Det gick bra att ha översovande gäster. Mimi anförtrodde mig viskande på morgonen att det hade varit mysigt och lite lite läskigt. Anna anförtrodde mig senare att Mimi inte alls hade legat så stilla som jag hade påstått och att hon dessutom hade varit väldigt kärleksfull (läs: legat tätt som en sardin). Oops. Personligen låg jag av helt outgrundlig anledning tvärvaken till 03. Så djäkla onödigt.
Edit kl. 00:03. Något annat som också är djäkligt onödigt är att jag skrivit ett jättelångt, positivt blogginlägg med bildtext till varenda en av de många bilderna, men att min WP bestämde sig för att inte spara något av det jag skrivit sedan 21. Trots allt jag vet om datorer, applikationer och deras egenheter vet jag inte varför och jag verkar heller inte kunna lösa det. Aningens gråtfärdig är jag över detta faktum, för dagen har verkligen varit så ljuvlig att de som känner mig nog hade trott att jag var ironisk. Så positivt var inlägget. Karma? Jinxade jag för mycket? Tja, fan vet, men det jag vet är att jag inte kommer att orka återställa det som försvann, speciellt inte i telefonen, vilket verkar vara det enda som funkar, så det får bli som det blir. En massa vackra glada bilder i huvudsak utan text. Blä.
Hejdå, lägenheten! Du har dina små skavanker, men ditt läge är verkligen oöverträffat.
Efter frukost smugglade vi ut våra hemliga gäster på torget medan vi packade klart. Helt i onödan skulle det visa sig för vårt värdpar var inte ens hemma när jag kom för att checka ut. Det känns skönt att känna att jag absolut hade kunnat tänka mig att komma tillbaka, trots allt.
Mot bättre vetande körde vi om ”stora Konzum” för att handla, för även om Peter tyckte att ”allt fanns” i det närbelägna Studenac i Mimice, så var Anna inte alls överens. I detta fall litar jag mest på Anna. Med hjälp av skohorn och mycket vilja fick vi in all packning och proviantering i bilen och rullade mot Mimice med en förhoppning om att vi skulle få snabb tillgång till kylskåp och att vi inte skulle krocka…. Inna såg vi knappt där hon satt och höll i väskorna medan vi stängde bakluckan… Hur det blir när vi ska öppna, blir ett senare problem.
Den klassiska ”vi-är-på-väg-bilden”. Nu i extended-family-version.
Vid 11 var vi framme på Apartments Tom i Mimice och blev lyckligtvis SÅ positivt överraskade. För det första var allt klart för att checka in, för det andra är lägenheten jättemysig, rymlig och ren och för det tredje var det helt okej och gratis att få sen check-out på fredag, vilket (anser jag) ger oss en extra semesterdag, för jag avskyr verkligen de där hemresedagarna när man ska checka ut kl. 10 och sedan dra runt på (det gigantiska och kokta) bagaget hela dagen. Det förstör nästan hela semesterkänslan för mig.
För det fjärde så är utsikten från balkongen så magnifik att jag kommer att spamma bloggen och alla sociala medier med den hela veckan. Be warned.
Inna och garderoberna…. Det kan bli en snygg boktitel.
Jag har redan (två timmar efter incheck) tagit typ 25 bilder på den helt makalösa utsikten från vår jättestora balkong och stormtrivs. Det trodde man inte när vi la en hel förmiddag på att leta alternativt boende häromdagen. Tack gode (ateist-)gud för att Anna hindrade de tokerierna. Okej, vi har färre bekvämligheter här (ingen tvättmaskin, ingen diskmaskin, ingen brödrost och ingen kaffebryggare) men mysfaktorn har slagit i taket många gånger om och kaffe gick lyckligtvis utmärkt att ”brygga” med hjälp av vattenkokaren, våra alltid medhavda ”USA-filter” och en metallsil, så vi kommer att överleva.
Underbara Peter har både gjort supergod lunch (spaghetti olio e aglio) och diskat efter den. Jag bara sitter på balkongen med mitt kokkaffe och njuter. Och lyssnar på de miljontals syrsorna, för något annat är faktiskt omöjligt. De överröstar t.o.m vägen på andra sidan huset. Vi är i total osynk med Anna och Holger, som badade medan vi åt lunch, och förmodligen kommer att äta lunch när vi går och badar, och det känns så himla skönt att det är helt okej. Osynk med bra vänner är bara skönt, osynk med andra vänner bara jobbigt och obekvämt. Det här kommer att bli så bra. Fem nätter kvar. ?
