Gaaah, nej, denna lägenhet och jag är inte vänner ännu. Natten har varit o-bra, kan man säga. Det är för ljust, går inte att stänga dörren ut till korridoren för då dör man av värmeslag och dessutom är det så snett och vint att dörren bara öppnas om man försöker ställa den på glänt, det är lyhört och gick bara inte att somna. O-bra var ordet.
Det här ska jag testa i natt. Så här nöjd blir en fyra-och-ett-halvt-åring av att höra att Bernie (som i Lollo och Bernie) skickat en hälsning till henne. (Tack, Else-Marie och Leandro!)
Morgonen gick annars i kommunicerandets tecken. Inna frågade igår om inte hon kunde få messa direkt till Leandro genom sin egen telefon och hans mamma Else-Marie sa ja, vilket hon möjligen ångrar nu, för det har gått mååånga sms mellan de unga tu redan. Tonåren kommer tidigt nuförtiden. Även Mimi ville så klart messa sin bästa vän Ebbe, fast där blev det inte så många och långa haranger i alla fall. Men många bajskorvar… När jag kollade i Innas telefon såg jag dessutom att det nog är tur att inte alla mess går iväg, för hon är väldigt kärleksfull, den lilla räkan, och Sommarskuggans sms kommer från min kollega Martins telefon. Möjligen hade hans fru blivit lite förvånad om Innas senaste sms hade gått fram… ?
Telefonerna glöder av alla sms Vi får ta och prata lite om det där med att ta det lite lugnt och kanske spela lite svårfångad. 😉
Efter bara några Mimi-utbrott kom vi så iväg med siktet inställt på stranden Bratus, som vi gillade väldigt mycket när vi hittade det sista dagen förra året. Kärleken håller nog i sig även i år, men det var aningens mer folk och kanske inte riktigt så fina stenar som vi kom ihåg det som. Dock var det absolut inte så mycket folk att man behövde trängas, vilket den kroatiska familjen bredvid oss tydligen inte fattade. (Jag fattar att alla som läser får en obehaglig insikt i min sjuka hjärna när jag blottar alla mina issues så här, men det ÄR INTE OKEJ att lägga sig 10 cm från någon annan när det finns sex tomma meter på andra sidan. Det är inte ens sedan gammalt, det är en regel med dödsstraff som lägst på straffskalan.)
Det är över 30 grader varmt så lyckligtvis tillbringar vi inte så mycket tid på vår plats, således lever samtliga fem i den påträngande familjen ännu, men det var nära. Hur nära anar de förmodligen inte själva. Lunch intogs på – den enda – restaurangen, där kyparen var ute och plockade kryddorna från krukorna bredvid borden. Här snackar vi lokalt! Det var väldigt väldigt gott, även om jag och kocken har lite olika uppfattningar om hur något bör se ut när det är stekt. Smaken på min tuna steak var fantastisk så jag tänkte att jag nog kunde äta trots att firren knappt vänt i pannan, men efter att konsistensen nästan fått den att vända i magen på mig också, fick jag ge upp och be att få den well done (vilket vi iofs inte heller var riktigt överens om, men vi närmade oss i alla fall. Ge oss ett par dagar till så är vi nog vänner). Det var i alla fall ljuvligt att äta riktig mat i stället för all snabbmat och pasta det oftast handlar om i miniorernas sällskap.
Alltså, på riktigt, det finns något som heter personal space! Jag kan köpa att avstånden krymper när det är trångt, men ju mer plats desto större avstånd. Basta! Så här kan Mimi sitta i timmar och filosofera för sig själv. Tur för oss alla, för hade det inte varit några avbrott i svadan hade ingen av oss överlevt, allra minst hon. Oooops, hörde hon det där? Hot stones alldeles gratis…Skugga, mat och till tjejernas förtjusning också en släng av solsting, så de fick ha sina mobiler vid bordet. Solsting = nöjda, glada barn. Supergott. Och nästan rått. (Enligt min åsikt – jag vet att alla som kan mat inte håller med.) Mysigt ställe. ”Jag är en staty, mamma, en vattenstaty. Det är ganska svårt att vara en staty när det är vågigt.” När man har gett allt. Full koncentrationJapp, det ser lovande ut. Sanningens minut. Yes! En stenhatt! Perfekt att bara kunna plocka en sten från brättet när man behöver en.
