Kategori: Kroatien

Rätt ska vara rätt, så eftersom jag gnällde igår får jag väl erkänna idag att de andra får vänta på mig också. Varje morgon, för jag vaknar sist varje dag. Dock verkar de väldigt nöjda med det, för fram tills jag vaknar verkar det vara en oskriven regel att det är fri skärmtid… Tur för dem att jag är en nattmänniska.

I förmiddags fick vi lite panik angående vår (min) konstiga nästa bokning som inte på något sätt verkar uppfylla våra vanliga krav. Jag måste varit i någon tillfällig naturromantisk svacka och tänkt att det vore mysigt att klara sig utan basala funktioner som bra nät och tvättmaskin… Väldigt olikt mig. Det var väldigt nära att vi bokade om till en ljuvlig poolvilla med supertrevlig värdinna (vi var där och kollade) trots att det skulle kostat oss en massa tusenlappar, men lyckligtvis (?) fick Anna oss på bättre tankar, så nu är vi tillbaka till originalplanen och hoppas att det kommer att funka bra. På sätt och vis har vi alltså tjänat/sparat 8-9000:- Undrar vad vi ska göra med dem…

På grund av våra hotellbekymmer var klockan närmare 13 innan vi kom till Brela, vilket innebar att vi fick bästa parkeringen precis vid stranden. Jo, det är sant, jag är inte ironisk. Det verkar som om folk tar siesta även från stranden, så ofta är det ganska tomt mellan 13 och 15. De första vi sprang på var hela klanen Svensson/Törneryd/Liljerum, som tyvärr var på väg hem till poolen igen, men lite (bittert och uppgivet) ”vart är kommunen egentligen på väg?-snack” hann vi alla fall med, anställda inom utb-förvaltningen vi alla kvinnor i sällskapet är/var. De forna bästa dagis-kompisarna Inna och Nanna har tyvärr tappat kontakten, så det var synd att det inte hann bli lite lek eller bad. Inna var i alla fall grymt imponerad av att mamma Emmie kände Leandro.

Bad i massor blev det iaf för oss, för idag är temperaturen ännu högre, ca 36 grader, så lyckligtvis blev det inget av Innas ”jag känner mig hängig och vill bara sova” efter lunch, för det hade känts tufft att åka hem, även om en lägenhet med AC (i vardagsrummet) inte är så dum. Jag har f.ö vant mig vid lägenheten nu och tycker inte att den är så dum. Värdparet är jättegulliga och läget helt oslagbart. Makarska är verkligen en supermysig stad!

Inna lyckades övertala sin pappa att få prova på att åka ”uppblåsbar soffa” efter en jetski, vilket visade sig vara ungefär som att slänga de 250 kuna i havet, för det var det ”läskigaste någonsin”, sa Inna och ”kulläskigt, men mest läskigt eller kanske mest kul”, sa Mimi, lika tydlig som vanligt. Sommarskuggan hann i alla fall med en massa kul, inklusive ett väldigt oplanerat dopp, medan barnen var ute i den flytande soffan. Efteråt berättade Inna att Peter hade fått välja; en tur i soffan eller en halvtimme på den flytande hinderbanan. 🙂

Vi sa – även idag – att vi inte skulle stanna så länge på stranden, men klockan var över 18 innan vi lyckades slita oss. När det är över 30 grader fram till midnatt gäller liksom inte vanliga regler.

Efter stranden körde vi mer eller mindre bara hem och vände, innan vi gick ut på stan för – tänkte vi – en ganska snabb matbit. Vi gick till vår favorit från förra året, Susvid, som kanske inte egentligen har den bästa maten, men väldigt trevlig personal, bra läge på torget och bra kött. Och mycket kött. När Inna i vanlig ordning tog hand om sin egen beställning, utbrast servitrisen (som vi mycket riktigt kände igen från förra året): ”Oh my good, I remember you! You were here last year and you ordered yourself then too”. Stolt Inna och stolta föräldrar? Japp! Språkkunskaper ÄR det viktigaste! Maten var ok, kvällen trevlig och vääldigt varm, och efteråt sprang barnen runt på det superhärliga torget med sina lysande grejer från igår (som faktiskt – peppar peppar – inte har fastnat i något träd ännu) och skaffade nya vänner från Kroatien och Storbritannien. Vi kom sedan i samspråk med de brittiska (eller snarare italienska och rumänska, boende i Birmingham, som de inte gillade) föräldrarna. Snacka om coolt när de har sett – och älskat – ”Bron”. Det är så skönt när inte all kultur kommer från den engelskspråkiga kulturen, utan lite motsatt också. De konstaterade att skulle de lära sig ett av språken i serien, så skulle det absolut vara svenska, för danska verkade väldigt svårt. Vi skrev under på det.

