Kategori: Resa med barn

Idag var det tyvärr lite kyligt i luften på morgonen, så frukosten blev inomhus. Nej, jag är inte nöjd med detta, men när jag ser webbkameran från torget hemma känns det ändå okej. Frukost med Hatchee var en speciell – och inte så lugn – upplevelse, men tjejerna, speciellt Inna, är så kära i den lilla pratmakaren att det får vara okej.

Efter frukost och en ganska lång frisörsession med Mimis nya grejer (som hon är noga med att påpeka att hon älskar – hon är inte dum) stack vi söderut mot Miromar Outlets, där vi var för två år sedan och vet att det är trevligt.

Trevligt var det fortfarande på Miromar, men fynden lyser med sin frånvaro. Att handla till samma priser som i Sverige eller lite dyrare anser inte jag vara outlet-shopping, så nu lägger vi definitivt det spåret på hyllan. (Och, som jag skrivit tidigare, kan det vara vi som är för bonniga för att fatta grejen, men det känns absolut inte som fyndläge utom i några enstaka butiker, t.ex. Calvin Klein och Puma, där vi så klart inte hittade något.) ”Mallen” är dock en av de trevligare med massor av fontäner, sköldpaddor och väldoft (!) överallt. Jag vet inte om det bara är väldoftande människor där, om deras planteringar är extra doftrika eller om de parfymerar stället (hur det nu skulle gå till med tanke på att man går utomhus) men det luktar väldigt gott överallt. Vi tog ett varv, kollade sköldpaddor, slängde ett mynt i önskebrunnen (Mimi önskade sig en målarbok med enhörningar ?), var på lekplatsen, åt lite pretzels, drack en espresso och tänkte sedan som sista punkt äta sen lunch på coola stället ”Ford’s garage”, men då var det så klart kö där.

I stället för ett coolt ställe med Ford-prylar hamnade vi så småningom (för vilken gång i ordningen vågar jag inte ens tänka på) på ett Wendy’s på vägen till Lakes park, där det finns ett par lekplatser, ett tågmusem, en tågbana, en liten vattenpark, båt- och cykeluthyrning och något slags vandringsled. Tydligen skulle man ha varit här på förmiddagen, för det mesta var stängt nu, men det känns inte omöjligt att vi tar ytterligare ett besök under en förmiddag eller helg, för det var trevligt. Inna skaffade som vanligt direkt kompisar och lekte någon komplicerad – och gapig – lek som verkade handla om ”werewolves” och att jaga varandra runt området med olika super powers. Rätt jobbigt att lyssna på för werewolves ylar ju som bekant rätt ofta, men också kul att höra hur hon utan synbar ansträngning kommunicerar och interagerar med andra barn på engelska. Pga (eller tack vare) detta blev vi kvar säkert en timme längre än vi tänkt. Vad gör man inte?

I utbyte mot den extra timmen på lekplatsen utkrävde vi ett Walmart-besök direkt efter leken, och bonniga som vi ju är, hittade vi äntligen grejer att handla. Hoppas att de, trots mängden inhandlade leksaker, får plats i resväskorna. Eller kanske att resväskorna inte väger för mycket… I vanliga fall brukar vi fylla ut Peters gitarrfodral med smutskläder, men denna gång kom nya gitarren i ett fodral där bara gitarren får plats. Något att ta i beaktande vid nästa köp.

Förresten, kan man vara allergisk mot inredningen i en bil? Mimi hostar och harklar så hon nästan kräker så fort vi sätter oss i bilen och det är så irriterande att jag nästan hoppar ur. Jag vet att det nog är henne det är synd om, men det spelar liksom ingen roll i situationen. Vad kan det bero på??? Hade det varit päls- eller kvalsterrelaterat så hade jag också reagerat. Vad mer kan det finnas? Psykosomatiskt? Retaihjälomgivningiskt?

Visar det sig senare att det är något på riktigt kommer jag att skämmas för ovanstående stycke, men just nu speglar det mina känslor väldigt bra. Typiskt nog har det just idag fortsatt även efter hemkomst, så det blir nog en härlig natt för alla. Jag kommer nog i och för sig inte att kunna sova ändå, så jag kan kanske medverka online i mötet jag oroar ihjäl mig för. 🙁 Hoppas, hoppas, hoppas, hoppas, hoppas, hoppas, hoppas att jag bara målar fan på väggen som vanligt.