Vi blev kvar på stranden längre än vi hade trott och tänkt och sedan körde vi och provianterade lite på ett lite (mycket) större Konzum utanför stan, så när vi kom hem var vi väldigt nöjda med att bara göra absolut ingenting. Eller, rättare sagt, Inna var strängt upptagen, dels med att tjata om att få gå ner till lägenhetsägarna på våningen under (de har en hund…), dels med att vända, vricka, vrida och tjata om sin lösa tand. Jag var helt övertygad om att det ändå skulle ta ett par dagar till innan den gav upp, men innan 21, precis som pappan förutspått kom hon glädjestrålande med glugg. Rejäl glugg. Det är nog bara att ställa in sig på att vi snart har en liten kanin-unge med gigantiska framtänder.
Mimi provsitter vårt sjätte säte. Ska jag vara ärlig förstår jag inte hur man ens får kalla en sådan här bil ”sjusitsig” för det där är ju inget säte för en vuxen. Nu är det nära. Jättenära. Vi har en glugg.
Vi orkade faktiskt inte ens gå ut och käka utan slängde ihop lite pasta respektive sallad. Eller ”slängde” var kanske lite att överdriva, för (ja, nu tänker jag vara gnällig igen) det är inget direkt kök man ”slänger ihop” något i. Där finns sjukt mycket grejer i de överfulla och ganska ostädade skåpen och lådorna, men det är helt random, märkliga grejer i ett konstigt hopplock, typ sushimatta och tio olika omaka krus, inte sådant som man behöver som rivjärn, sax, kökshandduk, skärbara knivar, skärbräda och så… Nåja, pasta med bacon och sallad med fetaost går i alla fall nästan inte att misslyckas med oavsett förutsättningarna, så vi var nöjda, t.o.m barnen, tro’t eller ej.
Lådor och skåp ser snarare ut som de gör hemma hos en själv, lite lagom småskitiga med en massa grejer man borde ha gjort sig av med för länge sen, än som om de tillhör en uthyrningslägenhet.Hela min topp 10-lista på grejer jag använder dagligen i köket i ett enda skåp… Not.
Nu ikväll hör jag från köket hur Mimi sitter och sjunger på hemsnickrad engelska och emellanåt kommer med en lång harang. Hon tycker det är skönt att sitta och rita lite, och tänka på vad hon ska göra i morgon. Att döma av allt hon pratar om så tänker hon på lite andra grejer också… Ett axplock från random valda tre minuter: ”Pappa, jag gillar ju still water nu. Det är ju coolt att jag gillar det. Innan gillade jag ju bara bubbligt. Vem har gjort ordet ”still”? Vem gör alla ord? Hur gör man vatten? Har vi med oss någon bra lila penna? Varifrån kommer alla pennor? Hur gör man egentligen pennor? Visst ritar jag fint! Jag kan inte fatta att Inna har tappat sin tand. Det är så coolt. Jag och mamma trodde inte att hon skulle tappa den förrän om flera dagar, men du hade rätt, pappa, fastän det brukar vara mamma som alltid har rätt.” (Det känns rätt på något sätt att bryta just där. Everything said liksom.)
Vid 22 blev Peter nyfiken på musiken som hördes från torget, så han och Inna gick ut, och har precis skickat översvallande sms om hur bra det är, så de blir nog kvar ett tag. Precis som det ska vara på semestern.
Onsdag morgon: Ungefär precis här blev bloggen avbruten av en rejäl insulinkänning, med en extrabonus i form av en jättetrött Mimi som inte förstod att det inte ”riktigt” var läge för gnäll, samtidigt som Peter och Inna var på torget. Jippi. Nåja, det är ju inte ofta det händer, så jag ska inte gnälla. Jag somnade i Innas säng – vilken var mycket skönare än min och jag slapp snarkande, så det knepet ska jag nog göra om – så därför blev bloggen lite försenad. Pappan lyckades dessutom glömma tandfen, så där försvann den magin.
Får se om jag lyckas rädda magin med ett mejl från Sommarskuggan, eller om hon kommer att göra allt för att inte tappa fler… Det verkar i alla fall vara kuna som gäller när man tappar tänder i Kroatien.
Nu är det dags för frukost! Det ska bli ännu varmare idag, så det blir nog strandhäng lite senare. Over and out.