Efter det trevliga samspråket med Birmingham-föräldrarna blev det – sedan länge utlovad – glass till efterrätt och en skön promenad i den fortfarande 30-gradiga kvällen. När vi kom hem uttryckte Inna att hon skulle vilja sova i en vecka så att det snabbt blev den dagen då hon skulle få träffa Leandro igen… De ska sova över när de träffas i Sverige, påstår de. När jag himlade med ögonen och tyckte att hon möjligen överdrev litegrann, fick jag en förorättad blick och en uppläxning i form av: ”Hur skulle du känna det då, om du skulle vara ifrån pappa en hel månad?” Jag är inte helt säker på om jag ska skratta eller gråta, men jag har en känsla av att detta bara är början och bävar redan för tonåren.

I morgon bitti hämtar vi Anna och Holger på flygplatsen och inleder nästa fas av semestern. Det ska bli såååå roligt och såååå spännande att semestra ihop. Jag och Anna har varit bästa vänner sedan gymnasiet då vi träffades via fotbollen och med tanke på hur sjuuukt olika vi var redan då och fortfarande är, är frågan om vi fortfarande är vänner på riktigt eller för att vi bott på 50 mils avstånd de senaste 20 åren. Jag tror på det första! Bara barnen inte avskyr varandra! Mimi, som har lite svårt för förändringar, gillar dem inte, har hon bestämt sig för, så det är tur att vi vet att hon inte är långsint, för jag har i alla fall väldigt lätt att se hur hon och Anna ska bonda. De kan nog ha många intressanta samtal om Jesus. När jag sa till Mimi att Anna är en sådan där rolig vuxen som busar och hittar på saker, sa hon: ”Aha, som pappa!” Japp, precis. Jag är tråkmamman och pappan den roliga. Jag kan leva med det. Holger känner jag inte så väl, men hoppas att det ska gå bra. Jag har glömt att fråga hur de känner inför att hamna på bloggen, så vi får se hur det blir framdeles.

Helt galet! Har vi verkligen redan varit här i en vecka! Hur gick det till och vad gjorde vi? Vi har ju inte gjort något ännu! Det är i de här lägena jag inser att jag inte bara har bloggen för att få gillanden och klappar i ryggen för att jag skriver bra, utan för att jag kan bevisa för Jante i mig att vi faktiskt har gjort en och annan sak. Jag har annars en tendens att tycka att vi är sämst i världen på typ allt; vi gör aldrig något med barnen, vi har inga vänner, vi renoverar aldrig vårt hus, vi slöar bara när vi är på semester (det är iofs ganska sant) och det är bara våra barn i hela världen som inte äter vettig mat. Typ så. Jag kan nog fortsätta lite till om så önskas. Men i bloggen ser jag ju att vi har hittat på en och annan sak och att vi t.o.m verkat ha riktigt roligt emellanåt. Det är bra.

Situationen med den slarviga tandfen (från gårdagens blogg) löstes till det bästa med lite hjälp av Sommarskuggan, även om Inna först med dystert skakande huvud konstaterade att tandfen här inte riktigt visste hur det funkade, för det var en sedel som låg i glaset. Lyckligtvis visade det sig vara en synvilla, för sedeln låg under glaset. Puh!

Efter frukost – när vi tog frukostsiesta, en underskattad lyx – ropade Inna från sovrummet: ”Badrummet är nog brutet!” Eftersom vi är vana vid vårt snudd på tvåspråkiga barn tog det inte så lång tid att lista ut att det var sönder, inte brutet (broken) och mycket riktigt, den enda (hittills) fungerande lampan i badrummet hade förvandlats till ett stroboskop. Trevligt. Nu kör vi disko på toa. Vi kanske kan ta inträde. Att det inte finns några lampor i övriga armaturer gör ju i alla fall att man kan få känna sig ganska snygg. Att det förmodligen sticker ut läckra medelålders häxhår (de kan ju inte vara normala, för de växer ju en cm per dygn och är alltid läckert kolsvarta) lite överallt i ansiktet är man ju lyckligt ovetande om. Det är så läckert att bli äldre. När man nu får alla dessa extra otrevligheter kunde man väl i alla fall få bli av med något också, och då menar jag inte synen och möjligheten att gå ner i vikt, tack så mycket, utan något onödigt och otrevligt som t.ex. den djävla mensen som inom väldigt kort, som vanligt, kommer att förstöra resten av resan.

