Nu börjar jag få lite slut på möjliga varianter att uttrycka ungefär samma sak, för även idag började jag dagen med min härliga morgonpromenad. Idag var det ännu någon grad varmare trots att jag var uppe redan 07, och det är så djäkla härligt ute då att jag måste få med de andra också någon gång! Övertalning pågår. Idag övergav jag för första gången Sveti Petar-halvön och gick i stället hela strandpromenaden tills asfalten tog slut och ersattes med grusväg. Det är toppenfin strand och en massa restauranger hela vägen. Problemet är bara att efter 9.30-10.00-tiden är här så mycket folk att man (i alla fall inte jag) inte ens orkar tänka tanken att gå hitåt, men så här på morgonen är det bara härligt. Det hade varit härligt att hitta en naturlig runda, för det är lite nederlagskänsla att tvingas vända och gå samma väg tillbaka, men det är bara att erkänna, den långa sugande uppförsbacken upp till den hårt trafikerade, varma och inte-så-charmiga vägen som skulle kunna innebära en runda i stället för fram-och-tillbaka lockar ännu mindre än nederlaget i själva vändningen.
Om någon förresten noterat att jag, som gärna annars språkligt sätter mig på mina höga hästar, ändå fortsätter att använda det nu längre inte så politiskt korrekta ”man” som neutralt pronomen, så beror det helt enkelt på att jag inte kan ta ”en” på allvar, för jag tycker att alla som använder det låter som Åsa-Nisse. Jag brukar ha lite svårt för förändring så ge mig ett par år så har jag nog vant mig. Till dess blir det ”man”.
Idag lyckades alla hålla sams över frukost och även om vi hade en potentiellt hotande situation när Mimi tyckte det var grymt orättvist att vi överväger att hyra en SUP flera gånger trots att hon inte får åka fler 250 kunas-soffturer, så kom vi till slut demokratiskt och nästan utan tandagnisslan fram till att det även idag skulle bli Brela som skulle hedras med besök av oss.
Ironiskt nog hade vi inte ens behövt ha SUP-diskussionen för i Brela blåser idag mellan 15 och 18 m/s så uthyrningen håller av högst förklarliga skäl stängt. För första gången fanns heller ingen plats på ”vår” strand (helt enkelt pga att den bara är hälften så bred, alltså djup, när vågorna slår så högt upp) så idag camperar vi som riktiga inhemska proffs uppe bland barrträden på andra sidan strandpromenaden. Inte så bekvämt, men naturlig skugga i alla fall för parasollet kunde (av lika förklarliga skäl som den stängda uthyrningen) ha fått stanna i bilen… fast det är i och för sig ganska bra på att agera tyngd på påslakanet vi använder som strandfilt. Allt som inte ordentligt förankras, blåser genast bort.
Nej, hur mysigt och kul barnen än tycker att det är med dagens väder så går denna stranddag inte till historien som en av de bästa. Det är barr överallt och vi har nog bränt oss alla till mans (och kvinns och ens;) och dessutom definitivt druckit för lite, för det känns ju inte varmt även om det även idag är mellan 34 och 36 grader. Jag tror att jag har bränt mig i hårbotten. Synd att jag inte är en hatt-människa. Heller.
För att riktigt bevisa min tes så slutade stranddagen i två smärre katastrofer. Inna halkade i den branta grusslänten vid bilen med skrapade armar och blodvite på knäna som följd och, kanske ännu värre i det långa loppet, ”donuten” blev klämd i bagageluckan och gick sönder. Hoppas samtliga skador går att åtgärda. Peter har ju alltid silvertejp med sig… (kanske går att bygga notställ av det…).
Tillbaka i Makarska blev vi nästan chockade över den stillastående värmen igen efter blåsten på stranden och det var extra skönt att komma in i den ljuvligt svala lägenheten. Vi unnade oss en av barnens favoritsysselsättningar; att chilla, tella och snacksa. (Tella är ett verb som snart kommer att ta världen med storm, tro mig. Det innebär helt enkelt att stackars små barn med begränsad skärmtid får ha sin telefon. Enligt våra barn alltså och de borde ju veta, så stränga som vi är… 🙈😝)
Tyvärr blev det så att chillandet och tellandet tillsammans med det faktum att vi var rätt genomblåsta gjorde att vi lite dog i lägenheten, och ett antal missförstånd och olika förväntningar (läs: bråk) gjorde att kvällen blev…. en liten tumme… med hämtmat och typ ingenting. När man går ut för att hämta mat i shorts och linne i den fortfarande 31-gradiga kvällen och ser/hör/upplever pulsen i staden känns det som ett absolut nederlag som man absolut kommer att ångra så fort Sveriges kyliga kvällar (och jobbet ju!!) drabbar med full styrka vid hemkomst, men vad gör man? Att ta sitt korsord och gå ut och sätta sig själv vid ett bord kl. 22 känns ändå lite konstigt.
Just nu torrsnörvlar Mimi som besatt 😱 så vi får nog be ateistiska böner om att det bara är tillfällig blåst- och kall-AC-torrhet i näsan för annars kommer ovanstående lilla kvällsnederlag kännas som en liten bris jämfört med hur begränsade vi kommer att bli. En förkylning i Covid-tider utomlands är en erfarenhet vi gärna slipper.