Kroatien 2022. Dag 7. Mimice och midsommarafton.

Åh, vad jag önskar att jag kunde börja ett blogginlägg med ett sprudlande piggt ”åh, vad jag har sovit gott!”, men nej, den orangea sängen var lika obekväm som den såg ut och det blev återigen bara sporadisk sömn. Det är dessutom lyhört som tusan så inte bara har jag störts av Peters snarkningar, utan även av rejäla timmerstockar från andra sidan väggen! Jo, på riktigt!

Jag låg verkligen och försökte intala mig själv att med alla trappor och höjdskillnader här så skulle jag uppnå mitt rörelsemål helt utan stress (ifall det nu är något sådant som gör att huvudet vägrar stänga ner och låta mig sova), men nej, vid 06.30 gav jag upp och gick ut på en (givetvis…) sjukt obehaglig promenad. Ingen skugga från bergen och ingen vacker strandpromenad här, utan bara smala branta vägar med galet läskig trafik. När jag gått så långt jag vågade innan en smal tunnel helt utan gångmarginal effektivt satte punkt åt det hållet, gick jag ner på stranden och gick på stenarna ett tag, men hav och branta klippor satte till slut stopp för det också, och på tillbakavägen fick jag gå med trafiken i ryggen (på högersidan alltså). Det var riktigt obehagligt! Snabb trafik på smal smal väg i ryggen och tvärbrant stup utan skyddsräcke vid sidan. Ett felsteg vore inte att rekommendera! Hu! Jag får hitta något annat sätt att få mina steg! På vägen ner mot Mimice följde jag på impuls en trappa ner till en jättemysig liten strand där det fläktade skönt så fick ett infall att be resten av familjen att komma dit och ta picknick-frukost. Det som kändes som en så skön och bra idé i fläktande vindar vid 07.45 var det givetvis inte när de väl dök upp vid halv nio. Då hade vinden mojnat, det fanns verkligen ingen skugga någonstans och de var redan blöta av svett efter promenaden dit. Nope, det blev inte den mysiga det-är-ju-ändå-midsommarafton-vad-mysigt-och-fint-vi-har-det-picknick som hade varit fin att skriva om och ta bilder på. Efter igår hade bloggen ju behövt lite positivt lull-lull, men det får nog vänta. Det var snarare ganska irriterat, alldeles för varmt och rätt obekvämt faktiskt. Men den nybakade baguetten var god. (Snälla, Apartment Mucrum, kan vi få komma tillbaka?!)

Japp, jag är lika sur som jag ser ut. 😝
Det går inte riktigt att förmedla hur brant och smalt det faktiskt är.
Utsikten är i alla fall fantastisk. Om man vågar släppa trafiken med blicken och titta.
Det där är vad pedestrianer (finns inget svenskt ord för det? Gångtrafikanter?) har att förhålla sig till i bästa fall. Det finns flera sträckor som är mycket sämre. Här finns ju ett ”räcke”, men i den höjden känns det mer farligt än som en säkerhet.
Vackra vyer finns det så klart ändå och jag kan (nästan) uppskatta dem trots mitt risiga humör.
Det var här jag hittade en trappa. Så fint!
Inte en människa. Än.
Ett moln! Det är faktiskt ett moln! Så skönt! (Nej, inte så vanligt att det är så man känner på stranden, men det är verkligen galet varmt. Vi åker ju tidigt på säsongen för att det inte ska vara så hysteriskt varmt. Hallå liksom.)
Svalkande frukostpaus.
Elen känns tryggt och säkert installerad.
Barnen är helt upprörda över bristen på säkerhetsanordningar. Räcket tar ganska abrupt slut en meter från trappan.

Vi blev inte så långvariga på den mysiga stranden för det var för varmt, det kliade, det stacks och det fanns myror… ”Vi vill hem till AC:n, mamma, det är varmt!” Väl hemma hade jag en blixtrande huvudvärk och försökte sova en stund. Om det gick? Gissa! 😵‍💫 Med ett 25-gradigt hav strax utanför dörren vill barnen givetvis till poolen fyra trappor upp, så det är där vi är nu. Det är sjukt varmt, men det gör i alla fall att rosévinet från den helt klart icke-fungerande kylen med lite god vilja kan uppfattas som kallt…

Trapphuset är väldigt fräscht och luktar gott, så jag undrar om det bara är vår lägenhet som verkligen är en fuktig källare.
Äh, jag bjuder på denna. Det syns i alla fall hur varmt det är. Och hur jag verkligen varken orkar bry mig om frissa eller smink… (Eller dusch, men det hoppas jag inte märks. 🙈)

