Resa med barn – Sida 7 – On the road again

28 juli, 202129 juli, 2021

Kroatien 2021. Dag 2. Makarska levererar fortfarande.

Det är bara att erkänna. Igår när jag slocknade efter mitt dygnande och en hel dag med lite för mycket värme och mycket för mycket folk var jag 1, helt övertygad om att jag faktiskt var färdig med Kroatien och 2, nästan övertygad om att jag faktiskt var färdig med att blogga om Kroatien.

Idag, efter sovmorgon, trevlig frukost med gott kaffe och framför allt, efter en euforiskt härlig promenad runt Sveti Petar-halvön i 35-gradig värme, har jag i huvudet redan planerat in Kroatien 2022 och, som synes, börjat blogga. Det svänger snabbt i Åsa-hjärnan. Tur är väl det. Ibland i alla fall.

Det där med att det var så himla skönt att gå och bada på kvällen igår gjorde en hel del för att minska ”måste-göra-allt-av-varenda-sekund-på-semestern-trots-att-det-är-knökfullt-överallt-stressen” så idag blev det lång frukost med efterföljande skönt slapp då vi (nåja…) visst råkade boka om halva semestern. Sådant har ju hänt förr, vilket den uppmärksamme bloggläsaren nog är väl medveten om. Först och främst råkade (nåja igen) jag upptäcka att vårt nuvarande boende var ledigt två dagar till. Inte mycket att tveka på då, med tanke på hur nöjda vi är, så de dagarna bokades snabbt. Sedan letade vi fram fyra nätter på norrsidan av ön Ciovo (tror jag) på ett boende som nog inte håller samma klass som det vi var tveksamma till i Podstrana, men som å andra sidan kostar hälften av det, och dessutom en sista natt på ytterligare ett för oss helt nytt ställe, inte så långt från flygplatsen. Det ska bli kul att testa två nya ställen och känns skönt att ha kunnat avboka det vi inte alls kände var rätt. Vem vet, vi kanske hittar något nytt till Kroatien 2022… 😉

Denna bild fick vi av växtvakten Elin i morse. Dagens skörd från trädgården. Jag erkänner; jag längtade lite hem då.

Rutinen jag började med efter Florida 2019/2020, då jag började närma mig tresiffrig vikt 😱, att gå en mil om dagen (541 dagar utan avbrott nu) fick mig att för första gången någonsin packa träningskläder i väskan, vilket fick Mimi att utbrista: ”Men mamma, du ska ju inte spela padel nu!” 😂

Efter frukost och ombokning tog resten av familjen mer slapp-dag medan jag alltså drog på (de utslitna) promenadskorna och gav mig ut på varm promenad. Jag siktade på halvön till höger om oss, dvs den med Sveti Petar-statyn, och det var så ljuvligt och fint att jag kom på mig själv med att gå och le fånigt. Varför har jag aldrig gjort detta förr? Det var både jättehärligt och väldigt upplysande. Man måste faktiskt inte lägga sig på en strand som är så fullpackad att man inte ens får ner foten mellan badlakanen, utan det finns härliga klippor med bara fåtalet människor inte alls mycket längre bort. Som bonus kan man då dessutom få små skinntorra helrakade nudistgubbar med välgrillade små attribut, upptäckte jag. 😂 Nope, jag tog inga bilder på dem, så det är fritt fram att scrolla vidare, jag lovar.

Jag och Sankte Peter. Det var sådant motljus att jag inte såg något på min skärm och mina utslitna skor kändes hala på de släta stenarna så det blev ett kort och inte så fotogeniskt besök uppe hos honom.

Jag har egentligen aldrig trott på det där att man blir beroende av träning (inte ens efter 541 dagar), men euforin jag erfor efter dagens promenad gör att jag kanske ändå börjar ana vad de pratar om, de där som påstår sig vara beroende. Det var verkligen såå härligt och jag ser redan fram emot i morgon då jag funderar på att kolla vart man kommer om man går förbi lilla stranden, på andra sidan viken/hamnen.

När jag kom tillbaka var övriga familjen redo för lunch, vilken intogs på Centrum Pizzeria där vi varit många gånger förr, och när Inna berättade för servitören att det var han som räddat Mimis kvarglömda My little Pony vid ett tidigare besök kom han ihåg t.o.m var vi suttit då (eller så är han väldigt socialt kompetent och smart…) och bjöd tjejerna på pannkakor till efterrätt. Ovanligt och väldigt passande nog uppskattade de dessa till den grad att de inte lämnade minsta smula. (Puh, för vi vill gärna kunna gå tillbaka på fredag vid 12 eftersom de alltid visar sport och vi ju råkar ha en viktig OS-match då…)

Snyggklänning och foppatofflor. Man vill ju inte vara överklädd liksom.

