Kategori: Resa med barn

När man ska stiga upp 07.00 för att köra till flygplatsen, är det 1. dumt att stanna uppe till efter 01.30 och 2. rent korkat att inte somna/vakna vid 03 och inte kunna somna om. Det enda goda i detta var att jag i alla fall märkte att det blåste halv storm ute och således hämtade in vår tvätt från balkongen vid halv fyra, för en halvtimme senare var det halv storm och ösregn… Pigg var jag i alla fall inte när vi anträdde de slingriga vägarna upp mot Split. Det är bara sex mil fågelvägen, men tog närmare en och en halv timme att köra, vilket i och för sig blev alldeles utmärkt tajmat med Anna och Holgers ”utkomst” från ankomsthallen. De hade inte samma tur som oss att göra hela passkontrollen och bagagehämtningen på rekordtid.

För Mimi, som varit orolig – och ganska bestämd med – att hon inte skulle gilla Anna och Holger, tog det ungefär elva minuters blyghet innan hon helhjärtat tagit dem till sitt hjärta och fullkomligt bombarderat Anna med berättelser och frågor om allt mellan (bokstavligen) himmel och jord. Att de hade med sig en Zuma (en Paw Patrol-hund) till henne gjorde inte det hela sämre. Inte heller att Anna har en helt annan intressant vinkling på Jesusfrågan än hennes superateistiska mamma. Det tog dock ytterligare några timmar innan hon kunde erkänna att mamma, som vanligt, hade rätt. 😉

Planen från början var att ”göra Split” idag, men i 36 graders värme är inte stadsliv det första man tänker på, så vi körde i stället nedåt kusten och stannade för bad en bit ner, på ett helt random ställe, Mala Rata (eller möjligen Mali). Vi har för oss att detta betyder ungefär ”lilla spetsen” eller något liknande, men Google föreslår ”lilla kriget” eller ”lilla råttan”. Är det någon som vet?

Det var väl i och för sig inte ett ställe vi känner att vi behöver återvända till, någon av oss, och markant kallare i vattnet var det dessutom. Typiskt första intryck att ge till våra ”första-gången-i-Kroatien-gäster”. När vi svalkat oss styrde vi kosan mot den enda restaurang som verkade finnas i närområdet. Möjligen borde vi ha blivit varnade av den förvånade blicken i den äldre mannens ögon när vi kom eller i alla fall av det faktum att han själv snörde på sig förklädet innan han kom och – utan att förstå ett ord engelska – tog vår beställning, men tydligen hade vi inte vår ”ser stället ut som ett pizza-ställe, beställ en pizza-radar” påslagen, för både Anna och jag beställde sallad. Dåligt beslut.

Med viss bävan styrde vi sedan – mätta men inte så belåtna – vidare mot Apartments Tom i Mimice. Det började bra med att jag tydligen stövlade rätt in i ägarnas privata hem. Det stod ”Info” och jag såg en disk till vänster en bit in, så jag tänkte att det var imponerande att de hade en riktig reception och uppenbarligen en massa leksaker för ankommande gästers barn. Det var köket, och leksakerna uppenbarligen ett boende barns, visade det sig någon sekund senare. Dessutom pratade – den väldigt trevliga – frun i huset inte ett ord engelska, så det blev en intressant check-in. Speciellt när jag – dumt nog – råkade nämna det faktum att vi andra fyra också skulle checka in på söndag. Det förstnämnda förstod hon, och blev väldigt nervös över, men inte det andra, det där småviktiga med söndag. En son – som kunde några ord engelska i alla fall – räddade oss till slut ur detta dilemma och efter att jag fått och – i ganska obekväm språkförbistringstystnad – hällt i mig ett glas hemgjord sherry, kunde vi kolla in omgivningarna. Som är helt ljuvliga. Det odlas kryddor och tomater, är lummigt och bedårande vackert. Rummet är ett rum och det är rent, sen behöver man nog inte prata så mycket mer om det, men resten gör nog ändå att vi kommer att trivas, trots att vi kommer att sakna många av de bekvämligheter vi är vana vid. Anna och Holger – som inte gjort misstaget att vänja sig vid sådana saker – stormtrivs. Ännu en anledning att det kommer att bli bra alltså.