Japp, det är ett berg av parmesan, men det var ju extrapris på Konzum.
Klockan är inte ens 17 ännu och jag inser redan att detta kommer att bli ett ganska o-typiskt Åsa-inlägg, för vi har det så löjligt bra att jag är snarare lyrisk än mitt vanliga bitska jag. Ber om ursäkt på förhand för detta.
Edit kl. 00:37. Det var förmodligen här det hände. Här jinxade jag sönder hela resten av bloggen, för detta är det sista som finns sparat. Allt det jag skrev efteråt om den ljuvliga stranden, att värmen kommit tillbaka i vattnet, att vi var kvar på stranden till 19, varenda en bildtext. Allt det positiva är borta och jag orkar inte skriva om det, fast jag själv vill ha det sparat att njuta av när bistra höstvindar gör sitt bästa för att förstöra mitt liv. Fan ta jinx!
”Dra i min fot, pappa! Jo, du måste! Annars blir det kaos. Jag lovar! Förresten, vad betyder kaos?”
Är det Sommarskuggans skugga där till vänster, tro?
Usch, det är inte med någon glädje jag publicerar det här. Får hoppas att jag ändå med hjälp av bilderna kommer ihåg vilken ljuvlig dag vi hade. Dåligt slut på en toppendag. Godnatt!
Idag hade vi alla lite pms på morgonen, så det var inte den skönaste semestermorgonen av alla direkt, men till slut kom vi iväg under någorlunda vänskapliga former. Alltid skönt när det går att uppnå. Det var rejäla bilköer flera km in mot Makarska, så undrar om det händer något i stan idag eller om det alltid är så på lördagar.
Inna tyckte det var lite kallt (bara 30 grader), så hon tog för säkerhets skull en filt över huvudet. Alla träd lutar.
Vi körde upp till Mimice och lämnade en full väska med för varma kläder och annat vi inte använder… (när ska jag uppnå den perfekta packningen?) och hämtade Anna och Holger för bad i Brela. Tyvärr har det infernaliska blåsandet lyckas sänka havstemperaturen rejält, så de utlovade ”ligga-i-hela-dagen-dagarna” har helt sonika blåst bort. Hoppas de snart blåser tillbaka. Jag saknar dem. I och för sig är temperaturen i luften något behagligare, men det räcker liksom inte riktigt. Å andra sidan påstår klart.se att det ska bli 38 grader nästa vecka, så det kanske är bäst att njuta av den relativa svalkan.
Mina badskor gick sönder igår, så idag fick barnen välja nya till mig… och så fick jag experthjälp vid påklädningen. De är så mycket jag. Mimi är så avundsjuk så hon kan dö, och undrar om hon kan få dem när hon blir vuxen. Inte för att hon vill att jag ska dö, säger hon, men när jag vuxit ur dem. Nja, det är nog några år till i alla fall.
Idag provade vi för första gången ett av strandhaken. Inna valde ”Fast food” framför restaurangen med det, tyckte jag, mer lovande namnet ”Adriatik”, men konstigt nog var det riktigt bra. Och billigt. Alla nöjda.
Vi kanske inte synkade 100%-igt när det gällde bad och vila, men med tre vuxna var i alla fall alltid någon i vattnet med barnen, vilket alltid är en fördel. Personligen led jag av en – möjligen självförvållad – [blogg?-]huvudvärk, så för mig var det inte en toppendag, men hoppas att det var det för övriga.
Vid 16-tiden lämnade vi stranden så att Mimi skulle få visa ”vår” lägenhet och stad innan vi skulle kolla Sveriges kvartsfinal mot Tyskland 18.30. Hon var så härligt uppspelt över detta att vi skulle ha vänner i lägenheten att det till och med var spännande att duscha. ”Det är ju lite konstigt att duscha med vänner” och eftersom vi tänkte att de skulle sova över, viskade Mimi: ”Jag längtar tills det blir natt, för vi ska ju ha vänner som sover över. Det är så myysigt.” Vi måste nog skaffa lite fler vänner. (Jag kan säga att det dessutom slutade med att Mimi bestämde att hon och Anna skulle dela säng, så nu är de bundis på riktigt.)
Den här delen av strandlivet – att ta sig från stranden – är verkligen inte min favorit, men med så här bra och entusiastisk hjälp blir det så klart mycket lättare. Med dubbla hattar på huvudet använder hon en del av bilresan till att i detalj beskriva lägenheten för Anna och Holger så de inte ska känna sig osäkra när vi kommer fram. Det fina torget måste så klart förevisas. Och fontänen. Under tiden har Inna hittat nya husdjur. ”Den gillar nog mig, för den gjorde så här.”
