mamma? Jag vann!” (Den som klår en treåring i DEN grenen hade inte jag velat träffa.)”Haha, jag är egentligen inte arg, jag lovar.”När vi kom ut (och UPP, för muséet ligger passande nog tre våningar NER i den konstiga byggnaden) hade solen kikat fram, så vi var tvungna att kolla in kanalen också.”Ta en bild nu, mamma! Och nu. Och nu!”
Nejdå, hon tar inte efter någonting som storasyster gör.
Efter den flera timmar långa ”vi ska bara kolla det konstiga huset-rundan” återgick vi till originalplanen, som, med tanke på det kylslagna vädret, var att bege oss mot handlowe (typ köpcentrat) Matarnia som ligger en bit inåt landet. Här finns de flesta av de butiker vi gärna besöker och dessutom ett IKEA och ett gigantiskt Smyk (leksaker och barnkläder/skor). När vi kom dit hade båda barnen, högst otippat, somnat i baksätet, så det var tur att vi faktiskt (med stor tvekan) tagit med vagnen. På så sätt blev det ju några minuters egentid! Undertecknad tillbringade den tiden (och ”några” minuter till) med att spy över mig själv och min dåliga karaktär i ett provrum på C&A. Att prova kläder blir verkligen inte roligare i takt med att kilona smyger sig på, men det var det väl ingen som på allvar trodde. Jag borde nog ha hängt med de andra i stället, för när de vaknat hann de både med att gosa med små möss i zoo-affären (så synd att jag missade just det), köpa en ny kickbike till Mimi och testa leksaksaffärens utbud av läskiga gummiprylar.
När jag joinade gänget hade de bestämt att det var dags för en fika, och vart går man då? Till Ikeas ”förbutik” (eller efterbutik) så klart! En sallad, en strips med köttbullar, två (väldigt goda) kaffe och två glassar = 21 zl. Svårslaget, och för en gångs skull var alla nöjda. Det är ingen mening att slå på stort med det här gänget direkt. Efter fikan chockade jag alla med att göra ett IKEA-besök på 10 minuter och faktiskt kunna checka ut i snabbkassan (”Max 15 varor”). It’s a first for everything. (Hur svårt det var tänker jag aldrig erkänna, speciellt inte för Peter.)
Peter var f.ö så säker på att jag inte skulle klara besöket så snabbt att han låtit barnen köpa ytterligare en glass under tiden jag var iväg. Daddy of the year, enligt döttrarna.Denna min är i alla fall att föredra framför tillgjort trutande eller duckface…Tummen upp för dagen idag!
Efter vår hyfsat oplanerade, men väldigt trevliga dag, var vi alla överens om att det var mysigast att bara åka tillbaka till hotellet och ha ”lite mys och kanske titta lite på tv”, så vi inhandlade spaghetti och billiga Cordon Bleu-biffar i den lilla närbutiken och hade en otippat trevlig middag. Nästa gång vi åker ska jag dock se till att inte glömma salt och peppar. Spaghetti i osaltat vatten kommer inte riktigt till sin rätt kan man säga, men med massor av parmesan i det nya ikea-rivjärnet kommer man ändå långt.
Kvällen avslutades tyvärr i viss moll då först denna blogg av oklar anledning kraschade mitt i skrivandet (nu vet jag att det var min domänadministratör som hade tekniska problem, men det visste jag inte under nattens flera timmars långa felsökande…) och att min (tre månader gamla) resväska gick i baklås. Att bryta sig in i en alldeles ny väska bär en verkligen emot, men man inser vilken trevlig lyx det är med rena underkläder efter duschen och hur bra det är att ha sina laddare tillgängliga. Bortskämd och bekväm, absolut! Det ändrar jag helst inte på. Vi har dock lite is i magen och hoppas få hjälp av återförsäljaren under morgondagen.