Trots stormbyarna var vi så klart tvungna att klättra ner och testa den ”privata” stranden nedanför. Där var jättemysigt med en mängd små ”vikar” man kunde ha för sig själv. Dock var det så klart också väldigt vågigt med tanke på blåsten, så det var inte så barnvänligt. ”Till och med fiskarna har det svårt”, sa Inna när hon kom upp efter en snorklingsrunda. Hon tyckte att det var okej, bara hon fick lite hjälp när hon skulle upp, för det var stenigt och strömt, Holger älskade vågorna men Mimi tyckte det var läskigt, så vi hoppas på lite lugnare hav nästa gång vi ska dit. Det vore synd att inte kunna utnyttja det, när vi kommer att ha det så nära.

Alla var rätt möra efter den tidiga starten på dagen, så när alla tagit sig upp, hämtat andan och druckit upp allt resterande vatten, lämnade vi de nyanlända (att ta hand om en blivande vattenläcka, fick vi senare höra… lät ju som en bra start, speciellt med språket i åtanke, men det löstes lyckligtvis under kvällen) och körde ”hem” till Makarska, där vi tog ”busig siesta”. Detta är ungefär det bästa barnen vet och innebär i korta drag att de får obegränsad skärmtid och tillgång till snacks och/eller godis. Det är ju ändå fredag.

Efter denna förlustelse och varsin välbehövlig dusch, gick vi ut på stan, där det fortfarande blåste full storm. Dock varm full storm, så det var fortfarande minsta möjliga kläder som gällde, vilket Mimi vägrade, efter att ha sett sin alldeles nya och tänkt för lite svalare dagar (haha) långärmade t-shirt i väskan där jag packade ner den för att den uppenbarligen inte skulle behövas, tillsammans med 80% av resten av kläderna jag släpat med, så den skulle hon ha. Basta. Till hennes försvar klagade hon inte heller en enda gång på att hon var varm. Tur för henne.

Vi (jag) hade egentligen tänkt att vi skulle äta på den ljuvliga kvarterskrogen här på gatan, där jag åt en rent fantastisk ostbricka till lunch förra året, men efter att ha kollat på menyn insåg vi att vi får vänta med sådant ett par år, och hålla oss till restauranger där det finns möjlighet att få spaghetti och/eller pommes. Den möjligheten fanns inte här. Basalt djungelordspråk för föräldrar: Är barnen nöjda, är föräldrarna nöjda. Sen får man ta att ”äta ute” inte riktigt (underdrift) är samma njutning som förr.

När vi strosat runt lite – och bland annat försäkrat oss om att vi kan få se damernas kvartsfinal på Mimis favorithak i morgon – tändes en glimt i Innas ögon och med bestämd min förkunnade hon att hon minsann visste var vi skulle äta, och så drog hon iväg med oss över torget. Helt uppenbarligen hade hon ingen aning om vart hon egentligen var på väg, men det spelade inte så stor roll, för vi hittade ändå det perfekta stället, nere i hamnen i riktning mot ”lilla stranden” där vi faktiskt inte ens varit i år. Restaurangen hette Marina och påminde en hel del, både i meny och ålder på männen som jobbade där, om gamla Terrassen hemma. ”Vår” servitör hade dessutom den mest imponerande mustasch vi sett på mycket länge.

Här snackade vi rutin och erfarenhet, så personalen ”läste” situationen perfekt (barn som ätit för mycket snacks innan de gått ut) och gjorde en perfekt tolkning av vår märkliga beställning av lite bröd, lite strips och lite dåligt samvete-gurkor, och kom in med varsin hel tallrik (skalade) gurkskivor till barnen. Så jobbar proffs. Även Peters och min mat var god och väldigt riklig, så vi ger Marina 10 tummar upp för familjevänlighet.

Efter denna händelserika dag (och sömnlösa natt) slocknade undertecknad med kläderna på innan barnen ens hade borstat tänderna, så nu sitter jag ensam vid köksbordet klockan 02 och skriver, och inser att det här är rätt tokigt, även om jag har det ganska mysigt. Jag borde sova, inte blogga, men det är så himla svårt, för jag älskar att ha min blogg, och att göra den halvhjärtat hade inte funkat. Jag är ingen halvhjärtad människa helt enkelt, men det är självklart ett faktum att bloggen stjäl avkoppling. Jag vill ju gärna läsa en massa skräp och virka också, och inget av det har jag gjort ännu, men så älskar jag ju också min blogg. Hm. Detta dilemma. Nåja, vi får se hur det blir. 10 dagars Kroatien-blogg har jag ju i alla fall om jag skulle bestämma mig för att ta en paus. Det är bättre än ingen blogg. Med dessa visdomsord loggar jag ut och går och lägger mig igen. I morgon ska vi förhoppningsvis visa Holger och Anna vår nya favoritstrand i Brela, se Sveriges damer tvåla till Tyskland i kvarten och så har Mimi lovat att visa Anna och Holger både vår lägenhet och staden Makarska. (Med tanke på den eleganta rundvisning hon gav mig på restaurang Marinas toalett tidigare i kväll, tror jag ni har något att se fram emot, Anna och Holger. 🙂 God natt!