När jag ändå är på gnällhumör så måste jag också nämna det här att göra sig i ordning för att komma iväg. Jag förstår inte riktigt vad övriga familjemedlemmar sysslar med när vi ska iväg någonstans, för de blir ju aldrig klara. Okej, Peter tar hela ansvaret för frukost, disk och tvätt, vilket är ljuvligt, men sen! Vad är det som tar sådan tid? Jag planerar och packar allt, fixar något slags frisyrer på de sönderslitna håren och tjatar om tandborstning och påklädning, så det borde ju bara vara att sticka sen, men nej, Peter måste duscha (!) innan han åker till stranden, barnen ”måste bara” tusen saker och ”råkade glömma” ytterligare hundra, så när jag står (med all packning) utanför den stekheta bilen och tycker att hela dagen typ redan har gått och Peter – som bara har bilnyckeln att hålla reda på – har glömt sin mobiltelefon…. då slår irritationsmätaren i taket. Småaktig? Jag? Japp! Speciellt i 33 graders värme. Må stranden leva upp till förväntningarna. Jag behöver kylas ner.

Lyckligtvis så levde stranden verkligen upp till förväntningarna och mer därtill. Vi hade redan igår funderat på antingen Brela eller Baska Voda och när min vän och f.d kollega Ana skrev och rekommenderade Brela, var det ju givet att det var dit vi skulle. Parkering verkade lite knöligt, så Peter släppte av oss tjejer där det såg ut som ett centrum och därifrån gick vi ner till vattnet. Det såg ju trevligt ut, men väldigt mycket som vilken strand som helst, så lite besviken var jag, men guidad av Ana som skickade karta och instruktioner tog vi oss till rätt del av stranden, dvs uppe vid själva udden, Punta Rata. Där var det fantastiskt. Det går inte riktigt att beskriva varför, men det var som en liten strand med en stor strands möjligheter, för samtidigt som vi låg på en lite avskild stranddel med helt ljuvligt kristallklart vatten och bara ett tiotal ytterligare sällskap så fanns allt annat också där, en bankomat (!), restauranger, båtuthyrning, hinderbana (Else-Marie!), omklädningshytt, glasstånd, frukt- och grönsaksstånd, badleksaksstånd etc. Att ligga ute i vattnet och titta upp mot de vackra bergen – snacka om livskvalité! Hit kommer vi garanterat igen! I morgon om jag får bestämma. Enligt Mimi får jag oftast det.

Att döma efter våra av snorkling rödbrända ryggar stannade vi även idag någon timme för länge på stranden, men det var det lätt värt. En snabb picknickproviantering, ett par hämtpizzor, lite siesta och en gin&tonic senare är vi som nya (det är det ingen som tror på väl?) och ute i den 32-gradiga kvällen. Karuseller, trampolinhopp och förmodligen ett par sådana där lysande skjut-upp-i-luften-två-gånger-och-bli-sedan-av-med-i-ett-träd-saker står på agendan. Säger barnen. En kall dryck, säger Peter och jag. Förhoppningsvis går det att kombinera, annars vet vi hur det blir. Ingen dryck.

På tal om det där jag skrev om igår, att Inna och Leandro numera kan messa varandra… Jag tror att Leandro snart kommer att få en egen telefon. Eller så kommer hans mamma att byta nummer. (Förmodligen ett troligare scenario.) Vi har pratat lite om måttlighet här. Det är nog en diskussion som inte är riktigt klar… Måååååååånga sms har det blivit idag….

Nu säger vi over and out efter en fantastiskt härlig och lång dag. Godnatt!

Gaaah, nej, denna lägenhet och jag är inte vänner ännu. Natten har varit o-bra, kan man säga. Det är för ljust, går inte att stänga dörren ut till korridoren för då dör man av värmeslag och dessutom är det så snett och vint att dörren bara öppnas om man försöker ställa den på glänt, det är lyhört och gick bara inte att somna. O-bra var ordet.

Morgonen gick annars i kommunicerandets tecken. Inna frågade igår om inte hon kunde få messa direkt till Leandro genom sin egen telefon och hans mamma Else-Marie sa ja, vilket hon möjligen ångrar nu, för det har gått mååånga sms mellan de unga tu redan. Tonåren kommer tidigt nuförtiden. Även Mimi ville så klart messa sin bästa vän Ebbe, fast där blev det inte så många och långa haranger i alla fall. Men många bajskorvar… När jag kollade i Innas telefon såg jag dessutom att det nog är tur att inte alla mess går iväg, för hon är väldigt kärleksfull, den lilla räkan, och Sommarskuggans sms kommer från min kollega Martins telefon. Möjligen hade hans fru blivit lite förvånad om Innas senaste sms hade gått fram… ?

Efter bara några Mimi-utbrott kom vi så iväg med siktet inställt på stranden Bratus, som vi gillade väldigt mycket när vi hittade det sista dagen förra året. Kärleken håller nog i sig även i år, men det var aningens mer folk och kanske inte riktigt så fina stenar som vi kom ihåg det som. Dock var det absolut inte så mycket folk att man behövde trängas, vilket den kroatiska familjen bredvid oss tydligen inte fattade. (Jag fattar att alla som läser får en obehaglig insikt i min sjuka hjärna när jag blottar alla mina issues så här, men det ÄR INTE OKEJ att lägga sig 10 cm från någon annan när det finns sex tomma meter på andra sidan. Det är inte ens sedan gammalt, det är en regel med dödsstraff som lägst på straffskalan.)

