Kategori: Resa med barn

Nyårsfirandet tog viss ny fart efter bloggpubliceringen igår. Viss fart. Typ knappt styrfart egentligen, men vi gick i alla fall inte och la oss, som vi egentligen tänkte vid 21.30-22.00 när det smällde så mycket runtomkring att barnen vaknade. Det ena barnet – det med magknipet – somnade nämligen inte om, utan var pigg, hungrig och sugen på nyårsfirande. Eller egentligen mest sugen på det där att vara vaken så där länge som man får på nyårsafton, om man ska vara riktigt ärlig, men sagt och gjort, vi öppnade vårt rosa bubbel och satte oss och väntade in det storslagna firandet vi förväntade oss. Peter räknade ner från ca 23.25 – förmodligen för att hålla sig själv vaken – och sedan drog det… inte… igång…. Total antiklimax. Knappt en raket såg vi och det hade smällt bra mycket mer vid 21 än det gjorde vid 0.00. Vi kunde höra en del smällande och en DJ, förmodligen nere från Cape Harbour, men det var ungefär allt. Vad hände, sa Inna, som hade laddat för oljudet med sina lurar för säkerhets skull.

Året och dagen idag började med sedvanlig (ljuvlig) frukost på altanen och lika sedvanliga (oljuvliga) diskussioner om mat med miniorerna. Det är tydligen ingenting som är gott, inte ens om man dränker det i Nutella. Varje morgon (f’låt varje måltid) säger vi att vi nu ska vara hårda och inte låta dem få frukt, glass eller något annat mellan målen, men sen är det ju det där med att vi är på semester och livet faktiskt är ganska fantastiskt. Då är det inte lika lätt att vara hårda mamman som hänvisar till maten som står kvar på bordet. Vilket väl f.ö dessutom vore en ren hälsofara i detta klimat. Suck. Nåja, det är ju i alla fall inte de som är överviktiga eller har ett socker som ser ut som Klippiga bergen, så jag kanske skulle fokusera på något annat. (Med det sagt så undrar jag hur diabetiker som äter ”vanligt”, dvs inte kolhydratfritt/lchf som jag vanligtvis försöker göra, överlever, för trots att jag tar ca 300% (!) mer insulin än hemma, går det åt skogen hela tiden här. Visst, jag äter inte müsli till frukost eller dricker öl hemma, men ändå, det här är ju inte rimligt! Bajs, som Mimi skulle sagt.)

Förutom matdiskussionerna handlade frukosten mest om höns. Eller egentligen mest kycklingar. Inna hade sett något om att bygga ”feeders” till kycklingar, så nu vill hon ha kycklingar. Helst nu, och om inte det går så när vi kommer hem, för vi kan ju ha dem på vår ”back yard”. Jomen, det hade nog grannarna gillat. Och jag. Det blev lite spänd stämning när jag till slut deklarerade att vi aldrig kommer att skaffa något djur whatsoever. I alla fall inget levande. Mimis lilla tax, som hon sköter om som om den verkligen vore levande, är okej, men ungefär där går min gräns. Det är inte ofta jag kan ha nytta av någon av alla kroniska sjukdomar jag släpar runt på, men här är allergikortet ganska skönt att ha i bakfickan.

(Fröken har visst en viss böjelse för överdrifter, för ärligt talat är väl ”alla” ett lite starkt ord för två sjukdomar egentligen, men vissa dagar känns de i alla fall som väldigt många.)

Dagen blev sedan precis som jag hade önskat; lugn, varm och totalt avkopplad med en massa sol och bad. Okej, det är svårt att slå bort tankarna på den nära förestående avresan och vad den kommer att innebära i form av packning – speciellt av de för många kyl- och frysvarorna – men överlag lyckades jag rätt bra. Att jag försöker smyga in lite kommentarer om hur skönt detta är och visst vill vi tillbaka till detta osv till barnen kan väl inte räknas som otillbörlig påverkan, eller kan det det? 😉 Idag har jag f.ö rangordnat villorna jag vill hyra nästa år. Villa Sunny, som vi bor i nu, är hur bra som helst, men jag skulle gärna vilja ha jacuzzi också och då ligger Villa Mistral, Villa Maxim och Villa Seaside bra till. Jag har några bubblare till, men någon ligger lite för nära stora vägen och någon annan är onödigt dyr. Villa Mistral leder. Den är lite dyrare än Maxim och Seaside, men man ska inte negligera betydelsen av trevliga utemöbler, vilket den verkar ha. (Det där med att vi skulle bete oss som ansvarsfulla vuxna med hus och risiga bilar har jag helt förträngt nu. Jag vill åka hit nästa år också. Jag är INTE klar.)

Om dagen finns väl inte väldigt mycket mer att säga. Vi solade, badade och njöt helt enkelt. Man märker att det är dag innan avfärd när man trugar på barnen ännu en glass…. ”Säkert att du inte vill ha en till?” (Hoppas städerskan eller nästa hyresgäst också gillar glass… Vi har förköpt oss en aning.)