Efter lägenhetsvisning och lite avkoppling var det äntligen dags för dagens höjdpunkt. Kvartsfinalen (som det så klart är och inte åttondel, som jag råkade skriva igår – tack, Peter!) mellan Sverige och Tyskland. Inte för att vi på allvar trodde att vi skulle ha en chans, men heja måste vi så klart och vi hade ju redan kollat upp att vår VM-restaurang skulle visa matchen.
Mimi är nyduschad och taggad till tusen. ”Ser jag cool ut så här?” Hoppas ingen tror att de är huliganer. Med den gluggen vet man aldrig. Här har vi de verkliga Stockholmshuliganerna. Med mörk röst, så klart, jag är ju inte så ultrakvinnlig: ”Hej, hej, jag heter mamma Olofsson.” Hon känner sig så extra fin med håret bakom öronen. Lilla räkan… <3 Alltså lär de inte ut bordsskick i skolan längre? Ska man behöva göra allting själv? 😉 Efter den första kvarten kände vi att vi likväl kunde gå hem och dra något gammalt över oss, för vi var ju inte ens på tysk planhalva, men efter 0-1 hände ju lyckligtvis något. Något bra.
Att sitta på restaurang och kolla fotboll utan ljud är både bra och dåligt. Det är supermysigt att sitta ute bland andra och kolla – uppslutningen var tyvärr inte som förra året när herrarna spelade, men några svenskbord fanns där i alla fall – men utan ljud är det svårt att komma i den där riktiga stämningen. Och när tv:n med jämna mellanrum ”frös” var det tur att vi kunde kolla på Annas telefon, för shit vilken nagelbitare det blev till slut. Det trodde man inte vid tyskornas 1 – 0… Vår gemensamma puls när tilläggstiden SEX minuter kom upp var nog fyrsiffrig. Vad är det som hänt med tilläggstid? Förr var ju tre minuter mycket och fem rent extremt. Då var det ju snudd på att någon dött på planen och fått bli hämtad med helikopter, men nu slängs det upp både sex och sju minuter som sedan dessutom tenderar att bli ännu längre. Tänker de inte alls på folks blodtryck? F.ö högaktar jag dagens domare som vågade säga nej till straff vid Hedvigs huvudboxning trots att topplaget låg under. Målvakten har alltid rätt, så är det bara. (Vilken position jag själv hade när jag var aktiv? Målvakt…)
Vår ursäkt för att sitta kvar i andra halvlek också. Tack Inna för att du ställde upp när ingen annan ville ha efterrätt… Nu har fotbollsintresset mojnat något.
För att fira den högst oväntade och högst glädjande segern tog vi en promenad längs hamnen, där det idag fanns en massa stånd. Det var dock inte så många som förra året då det kändes som om det började något slags festival, så det kanske bara var en lördagsgrej? Jag vet inte, men det märker vi kanske i veckan som kommer. Vi köpte i alla fall en sådan där lysande flyggrej även till Holger, och sedan var alla tre barnen upptagna en stund så vi vuxna kunde sköta våra sociala medier… Holger var överdjäklig på de där skjutarna och hade nog lätt kunnat få jobb i ståndet där de såldes. Att höra ”Bara ett skjut till, snälla!” från barnen är f.ö både läskigt och gulligt.
Mimi tävlar mot sig själv i att skjuta och fånga och har en väldigt intressant poängräkning. ”Jag tog den nästan, så det är 2 – 0 – 2 till Mimi!”
Jag kommer inte ihåg sammanhanget tyvärr, men snacka om att man får bita sig i tungan för att inte gapskratta när Mimi med gravallvar yttrar: ”Det var längesen jag var ung. Jag är ju fyra och ett halvt.” Hon är verkligen en ständig källa till känslor, den damen, både på gott och ont.
Full koncentrationTrädet växer på riktigt inne i butiken. Ljuvligt och ytterst opraktiskt, tänker jag. Jag skulle precis gå och säga till att det var dags att gå hem nu, när jag hör en av de 13-åriga (?) tjejerna i detta slovenska gäng säga till Peter: ”Is this your daughter? She is so smart! How can she speak English like that? She’s only six?” Om hon fick stanna en stund till? Gissa… Lördagsmys deluxe!