Rätt ska vara rätt, så eftersom jag gnällde igår får jag väl erkänna idag att de andra får vänta på mig också. Varje morgon, för jag vaknar sist varje dag. Dock verkar de väldigt nöjda med det, för fram tills jag vaknar verkar det vara en oskriven regel att det är fri skärmtid… Tur för dem att jag är en nattmänniska.

I förmiddags fick vi lite panik angående vår (min) konstiga nästa bokning som inte på något sätt verkar uppfylla våra vanliga krav. Jag måste varit i någon tillfällig naturromantisk svacka och tänkt att det vore mysigt att klara sig utan basala funktioner som bra nät och tvättmaskin… Väldigt olikt mig. Det var väldigt nära att vi bokade om till en ljuvlig poolvilla med supertrevlig värdinna (vi var där och kollade) trots att det skulle kostat oss en massa tusenlappar, men lyckligtvis (?) fick Anna oss på bättre tankar, så nu är vi tillbaka till originalplanen och hoppas att det kommer att funka bra. På sätt och vis har vi alltså tjänat/sparat 8-9000:- Undrar vad vi ska göra med dem…

På grund av våra hotellbekymmer var klockan närmare 13 innan vi kom till Brela, vilket innebar att vi fick bästa parkeringen precis vid stranden. Jo, det är sant, jag är inte ironisk. Det verkar som om folk tar siesta även från stranden, så ofta är det ganska tomt mellan 13 och 15. De första vi sprang på var hela klanen Svensson/Törneryd/Liljerum, som tyvärr var på väg hem till poolen igen, men lite (bittert och uppgivet) ”vart är kommunen egentligen på väg?-snack” hann vi alla fall med, anställda inom utb-förvaltningen vi alla kvinnor i sällskapet är/var. De forna bästa dagis-kompisarna Inna och Nanna har tyvärr tappat kontakten, så det var synd att det inte hann bli lite lek eller bad. Inna var i alla fall grymt imponerad av att mamma Emmie kände Leandro.

Bad i massor blev det iaf för oss, för idag är temperaturen ännu högre, ca 36 grader, så lyckligtvis blev det inget av Innas ”jag känner mig hängig och vill bara sova” efter lunch, för det hade känts tufft att åka hem, även om en lägenhet med AC (i vardagsrummet) inte är så dum. Jag har f.ö vant mig vid lägenheten nu och tycker inte att den är så dum. Värdparet är jättegulliga och läget helt oslagbart. Makarska är verkligen en supermysig stad!

Inna lyckades övertala sin pappa att få prova på att åka ”uppblåsbar soffa” efter en jetski, vilket visade sig vara ungefär som att slänga de 250 kuna i havet, för det var det ”läskigaste någonsin”, sa Inna och ”kulläskigt, men mest läskigt eller kanske mest kul”, sa Mimi, lika tydlig som vanligt. Sommarskuggan hann i alla fall med en massa kul, inklusive ett väldigt oplanerat dopp, medan barnen var ute i den flytande soffan. Efteråt berättade Inna att Peter hade fått välja; en tur i soffan eller en halvtimme på den flytande hinderbanan. 🙂

Vi sa – även idag – att vi inte skulle stanna så länge på stranden, men klockan var över 18 innan vi lyckades slita oss. När det är över 30 grader fram till midnatt gäller liksom inte vanliga regler.