Det fanns också tid för att utveckla sin crawl och sitt hoppa-från-kanten, vilket självklart dokumenterades. I slow-motion så att man verkligen ska hinna njuta av svallvågorna. Som det kanske inte är Inna som genererar… 🙂

Efter sista och sista och absolut sista doppet tog vi oss till slut samman, använde en halv flaska balsam var i tjejernas helt sabbade pool-hår (jag måste antingen köpa extrem-inpackning eller en frisörsax) och begav oss mot Cape Harbour, där det ju skulle vara livemusik idag. På vägen svängde vi inom världens långsammaste McDonald’s med världens minsta Happy Meal eftersom livemusiksrestaurangens ketchup visst var för stark för våra gourmander. McDriven var så långsam att vi till slut backade ur den och jag kom ut med våra inköp innan bilen framför oss var klar. Och konstigt nog – vi är ju i ”allt-är-större-over-here-land” – var Happy mealen pyttesmå. Stripsförpackningen var nog en tredjedel av den ”vanliga” storleken och även äppelklyftorna var enligt bekräftade uppgifter ovanligt små. I och för sig en spännande erfarenhet för våra bortskämda donnor att faktiskt äta upp något för en gångs skull.

Givetvis var det fullt framför – det duktiga – bandet på restaurangen, men vi fick i alla fall ett bord runt hörnet så vi kunde höra medan vi åt.

Den snabbpratande minionen ovan är också den med striktast dygnsrytm. Hennes dag tar väldigt slut någon gång mellan 19 och 20, och börjar (tyvärr) någon gång mellan 05.30 och 06.45, vilket gör att vi inte alltid är så flexibla som vi hade önskat. Så även i kväll. Efter fjärde glassen tog hon slut som artist, så vi insåg att det var bäst att dra oss hemåt. Vi har ju trots allt lite packning och fix att ordna med också.

Packningen (av allt utom det galet myckna i kyl och frys) gick ganska snabbt, och återigen kan jag konstatera att jag SUGER på att packa. Vi har under första veckan inte ens använt en sjundedel av kläderna jag packat ner om utifall. Varför ska det vara så svårt och varför ska det vara så jobbigt att acceptera att man helt enkelt har för mycket och att man antingen får leva med det eller slänga hälften?

Peter har redan somnat på soffan – mer än en gång – och själv börjar jag känna av att det visst både blev lite sent och lite mycket vin igår (förra året), så jag tror jag lägger ner nu. I morgon styr vi kosan mot Sarasota, eller mer exakt Lido Beach utanför Sarasota där vi faktiskt aldrig varit. Det kommer att bli ett långt hopp ner i lyx och bekvämlighet, så förmodligen kommer det att bli lite gnäll från förändringsobenägna mig innan jag landat. Ber om ursäkt för detta i förtid. Godnatt!

Idag kan jag glädja alla missnöjesjunkies med att vi hade den första lilla krisen. Det har ju varit lite mycket rosaskimrande paradis ett tag, så det var väl på tiden.

Dagen inleddes nog så bra med superskön frukost på altanen och jag satt kvar länge med kaffet och bara njöt, men sen krockade viljorna big time, och miniorerna som till dess låg i godan ro på varsin soffa skulle absolut bada när vi sa att vi skulle köra mot Miromar outlets, som vi bestämde igår. Nåväl, denna lilla kris löstes urpedagogiskt med löfte om Youtube i bilen (de där 100 GB jag fick från Telenor ska självklart vara slut när jag säger upp avtalet efter resan…), men värre blev krisen som utlöstes av det fruktansvärda att Inna sa till Mimi att man visst ska borsta tänderna i två minuter. Det fattar man ju, att något sådant inte kan få stå oemotsagt, och som i alla högstående kulturer tar man ju då till våld. Och så var det igång. Vår fyraåring är dels en väldigt labil liten person (må det växa bort!), dels en väldigt kärleksfull liten människa som dock behöver lång tid att inse sina egna fel och brister, så man behöver mycket tålamod. Tyvärr en bristvara hos mig i alla fall.

Mitt i detta började dessutom jag (än mer) ifrågasätta vad vi skulle på en outlet i 30 graders värme att göra, hur trevlig den än är. Vi har trots allt tre veckor kvar, och norrut lär det vara svalare och fler affärer av samma sort. När jag lyfte det argumentet var det egentligen ingen som var speciellt sugen på Miromar, och helt plötsligt gjorde ingen något, vilket i min värld betyder att den som vill på utflykt (dvs inte jag) var den som borde ta initiativ och tänka till om packning och destination. Så skedde inte. Ibland undrar jag om jag och Peter verkligen varit föräldrar exakt lika länge, vilket jag samtidigt är 100% säker på att vi har… Nåja, alla som känner mig vet att jag ändå inte hade varit nöjd med någon annans packning (vilket kan ha med saken att göra, jag VET), men ändå; t.o.m en man borde inse att man behöver badkläder, handdukar, vatten och snacks om man ska till en ö, vilket det nu lutade åt, i 30 graders värme. Eller?