I morgon lämnar vi denna citylägenhet, som jag numera lärt mig att uppskatta trots dess småskavanker. Det är ju så det brukar vara. Jag har nog lite svårt med förändring helt enkelt. Att bo så här centralt är verkligen lyxigt, speciellt på kvällarna. Nästa boende kommer nog också att ta sin lilla tid att vänja sig vid. Anna säger att där inte fanns något varmvatten igår… Gaaaaaaah! Men fråga mig mot slutet av nästa vecka så vill jag säkert inte lämna det heller. Godnatt!
Ps. På onsdag spelar vi semifinal. Hur coolt är inte det! Ds.
När man ska stiga upp 07.00 för att köra till flygplatsen, är det 1. dumt att stanna uppe till efter 01.30 och 2. rent korkat att inte somna/vakna vid 03 och inte kunna somna om. Det enda goda i detta var att jag i alla fall märkte att det blåste halv storm ute och således hämtade in vår tvätt från balkongen vid halv fyra, för en halvtimme senare var det halv storm och ösregn… Pigg var jag i alla fall inte när vi anträdde de slingriga vägarna upp mot Split. Det är bara sex mil fågelvägen, men tog närmare en och en halv timme att köra, vilket i och för sig blev alldeles utmärkt tajmat med Anna och Holgers ”utkomst” från ankomsthallen. De hade inte samma tur som oss att göra hela passkontrollen och bagagehämtningen på rekordtid.
Nu är Mimis dag gjord. Killen på krysset… eller Jesus på korset, som hon faktiskt – tyvärr – börjat kalla honom. Jag gillade ”killen på krysset”. 🙂 Långt senare genererade detta så många frågor kring om detta var det ”riktiga” korset, varför han hängde så konstigt och varför de hade gjort en kors i sten. Hur spikar man i sten? Vyerna går som vanligt inte att fånga från bilfönstret och jag försöker som vanligt ändå. ”Vi har det bra, vi här bak i bilen…”
För Mimi, som varit orolig – och ganska bestämd med – att hon inte skulle gilla Anna och Holger, tog det ungefär elva minuters blyghet innan hon helhjärtat tagit dem till sitt hjärta och fullkomligt bombarderat Anna med berättelser och frågor om allt mellan (bokstavligen) himmel och jord. Att de hade med sig en Zuma (en Paw Patrol-hund) till henne gjorde inte det hela sämre. Inte heller att Anna har en helt annan intressant vinkling på Jesusfrågan än hennes superateistiska mamma. Det tog dock ytterligare några timmar innan hon kunde erkänna att mamma, som vanligt, hade rätt. 😉
De har kommit! Och här har det bara gått nio minuter, så Mimi är fortfarande liiite blyg. Inna intog, alldeles frivilligt, sätet längst bak och stormtrivdes där.
Planen från början var att ”göra Split” idag, men i 36 graders värme är inte stadsliv det första man tänker på, så vi körde i stället nedåt kusten och stannade för bad en bit ner, på ett helt random ställe, Mala Rata (eller möjligen Mali). Vi har för oss att detta betyder ungefär ”lilla spetsen” eller något liknande, men Google föreslår ”lilla kriget” eller ”lilla råttan”. Är det någon som vet?
Det var väl i och för sig inte ett ställe vi känner att vi behöver återvända till, någon av oss, och markant kallare i vattnet var det dessutom. Typiskt första intryck att ge till våra ”första-gången-i-Kroatien-gäster”. När vi svalkat oss styrde vi kosan mot den enda restaurang som verkade finnas i närområdet. Möjligen borde vi ha blivit varnade av den förvånade blicken i den äldre mannens ögon när vi kom eller i alla fall av det faktum att han själv snörde på sig förklädet innan han kom och – utan att förstå ett ord engelska – tog vår beställning, men tydligen hade vi inte vår ”ser stället ut som ett pizza-ställe, beställ en pizza-radar” påslagen, för både Anna och jag beställde sallad. Dåligt beslut.
Inte så blyg…Man kan göra så mycket med ett par sugrör. ”Killa mig, pappa! Killa mig! Iiiiihhhhhhh!”Vi fick vänta länge på maten. Jättelänge. Speciellt på salladerna. Finns det en brygga måste man springa ut på den. Det är sen gammalt. Typiskt pizzaställe. Strax efter denna bild sov de alla tre.