Idag började dagen med lite brandövning. Där fick lägenheten faktiskt underkänt, för trots att en macka fastnade i brödrosten och rökfyllde hela lägenheten, gick inget larm och vi hittade heller ingen brandvarnare. Bra på ett sätt just där och då, men annars högst o-bra.
Det spelar ju ingen roll hur mycket man än förbereder eller när man börjar, när man ska checka ut gör man det ändå i sista sekunden, på dåligt humör, genomsvettig och med en känsla av att inte ha någon som helst koll på var viktiga grejer befinner sig. Speciellt en sådan här dag när vi planerar att hänga kvar lite vid poolen och kanske stanna någonstans på vägen för lunch/bad. Men men, nu är vi utcheckade och ligger på varsin solsäng med våra digitala enheter och Lidija undrar förmodligen varför det var så viktigt att stanna vid poolen. Ingen badar ju. Jag får slänga i barnen, så att jag själv kan ligga kvar. (Så här i efterhand kan jag meddela att det slutade med att jag själv badade i säkert en timme, medan barnen lekte glatt bredvid… så mycket för att ”de två prinsessorna” så gärna ville bada…)
Insåg i morse att jag glömt att ta mina obligatoriska bilder på boendet, så det gjorde jag nu, lite skitigt, obäddat och stökigt är det efter våra fem nätter här, men att det är en mycket trevlig lägenhet kan inte ens det ändra på. Och även om jag i sak är helt emot vad askkoppen på balkongen innebär, kan jag inte låta bli att tycka att den ändå är lite cool.
Det här saknar jag redan!En sådan här vill jag ha hemma också! Funkar det med ett partytält från Rusta, tro? Okej, en sådan här vill jag också ha hemma…
När vi började bli hungriga framåt lunch packade vi motvilligt ihop oss och rullade söderut mot Makarska-kusten. Jag fattar inte varifrån alla prylar kommer, för jag har ju lyckats packa hyfsat bra ändå, tycker jag, även om jag ju kanske inte riktigt var beredd på 30-35 grader varje dag och att allt över bikini är overkill, men bilen är väldigt full i alla fall. Det blir intressant med två till fr.o.m fredag, då Anna och Holger kommer. (Ta inte med något varmare än shorts och tröja!!)
”Va? Sommarskuggan har fortfarande inte svarat på mitt sms! Oj! Jag hade visst glömt att skicka. Ojdå. Nu skickar jag!”
Vi hade bestämt oss för att stanna till i Omis, som vi tyckte såg trevligt ut förra året, och tack vare Google Maps tog vi bergs- i stället för kustvägen, vilket verkligen gav oss härliga vyer. Sådana där som inte går att fånga på bild, speciellt inte från en mobilkamera i en rullande bil, och ändå sitter man där och försöker i stället för att njuta av utsikten. Bara jag? Möjligen var vyerna den största behållningen, eller så kom vi inte till samma ställe som vi såg vid genomfarten förra året, för även om bergen runt Omis var smashing, så var den lilla delen av stan vi såg nu, inget speciellt. Inna valde ett pizzahak längs vägen, Mimi hatade allt eftersom hon blev av med sin älskade lila ballong, med jumbo-pizza menade de verkligen jumbo och det var billigt, så ett ok stopp, men inget att skriva hem om, även om det väl är det jag gör nu.
Nej, det går inte att fånga på bild från bilfönstret. Inte alls. Här kanske man får en liten liten bild av storslagenheten, men i verkligheten var det riktigt mäktigt. (Och vi insåg att det inte är denna väg vi bör ta när vi hämtar Anna och bilsjuke Holger på fredag…) När man kom ner var det lite mer … plant. När man ber systrarna posera framför det mäktiga berget och en är fyra och ett halvt med allt vad det innebär. Tack, gulliga Inna, för att du i alla fall ställde upp. En del båtar hade behövt lite kärlek. Jumbo betyder verkligen jumbo i Omis. (Nope, vi åt inte upp hela.) Även normalpizzan var gigantisk. Vi som vanligtvis delar på en och jag som bara äter toppingen, hur tänker vi? ”Hm, låt mig tänka. När jag fyller år – i november – önskar jag mig ett experiment set, så att jag kan bli en experimenterare.” Det behövs liksom inga filter.