Östersjön skötte sig lyckligtvis exemplariskt i natt. Inte en krusning på ytan under hela natten, så hade det bara varit att man hade kunnat röra sig något lite lite på britsen som inte har så stor likhet med vår vanliga 2.60 (!) breda memoryfoam-säng hade natten varit ljuvlig. När havet är så lugnt och man bara hör lite sövande dunk från motorerna, då är det verkligen skönt att åka nattfärja, men när ben och rygg bara värker av den påtvingat stillaliggande ställningen som två personer på 60-70 cm innebär, då blir sömnen liksom ändå inte perfekt. På hemresan kanske jag ändå tar överslafen, eller binder något av barnen däruppe.
Hyfsat utvilade är vi nog ändå. Barnen sov sig utan problem igenom I am sailing och ”nu är det en och en halv timme tills vi är framme, var god lämna hytten” på tre språk, men satte sig likt zombies i en kista i en dålig skräckrulle upp, klarvakna, när vi råkade prassla lite med gårdagens chokladpapper… Men visst, något ska man ju äta till frukost… och upp kom de. Utan protester. Vinnande koncept alltså.
Det tog ovanligt lång tid att ta sig ut från färja och färjeläge. I Polen är det, till skillnad från Sverige, nästan alltid nykterhetstest när man kommer från båten, och numera är nykterhetspoliserna kompletterade med ett hyfsat avsevärt antal passpoliser… Eftersom detta är avsett att vara en glad blogg, trots det emellanåt bitska tilltalet, väljer jag medvetet bort att skriva mer om detta läskiga faktum. Vi hann i alla fall in till Gdynia innan 9.30, så vi kunde göra det vi under förra resan kom på var en ypperlig idé; ta en hotellfrukost på Mercure Gdynia (f.d Orbis). Barnen äter gratis och även om det i stort sett är ett lågprishotell, så har det en väldigt fräsch nedervåning och helt okej frukost för 49zl/vuxen.
Att sätta oss nära barnhörnan kändes som en bra idé så länge vi bara hade våra egna barn i tankarna. När hörnan blev invaderad av ett gäng 10-åriga killar med uppenbart frånvarande föräldrar, var det inte lika kul. En polsktalande kvinna från Estland kom till slut till allas räddning. Man behövde inte vara speciellt duktig på polska för att förstå vad hon sa. (Lite spänd stämning blev det en stund senare när en av de (inte längre) frånvarande föräldrarna konfronterade henne, men det slutade utan blodspillan. Skönt.)Barnen hade egentligen inte ens tid att äta frukost efter att ha sett den uppfräschade lekhörnan i receptionen. Jag har sagt det tidigare och jag säger det igen; polackerna är väldigt bra på barn.”VAR är Fj..Mimi….?””Här, mamma!” (Vi födda på 70-talet förstår i alla fall.)Hur tänkte de här? Lägger man sin färdigbytta bebis i hyllan i mitten medan man själv går på toa, tro? 🙂
Förutom leklandet var frukostens stora snackis (känsliga personer kan sluta läsa här) om utifall vi skulle kunna åka till det efterlängtade badlandet eller om ”mamma skulle blöda från snippan”. (Av någon anledning känner jag mig som något slags 70-talsflumming nu. ”I vår familj är vi minsann öppna om allt”, typ… Det är vi inte.) Nåja, alla kvinnor mellan ca 13 och 55 har nog en viss förståelse för mina känslor i alla fall. Man vill väldigt gärna att barnen ska få åka till det sååå efterlängtade badlandet, men face it, det är inte mycket som kommer högre upp på listan över vad man INTE vill göra, när man har just den där ”mensen-kommer-vilken-sekund-som-helst-känslan” i kroppen, så idag utnämner jag mig själv till ”mom-of-the-year”, för vi åkte till Reda och AquaPark. Alltså tre timmars bad och tre timmars diskret kikande bakåt/neråt för att kolla ifall man lämnade spår. Väldigt avkopplande.
