Åh, vad jag önskar att jag kunde börja ett blogginlägg med ett sprudlande piggt ”åh, vad jag har sovit gott!”, men nej, den orangea sängen var lika obekväm som den såg ut och det blev återigen bara sporadisk sömn. Det är dessutom lyhört som tusan så inte bara har jag störts av Peters snarkningar, utan även av rejäla timmerstockar från andra sidan väggen! Jo, på riktigt!
Jag låg verkligen och försökte intala mig själv att med alla trappor och höjdskillnader här så skulle jag uppnå mitt rörelsemål helt utan stress (ifall det nu är något sådant som gör att huvudet vägrar stänga ner och låta mig sova), men nej, vid 06.30 gav jag upp och gick ut på en (givetvis…) sjukt obehaglig promenad. Ingen skugga från bergen och ingen vacker strandpromenad här, utan bara smala branta vägar med galet läskig trafik. När jag gått så långt jag vågade innan en smal tunnel helt utan gångmarginal effektivt satte punkt åt det hållet, gick jag ner på stranden och gick på stenarna ett tag, men hav och branta klippor satte till slut stopp för det också, och på tillbakavägen fick jag gå med trafiken i ryggen (på högersidan alltså). Det var riktigt obehagligt! Snabb trafik på smal smal väg i ryggen och tvärbrant stup utan skyddsräcke vid sidan. Ett felsteg vore inte att rekommendera! Hu! Jag får hitta något annat sätt att få mina steg! På vägen ner mot Mimice följde jag på impuls en trappa ner till en jättemysig liten strand där det fläktade skönt så fick ett infall att be resten av familjen att komma dit och ta picknick-frukost. Det som kändes som en så skön och bra idé i fläktande vindar vid 07.45 var det givetvis inte när de väl dök upp vid halv nio. Då hade vinden mojnat, det fanns verkligen ingen skugga någonstans och de var redan blöta av svett efter promenaden dit. Nope, det blev inte den mysiga det-är-ju-ändå-midsommarafton-vad-mysigt-och-fint-vi-har-det-picknick som hade varit fin att skriva om och ta bilder på. Efter igår hade bloggen ju behövt lite positivt lull-lull, men det får nog vänta. Det var snarare ganska irriterat, alldeles för varmt och rätt obekvämt faktiskt. Men den nybakade baguetten var god. (Snälla, Apartment Mucrum, kan vi få komma tillbaka?!)
Vi blev inte så långvariga på den mysiga stranden för det var för varmt, det kliade, det stacks och det fanns myror… ”Vi vill hem till AC:n, mamma, det är varmt!” Väl hemma hade jag en blixtrande huvudvärk och försökte sova en stund. Om det gick? Gissa! 😵💫 Med ett 25-gradigt hav strax utanför dörren vill barnen givetvis till poolen fyra trappor upp, så det är där vi är nu. Det är sjukt varmt, men det gör i alla fall att rosévinet från den helt klart icke-fungerande kylen med lite god vilja kan uppfattas som kallt…
Efter några ljumna glas vin, volleyboll i poolen, några timmars slappande själva (till slut – det tog ett tag innan vi blev av med de andra gästerna, men det gick till slut…) vid poolen och en spaghetti-lunch i lägenheten eftersom alla andra alternativ var för galet varma, känns det lite bättre. Anläggningen i stort är det inga fel på här, men denna lägenhet borde inte hyras ut. Fast jag orkar bara inte ta det med den övertrevliga, entusiastiska försäljartypen till ägare, för jag känner att jag inte orkar med ”kolla-vad-bra-det-är-kampanjen” som skulle följa. Det räckte med att jag inte orkade svara förväntat super-positivt på hur jag hade sovit i morse, vilket lett till långa utläggningar om sängar och vilka olika behov olika gäster har. Det är bara tre nätter till…
Efter den sena spaghettilunchen och efter att Peter decimerat våra redan få dricksglas med tre (det finns verkligen inga avställningsytor i det pyttelilla köket) hängde vi på stranden ett tag. Tro’t eller ej, men det är faktiskt ännu närmare till stranden här än i Makarska, så det kan vi inte klaga på. (Nej, inte ens jag!)
När klockan går mot 18-19 och solen försvunnit bakom berget är det riktigt behagligt på stranden och man måste inte ens ligga i vattnet om man inte vill. Jag slappar (vilket alltid föranleder små knuffar eller högljudda frågor om livstecken om jag mot förmodan faktiskt skulle råka slumra till en sekund eller två), Inna och Peter snorklar och Mimi har gått från att samla tallbarr till att samla unika stenar och snäckor. Hon är en väldigt fin liten varelse, så samlingen växer snabbt, för alla är ju unika på sitt sätt. 😃
Det blev varken sill eller nubbe, dagen till trots. (Det är ju lite därför vi åker, för att slippa sådant…) I stället hämtade vi mat från hålet-i-väggen på stranden och åt på vår ”skuggiga uteplats”, vilket var oväntat trevligt. (Kolla, jag kan skriva positiva saker också!) Vi satt kvar och klådde (nåja… Mimi är rätt vass) barnen i UNO tills vi inte längre såg färgerna på korten, men myggen uppenbarligen såg oss hur tydligt som helst. Faktiskt en riktigt bra eftermiddag och kväll efter den rätt sunkiga starten på dagen.