På vägen till Makarska passade vi på att kolla in vårt tredje och sista boende, och således också det vi lurat på Anna och Holger. Tyvärr vet vi inte riktigt vad vi ska tycka efter det. Vi ville göra något annat – kors i taket – än det vi brukar, och valde därför dels ett ställe som låg mittemellan Split och Makarska, dels ett som inte var precis som de vi brukar hyra. Det lyckades vi nog med. Frågan är om det var bra eller inte. Huset såg trevligt ut och vi visste att det skulle ligga lite utanför det lilla samhället Mimice, men vi visste inte att det skulle ligga kloss intill den hyfsat trafikerade kustvägen. Vi visste att det skulle ligga en privat strand nedanför dit man kunde ”klättra”, och vi såg strand, men det verkade däremot inte möjligt att ta sig ner där. Dessutom var det väldigt fullt av pinjeträd (eller något annat med barr) och verkade som om man gick in på folks terrasser oavsett vart man gick när man försökte hitta runt huset. Som sagt, vi vet inte om det är bra eller dåligt, för ofta har det vi initialt varit skeptiska mot, varit det allra allra bästa i slutändan, men vi fick nog inte riktigt den sköna bekräftelsen på att vi inte lurat in Anna och Holger i något, som vi hade tänkt oss. Men Anna, det låg i alla fall en mataffär 200 meter därifrån och det lilla samhället/stranden såg mysigt (och litet) ut, speciellt om man inte behöver köra bil nerför den stupbranta vägen.
Jodå, det ligger en massa härligt hav och en strandremsa där nere, men hur tusan kommer man ner? Vy från – typ – hotellet. Det ser inte riktigt ut som om det är här man tar sig ner i alla fall, men det är någon där nere, så det går uppenbarligen.
Mimi var på sitt allra soligaste humör och deklarerade högljutt och med emfas hur hon hatade lukten på parkeringen, hatade värmen, hatade landet, hatade huset och slutligen bilen. Charmigt. Lyckligtvis tinade hon i alla fall upp lite av skylten med hennes namn på. Det är nog bäst att vi inte talar om att huset faktiskt ligger på andra sidan skylten, i Medici, och inte i ”hennes” Mimice.
Första glada minen på detta stopp…
Något fundersamma och otroligt matkomatrötta fortsatte vi sedan de sista milen ner till Makarska, där vi faktiskt (kors i taket igen) körde direkt på den angivna adressen. Tur var det, för samtliga telefoner tappade täckning precis när vi körde in i Makarska. Man är väldigt van vid att sådana saker bara funkar, kan jag säga. (Oooooootroligt enerverande är det när det inte gör det. Me not happy. Bye bye Vimla innan nästa resa.)
Vår lägenhet i Makarska – Apartments Sumic – ligger jättebra, knappt ett stenkast från det mysiga torget och på krypavstånd från Konzum om man behöver något, men därefter går mina och resten av familjens åsikter isär. De ser en mysig lägenhet mitt i stan. Jag ser en urvarm, småskabbig lägenhet mitt i stan med endast en AC som bara kyler en liten bit mellan köksdel och vardagsrum och absolut inte når sovrummen. Jag ser dessutom en lägenhet där ugnen inte fungerar, mikro saknas, wi-fi bara funkar för max två enheter åt gången (detta är absolut värst) och kylskåpet bara ”kyler” ner till sisådär 15 grader. Inte okej någonstans. Dålig bokning. Jag längtar tillbaka till Okrug! Det återstår att se om de andras entusiasm påverkar mig eller om jag ska tjura så här i sex nätter. (Högst troligt.)
Barnen utnämnde i alla fall genast lägenheten till ”nice”, valde ”finaste rummet” till sig och låste in sig i garderoben med en flaska vatten och sina ”ficklampor” (som mycket snart förvandlades till vanliga telefoner igen) och så såg vi inte dem på en timme. They have a thing for garderober, de där två.
Mimi har lagt stor möda på att bestämma sig för vilken av de fina kuddarna som är allra finast.
Vi packade upp, softade och provianterade på det väldigt närliggande Konzum innan vi gav oss ut på en kvällspromenad i den fina staden. Efter diverse diskussioner om vilken mat fröken ”jag gillar bara strips och spaghetti, och sås och potatis” kunde tänka sig att äta satte vi oss till slut på en som hade macaroni cheese, vilket faktiskt gick hem. Halleluja. Nu ska vi tydligen gå dit varje dag. Det verkar ju kul.