Förutom ovanstående var det faktiskt väldigt trevligt. AquaPark har den goda smaken att erbjuda ett badland med väldigt behaglig temperatur i både luft och vatten. (Ett studiebesök hit kanske, Karlshamns kommun/Väggabadet?) Dessutom kostar det inte skjortan. 70 zl för tre timmar för hela familjen. Helt okej. Tre timmar är absolut vad man klarar av. I alla fall vi. Ska jag vara lite kritisk så är det som drar ner betyget ett snäpp de uttråkade badvakterna som uppenbarligen behöver få ur sig sin inneboende aggression någonstans (i och för sig kanske bra att de får det på jobbet och inte på partner/barn hemma) och verkligen utövar sin makt och de 56 (!) ”regulamin” som sitter uppsatta på väggen likt teserna i Orwells Djurfarmen. Det är väldigt mycket blåsande i visselpipa över saker som verkligen inte borde behöva bli blåsta i visselpipa över. Överlag är det dock verkligen trevligt och väl inrättat med precis lagom mycket att göra. Möjligen tror jag att de något äldre (och modigare) barnen har lite mer ut av det än våra småttingar, men å andra sidan kräver de inte så mycket. Eftersom Inna nu äntligen är simkunnig (även om badvakten såg väldigt skeptisk ut) fick hon simma ner i ”Blue Ocean” och fram till fönstret till hajarnas akvarium (”Det känns som att simma med hajar, mamma!”), vilket gjorde hennes dag.
Aquapark reda for dummies
Nu kan det vara så att det bara är vi som inte riktigt fattar de underliggande reglerna på ett badland, för vi har i ärlighetens namn inte varit på så många, men ifall det faktiskt finns fler ”dummies” än vi, har jag efter idag satt ihop en liten lista över saker som kan vara bra att veta när man besöker AquaPark.
det finns bara en ingång. Alla kön, åldrar och sexuella preferenser går in genom samma
när man kommit in söker man upp ett ledigt omklädningsbås (de ligger på rad till höger)
det finns ingen anledning att börja leta efter dolda låsmekanismer eller testa något av de många olikfärgade armband man får när man betalar. Man väljer bara ett tomt bås och ”låser” det helt manuellt med den lilla plastmanicken på insidan.
kolla dörren på andra sidan båset – de är genomgångsbås – så att den lilla plastmanicken är låst även där; annars kan du få en överraskning
när du bytt om, samla ihop alla dina pinaler (det är nu du inser varför det finns en bemannad garderob på nedervåningen, innan man går upp till kassan) och gå ut genom den dörr du inte kom in genom (det är trevligt för alla andra om du låser upp båda dörrarna innan du lämnar båset)
välj ett skåp att stoppa in dina pinaler i (helst ett till vilket du fått ett armband, så att du kan låsa. Orange armband – stora skåp, gula armband – små skåp längre in. Oklart varför man får båda.)
se till att du har valt ett skåp utan ett klistermärke med en meningslös symbol och text på polska. Förklaring kommer nedan.
välj gärna ett skåp hyfsat nära duscharna, som ligger längre in i salen eller ta med dig handdukar och ev annat du vill ha under vistelsen in på själva badlandet. Det kan annars kännas lite långt och naket att gå omkring bland klädda och halvklädda människor av alla kön, åldrar och sexuella preferenser när du behöver hämta något
se till att du har tagit med badpuffar till ditt icke simkunniga barn. Om inte, återvänd till punkt 1, gå ut och ner till affärerna på nedervåningen.
vill du kunna äta/dricka/förfriska dig i ställets restaurang under vistelsen, se till att du har badskor med dig. Om inte, återvänd till punkt 1, gå ut och ner till affärerna på nedervåningen. Man får inte vara barfota på ställets restaurang.