Jaja, till slut lyckades vi vända Mimis (och mitt) humör och kunde bege oss mot Sanibel, vilket var vad vi landade i. På bron ut till ön såg vi två stycken delfiner! Självklart utan att hinna få upp kameran, men ändå, vi såg dem faktiskt! Detta gjorde mycket för känslan i bilen. Skönt.

På väg ut på ön passerade vi – bland mycket annat spännande och smakfullt – affären ”She sells sea shells”. Haha, vad skulle den annars heta, liksom?

• 

• 

Halvvägs ut på ön – där inga snabbmatskedjor får etablera sig – inser vi att morgonens rabalder gjort att det snart är lunchtid – så klart, vårt vanliga dilemma – och stannar till vid ett ställe där det står ”food” i förväntan att det ska innebära en liten supermarket med färdiga mackor och vatten, typ. Haha… vi är ju i Amerika, vi glömde visst det. Lyckligtvis – eller olyckligtvis – stannade 3/4 av familjen i bilen, annars hade vi nog varit kvar ännu, för stället var, bakom sin blygsamma front, som ett veritabelt djungelnöjesfält med massor av små affärer, uppblåsbara dekorationer i varje hörn, en massa papegojor i burar, små gångar och prång och längst in en gigantisk mataffär där det verkade finnas allt utom färdigbredda mackor… (Pastasalladerna jag köpte fick sedan ändå tummen ner av de tilltänkta konsumenterna. Så klart.)

När vi sedan kom fram till Tarpon beach, där de finaste snäckorna enligt uppgift ska finnas, släppte Peter av oss och skulle bara köra och parkera. Eller hur. Det fanns tydligen inte en parkering inom tre km att uppbringa, så helt plötsligt var det jag, jag som varken ville på utflykt eller gillar sand, som satt på en sandstrand ihop med två minioner som tyckte pastasallad var blä, croissanterna var äckliga och sanden lite för sandig, medan Peter hade egentid på en restaurang. Okej, jag överdriver lite, för vi hade det – förutom maten och sanden – ganska trevligt och Peter körde varv på varv i jakt på parkering innan han tog en macka på en bensinmack, men ändå… 🙂 Det lät bra, eller hur?

Det måste dock vara så att myggkuvöserna som omsluter alla villapoolområden har en solskyddande effekt, för jag har solat vid poolen i flera dagar, men efter en och en halv timme vid havet hade jag bränt armarna. Wow liksom.

• 

• 

Vattnet var faktiskt helt badbart, kanske 21-22 grader, men det var ingen som var speciellt sugen på bad. Vi har nog ungefär samma känsla för sand, allihop, så efter sisådär 1, 5 timmar och ett tio-femtontal snäckor blev vi upplockade av Peter, som innan dess hunnit få sig en rejäl avhyvling av en parkeringsvakt, för man fick då verkligen inte ens stanna och vänta in fru och barn vid stranduppgången. Man hade absolut kunnat göra mer av detta Sanibel-besök, men vi var mest sugna på poolbad, så vi tog oss – trots de 6 dollar i vägtull det kostar att besöka Sanibel – direkt hemåt igen. Att spela ”bolley-boll” i poolen med nyköpt badboll samtidigt som man läser alla Gott Nytt År-hälsningar från ett kallt och mörkt Sverige känns helt okej. Faktiskt mer än okej när jag tänker efter.

• 

• 

Tack vare en bortflugen drönare – som till slut återfanns i en av ”våra” buskar – fick vi oss en pratstund med grannen med alla de galna juldekorationerna (tänk Ett päron till farsa). Det var upplysande på många sätt. Jag funderade på att fråga vad han röstade på, men struntade i det, för jag är rätt säker på svaret ändå och det anses visst inte riktigt okej att prata politik här. Liksom att bada naken i poolen, vilket våra minioner struntar högaktningsfullt i. Det blir tufft för dem att snart bo på ett ”vanligt” hotell. Och för mig…

Nyårsmiddagen blev sedan inte riktigt som vi tänkt. Maten (gigantisk avokado med röra, hasselbackspotatis med Premium top sirloin filet osv) blev supergod, men Inna-stackaren låg på soffan med händerna om magen (när hon inte sprang till toa) och Mimi ”gillade inget”, utan ville hellre ha spaghetti, och bad om att få gå och lägga sig vid 19. Då hade Inna redan somnat med händerna om magen på soffan. Det kan ju inte ha varit något hon ätit, men kanske det faktum att hon inte ätit något vettigt på hela dagen? Eller så ligger vi allihop i morgon. Vi får se. Vi fick i alla fall till vår traditionsenliga familjebild innan 50% däckade. Får se hur många som håller ut till [det amerikanska] tolvslaget. Med tanke på hur det låter i grannskapet är det många som är rädda att inte hålla sig vakna.