Diskussionerna kring matbordet skiftade ganska radikalt. Än handlade det om Innas lösa tand än om ifall Jesus var svensk eller om han var från Skåne som Hasse Andersson. Helt ljuvligt ju! Och lite lättare att svara på än det annars sedvanliga: ”Berätta något om Jesus, mamma!” ”Vad då?” ”Allt du vet.”
Alltså, detta torg med denna kyrka och detta berg. Det är så vackert! Egentligen är hon glad, jag lovar. Ja tack! Jag har en känsla av att vi kommer att få stifta bekantskap med den kroatiska tandfen. Undrar vad hennes standardutbetalning är. Helt out of the blue: ”Pappa, är Jesus svensk eller är han från Skåne, som Hasse Andersson? Va? Palestina? Palle? Och Stina? Jag känner ju Palle och Stina.” 😀
Eftersom båda barnen faktiskt åt lite mat, hade vi lovat dem glass till efterrätt. Den kroatiska glassen säljs i vart och vartannat gathörn för 9-10 kuna för en kula och är gudomlig. För att vinna lite sitta-i-lugn-och-ro-med-varsin-dubbel-espresso-tid sa jag till de rastlösa ätteläggen att de kunde gå och kolla vad glassen kostade. Tyvärr insåg jag ganska snart när de kavat traskade iväg att det var väldigt mycket folk i rörelse och ganska långt (ur föräldraperspektiv alltså) till närmaste glass-stånd, så jag fick ändå lämna mitt kaffe och springa efter. Tur var nog det, för när jag kom fram hade (den kontantlösa men väldigt framåt) Inna beställt och fått glass till dem båda två. ”De frågade ju vilken smak vi ville ha” var förklaringen på varför de köpte glass utan pengar. Det kommer att bli något stort av den tjejen.
”Ska jag ge dig ett advice, mamma? Ta den mörka chokladglassen!” Helt plötsligt cyklade denna figur förbi på en enhjuling med ett helt hov av springande ungar efter sig. Han stannande, dansade en dans, gick inte runt med hatten utan satte sig sedan på cykeln och cyklade tillbaka med ett ännu större hov av barn springande efter. Eh? Råttfångaren från Hameln? (Alla som läst Sagan om Isfolket förstår den referensen.)
Eftersom vi inte ville missa damernas åttondelsfinal gick vi – ganska motvilligt – hemåt vid 21, men eftersom Mimi dels insåg att hon glömt sin älskade nya My little Pony Cadence (survivalkittet, Jeanette – någon – inga namn, men det var Peter – hade använt påsen till smutskläder så de hittade det i väskan…) på restaurangen, dels att pappan glömt hennes älskade, livsnödvändiga pennor i bilen, fick hon och jag oss en härlig promenad för att återvinna dessa viktiga saker. Lyckan var total när ”den snälle killen” på restaurangen hade hittat hästen och ”förstod att jag ville ha den fastän jag inte visste vad det hette på engelska, tänk att han förstod det, mamma, tänk att jag fick tillbaka den, jag är så glad, jag hade lite otur innan, men nu är det nog min turdag, jag har nästan bara haft tur idag, tänk vad snäll han var, mamma, han förstod mig fastän jag inte kunde säga, förlåt att jag inte kan sluta säga det, men det är ju inte tjat, för jag är ju inte gnällig, jag är ju bara så ivrig och glad för att jag fick tillbaka min Cady, då är det ju inte tjat, eller hur, mamma?”
Denna tirad följdes sedan lite senare om en massa funderingar om döden och om att det faktiskt var bättre om vuxna dog än att barn gjorde det, och att hon skulle bli ledsen om hon dog, fast när hon var död så kunde hon nog inte vara ledsen, fast hon skulle vara det ändå, och hon ville inte att jag skulle dö, och om hon skulle dö, skulle jag verkligen aldrig bli glad mer i hela livet då, inte ens för Inna? Alltså, denna lilla människa. Hon är verkligen så fantastiskt underbar och enerverande i ett, och som vanligt när jag får lite egentid med bara ett barn så här, så inser jag hur ljuvliga de är och att jag borde se till att ha mer en och en-tid, för även om de är fantastiska tillsammans också, så gör vi väldigt mycket alla fyra eller en vuxen och båda barnen, inte alls lika mycket två och två. (Och nu ser jag att jag börjar skriva som Mimi pratar även när jag inte citerar henne, men strunt samma. 🙂
Vår gata, Kalalarga. Kalalarga underifrån. Fantastiskt. Väl hemma igen tittar vi på ”Frauen VM” och biter ner naglarna under den nästan 9 minuter långa stopptiden. Vad handlade DET om? Tur att de klarade det! Heja heja! (Förra året när vi var här var det herrarnas VM – man kan säga att det märktes lite mer ute på stan. Suck.)