Så nöjd med sina potatisar… Mimis kostcirkel består av kolhydrater, fett och salt. Vem behöver protein, vitamin och mineraler liksom?

Tja, Spaghetti Carbonara som alla övriga (t.o.m lchf:aren undertecknad) åt, innehåller iofs inte så mycket mer, det heller.

Pannkakor med chokladsås däremot… bara nyttigheter!

Lyckligtvis var alla fortfarande skönt o-stressade trots en halv dag utan strand, så efter lunch stack vi till Konzum för proviantering, vilket tillsammans med ännu mer slappande och skrivande av gårdagens blogg, innebar att vi återigen inte stack till stranden förrän vid 18. Jag är glad att kunna säga att vi tack vare min promenad kunde ta oss till ett ställe vi annars inte vetat om, bara strax bortom det allra värsta kaoset. Där var så härligt att vi blev kvar till 22. Det är verkligen något visst med att sitta vid havet i bikini och kolla barnen bada vid 21.30! Men visst, det är också lite krångligare att hitta alla sina saker när man ska packa ihop. Man får ta det onda med det goda, så är det bara.

Så här blir det när det är väldigt noga med munskydd i affärer här (man blir inte insläppt utan), men man inte riktigt tror på grejen utan går omkring med ett i fickan bara för att man måste… Säkert jättefräscht och skyddande mot allt… 🙈 (Shit, vad jag beundrar alla som jobbar i eländena förresten. Jag får total panik mest hela tiden.)

Redo för sitt viktiga uppdrag; att välja snacks! (Jo, de utförde det med den äran.)

De där bergen… det går inte att tröttna.

Idag var det jag som hade blow-jobben… Första utfört och i vattnet. Andra på gång. 😉

Båda blowjobben (flytetygen, inte barnen, för den som inte kan sin biologi) och undertecknad i vattnet.

Tack, Mimi, perfekt strategisk placering för att dölja det mesta av de fem kg som semester och ett – av oftast oklar anledning – fruktansvärt hoppande socker lett till i sommar. 😝

Inna badar i vanlig ordning en timme längre än alla andra.

Okej, jag fattar, mindre vin och mer workout alltså…

Redan igår hittade tjejerna på strandmarknaden ”pop-its” (oklart hur det egentligen stavas) som de bara måste ha, så idag hade vi lovat att de (trots de hiskeliga pengarna) skulle få köpa varsin. Med tanke på glädjen och förväntan borde vi, visa av erfarenhet, ha dragit ut på detta ytterligare några dagar, men det är ju semester så när vi var så kissnödiga att vi faktiskt måste gå hem, lockade vi med det och fick njuta av en halvtimmes total mega-kärlek uttryckt i former av ”ni är universums allra bästa föräldrar”, ”tänk att ni faktiskt köpte dessa till oss fastän de kostade mer än middagen”, (min favorit) ”you actually just bought our love” och ungefär tusen andra uttryck som bara bubblade ur de överlyckliga, halvt maniska, minifigurerna vi delar våra liv med, hela vägen hem.

Snillen spekulerar om hur lyckliga de är, hur bra vi är och (hmmmm) hur ”jealous” deras vänner kommer att bli…

Just exakt där var de de lyckligaste tjejerna i universum. Och vi de bästa föräldrarna, 500:- (japp…!!) fattigare. 🙈

Nu är vi ju luttrade och förväntade oss inte på något sätt att detta skulle vara (ärligt talat, det är ju bubbelplast i dyr tappning bara), men lite hjärtskärande på mer än ett sätt är det faktiskt att Mimi sju minuter efter hemkomst fullkomligen bröt ihop storgråtande över att hennes inte poppade på rätt sätt… (eh?) I det läget är det svårt att veta om man ska bli jätteglad eller sur över att Inna redan tröttnat på sin och erbjöd sig att byta. Vi valde glädje. Vi är ju ändå moderna, framåtsträvande människor. Eller hur…

28 juli, 202128 juli, 2021

Kroatien 2021. Dag 1. Första gången på utländsk mark sedan jan-20.