Som vanligt när jag varit överdrivet entusiastisk och positiv dras mattan undan under fötterna på mig. Inte undra på att min livsgrundsyn är en av skepticism och tvivel. Idag har jag noll lust till någonting. Verkligheten har gjort sitt intåg i semestern tyvärr, men det är bara att försöka förtränga, glömma och låta bli att spekulera, vilket är en av mina absolut sämsta grenar. Hur gör man för att stoppa huvudet från att måla upp alla idiotiska scenarier? Jag avskyr det! Nåja, jag ska göra mitt bästa. I värsta fall får jag väl dricka vin från frukost till middag. Peter kör ju ändå lyckligtvis. (F.ö ber jag om ursäkt för detta idiotiska att säga A, men inte B, men det här är trots allt min dagbok, så jag vill kunna ha med även det som inte är bra, även om jag inte kan prata om det. Ingen har dött och allt kommer säkert att lösa sig så småningom, jag lovar. Ingen anledning till oro.)

Lite pga ovanstående och lite för att vi kan, tog vi i alla fall en slö f.m vid poolen. Det har blivit lite kallare än utlovat, ”bara” mellan 19-23 grader på f.m och poolens 28-29 grader känns lite kyliga efter reumatism-hettan i Orlando-poolen, men vi vänjer oss nog snart.

Efter att det varit sådär väldigt tyst ett tag kommer Mimi och Inna fnittrande, båda klädda i Mimis kläder, ”för vi kan ju ha samma kläder” och med härligt (och förmodligen högst tillfälligt) samförstånd: ”Mamma, Inna och jag ska vara vänner för evigt och aldrig säga nåt dumt.” (Yeah, right…)

Man fattar att detta är lite av en annan värld när det helt plötsligt kör in en gräsklippare på tomten och utan att föraren på något sätt ens uppmärksammar oss klipps gräsmattan, kanterna trimmas och palmerna tuktas. Så skulle man haft det hemma också. (Edit: föraren hälsade efter en stund och bad även om ursäkt för oväsendet när han senare körde en halvmeter bakom våra stolar.)

Lyckan var så klart gjord när 96-åriga grannens dotter från Indiana var på besök med sina två urgulliga hundvalpar ”Mia” och ”Gizmo” och tjejerna dessutom både fick gosa och gå med dem i koppel. Supergulligt att höra Mimi ge kommandon på engelska. ”Come, Mia, come!” Klart hunden inte förstår svenska, det förstår en intelligent fyraåring.

När hundleken tyvärr var över (mina barn är lika gränslösa som jag, så de hade helst flyttat in) fortsatte bebis/Paw Patrol-leken med oförminskad styrka. Det riktiga babyset med termometer och allt som jag köpte i något outlet-varuhus förra veckan mottogs väldigt tacksamt och de där bebisarna kan vara de mest påpassade den här sidan Atlanten. Det är så att jag och Peter knappt vågar andas av risk för att råka avblåsa det härliga lekandet.

Peter har, sedan förra årets besök, velat besöka affären ”A Swedish Affair” i Fort Myers. Fråga mig inte varför, svenska affärer kan man väl få nog av hemma, men det är väl bäst att låta honom få sin vilja fram, så jag kan få handla något vettigt sen, så sagt och gjort, efter lunch och några fyraårings- ”aldrig i mitt liv, jag tänker aldrig i livet följa med, jag ska vara hemma och leka” stack vi iväg.

Från baksätet på väg till affären hördes – som så många gånger förr de senaste veckorna – Lollo och Bernie-sången från både Youtube och Mimi. Jag tror att hon försöker säga oss något om nästa resa… Youtube ja, att göra av med de där 100 GB surf vi fick från Telenor verkar svårt. Båda barnen streamar Youtube genom Peters telefon och själv kör han Spotify på bilresorna och ändå har han bara lyckats bränna 17 GB. Jag har nog bara lyckats göra av med sex. Värdelöst. Vi får låta telefonerna ligga och streama på nätterna, helt enkelt. 😉

På tal om saker som hörs i bilen så har vår TomTom ett intressant sätt att tolka ”north”, nämligen ”nedre botten”. Allvarligt, när behöver en gps någonsin hänvisa någon till ”nedre botten”?!