behöver du nyttja någon av de senast nämnda punkterna, se till att du har kontanter (helst polska). Om inte, se till att få med dig din jacka och dina skor när du återvänder till punkt 1, för det ligger en bankomat utanför ingången mitt på huset (inte den där man kommer in ifall man parkerat bilen)
har du inte tänkt på det innan, se till att lära dig polska innan du går in i badlandet för all information och alla varningar (och de är många) är 100% på polska även om namnet på varenda attraktion är på engelska
håll reda på ditt (eller dina) armband. De ger dig både information om hur lång tid det har gått sedan du kom (glöm inte att även omklädning och dusch räknas in i tiden) och vilket skåp du till slut valde till dina pinaler. ”Check your time” är dessutom den enda engelska information som finns, i anslutning till de små (hyfsat undanskymda) stationerna där man kan kolla det
när du är klar, se till att delegera eventuellt medföljande småbarn så att du inte själv står med tre blöta personer och alla deras pinaler, inkl vinterjackor och leriga skor, i ett av omklädningsbåsen. Det är trångt, varmt och stressigt.
oavsett om du lyckats delegera eller inte, se till att du har packat ner något slags snabb och i båset tillgänglig energi till alla medföljande. Detta är eventuellt det viktigaste av alla ovanstående tips.
om möjlighet finnes, undvik restaurangerna i byggnaden. Enligt obekräftade uppgifter finns de bästa pizzorna något stenkast iväg, vid stationen. Detta är ett nästintill omöjligt tips att uppfylla, men måste nämnas.
njut av tiden i badlandet. Det är trots ovanstående ironiska tips ett förbaskat trevligt ställe
Skåp tillfälligt stängt (Detta kan vara den viktigaste polska du någonsin lär dig.)
Jag skrev ju i tipsen att man skulle välja ett skåp utan klistermärke. Jag gissar att det finns en och annan som anade att det fanns en historia där. Det fanns det. När vi – överlastade av alla våra prylar, vi kom ju faktiskt precis från färjan och tyckte att det verkade löjligt att lämna in grejer in garderoben där nere – lämnade omklädningsbåset, såg vi absolut att många skåp hade ovanstående klistermärke på sig, men symbolen verkade ju harmlös och texten obegriplig (knappast någon ”UWAGA” = varning), utan vi tog det som allmän information som gällde alla skåp. Alltså lastade vi in hela vårt ”bohag” i närmsta klistermärkesförsedda skåp, dvs min handväska (med plånbok innehållande alla kort jag äger, fyra pass, fyra mobiltelefoner, insulin, annan medicin, nycklar, extranycklar till bilen och allt annat livsnödvändigt jag går och drar på), Peters alla pinaler (inkl de riktiga bilnycklarna), våra kläder, skor, badlakan och de tre armband vi inte fattat vad vi skulle ha till, låste, dubbelkollade så att det verkligen var låst och gick och badade. Sedan badade vi i 2.36 minuter innan vi bestämde oss för att det var dags för dusch och avfärd. Peter stannade med tjejerna vid duscharna medan jag gick för att hämta badlakan och schampoo. Och kom fram till ett vidöppet skåp. Den hjärtfrekvensen har jag inte haft sedan senast jag var på Bodetorpsskolans översta plan kan jag säga. Fy fan (ursäkta) vad många tankar jag hann tänka! Och fy FAAAAN vad glad jag är att polacker uppenbarligen är ett ärligt folk, för allt verkar orört. Snacka om tur! Där kunde vi ganska lätt stått nakna utan både pengar, pass, kreditkort, telefoner, bil, all packning i bilen och lite annat smått och gott. Jag ska köpa en lott. Eller två. Ska man se det positivt så har jag i alla fall lärt mig vad Szafka chwilowo nieczynna betyder. Nästa gång vi åker till badland kommer jag att låsa in mina prylar någon annanstans innan vi ens går in. Shit, vilken tur vi hade!!! (Enligt Inna var det viktigaste att inte telefonerna försvann… Vi måste ta ett snack om hennes preferenser och konsekvenstänk.)