Sällan har jag väl våndats mer över en resa än denna, av högst förklarliga skäl. När vi i början av juli – efter fullgjorda vaccinationer och (host host) ett par flaskor vin – försiktigt började prata en minitripp till Polen och sedan på outgrundligt sätt helt plötsligt hade bokat två veckor till Kroatien började Covid kännas avlägset, men sedan dess har ju den förtjusande Delta tagit världen med storm, så det är med stor tveksamhet som vi ändå bestämt oss för att resa. Stor tveksamhet, stor snålhet och enorm entusiasm från barnens sida kanske är mer korrekt uttryckt. Varken flyg eller första boendet är nämligen avbokningsbart. En anledning så god som någon att resa…

Jag kan å andra sidan också räkna upp en hel massa anledningar att inte resa, speciellt just nu. Att det är galet mycket folk i Kroatien i juli/aug, att det är galet varmt i Kroatien i juli/aug och sist men absolut inte minst, mina 72 tomatplantor (nåja, kanske inte riktigt så många, men nästan) börjar äntligen producera röda tomater. Och då åker jag. Gaaaaaaah! Dålig tajming. Lyckligtvis har vi goda grannar, så jag litar helt på att plantorna är i goda händer och att all den goda skörden äts med njutning.

Kontentan av ovanstående är alltså att vi är på väg till Kroatien för femte gången. Ett Kroatien som är så fullbokat att Booking.com verkar skratta lite överseende varje gång när jag kollar efter alternativa boenden (eftersom de jag bokat är lite oskrivna blad och gör mig aningen nervös…) och, som sagt, ett Kroatien som utlovar minst 34 grader varje dag under vår vistelse. Yeay. Det är varmt. Väldigt varmt. Well well. Nu är vi på väg och så är det med det.

(Snart) utanför Sveriges gräns för första gången på ett och ett halvt år.

”Barn behöver inte ha munskydd, eller hur, mamma?”

Lägg märke till att munskyddet numera är integrerat i hörlurarna… 😃 men funktionen…? Nja…

Flygresan gick, trots det jobbiga munskyddstvånget, bra och Splits flygplats har verkligen steppat upp sedan sin renovering. Vi var klara och igenom allt på rekordtid, men då kom första motgången. Bilen, som vi hyrt och förbetalt dyrt av ett bolag vi inte tidigare använt, syntes inte till. Inte heller den representant från företaget som skulle möta oss. Hjälp! Några samtal och en del svettig väntan senare var det löst och vi var på väg söderut mot Makarska. Puh.

Första stoppet gjorde vi i orten Podstrana, där vi bokat boende vecka 2, för jag är långt ifrån övertygad om att det kommer att bli bra, så jag vill gärna reka lite. Jag tyckte att vi planerat så bra genom att lägga en packad badkasse lättillgängligt i en av resväskorna, men hade givetvis glömt att badskor är hyfsat nödvändigt här + att vi fortfarande var klädda i helt onödigt varma reskläder. Det, tillsammans med det faktum att vi inte sovit speciellt mycket innan vi gav oss av hemifrån för 12 timmar sedan, gjorde att det kanske inte blev vårt bästa strandbesök någonsin, men det bekräftade i alla fall vad jag befarat, att detta nog inte var ett ställe för en veckas vistelse. Hotellet var säkert fint, men en fullsmockad, ointressant strandremsa där vi, trots både fysiskt och digitalt letande, bara hittade sammanlagt tre restauranger inom ett ändå hyfsat stort område, bådar inte gott. Hm… lite att fundera på alltså!

Jag vet, man får verkligen inte göra så här, men dessa donnor… dessa överväldigande donnor med kroppar lika tjocka som deras fejkögonfransar och lager av ögonskugga hade en så härlig fuck-off-så-här-ser-jag-ut-attityd att jag både förfasas och förtjusas. (Finns det ordet, tro?) Visst ser det lite ut som om de ger världen fingret med lapparna som sticker upp ur bikinin?

Eftersom vi inte hittade något vettigt matställe i Podstrana stack vi vidare söderut och hittade Restaurant Jure via en gigantisk reklampelare. Med ett par klunkar vin och vatten i kroppen kändes livet direkt lite bättre.

”Jag är så hungrig att jag kommer att äta hela min pizza, tro mig.” (Två minuter och en halv slice senare var hon proppmätt. 😃)

”Det här är det godaste jag någonsin ätit!” (Vad det är? Spaghetti med smör och ost…)

Mimi tyckte att ”inne-delen” av restaurangen var så cool att jag var tvungen att komma och se den.