A Swedish Affair visade sig vara en gullig liten institution som nog snart överlevt sig själv i ett helt avsomnat shopping mall som numera bara hade just den affären och utöver det en massa advokat- och mäklarfirmor. Man kunde köpa vanlig senap för 10,5 dollar, småburkar ABBA-sill för 5,5 dollar eller deras storsäljare wettex-trasan, som annars inte finns här. Dessutom självklart svenskt glas och det numera så efterfrågade ”telefonbandet” så att man kan ha sin telefon runt halsen. (För de som inte kommer ihåg så hade telefoner förr ett litet hål där man kunde fästa en liten prydnad eller fästa telefonen i ett band runt halsen. Inte många under 85 har nog en sådan telefon idag.) Den svenska tanten med de rullande r-en som haft affären i 35 år var dock trevlig och pratsam, fastän vi inte köpte något.

Ps. Om det förresten är någon som tror att jag lagt mig till med dödssynden särskrivning (t.ex. shopping mall), så kan ni direkt glömma det. Det är engelska. Punkt. Ds.

Efter besöket i den svenska affären körde vi till en i mitt tycke intressantare sådan, Marshall’s. Det var jag som var sugen på nya sneakers, men förutom ett par rätt coola boots som jag inte köpte, hittade jag inget. Däremot så fyndade vi (nog) ännu en leksak till barnen. En hatchimal som vi litegrann hållit utkik efter sedan Inna förälskade sig i den i Ft Lauderdale förra året. Möjligen var den felmärkt för alla lådor ser likadana ut – vi vet för vi har som sagt hållit lite koll – men de andra på hyllorna var en annan – mycket tristare (tror vi) och billigare sort. Vi tyckte det var billigt när vi såg en lapp som sa 59 dollar. Sen hittade vi en till som sa 34,99…. Inte mycket tvekan då. På Amazon tar de 97. (Ja, jag är snål och ja, jag känner mig överdrivet nöjd. Småaktigt och löjligt, men ack så skönt i den småländska själen.)

Eftersom vi ännu inte ätit på Boathouse denna vända, körde vi dit med vårt nyfödda husdjur. (Undrar f.ö hur det nu kommer att bli. Blir det avundsjuka och syskonrivalitet mellan mjukisdjur, bebisar och hatchimal nu tro, eller kommer de att komma överens?) Tyvärr, tyvärr, tyvärr verkar denna vecka inte bjuda på fler ljuvligt ljumma kvällar, för det var hyfsat kyligt när solen gick ner, men maten var god och trubaduren duktig. Hoppas att vädret bestämmer sig för en kovändning, för med nuvarande sinnesstämning hade jag behövt lite mer värme att gotta mig åt.

Idag lämnar vi Orlando utan känslan av att vara ”klara”, vilket vi annars hade trott innan vi kom hit. Peter sa när vi styrde kosan hitåt för en vecka sedan att ”men sen räcker det med Orlando”. Nu, efter en fantastisk vecka med både sol, bad, parker och flera musikevenemang, har han ändrat sig och tycker att Orlando nog borde få fler chanser. ”Vår” lägenhet verkar dock tyvärr uthyrd nästa år, så vi får väl se om vi provar en annan lägenhet på området eller något helt nytt i så fall.

Idag har vi gps:n på Mount Dora och Peters gitarr lätt tillgänglig i baksätet om utifall att…. Vi är på väg mot något som visst är – eller var – en kombinerad instrument ”swap” och ett jam, men som nu är swap, jam och coola bilar. Det låter ganska konstigt, men kan ju bli hur coolt som helst. Förmodligen inte en vanlig turistgrej i alla fall. Det är sällan det när Peter hittar grejer.

Efter oss någonstans i Orlando lämnar vi förmodligen en styck bikini-nederdel med vattenmelon-motiv – Mimis favorit, så klart – så nu har vi äntligen något att shoppa! En bikini borde vi klara trots de fulla resväskorna. Jag har idag uppdaterat min packningslista med en massa versaler och hotelser ifall jag packar för mycket nästa gång också. Förmodligen hjälper det inte, men man vet ju aldrig. Mitt framtida jag är kanske en smartare version av mig själv.