Med viss bävan styrde vi sedan – mätta men inte så belåtna – vidare mot Apartments Tom i Mimice. Det började bra med att jag tydligen stövlade rätt in i ägarnas privata hem. Det stod ”Info” och jag såg en disk till vänster en bit in, så jag tänkte att det var imponerande att de hade en riktig reception och uppenbarligen en massa leksaker för ankommande gästers barn. Det var köket, och leksakerna uppenbarligen ett boende barns, visade det sig någon sekund senare. Dessutom pratade – den väldigt trevliga – frun i huset inte ett ord engelska, så det blev en intressant check-in. Speciellt när jag – dumt nog – råkade nämna det faktum att vi andra fyra också skulle checka in på söndag. Det förstnämnda förstod hon, och blev väldigt nervös över, men inte det andra, det där småviktiga med söndag. En son – som kunde några ord engelska i alla fall – räddade oss till slut ur detta dilemma och efter att jag fått och – i ganska obekväm språkförbistringstystnad – hällt i mig ett glas hemgjord sherry, kunde vi kolla in omgivningarna. Som är helt ljuvliga. Det odlas kryddor och tomater, är lummigt och bedårande vackert. Rummet är ett rum och det är rent, sen behöver man nog inte prata så mycket mer om det, men resten gör nog ändå att vi kommer att trivas, trots att vi kommer att sakna många av de bekvämligheter vi är vana vid. Anna och Holger – som inte gjort misstaget att vänja sig vid sådana saker – stormtrivs. Ännu en anledning att det kommer att bli bra alltså.
Utsikten från trädgården är fantastisk. Medan Anna och Peter åkte för att proviantera lite, kollade Inna sängarna och Holgers leksaker, och Mimi hittade ett magiskt blad (”det glittrade i min trädgård när jag plockade det, mamma, så då vet man ju att det är magiskt”) och kurerade mig från en hel hop påhittade krämpor. Stormen från natten återkom medan vi satt där och väntade, och det var rejäla byar som drabbade oss.
Trots stormbyarna var vi så klart tvungna att klättra ner och testa den ”privata” stranden nedanför. Där var jättemysigt med en mängd små ”vikar” man kunde ha för sig själv. Dock var det så klart också väldigt vågigt med tanke på blåsten, så det var inte så barnvänligt. ”Till och med fiskarna har det svårt”, sa Inna när hon kom upp efter en snorklingsrunda. Hon tyckte att det var okej, bara hon fick lite hjälp när hon skulle upp, för det var stenigt och strömt, Holger älskade vågorna men Mimi tyckte det var läskigt, så vi hoppas på lite lugnare hav nästa gång vi ska dit. Det vore synd att inte kunna utnyttja det, när vi kommer att ha det så nära.
Stackars Mimi blev livrädd när en rejäl våg nästan slog omkull henne på väg ut i vattnet. Egentligen kittlar de varandra, så det var inte lätt att få till denna bild. Där uppe skymtar ”vårt” hus. KärlekIngen strand är väl komplett utan ett altare… (vänster)Här får man obehagliga insikter om att man inte bara är fet numera, utan även helt totalt utan kondition. Urk. Men det är även bedårande vackert, så när man måste hämta andan kan man (försöka) passa på att njuta också mellan de pinade andetagen.
Alla var rätt möra efter den tidiga starten på dagen, så när alla tagit sig upp, hämtat andan och druckit upp allt resterande vatten, lämnade vi de nyanlända (att ta hand om en blivande vattenläcka, fick vi senare höra… lät ju som en bra start, speciellt med språket i åtanke, men det löstes lyckligtvis under kvällen) och körde ”hem” till Makarska, där vi tog ”busig siesta”. Detta är ungefär det bästa barnen vet och innebär i korta drag att de får obegränsad skärmtid och tillgång till snacks och/eller godis. Det är ju ändå fredag.
Efter denna förlustelse och varsin välbehövlig dusch, gick vi ut på stan, där det fortfarande blåste full storm. Dock varm full storm, så det var fortfarande minsta möjliga kläder som gällde, vilket Mimi vägrade, efter att ha sett sin alldeles nya och tänkt för lite svalare dagar (haha) långärmade t-shirt i väskan där jag packade ner den för att den uppenbarligen inte skulle behövas, tillsammans med 80% av resten av kläderna jag släpat med, så den skulle hon ha. Basta. Till hennes försvar klagade hon inte heller en enda gång på att hon var varm. Tur för henne.