Efter matstoppet och ytterligare ett kaffe- och glass-stopp i Mimice för att inte chauffören skulle somna vid ratten var vi framme vid vår favoritstad, Makarska. Aningen nervösa eftersom lägenheten vi bokat känns lite för billig med tanke på läget och det som utlovas i beskrivningen på Booking.com, men lyckligtvis hade vi inte behövt oroa oss för det. Den är bättre än beskrivningen och ligger perfekt. Bästa boendet vi haft här och med värdar som verkar helt fantastiska. Lägenheten är helt ny, superfräsch, rymlig och har utmärkt AC. Det sistnämnda är viktigt när det är galet varmt och man är mitt i stan. Dessutom finns här allt. Förutom alla faciliteter inkl disk- och tvättmaskin osv så har de fixat diverse matvaror i kylen, skorpor och frukostmat, allt som behövs i badrummet, inklusive bindor (!) och när vi messade eftersom vi inte hittade någon kaffebryggare så köpte de en och ställde hit. Inklusive filter och kaffe! Vi kommer tillbaka!

Innan vi fyllt stället med våra prylar och orsakat kaos…

Det är så här man skaffar pluspoäng och utmärkta recensioner. Jag kommer definitivt att ge dem tior rakt igenom.

Fördelen med att vara någonstans där det är galet varmt är att det fortfarande är det klockan 18, så efter vila och uppackning gick vi till ”lilla stranden”, där det fortfarande var knökfullt, men i alla fall gick att hitta ”en spot”, som Inna sa, där vi enligt gängse sed kunde markera revir med vårt medtagna påslakan. Vattnet är ju tyvärr inte sådär härligt snorklingsklart där, men det blev en härlig kvällspicknick med extra allt i alla fall. En bar i en grotta är ju dessutom lite extra coolt, även om drinken nog innehöll mer is än sprit.

Makarska Deep (eller räddaren i nöden för kvinnor i nöd…)

Jag måste erkänna att generösare alkohollagstiftning än i Sverige har sina fördelar.

Inna är aldrig den första att doppa sig men alltid den sista att gå upp.

Jag, som ju brukar vara lite överdrivet generös med mina bloddrypande historier här i bloggen (känsliga läsare kan hoppa till nästa stycke) var extra glad över toaletten i nämnda grott-bar när kroppen totalöverraskade mig (nåja, jag borde vetat bättre) med en störtflod blod där jag satt i godan ro med min drink. Att lösa detta diskret på en strand full med människor var lite knivigt, men till slut blev det en aningen obekväm promenad med en handduk ”diskret” instoppad mellan benen (lyckligtvis har vi 1, tunna hamam-badlakan och 2, tvättmaskin i lägenheten) och en annan som en kjol runt midjan in på toa… Nu har jag gjort det också…

Upplivade av bad och picknick kände vi oss så oövervinnliga att vi sedan tog en – aningen ogenomtänkt – kvällsrunda till marknaden med en miljon leksaksstånd och hoppborgar m.m. Det skulle vi nog struntat i för det blev mer tjabb och diskussioner än trevligt med tanke på hur trötta alla var, men men, man kan inte alltid tänka rätt och kebaben vi till slut köpte för inga pengar i ett stånd var supergod.

Jag hade för övrigt bestämt mig för att inte blogga i år, och ifall jag ändå gjorde det, skulle jag hålla det kort. Jodå…. 😂

29 juni, 202129 juni, 2021

Vi campar igen! Skånes djurpark juni 2021

Det här med pandemi har verkligen både stängt och öppnat dörrar på ett sätt som vi inte kunnat ana då vi glada i hågen kom hem från Florida i januari 2020 och genast beredde oss på att boka nästa resa. Det känns f.ö som ett annat liv. Ett helt annat liv. Ett liv med ytterst få inlägg i denna reseblogg och ett liv med helt andra och för ett-och-ett-halvt år sedan helt otänkbara förutsättningar och begränsningar. Inte minst det högst otänkbara faktum att vi nu för andra gången på mindre än ett år CAMPAR. Eller nåja, första campingen var i svåger och svägerskas inte-så-spartanska uppställda husvagn i Hällevik och denna andra är i färdigställda-på-trädäck-tipis på Skånes djurpark, men ändå. Vi campar faktiskt. Vi har t.o.m köpt sovsäckar. Fatta det. Sovsäckar. Jag och Peter. I sovsäckar. I och för sig har vi inte sovit ännu, men vi är ju här så vi lär inte kunna backa nu.