Stället i Mount Dora var verkligen sådär härligt konstigt som jag hade förväntat mig. Det var dels en (tror jag) mer eller mindre permanent loppmarknad med allt från vapen (iaf pilbågar) till vanliga plastprylar dels musik/bilgrejen. Det fanns ”hyddor” där man kunde få massage, bli frälst och fri från alla krämpor, köpa kokta jordnötter (ganska gott men inte så mkt tuggmotstånd), äta, köpa tvättmaskiner eller symaskiner osv. Och överallt, även bland stånden, körde folk med sina gigantiska bilar! Såå Amerika!

Efter ett snabbt varv på loppmarknaden där två Paw Patrols á 1 dollar, en fluffig sminkväska och ett regnbågsslime för samma pengar, en pretzel och en påse varma popcorn införskaffades, fick vi rådet att ta bilen (det var ju ändå 400-500 meter…) till det ”riktiga stället. Instrument- and car swap. 2 dollar i inträde är ju ett riktigt fynd för att komma till Mecka. Jag och tjejerna satte oss utanför instrumenttältet och roade oss på diverse ålderspassande sätt. Tjejerna med en avancerad Paw Patrol-roll-lek som inkluderade både slime och popcorn, jag med en kaffemugg vin (!) och denna blogg. Alla nöjda alltså.

Efter ett par timmar på ”marknaden” vände vi söderut igen och via ett stopp på Ellington Premium Outlets utanför Bradenton tog vi oss tillbaka till Cape Coral. Det där med Premium Outlets ger vi inte mycket för egentligen, men man måste ju kolla. Det kan vara så att vi inte förstår hur dyrt det egentligen är eftersom vi inte är några märkesshoppare, men nja…. har man extrem tur och har udda storlek och smak kan man eventuellt hitta något på deras lockprishylla, men annars känns det mesta som ordinarie priser. I Converse-butiken hittade jag i och för sig två par coola skor med ok pris till brorsdottern, men då felade så klart storleken. ”Vanliga” modeller var däremot billigare att beställa på nätet hemma, konstaterade jag och svägerskan via Messenger. Nåja, Miromar outlets ska få en chans också i veckan, annars handlar jag hellre på vanliga Walmart eller ”outletvaruhusen” Marshall’s, Ross, Burlington och vad de nu kan heta (tips mottages gärna!) där man i och för sig behöver ha tur, men där priserna (i de enstaka fall då man har tur) är betydligt lägre.

Mimi har ”underhållit” oss med sin förbenade rethosta heeela vägen idag, alla fyra timmarna i bil med en hosta som inte tjänar något mer till än att driva omgivningen till vansinne, och säger man åt henne blir det bara värre. Det gör mig fullkomligt. galen och jag vill bara skrika. Gaaaaaah! Nu gjorde jag det. Det blev inte bättre.

Strax innan 20 hade vi provianterat och var tillbaka i Villa Sunny där det väntade en flaska vin och ett helt upplyst hem. Och en varm pool. Tredje gången gillt?! 😉 Det är sååå skönt att vara tillbaka och ha en altan och en ljuvligt ljummen kväll. Jag älskar’t! I kväll blev det ”taquitos” (äntligen köpte vi något utanför vår vanliga lista) och en rågad skål med fantastisk guacamole gjord på bara en enda gigantisk avokado. Det var supergott, vad de bortskämda snart skörbjuggsdrabbade miniorerna än sa. För att verkligen göra kvällen komplett föreslog Mimi ”snacks och spel” efter maten, så det blev Uno och lite kasta gris också. Bortser man från initiativtagerskans något taskiga förlorarlynne var det en i mitt tycke helt perfekt kväll. Med tanke på snacksen – cheddarpopcorn – var det nog också tur att vi använde vårt eget UNO och inte villans…. Det är lite svårblandat nu, kan man säga.

Lite vemodigt känns det att packa upp och veta att det är sista gången denna resa, men samtidigt är det ju – ofattbart nog – fortfarande mer än en ”vanlig” resa kvar. Det älskar jag också. Nu får jag sluta innan jag blir sjuk av all positivitet. Godnatt!