Det är bara att erkänna. Igår när jag slocknade efter mitt dygnande och en hel dag med lite för mycket värme och mycket för mycket folk var jag 1, helt övertygad om att jag faktiskt var färdig med Kroatien och 2, nästan övertygad om att jag faktiskt var färdig med att blogga om Kroatien.
Idag, efter sovmorgon, trevlig frukost med gott kaffe och framför allt, efter en euforiskt härlig promenad runt Sveti Petar-halvön i 35-gradig värme, har jag i huvudet redan planerat in Kroatien 2022 och, som synes, börjat blogga. Det svänger snabbt i Åsa-hjärnan. Tur är väl det. Ibland i alla fall.
Det där med att det var så himla skönt att gå och bada på kvällen igår gjorde en hel del för att minska ”måste-göra-allt-av-varenda-sekund-på-semestern-trots-att-det-är-knökfullt-överallt-stressen” så idag blev det lång frukost med efterföljande skönt slapp då vi (nåja…) visst råkade boka om halva semestern. Sådant har ju hänt förr, vilket den uppmärksamme bloggläsaren nog är väl medveten om. Först och främst råkade (nåja igen) jag upptäcka att vårt nuvarande boende var ledigt två dagar till. Inte mycket att tveka på då, med tanke på hur nöjda vi är, så de dagarna bokades snabbt. Sedan letade vi fram fyra nätter på norrsidan av ön Ciovo (tror jag) på ett boende som nog inte håller samma klass som det vi var tveksamma till i Podstrana, men som å andra sidan kostar hälften av det, och dessutom en sista natt på ytterligare ett för oss helt nytt ställe, inte så långt från flygplatsen. Det ska bli kul att testa två nya ställen och känns skönt att ha kunnat avboka det vi inte alls kände var rätt. Vem vet, vi kanske hittar något nytt till Kroatien 2022… 😉
Efter frukost och ombokning tog resten av familjen mer slapp-dag medan jag alltså drog på (de utslitna) promenadskorna och gav mig ut på varm promenad. Jag siktade på halvön till höger om oss, dvs den med Sveti Petar-statyn, och det var så ljuvligt och fint att jag kom på mig själv med att gå och le fånigt. Varför har jag aldrig gjort detta förr? Det var både jättehärligt och väldigt upplysande. Man måste faktiskt inte lägga sig på en strand som är så fullpackad att man inte ens får ner foten mellan badlakanen, utan det finns härliga klippor med bara fåtalet människor inte alls mycket längre bort. Som bonus kan man då dessutom få små skinntorra helrakade nudistgubbar med välgrillade små attribut, upptäckte jag. 😂 Nope, jag tog inga bilder på dem, så det är fritt fram att scrolla vidare, jag lovar.
Jag har egentligen aldrig trott på det där att man blir beroende av träning (inte ens efter 541 dagar), men euforin jag erfor efter dagens promenad gör att jag kanske ändå börjar ana vad de pratar om, de där som påstår sig vara beroende. Det var verkligen såå härligt och jag ser redan fram emot i morgon då jag funderar på att kolla vart man kommer om man går förbi lilla stranden, på andra sidan viken/hamnen.
När jag kom tillbaka var övriga familjen redo för lunch, vilken intogs på Centrum Pizzeria där vi varit många gånger förr, och när Inna berättade för servitören att det var han som räddat Mimis kvarglömda My little Pony vid ett tidigare besök kom han ihåg t.o.m var vi suttit då (eller så är han väldigt socialt kompetent och smart…) och bjöd tjejerna på pannkakor till efterrätt. Ovanligt och väldigt passande nog uppskattade de dessa till den grad att de inte lämnade minsta smula. (Puh, för vi vill gärna kunna gå tillbaka på fredag vid 12 eftersom de alltid visar sport och vi ju råkar ha en viktig OS-match då…)
Lyckligtvis var alla fortfarande skönt o-stressade trots en halv dag utan strand, så efter lunch stack vi till Konzum för proviantering, vilket tillsammans med ännu mer slappande och skrivande av gårdagens blogg, innebar att vi återigen inte stack till stranden förrän vid 18. Jag är glad att kunna säga att vi tack vare min promenad kunde ta oss till ett ställe vi annars inte vetat om, bara strax bortom det allra värsta kaoset. Där var så härligt att vi blev kvar till 22. Det är verkligen något visst med att sitta vid havet i bikini och kolla barnen bada vid 21.30! Men visst, det är också lite krångligare att hitta alla sina saker när man ska packa ihop. Man får ta det onda med det goda, så är det bara.
Redan igår hittade tjejerna på strandmarknaden ”pop-its” (oklart hur det egentligen stavas) som de bara måste ha, så idag hade vi lovat att de (trots de hiskeliga pengarna) skulle få köpa varsin. Med tanke på glädjen och förväntan borde vi, visa av erfarenhet, ha dragit ut på detta ytterligare några dagar, men det är ju semester så när vi var så kissnödiga att vi faktiskt måste gå hem, lockade vi med det och fick njuta av en halvtimmes total mega-kärlek uttryckt i former av ”ni är universums allra bästa föräldrar”, ”tänk att ni faktiskt köpte dessa till oss fastän de kostade mer än middagen”, (min favorit) ”you actually just bought our love” och ungefär tusen andra uttryck som bara bubblade ur de överlyckliga, halvt maniska, minifigurerna vi delar våra liv med, hela vägen hem.
Nu är vi ju luttrade och förväntade oss inte på något sätt att detta skulle vara (ärligt talat, det är ju bubbelplast i dyr tappning bara), men lite hjärtskärande på mer än ett sätt är det faktiskt att Mimi sju minuter efter hemkomst fullkomligen bröt ihop storgråtande över att hennes inte poppade på rätt sätt… (eh?) I det läget är det svårt att veta om man ska bli jätteglad eller sur över att Inna redan tröttnat på sin och erbjöd sig att byta. Vi valde glädje. Vi är ju ändå moderna, framåtsträvande människor. Eller hur…