Efter stranden körde vi mer eller mindre bara hem och vände, innan vi gick ut på stan för – tänkte vi – en ganska snabb matbit. Vi gick till vår favorit från förra året, Susvid, som kanske inte egentligen har den bästa maten, men väldigt trevlig personal, bra läge på torget och bra kött. Och mycket kött. När Inna i vanlig ordning tog hand om sin egen beställning, utbrast servitrisen (som vi mycket riktigt kände igen från förra året): ”Oh my good, I remember you! You were here last year and you ordered yourself then too”. Stolt Inna och stolta föräldrar? Japp! Språkkunskaper ÄR det viktigaste! Maten var ok, kvällen trevlig och vääldigt varm, och efteråt sprang barnen runt på det superhärliga torget med sina lysande grejer från igår (som faktiskt – peppar peppar – inte har fastnat i något träd ännu) och skaffade nya vänner från Kroatien och Storbritannien. Vi kom sedan i samspråk med de brittiska (eller snarare italienska och rumänska, boende i Birmingham, som de inte gillade) föräldrarna. Snacka om coolt när de har sett – och älskat – ”Bron”. Det är så skönt när inte all kultur kommer från den engelskspråkiga kulturen, utan lite motsatt också. De konstaterade att skulle de lära sig ett av språken i serien, så skulle det absolut vara svenska, för danska verkade väldigt svårt. Vi skrev under på det.

Efter det trevliga samspråket med Birmingham-föräldrarna blev det – sedan länge utlovad – glass till efterrätt och en skön promenad i den fortfarande 30-gradiga kvällen. När vi kom hem uttryckte Inna att hon skulle vilja sova i en vecka så att det snabbt blev den dagen då hon skulle få träffa Leandro igen… De ska sova över när de träffas i Sverige, påstår de. När jag himlade med ögonen och tyckte att hon möjligen överdrev litegrann, fick jag en förorättad blick och en uppläxning i form av: ”Hur skulle du känna det då, om du skulle vara ifrån pappa en hel månad?” Jag är inte helt säker på om jag ska skratta eller gråta, men jag har en känsla av att detta bara är början och bävar redan för tonåren.

I morgon bitti hämtar vi Anna och Holger på flygplatsen och inleder nästa fas av semestern. Det ska bli såååå roligt och såååå spännande att semestra ihop. Jag och Anna har varit bästa vänner sedan gymnasiet då vi träffades via fotbollen och med tanke på hur sjuuukt olika vi var redan då och fortfarande är, är frågan om vi fortfarande är vänner på riktigt eller för att vi bott på 50 mils avstånd de senaste 20 åren. Jag tror på det första! Bara barnen inte avskyr varandra! Mimi, som har lite svårt för förändringar, gillar dem inte, har hon bestämt sig för, så det är tur att vi vet att hon inte är långsint, för jag har i alla fall väldigt lätt att se hur hon och Anna ska bonda. De kan nog ha många intressanta samtal om Jesus. När jag sa till Mimi att Anna är en sådan där rolig vuxen som busar och hittar på saker, sa hon: ”Aha, som pappa!” Japp, precis. Jag är tråkmamman och pappan den roliga. Jag kan leva med det. Holger känner jag inte så väl, men hoppas att det ska gå bra. Jag har glömt att fråga hur de känner inför att hamna på bloggen, så vi får se hur det blir framdeles.

Helt galet! Har vi verkligen redan varit här i en vecka! Hur gick det till och vad gjorde vi? Vi har ju inte gjort något ännu! Det är i de här lägena jag inser att jag inte bara har bloggen för att få gillanden och klappar i ryggen för att jag skriver bra, utan för att jag kan bevisa för Jante i mig att vi faktiskt har gjort en och annan sak. Jag har annars en tendens att tycka att vi är sämst i världen på typ allt; vi gör aldrig något med barnen, vi har inga vänner, vi renoverar aldrig vårt hus, vi slöar bara när vi är på semester (det är iofs ganska sant) och det är bara våra barn i hela världen som inte äter vettig mat. Typ så. Jag kan nog fortsätta lite till om så önskas. Men i bloggen ser jag ju att vi har hittat på en och annan sak och att vi t.o.m verkat ha riktigt roligt emellanåt. Det är bra.

Situationen med den slarviga tandfen (från gårdagens blogg) löstes till det bästa med lite hjälp av Sommarskuggan, även om Inna först med dystert skakande huvud konstaterade att tandfen här inte riktigt visste hur det funkade, för det var en sedel som låg i glaset. Lyckligtvis visade det sig vara en synvilla, för sedeln låg under glaset. Puh!