Det gäller att inte ha bråttom, för på vägen in till badlandet finns det både fiskar, kaniner på en ”ö” och olika spelautomater.Våra kameror och telefoner var ju ”inlåsta” medan vi badade, men här är i alla fall en bild av piratskeppet som utgör småbarnens del av badlandet, taget utifrån.Även denna bild är tagen utifrån och är inte speciellt bra, men visar del av familjerutschkanan och ”floden” där man kan flyta runt i sin ring.Egentligen hade vi bestämt oss för att testa ”världens bästa pizza” enligt några kompisar, men efter att tjejerna fått span på det ”papegojarium” som finns på våningen ovanför badlandet, var det ganska kört. Det fick bli kaffe/pizza-stället i bygget i stället. I och för sig billigt, men ganska intetsägande pizzor.Varför lär man sig aldrig? Man beställer inte en hel pizza till sig själv utanför Sveriges gränser!Vill man bli en hjälte i sina barns ögon ska man vara utrustad med 2-zl-mynt… Många.Vi hade inga. Eller rättare sagt. De 18.50 vi hade gick åt till att köpa puffar till Mimi innan vi gick in. De kostade egentligen 20, men personalen tyckte nog synd om oss. (Eller tyckte att det var för svårt och jobbigt att förklara det där med bankomaten på engelska.)
Det är bara att erkänna att stämningen var aningen spänd efter våra tre timmars bad och den anspänning det olåsta skåpet hade inneburit för 50% av oss. Vi hade dessutom lite olika åsikter om hur planerna i direkt anslutning till badet borde se ut. Detta är vi förmodligen den första familj i världshistorien att råka ut för. Efter halvtaskig pizza, glass och kaffe (och möjligen ett och annat superpedagogiskt hot om indragen skärmtid) var alla vänner igen, och vi drog oss återigen upp mot översta våningen där papegojorna höll till. De 38 zl vi fått veta att det skulle kosta oss, var helt plötsligt, när det var annan personal i kassan, 50 zl. Stämningen blev med ens aningen spänd igen, men eftersom det var så viktigt för de små, höll mamman (nästan) inne med vad hon tyckte om detta. Möjligen borde hon inte gjort det, för vi hade likväl (nästan) kunnat slänga de pengarna direkt i sjön. Ett papegojarium innebär tydligen en lokal där papegojor flyger fritt, för väldigt mycket oväsen, flyger väldigt tätt intill besökandes huvuden och emellanåt tar emot lite mat som de blir erbjudna. Och fingrar de inte blivit erbjudna. En av de största tog direkt sikte på banden till Peters huvtröja och flög ner på hans axel. Att säga att Peter var bekväm med detta är att gravt överdriva, men så gäller det ju att inte skrämma barnen… så han gjorde sitt bästa för att hålla god min. Inte för att det spelade någon roll, för 6 minuter senare var det ändå en annan papegoja som bet Mimi i fingret när modiga hon faktiskt matade dem. Otacksamma kräk.Där tog Mimis sejour som papegoj-fan slut. Inna vågade i alla fall till slut stanna kvar en stund och en av personalen (eller vad det nu var – allt sådant var högst oklart) berättade lite om de olika fåglarna och försökte (förgäves) att få en av dem att säga ”hello”, så något fick vi i alla fall ut av det.
Man kom väldigt nära, det får man ge dem.Han ser ändå hyfsat cool ut.Med tanke på att hon faktiskt gav dem mat, var det ju väldigt onödigt att bita henne.
Överlag kan man absolut kalla utflykten till Reda väldigt lyckad. Vi gjorde ju nästan allt det vi hade planerat, vilket för oss är en bedrift i sig. Att hålla oss till planer är absolut inte något vi är vana vid. Å andra sidan blev det väl inte riktigt som vi hade tänkt oss resten av dagen, så det kanske kan jämna ut sig. Vi lämnade Reda först vid 17-tiden, alltså precis i rusningstid, men färden till Gdansk gick ändå smärtfritt och utan några stopp eller felkörningar, vilket annars gärna är fallet. Det byggs ju så otroligt mycket överallt i området att det ofta får bli ändrade rutter och risk för fel.