Det är över 30 grader varmt så lyckligtvis tillbringar vi inte så mycket tid på vår plats, således lever samtliga fem i den påträngande familjen ännu, men det var nära. Hur nära anar de förmodligen inte själva. Lunch intogs på – den enda – restaurangen, där kyparen var ute och plockade kryddorna från krukorna bredvid borden. Här snackar vi lokalt! Det var väldigt väldigt gott, även om jag och kocken har lite olika uppfattningar om hur något bör se ut när det är stekt. Smaken på min tuna steak var fantastisk så jag tänkte att jag nog kunde äta trots att firren knappt vänt i pannan, men efter att konsistensen nästan fått den att vända i magen på mig också, fick jag ge upp och be att få den well done (vilket vi iofs inte heller var riktigt överens om, men vi närmade oss i alla fall. Ge oss ett par dagar till så är vi nog vänner). Det var i alla fall ljuvligt att äta riktig mat i stället för all snabbmat och pasta det oftast handlar om i miniorernas sällskap.

Vi blev kvar på stranden längre än vi hade trott och tänkt och sedan körde vi och provianterade lite på ett lite (mycket) större Konzum utanför stan, så när vi kom hem var vi väldigt nöjda med att bara göra absolut ingenting. Eller, rättare sagt, Inna var strängt upptagen, dels med att tjata om att få gå ner till lägenhetsägarna på våningen under (de har en hund…), dels med att vända, vricka, vrida och tjata om sin lösa tand. Jag var helt övertygad om att det ändå skulle ta ett par dagar till innan den gav upp, men innan 21, precis som pappan förutspått kom hon glädjestrålande med glugg. Rejäl glugg. Det är nog bara att ställa in sig på att vi snart har en liten kanin-unge med gigantiska framtänder.

Vi orkade faktiskt inte ens gå ut och käka utan slängde ihop lite pasta respektive sallad. Eller ”slängde” var kanske lite att överdriva, för (ja, nu tänker jag vara gnällig igen) det är inget direkt kök man ”slänger ihop” något i. Där finns sjukt mycket grejer i de överfulla och ganska ostädade skåpen och lådorna, men det är helt random, märkliga grejer i ett konstigt hopplock, typ sushimatta och tio olika omaka krus, inte sådant som man behöver som rivjärn, sax, kökshandduk, skärbara knivar, skärbräda och så… Nåja, pasta med bacon och sallad med fetaost går i alla fall nästan inte att misslyckas med oavsett förutsättningarna, så vi var nöjda, t.o.m barnen, tro’t eller ej.

Nu ikväll hör jag från köket hur Mimi sitter och sjunger på hemsnickrad engelska och emellanåt kommer med en lång harang. Hon tycker det är skönt att sitta och rita lite, och tänka på vad hon ska göra i morgon. Att döma av allt hon pratar om så tänker hon på lite andra grejer också… Ett axplock från random valda tre minuter: ”Pappa, jag gillar ju still water nu. Det är ju coolt att jag gillar det. Innan gillade jag ju bara bubbligt. Vem har gjort ordet ”still”? Vem gör alla ord? Hur gör man vatten? Har vi med oss någon bra lila penna? Varifrån kommer alla pennor? Hur gör man egentligen pennor? Visst ritar jag fint! Jag kan inte fatta att Inna har tappat sin tand. Det är så coolt. Jag och mamma trodde inte att hon skulle tappa den förrän om flera dagar, men du hade rätt, pappa, fastän det brukar vara mamma som alltid har rätt.” (Det känns rätt på något sätt att bryta just där. Everything said liksom.)

Vid 22 blev Peter nyfiken på musiken som hördes från torget, så han och Inna gick ut, och har precis skickat översvallande sms om hur bra det är, så de blir nog kvar ett tag. Precis som det ska vara på semestern.

Onsdag morgon: Ungefär precis här blev bloggen avbruten av en rejäl insulinkänning, med en extrabonus i form av en jättetrött Mimi som inte förstod att det inte ”riktigt” var läge för gnäll, samtidigt som Peter och Inna var på torget. Jippi. Nåja, det är ju inte ofta det händer, så jag ska inte gnälla. Jag somnade i Innas säng – vilken var mycket skönare än min och jag slapp snarkande, så det knepet ska jag nog göra om – så därför blev bloggen lite försenad. Pappan lyckades dessutom glömma tandfen, så där försvann den magin.

Nu är det dags för frukost! Det ska bli ännu varmare idag, så det blir nog strandhäng lite senare. Over and out.