Efter frukost – när vi tog frukostsiesta, en underskattad lyx – ropade Inna från sovrummet: ”Badrummet är nog brutet!” Eftersom vi är vana vid vårt snudd på tvåspråkiga barn tog det inte så lång tid att lista ut att det var sönder, inte brutet (broken) och mycket riktigt, den enda (hittills) fungerande lampan i badrummet hade förvandlats till ett stroboskop. Trevligt. Nu kör vi disko på toa. Vi kanske kan ta inträde. Att det inte finns några lampor i övriga armaturer gör ju i alla fall att man kan få känna sig ganska snygg. Att det förmodligen sticker ut läckra medelålders häxhår (de kan ju inte vara normala, för de växer ju en cm per dygn och är alltid läckert kolsvarta) lite överallt i ansiktet är man ju lyckligt ovetande om. Det är så läckert att bli äldre. När man nu får alla dessa extra otrevligheter kunde man väl i alla fall få bli av med något också, och då menar jag inte synen och möjligheten att gå ner i vikt, tack så mycket, utan något onödigt och otrevligt som t.ex. den djävla mensen som inom väldigt kort, som vanligt, kommer att förstöra resten av resan.

När jag ändå är på gnällhumör så måste jag också nämna det här att göra sig i ordning för att komma iväg. Jag förstår inte riktigt vad övriga familjemedlemmar sysslar med när vi ska iväg någonstans, för de blir ju aldrig klara. Okej, Peter tar hela ansvaret för frukost, disk och tvätt, vilket är ljuvligt, men sen! Vad är det som tar sådan tid? Jag planerar och packar allt, fixar något slags frisyrer på de sönderslitna håren och tjatar om tandborstning och påklädning, så det borde ju bara vara att sticka sen, men nej, Peter måste duscha (!) innan han åker till stranden, barnen ”måste bara” tusen saker och ”råkade glömma” ytterligare hundra, så när jag står (med all packning) utanför den stekheta bilen och tycker att hela dagen typ redan har gått och Peter – som bara har bilnyckeln att hålla reda på – har glömt sin mobiltelefon…. då slår irritationsmätaren i taket. Småaktig? Jag? Japp! Speciellt i 33 graders värme. Må stranden leva upp till förväntningarna. Jag behöver kylas ner.

Lyckligtvis så levde stranden verkligen upp till förväntningarna och mer därtill. Vi hade redan igår funderat på antingen Brela eller Baska Voda och när min vän och f.d kollega Ana skrev och rekommenderade Brela, var det ju givet att det var dit vi skulle. Parkering verkade lite knöligt, så Peter släppte av oss tjejer där det såg ut som ett centrum och därifrån gick vi ner till vattnet. Det såg ju trevligt ut, men väldigt mycket som vilken strand som helst, så lite besviken var jag, men guidad av Ana som skickade karta och instruktioner tog vi oss till rätt del av stranden, dvs uppe vid själva udden, Punta Rata. Där var det fantastiskt. Det går inte riktigt att beskriva varför, men det var som en liten strand med en stor strands möjligheter, för samtidigt som vi låg på en lite avskild stranddel med helt ljuvligt kristallklart vatten och bara ett tiotal ytterligare sällskap så fanns allt annat också där, en bankomat (!), restauranger, båtuthyrning, hinderbana (Else-Marie!), omklädningshytt, glasstånd, frukt- och grönsaksstånd, badleksaksstånd etc. Att ligga ute i vattnet och titta upp mot de vackra bergen – snacka om livskvalité! Hit kommer vi garanterat igen! I morgon om jag får bestämma. Enligt Mimi får jag oftast det.

Att döma efter våra av snorkling rödbrända ryggar stannade vi även idag någon timme för länge på stranden, men det var det lätt värt. En snabb picknickproviantering, ett par hämtpizzor, lite siesta och en gin&tonic senare är vi som nya (det är det ingen som tror på väl?) och ute i den 32-gradiga kvällen. Karuseller, trampolinhopp och förmodligen ett par sådana där lysande skjut-upp-i-luften-två-gånger-och-bli-sedan-av-med-i-ett-träd-saker står på agendan. Säger barnen. En kall dryck, säger Peter och jag. Förhoppningsvis går det att kombinera, annars vet vi hur det blir. Ingen dryck.

På tal om det där jag skrev om igår, att Inna och Leandro numera kan messa varandra… Jag tror att Leandro snart kommer att få en egen telefon. Eller så kommer hans mamma att byta nummer. (Förmodligen ett troligare scenario.) Vi har pratat lite om måttlighet här. Det är nog en diskussion som inte är riktigt klar… Måååååååånga sms har det blivit idag….

Nu säger vi over and out efter en fantastiskt härlig och lång dag. Godnatt!