Medan jag och Mimi var ute på stan och pratade om döden låg Inna på sängen i värsta tonåringsstil och skickade sms till ”pojkvännen” på Brac. ”Jag ääälskar Leandro” utbrast hon hänfört efter att han skickat ett sms med dels ett svar på hennes fråga (hon vill att de ska följa med oss till stranden i morgon, vilket hade varit supertrevligt, men logistiskt rätt skitsvårt eftersom de då skulle behöva åka taxi till Sumartin och ta färjan hit för att sedan åka med oss till stranden), dels en massa djur-emojis ”eftersom Inna älskar djur”. Gulliga är bara förnamnet och snacka om incitament att lära sig skriva och läsa ordentligt!
Nu säger jag tack och adjö för idag. Det har varit ytterligare en eländesdag på bloggfronten med allt mobildata- och wifi-strul, så jag har – återigen – svurit och härjat och sagt att jag borde skita i eländet och koppla av i stället medan Peter försiktigt undrar om jag inte kan hålla det till en medelväg (underförstått: blogga kort som en normal människa), men han vet nog själv att det inte är så det fungerar i Åsa-land. Det är allt eller inget och det är all-in. I kväll gick det i alla fall till slut och lyckligtvis är jag ju utrustad med så dåligt minne att jag då glömmer det tidigare svärandet, så det blir förhoppningsvis blogg i morgon också. Tanken är att vi ska åka till stranden Bratus, som vi förälskade oss i förra året. Det ska bli spännande att se om förälskelsen är besvarad. Godnatt!
Vår absolut sista dag i Florida inleddes med ett mejl från Susanne på myflorida.se där hon erbjöd oss att stanna lite längre, om vi ville. Det löste ju verkligen våra problem och funderingar om hur vi skulle lägga upp resdagen så den inte blev för jobbig för barnen, även om det också känns lite som om vi är lite väl lata och bekväma. Jag tror dock att denna känsla egentligen mest härrör sig från något slags Jante-känsla att man måste uppleva så mycket på semestern och att det inte är ”lika fint” att bara slöa och ha det bekvämt, för jag har en liten naggande känsla (som f.ö förföljt mig sedan vi avbokade Miami) att vi borde göra Miami, för det är det man gör liksom. Att jag inte är sugen känns som om det är fel på mig, inte på Miami. Dessa tankar trycker jag dock långt ner tillsammans med en del andra som spökar och tänker nu njuta högeligen av ytterligare en bekväm dag.
Jag vet att jag skrivit det innan, men det är värt att nämna igen hur nöjda vi är med att boka genom myflorida.se. Det är verkligen ett toppensätt att resa, att hyra ett lyxigt poolboende så här och priset är lägre än ett ordinärt hotellrum här. Den som vill festa och gå på klubbar ska nog inte åka till Cape Coral, men för alla oss som, ve och fasa, vill ha det bekvämt är det toppen. De flesta villorna har både två/tre/fyra sovrum och lika många badrum, så det är verkligen inga problem att vara två familjer om man vill ha sällskap också. Västkusten är verkligen Floridas bästkust även om havstemperaturen konstigt nog är lägre här, i alla fall nu under vinterhalvåret. Man tycker ju spontant att Mexikanska golfen borde vara varmare än Atlanten, men icke.
Kulturella skillnader är ju alltid kul, och här är en man kanske inte så ofta reflekterar över (om man inte har en lite lätt sjuk hjärna). Toaletterna här är breda ”upptill” och har vatten en bra bit upp i det breda, vilket gör att man får en – inte alltid önskad – bild av sitt tarminnehåll på ett sätt man sällan upplever hemma. Visst är jag bärare av så mycket viktig kunskap och visst blir man glad över att få sådan kunskap förmedlad, kanske lite lagom till frukost eller så… 😉
Mimi har lucia för oss i 25 graders värme. Känns passande på något sätt.