Trots Covid kommer vi ihåg hur man gör när man inleder en resa.

Inna läser på. För att bli en äkta äventyrare ska man bland annat få skrapsår, klara sig utan telefon i minst en timme och få ont i fötterna. Mission accomplished!

Jag får åka traktor med tjejerna vid ratten (rattarna) i fåret Shaun-landet där busiga grisar sprutar vatten på oss.

Hur i hela friden gick då detta till? Vi i tält? Ja, fråga mig inte, men vi har ju en Spårare (scout), som trots att hon är mörkrädd som tusan älskar tanken på camping och att sova i tält, och efter tillräckligt många ledsna hundvalpsögon när vi förklarat att det inte kan bli någon Kroatien-resa i år heller så är mamma-hjärtat tydligen tillräckligt soft för att betala 4500:- för en övernattning intill varghägnet i en djurpark. (Nej, jag vill inte veta att det var en midsommarkampanj för halva priset i helgen eller att de nya tältstugorna med dusch lades upp på hemsidan veckan efter att jag bokade vårt dusch-lösa tält. Jag vet redan det och har gnisslat tänder över det tillräckligt redan. Och ja, självklart har jag mens under denna dusch-lösa upplevelse. Fattas bara annat.)

Skånes djurpark ja. Det känns som om den alltid funnits, för visst var det väl här man var på klassresa i fjärde klass även om det då hette Frostavallen. Eller? Nåja, jag hade en bild av det, men har ännu inte känt igen något. Konstigt med tanke på hur nära i tid fjärde klass ju är… eller…? Det är rätt charmigt på ett anspråkslöst och naturnära sätt. Verkligen inte fancy på något sätt, men varför skulle det vara det liksom? Personalen är, precis som min kollega Mikael sa efter sitt besök förra året, galet trevliga och hjälpsamma. Alla hälsar, erbjuder hjälp och kommer och frågar så att allt är bra och Corona-restriktionerna efterlevs otroligt väl. Vi var på Tosselilla för någon vecka sedan och det är som natt och dag att jämföra anläggningarna kan jag säga.

Äntligen! Mimi har tjatat hål i våra huvuden, men nu ska vi äntligen upp i Upp, hängbroarna 7 meter upp i träden.

Jo, jag var faktiskt lite nervös över att tappa telefonen här, jag erkänner.

Oväntat besök vid sälmatningen. Baggar kan hoppa oväntat högt när de känner sig förfördelade och också vill ha mat och uppmärksamhet.

Hittills i sommar har vi haft osannolik tur med vädret vid våra få utflykter. Både Tosselilla-besöket och dagen idag har varit bland sommarens finaste dagar, vilket vi tackar lite extra för. Camping i regn hade möjligen varit att dra det ett steg för långt.

Mimis absoluta favoritbok när hon var liten. Vem var det som gjorde det?

Ett utökat vattenland hade verkligen ökat attraktionskraften, gissar jag. En vattenrutschbana och inget mer räcker inte riktigt 2021. Ett tips bara.

Efter att ha strövat runt på området och något pliktskyldigt försökt se djur i diverse hägn, ätit vår matsäck, gått Upp-hängbroarna, åkt vattenrutschbanan två gånger (bara Mimi) och lagt löjliga pengar på ännu fler kramdjur (Peter!) var klockan äntligen 15.30 så vi kunde hämta vår alldeles för stora (det står faktiskt i instruktionerna att man hellre ska ha för mycket än för lite – I love it!) packning och checka in i vårt tält. Björnidet. Vi kunde hamnat i Svinpölen eller Myrstacken, så vi är ganska nöjda. ”Ganska” förresten? Det räcker inte för att beskriva barnens känslor. De är väldigt mycket mer än nöjda. De längtar tills de ska få sova trots alla roligheter som ska ske innan dess.

Tja, för att vara camping är det ju ganska okomplicerat i alla fall.

Säkerhet är viktigt här. Och gulligt i detta mini-format.

”Vi älskar detta. Nu sticker vi och kollar in de andra tälten. Det finns ju barn här.”

Man får ta hur mycket chokladmjölk (med marshmallows) man vill bara man har handskar.

Man får fixa sin egen eld och grilla burgare som levereras direkt till tältet.