I Gdansk skulle vi äntligen bo på det lägenhetshotell – Dom & House Waterlane – som jag bokat ett par gånger, men av olika anledningar alltid bokat om. Allt verkade först frid och fröjd. Jag var på kontoret och hämtade nyckeln, tjejen där följde mig upp till lägenheten och förklarade/visade vägen. Jag reagerade på lukten i den annars väldigt fräscha lägenheten, men tänkte att det nog bara var lite unket eller att de använde något märkligt rengöringsmedel, la pappren om själva boendet i lägenheten, följde tjejen ner igen, åkte tillsammans med Peter och tjejerna ner i garaget, lyckades med hjälp av en trevlig fransman lokalisera hissen, åkte upp i hissen, hittade lägenhet 22 som det stod på nyckeln (övrig dokumentation låg ju inne i lägenheten), försökte jättelänge komma in i lägenhet 22 utan att lyckas, åkte ner till bottenplan för att kolla så att vi var rätt, stötte återigen på samma trevliga fransman, åkte upp igen, tänkte att vi kanske kommit med fel hiss, tog hissen ner till parkeringsgaraget igen, stötte, tro’t eller ej, på fransmannen igen (vid det här laget var vi riktigt bra kompisar), började försöka lokalisera den andra hissen, fick hjälp av delvis svensktalande trevlig polack som nog jobbade i garaget, fick veta att vi hade varit i fel byggnad hela tiden, vi skulle till lägenhet 22 i F-byggnaden, inte E (hoppas ingen var hemma i lght 22 i E-byggnaden), åkte upp till rätt lägenhet, kom in, insåg allihop hur illa det verkligen luktade (BAJS!, enligt barnen), vädrade, försökte intala oss att vi skulle vänja oss, spolade alla kranar ifall det var vattenlåsen som luktade, plockade fram lite godis och satte oss i soffan, insåg att själva soffan luktade jätteilla, såg hur träet buktade av fukt inne på toaletten, gick ner till kontoret och bad att få en annan lägenhet som inte luktade död råtta, fick reda på att den enda lägenhet i samma hus som var tillgänglig var en ”studio” med begränsade sovmöjligheter för fyra personer, men att vi kunde få motsvarande lägenhet i ett hus i andra delen av staden. Det är verkligen inte meningen att vi ska bo i Dom & House Waterlane… Packade alltså ner allt i bilen igen, insåg att vi verkligen skulle behöva proviantera lite eftersom klockan nu var närmare 20, släppte in stressad mamma på kaosartad Biedronka (typ Lidl) där hon plockade ihop märklig blandning av mat, lyckades efter ett par om och men navigera både till rätt hus och till rätt parkering i mycket mörkt och stort parkeringsgarage, insåg att vi fått fel ”tagg” till det hypermoderna boendet som bara släppte in rätt personer i rätt korridorer, lyckades lura systemet så att vi till slut kom upp i rätt lägenhet med ett sovande barn, massor av packning och en i övrigt aningen stressad familj.
Så här bor vi nu i en alldeles nyproducerad, superfräsh lägenhet med trevlig inredning och en del skrattretande exempel på antingen polsk byggnadskonst eller stress. Eftersom detta inlägg redan är oläsbart långt, lämnar jag den cliffhangern tills i morgon.
Lägenhet F27 på Dom & House Waterlane. Superfräsch, men luktar tyvärr död råtta. Kollar man fodret i badrummet kan man möjligen ana att detta har med fukt att göra.Det är lite för mörkt för att ta vettiga bilder i vår nya lägenhet, men visst blir man lite glad av dessa?Och denna retro-spis…Innan vi spred ut oss var här väldigt snyggt och sobert inrett.Det här är dock något vi inte varit väldigt glada över i kväll. Vi fick inga inloggningsuppgifter till wifi, här finns ingen ”välkommen-pärm” och möjligen har lägenheten inte används för ”hotelluthyrning” tidigare, anar vi. Glädjen var därför stor när vi efter att ha letat igenom vartenda skrymsle till slut hittade denna klisterlapp på undersidan av fjärrkontrollen, men det GÅR inte att läsa lösenordet och/eller har någon ändrat det. Gaaaaaah! Tur att man numera kan använda sin mobil inom EU, men jag vet att mängden surf man kan/får förbruka av sin pott är begränsad, så jag får se hur länge jag kan blogga… Att döma av detta otillbörligt långa inlägg kan man i alla fall inte tro att det finns någon spärr. Men nu slutar jag i alla fall. Godnatt!