Efter några ljumna glas vin, volleyboll i poolen, några timmars slappande själva (till slut – det tog ett tag innan vi blev av med de andra gästerna, men det gick till slut…) vid poolen och en spaghetti-lunch i lägenheten eftersom alla andra alternativ var för galet varma, känns det lite bättre. Anläggningen i stort är det inga fel på här, men denna lägenhet borde inte hyras ut. Fast jag orkar bara inte ta det med den övertrevliga, entusiastiska försäljartypen till ägare, för jag känner att jag inte orkar med ”kolla-vad-bra-det-är-kampanjen” som skulle följa. Det räckte med att jag inte orkade svara förväntat super-positivt på hur jag hade sovit i morse, vilket lett till långa utläggningar om sängar och vilka olika behov olika gäster har. Det är bara tre nätter till…

Poolen är verkligen hemskt skön och får man den för sig själva så känns det lyxigt på riktigt. Skämtet för dagen (som upprepas flitigt till stor förtjusning och ackompanjerat av hjärtliga gapskratt) är ”sa ni inte att det var djupt här…? blubb blubb blubb” efter att Peter yttrat exakt det precis innan han upptäckte hur väldigt brant och djupt det väldigt snabbt blir i poolen. 🤣
Inna ville chilla lite i skuggan efter två oavbrutna (minst) timmar i poolen.
Jag och Therese barnslar oss över Snap… vi borde nog hålla oss till padel…

Efter den sena spaghettilunchen och efter att Peter decimerat våra redan få dricksglas med tre (det finns verkligen inga avställningsytor i det pyttelilla köket) hängde vi på stranden ett tag. Tro’t eller ej, men det är faktiskt ännu närmare till stranden här än i Makarska, så det kan vi inte klaga på. (Nej, inte ens jag!)

När klockan går mot 18-19 och solen försvunnit bakom berget är det riktigt behagligt på stranden och man måste inte ens ligga i vattnet om man inte vill. Jag slappar (vilket alltid föranleder små knuffar eller högljudda frågor om livstecken om jag mot förmodan faktiskt skulle råka slumra till en sekund eller två), Inna och Peter snorklar och Mimi har gått från att samla tallbarr till att samla unika stenar och snäckor. Hon är en väldigt fin liten varelse, så samlingen växer snabbt, för alla är ju unika på sitt sätt. 😃

Det gäller att skynda på så hon inte alltid hinner få på jag-blir-fotad-smilet. Hur fint det än är.
Nu hann hon!
Det är inte bara Mimi som märker när jag plockar fram kameran.
Det var ändå ett tag sedan jag la upp en klassisk fot-på-strand-bild. Nytt (nåja, i alla fall övermålat) nagellack och allt ju!
Den unika stensamlingen.
Så här kan man också samla stenar/bygga Mästarnas mästare-sten-torn. Varför göra det enkelt?
Surtant i solnedgång. (Fast här är jag faktiskt ganska nöjd.)
Myrorna har sin E6 precis förbi vårt bord (vår ”skuggiga uteplats” på parkeringen).

Det blev varken sill eller nubbe, dagen till trots. (Det är ju lite därför vi åker, för att slippa sådant…) I stället hämtade vi mat från hålet-i-väggen på stranden och åt på vår ”skuggiga uteplats”, vilket var oväntat trevligt. (Kolla, jag kan skriva positiva saker också!) Vi satt kvar och klådde (nåja… Mimi är rätt vass) barnen i UNO tills vi inte längre såg färgerna på korten, men myggen uppenbarligen såg oss hur tydligt som helst. Faktiskt en riktigt bra eftermiddag och kväll efter den rätt sunkiga starten på dagen.

Inte en sillarumpa så långt ögat kan nå!
Mimi tar pannkaka före sill vilken dag som helst, inte bara midsommarafton.
Inna hade inte riktigt förväntat sig 200gr hamburgare. (Nej, hon åt inte upp den.)
Nope, de här två var (tyvärr) inte med, men gjorde mig glad och bjöd i alla fall på lite klassisk midsommarstämning från Märserums IP där chokladhjulet härligt nog verkar vara samma som när jag var i Mimis ålder. (Inte så länge sen alltså.)
🌼 Glad midsommar! 🌼
Gissa vem som ligger bäst till?
Hon är giftig!
När man tror att man vinner fast lägger ut helt fel färg i mörkret är det bara att ge upp och gå in även om det fortfarande är 30 grader varmt.