Välklädd! Alltså dessa skor, dessa RÖDA skor ifall någon (Peter) inte fattar det, är en historia i sig. Jag köpte dem som trädgårdsskor när jag bodde på Maskinistgatan, så förmodligen 2002 eller 2003, på gamla Domus för 40:- långt innan Foppatofflor blev Foppatofflor. De var liksom bara billiga plasttofflor. Men vilken kvalitet! Minst 19 års stil och elegans för 40 pix! Tänk om alla kläder och skor höll så. Snygga är de ju också. 😉 Och röda.

Efter maten, 19.30, gav sig hela campen ut på Expedition tillsammans med två lägervärdar. Lodjuren, tvättbjörnarna, vildsvinen och renarna skulle matas. Det var pedagogisk information, frågestund (där Inna hade alla svar!) och matning. Nya svarta gummihandskar i vuxenstorlek på alla barn vid varje utfodring. De tar som sagt verkligen säkerhet och renlighet på allvar här. (Nåja, förutom när det gäller tältande gäster då alltså… 😉

Vilka som stod främst och svarade snabbast…?

Det kan ju i ärlighetens namn inte vara så praktiskt med så stora horn, men mäktigt är det.

När själva Expeditionen med stort E var över fick man utnyttja den stängda parken som man ville, så jag och Mimi tog ytterligare två varv i Upp, både Vargstigen och Sälstigen, innan hennes ben enligt uppgift var alldeles för trötta för att orka mer. Med tanke på att min stegräknare då visade 1,3 mil och klockan var närmare 22, var det dags för lite ”chill” vid och i tältet innan läggdags. Jag och Peter såg Schweiz (!) slå ut Frankrike ur EM och barnen lekte lite med nya kompisen i granntältet innan det blev chips och skärmtid. Det sista Inna sa innan hon somnade var: ”Mamma, vi måste boka här igen! Jag älskar det.” Det är med andra ord upplagt för lite förhandlingar och kompromisser i sommar för även om det här är mysigt kan jag tänka mig andra sätt att spendera så förhållandevis mycket pengar. Faktiskt.

I ”stora tältet” finns inte bara fri tillgång till varm choklad utan även faktaböcker om djur att låna. Inna gör succé bland de yngre barnens föräldrar genom att erbjuda sig att läsa för dem. Barnen, inte föräldrarna.

Har man inte haft telefonen på hela dagen så…

Dag 2. 05.48. Nu har jag bevisat det igen. Jag kan inte sova i tält. Jag fattar inte varför. Okej att madrassen är hård och sovsäcken prasslig, men det är ju annars ljuvligt tyst, egentligen inga konstigheter och det är inget jag kan sätta fingret på. Jag ligger bara klarvaken. Timme efter timme. Ingen oro eller konstiga tankar. Jag kan bara inte sova. Det var likadant när jag skulle ”campa” med barnen hemma på gräsmattan förra sommaren. Då var det iofs trångt och fruktansvärt varmt med alla de filtar och gosedjur som absolut måste vara med. Inget sådant nu, men inte en blund. Jag har legat där och bara snurrat hela djäkla natten. Nu är klockan tio i sex och jag har gett upp. Förutom att min telefon av oklar anledning inte (heller…) laddats i natt och att några mygg inte förstått att det är morgon så är det ganska mysigt här utanför tältet med alla ljud från diverse djur i närheten, men tusan vad trött jag är!! Det kommer att bli en lång dag. Speciellt med tanke på att det är två timmar till kaffe.

Ljud ja. Igår kväll fick vi två gånger höra vargflocken yla. Jag vet inte om det är inspelat eller inte, men varghägnet ligger precis bredvid, så det skulle kunna vara på riktigt. Högst annorlunda ljud var det i alla fall. Inna sa att lägervärden Ellie beskrivit det som när en flock barn skrattar hysteriskt och det skulle kanske kunna stämma. Riktigt hysteriskt.

Vargarna verkar inte ha vaknat ännu i alla fall, men många andra djur har det definitivt. Det är inte riktigt samma ljudbild som hemma på tomten. När campen vaknar om ett par timmar vankas det bland annat krabbelurer till frukost och sedan ska barnen få följa med och ge björnarna en överraskning (isglass?!) innan det ska checkas ut. Vi får stanna på området hela dagen idag också. Frågan är om aktiviteterna räcker en dag till. Och om jag räcker en dag till. Vi ska dessutom en sväng till Malmö och lämna Mimi hos hennes kusin för ytterligare en spännande övernattning och sen är det ju viktig match i kväll. Det blir en lång dag. Var är kaffet?