Nu var det ju ett tag sedan vi reste någonstans (jo, vi tycker det på allvar, trots att vi teoretiskt sett vet att vi kom hem från USA för bara två månader sedan), så det har kliat i resnerven ett tag. Vi var ju faktiskt hemma på sportlovet, trots allt. Med tanke på att vi nog tagit oss lite vatten över huvudet med kommande resebokningar under året – vi ska både till Kroatien, Polen och Florida igen – är vi dock bara iväg på en lite försiktigare minitripp; en ”Prova-på-Polen-tripp” till Gdansk. Den heter i och för sig inte ”Prova på” längre, utan ”Polen T/R”, men andemeningen är precis samma. Man får ett rabatterat pris på Stenaline om man är iväg max tre nätter, så det är det vi ska vara. Två nätter på färjan och tre i Polen. Barnen har verkligen längtat till ”Happy-båten”, så vi hoppas på en genuint trevlig överfart. Jag har kikat oroligt på trädtopparna mellan packningsvarven idag, men i alla fall inte konstaterat någon synbar vind, vilket ju inte behöver betyda ett shit med tanke på att färjan går från ökända blåshålet Karlskrona, men jag känner mig försiktigt optimistisk i alla fall.
Mimi, 3 år, skriver inte till tomten utan till tumlaren Happy.
Rätt bra för att vara av en treåring, tycker jag allt.
Packning ja, detta underbara påfund. Jag borde ju vara bra på det så mycket som vi reser, men min specialité är att göra tusen andra saker medan jag gör det. Jag passar på att prova kläder som jag inte använt på flera år (varför jag nu tror att jag skulle vilja använda dem just när jag reser), rensar barnens garderober, skäller lite på Peter om att Mimis kläder ligger i Innas lådor och vice versa, inventerar nästa säsongs kläder ifall jag skulle få chans att shoppa, passar på att rota runt i mitt kaosartade badrumsskåp (återigen, varför skulle jag på en resa vilja använda sådant som legat oanvänt i skåpet sedan jag inbillade mig att jag behövde och köpte det?), jag planerar virkprojekt som alltid kräver att jag måste längst ner i mina outsinliga garnförråd och oftast också att jag skulle behöva köpa ytterligare garn under själva resan, jag inventerar och flyttar runt matvaror i skafferi och kylskåp, jag gör listor på vad jag behöver köpa när vi kommer hem igen, drar igång en skåpsstädning eller två, blir provocerad på resten av familjen som – eftersom de är vana vid detta – tar det lugnt i soffan eller i lek någonstans, tvingar Peter att städa eller något bara för att jag ju måste göra allt detta och det faktiskt är synd om mig…. (Har jag någon gång nämnt att jag egentligen avskyr offerkoftor?) Nåja, allt detta gör jag i relativt lugn fram till ca en timme före avfärd då jag inser att vi inte har ätit, att jag fortfarande är i pyjamas och att jag i och för sig packat allt till barnen, men att jag själv inte ens bestämt vilket handbagage jag ska ha. Samma visa varje gång. Idag gick det dessutom lite extra segt i början beroende på en viss långsamhet i huvudet efter gårdagens väldigt trevliga ”Vinylfest” hos Magnus och Mettan. Tusen tack för den, alla som bidrog med trevligt sällskap och/eller musik av högst varierande slag och kvalité.
På något sätt lyckas vi i alla fall alltid komma iväg, och jag brukar få med mig det mesta jag behöver, även om det inte alltid känns så. Hoppas så är fallet även denna gång. Vi upptäckte i och för sig redan i Åryd, där vi stannade till för obligatoriskt lån av takbox av mina fantastiska föräldrar, att Inna lyckats få ett gigantiskt hål på sina strumpbyxor (man måste ju vara ståndsmässigt klädd på Polenfärjan gubevars), och då insåg jag att jag faktiskt inte packat ner något ombyte att ha på själva färjan. Det är till att ha blivit kaxig nu när man inte längre behöver dra med sig alla de tusen och en saker barnen behöver när de är riktigt små. Det är sådant som kan straffa sig.