Från barn och fyllehundar får man ju som sagt veta sanningen, så nu vet vi hur det är här hemma. Bebisarna är gulliga, Inna och Mimi är gulliga, jag är gullig (!), men ”inte pappa för han är ju storing, han är ju biggig”. (Sorry, Peter, inte biffig, utan biggig…) ?
”Jag öppnar lite till så du kommer ut, pappa!” ?
”Pappa är ju mycket större än du, mamma, så han är ju inte gullig som du.” (???)
Det spelar liksom ingen roll hur lång en semester är. Man blir liksom aldrig så färdig att man inte måste krama ur det allra allra sista…
Stackars lilla Mimi ville såå gärna säga (ytterligare ett) hejdå och ge ett brev till grannhundarna Mia och Gizmo, men hur intensivt hon än stalking-stirrade in dit, kom de inte ut.
Så här sur blir man för att ens kompis/syssling ska bli storasyster och man själv inte får bli det. ”Det är orättvist! När hon fyller år kommer jag inte att göra någon present till henne. Hmpf!” (Fyraåringar har sån koll på läget… Tur att de flesta – i alla fall vår – har lika kort minne som de är labila.)
Till lunch idag lyckades jag – av det som var kvar i kyl och skåp och som vi egentligen tänkt lämna efter oss – fixa ihop en synnerligen god måltid, som t.o.m fick tummen upp av barnen. Jag kommer aldrig att kunna återskapa den och näringsvärdet må möjligen vara lite tveksamt (som alla andra dagar således), men jag ger mig själv en klapp i ryggen för att jag uppenbarligen kan koka soppa på spik i alla fall.
Vid lunchen diskuterade vi också engelska. Mimi har verkligen fått upp ögonen och vill lära sig, och efter att vi pratat lite om ”water, please” föreslog jag även det lite mer brittiska sättet att uttrycka sig, med lite mer would och omskrivningar och så, varpå Mimi tittade helt tomt på mig en sekund, innan hon avfärdade mig med: ”jag kommer inte ihåg ett ord av allt det där, mamma” och gick. Det är ungefär samma reaktion jag får när jag lite artigt brittiskt försöker beställa på ett snabbmatställe… speciellt om jag beställer något så konstigt som vatten eller (gud förbjude) white milk till ett kid’s meal. Normen är tydligen chocolate, för 90% av gångerna har jag fått upprepa och konfirmera att ja, jag vill verkligen ha bottled water och white milk till mina konstiga barn.
Det spelar ju som bekant ingen roll hur mycket extra tid man än får. Man är aldrig riktigt redo att åka och det blir alltid lite stressigt i slutet. Så även idag, så klockan var närmare 15.30 än 15 när vi lämnade Villa Sunny. Resan över halvön gick hur smidigt som helst. Tyvärr inte en alligator i sikte denna gång, men däremot ett gäng tuppar (!) och en oidentifierad fågel som ville följa med Inna in i bilen när vi hade kisse-stopp på Snake Road. Alligator Alley och Snake Road. Det är lite coolare i USA helt enkelt.
Tjejerna passar på att gympa lite medan vi väntar på att Peter lämnar tillbaka hyrbilen.
Incheckning och security gick lika snabbt och smidigt som senast, men förra året hävdade jag att detta var en förvånansvärt liten flygplats. Efter att ha promenerat en halv km till vår G3-gate idag tar jag tillbaka det. Den är nog rätt stor ändå. En timmes försening kom precis upp på tavlan som en liten käck överraskning, säkert bara för att jag en minut tidigare snålhandlat upp de sista 13 dollarna på vårt gift-card-Visa på snacks eftersom vi ändå snart skulle äta på planet. Nåja, förra året fick vi ”nödlanda” på Irland och ha ett litet härligt fyratimmarsstopp där, så blir det inte värre än en timme får man ändå vara nöjd, tänker jag.
Detta trevliga danska par trodde nog att vi hade haft barnen inlåsta i total isolering i en månad, för oj, vilken uppmärksamhet de fick. Det bara bubblade prat ur dem (barnen).
Världsvan donna. (Som vägrar ”Sverige-kläder”. Möjligen ångrar hon det i morgon.)
Over and out från oss nu. Nu börjar vi räkna ner till nästa resa och spara pengar till Florida 4.0…. ??