”Du måste ta en bild på min krans, mamma. Du får inte ta bort den.” Självklart hör och lyder jag. Klart man matchar leopard med leopard. Här bor vi, på krypavstånd från torget. Fråga mig inte, för jag har inga svar. Nope, inga svar alls. ”Jag är en staty!””Jag är Jesus på korset!” Jomen… Mimi ville – som vanligt – först inte vara med på familjeselfien framför kyrkan och berget, men efter att ha lockat henne med att berätta om Jesus och törnekronan och göra paralleller till hennes egen krona, gick hon med på att vara med. Klart man måste se lite bister ut med en sådan bakgrund. En törnekrona skojar man inte bort. Ärligt talat ser man inte så mycket av varken kyrka eller berg, men vi hade så kul att vi struntade i det. Denna älskar jag! <3 Och denna är ganska talande… Nu har det gått överstyr och är dags att sluta. De är statyer, precis som statyn framför kyrkan i bakgrunden.
Vi (jag) hade egentligen tänkt att vi skulle äta på den ljuvliga kvarterskrogen här på gatan, där jag åt en rent fantastisk ostbricka till lunch förra året, men efter att ha kollat på menyn insåg vi att vi får vänta med sådant ett par år, och hålla oss till restauranger där det finns möjlighet att få spaghetti och/eller pommes. Den möjligheten fanns inte här. Basalt djungelordspråk för föräldrar: Är barnen nöjda, är föräldrarna nöjda. Sen får man ta att ”äta ute” inte riktigt (underdrift) är samma njutning som förr.
När vi strosat runt lite – och bland annat försäkrat oss om att vi kan få se damernas kvartsfinal på Mimis favorithak i morgon – tändes en glimt i Innas ögon och med bestämd min förkunnade hon att hon minsann visste var vi skulle äta, och så drog hon iväg med oss över torget. Helt uppenbarligen hade hon ingen aning om vart hon egentligen var på väg, men det spelade inte så stor roll, för vi hittade ändå det perfekta stället, nere i hamnen i riktning mot ”lilla stranden” där vi faktiskt inte ens varit i år. Restaurangen hette Marina och påminde en hel del, både i meny och ålder på männen som jobbade där, om gamla Terrassen hemma. ”Vår” servitör hade dessutom den mest imponerande mustasch vi sett på mycket länge.
Här snackade vi rutin och erfarenhet, så personalen ”läste” situationen perfekt (barn som ätit för mycket snacks innan de gått ut) och gjorde en perfekt tolkning av vår märkliga beställning av lite bröd, lite strips och lite dåligt samvete-gurkor, och kom in med varsin hel tallrik (skalade) gurkskivor till barnen. Så jobbar proffs. Även Peters och min mat var god och väldigt riklig, så vi ger Marina 10 tummar upp för familjevänlighet.
Vad gör du i mitt glas, Mimi? Nöjda barn. Nöjda föräldrar. Jag upprepar. Nöjda barn. Nöjda föräldrar. Vi matchar varandra. Okej, vi har lite att jobba på när det gäller bordsskick, men hon ser ut att trivas i alla fall, och klart att hon måste kolla om hon fått något nytt sms från pojkvännen på Brac. (Lite nedslående är det när hon berättar hur hon längtar tills semestern är slut, för då ska de sova över…) Som sagt, det där med bordsskick… Gurkor går att ha till så mycket.
Efter denna händelserika dag (och sömnlösa natt) slocknade undertecknad med kläderna på innan barnen ens hade borstat tänderna, så nu sitter jag ensam vid köksbordet klockan 02 och skriver, och inser att det här är rätt tokigt, även om jag har det ganska mysigt. Jag borde sova, inte blogga, men det är så himla svårt, för jag älskar att ha min blogg, och att göra den halvhjärtat hade inte funkat. Jag är ingen halvhjärtad människa helt enkelt, men det är självklart ett faktum att bloggen stjäl avkoppling. Jag vill ju gärna läsa en massa skräp och virka också, och inget av det har jag gjort ännu, men så älskar jag ju också min blogg. Hm. Detta dilemma. Nåja, vi får se hur det blir. 10 dagars Kroatien-blogg har jag ju i alla fall om jag skulle bestämma mig för att ta en paus. Det är bättre än ingen blogg. Med dessa visdomsord loggar jag ut och går och lägger mig igen. I morgon ska vi förhoppningsvis visa Holger och Anna vår nya favoritstrand i Brela, se Sveriges damer tvåla till Tyskland i kvarten och så har Mimi lovat att visa Anna och Holger både vår lägenhet och staden Makarska. (Med tanke på den eleganta rundvisning hon gav mig på restaurang Marinas toalett tidigare i kväll, tror jag ni har något att se fram emot, Anna och Holger. 🙂 God natt!