Ifall någon undrar över det där med brist på ombyte så har vi som strategi att ta med så lite som möjligt på själva båten, eftersom hytterna är små och trapporna till och från bildäck inte jättekul att släpa på överdrivet bagage i, så vi har en väska med pyjamasar, necessär, välling, lite dricka, snacks och något frukostliknande med oss bara. Och två stadigare kassar att bära lådvin i. 😉 Resten får stanna i bilen. Det brukar fungera bra. Så länge det inte inträffar något oplanerat som ett par trasiga strumpbyxor eller som den gången vi glömde hela den väskan hemma i hallen alltså. ? (Och jo, man kan absolut äta [prisvärd, har jag hört] frukost på färjan, men den familjen som glatt hoppar upp ur sängen och två minuter senare är redo att gå upp till frukost, den har inte vi… så vi sparar frukosten tills vi är i land.)
Just nu sitter vi i bilkö utanför färjan och försöker distrahera vår teatraliska treåring från att snurra upp sig själv till ett klassiskt treåringsbryt. Det verkar just nu fungera, men detta kan också bara vara lugnet före stormen. Vi får se.
Vi hoppas, trots förlorad sommartidstimme och gårdagens festligheter, hålla alla på gott humör tillräckligt länge för att ”ta en drink”, äta lite popcorn, leka lite i lekhörnan och handla lite vin och godis i TaxFree-butiken. Barnen hoppas dessutom på att få träffa maskoten Happy, men med tanke på att det är långt från högsäsong trots mängden bilar framför oss, tvivlar jag på det. Inte för att det spelar så stor roll för kaxigheten brukar försvinna fortare än kvickt ungefär samtidigt som sådana figurer dyker upp, men tanken är ju god.
Vi kom ombord utan treårsbryt eller några andra katastrofer. Ingen Happy, som väntat, men efter att ha förärats både kritor, målarbok och tatueringar, var det ingen som sörjde över det. Eftersom vädret kan vara förrädiskt så här års har vi bokat Premium-hytter på våning 11, vilket enligt mig är bästa sättet att inte märka av eventuellt gung. Vi kommer däremot inte att sova så gott, för trots sina blotta 16-19 kg tar de oerhörd plats i de smala sängarna, våra mini-reskompisar, men det är smällar man får ta för att slippa de läskiga ljuden som eventuellt gung medför.
Glädjen var stor när det visade sig att Spirit (den polska båten i flottan) fräschat upp sin lekhörna ytterligare och uppenbarligen har den öppen även under lågsäsong. Vi har nu beställt den obligatoriska slushen som ingen kommer att dricka och alla de andra godsaker som däremot kommer att slinka ner, och är bekvämt installerade precis utanför leklandet. (Peter konstaterade precis att varje lekplats borde ha det så här. Något för Randiz kanske, Mek och Nette? ;)) Gottebordet ovan med vin, öl, odrickbar slush och massor av snacks kostade oss lika mycket som två kaffe, två barndrickor och två chokladbollar på Esters café häromdagen. Just saying. Dock konstaterade vi besviket strax innan avfärd av zlotyn ligger på en (för oss i alla fall) historiskt hög nivå (2,40) så det blir till att räkna lite på shoppingen innan man slår till.
I morgon hoppas vi vakna utvilade, friska och utan de där ”kvinnobesvären” som så gärna sabbar mina resor, så att vi kan styra kosan mot badlandet i Reda. Den som läser får se hur det går. Do widzenia (hejdå).
Ps. Det är väl ingen som missat att ladda ner den fantastiska appen SayHi? Bara gör det i så fall. Ds.
Mimi, 3 år, skriver inte till tomten utan till tumlaren Happy.
