Kategori: Resa med barn

Jahapp, nu är väl bloggen verkligen en dagbok då, för nu har Facebook blockerat och plockat ner alla mina inlägg, inklusive från gamla resor, för att jag ”bryter mot [deras] communityregler om spam”. Jag fattar faktiskt ingenting. Jag brukar i och för sig skoja om att jag spammar, men jag tycker faktiskt inte att jag gör det och jag anser inte riktigt att jag gör något av nedanstående, som är enda förklaringen jag fått. (Och ja, det ser ut exakt så, går alltså inte att läsa fortsättningen på meningarna på något sätt, och heller inte att få svar, besked eller annan förklaring.)

Jag måste erkänna att detta får mig att känna mig ganska ledsen. Jag försöker intala mig själv att jag mest lägger denna galna tid, för det tar verkligen många timmar varje dag, för min egen skull, men självklart får jag bränsle och glöd av den positiva respons jag får och, ännu viktigare, känslan av att skriva till någon och inte bara ut i luften eller till mig själv, gör att det känns ”verkligt” i brist på bättre ord. Du som faktiskt – trots blockeringen – läser detta och vill fortsätta göra det, får/kan gärna använda Prenumera-funktionen, så kommer det ett mejl i inkorgen när det finns nya inlägg. Just nu är jag mest sugen på att lägga ner och ägna tiden åt virkning och läsning i stället, men samtidigt älskar jag faktiskt att kunna gå tillbaka i mitt eget liv och se bilder, se att vi faktiskt gjort något, vilket jag annars har en tendens att tro att bara alla andra gör… och kolla upp saker om sådant vi gjort. Jag skriver i alla fall denna resa ut, så får vi se hur det blir med nästa. En resa till Kroatien i sommar är redan bokad och tanken är ju att det ska bli ett Florida 5.0 också. Tanken att inte ha dem dokumenterade är ganska ledsam, men som sagt, det behövs lite bränsle också för att jag ska orka. Nåja, jag behöver ju inte ta det beslutet nu. Just nu behöver jag bara bestämma om vi ska ägna sista Orlando-dagen åt sol och bad eller om alla ska följa med på Peters gitarraffärsturné och göra något i anslutning, typ shopping eller lekplatser. Jag tror jag vet vartåt det lutar, men ska diskutera detta med de andra det berör.

Som sagt, jag trodde ju att jag visste vartåt det lutade, och som vanligt hade jag rätt. 😉 Fråga gärna mina barn om det stämmer, och jag är ganska övertygad om att de kommer att intyga detta, och sedan kommer de förmodligen att tillägga något om att ”pappa alltid har fel och alltid är en hungrig gnällspik”…. Man ska passa sig för vad man säger när man är irriterard och har små grytor med öron i närheten… (fast överlag stämmer det faktiskt… 😉

Pool blev det alltså idag. Peter var med under förmiddagen och hann med några bad – bildbevis nedan – och några trevliga småprat med våra nyfunna kanadensiska vänner, Larry och hans fru, som vi pinsamt nog tappat bort namnet på. Larry är så imponerad av Inna, hennes språkkunskaper, att hon lärt sig själv och att hon är så väluppfostrad och artig, att han introducerar henne och skryter om henne för alla nytillkomna. Gissa om Inna solar sig i detta. Trevliga människor! Idag pratade vi bland annat om sjukdomar, eftersom Larry haft flera hjärtattacker och dessutom har diabetes. Det senare är jag ju extra intresserad av – jag har sett en annan tjej med ”blipp” här, men hon har verkligen inte inbjudit till samtal, så jag har inte kunnat fråga, men det gjorde jag idag, och jag förstår verkligen inte hur man kan överleva här. I Canada är det ”billigt” att ha diabetes, insulinet kostar ”bara” 800 dollar i månaden innan du är 65, vilket gör att amerikaner som har möjlighet att åka över gränsen gör det, för här kostar det 2000, vilket ju känns helt orimligt. Det vore ju en hel månadslön, och tänk att betala (som i Canada) lika mycket som en ordinär hyra i månaden bara för insulin (okej, det gör att du överlever, vilket ju är värt rätt mycket, men allvarligt, det funkar ju inte – hur gör man om man har ett skitjobb med skitlön och inga försäkringar? Bye bye liksom? När jag skriver detta känns det verkligen helt orimligt, vilket förmodligen betyder att det är det. Jag måste ha fått fel på siffrorna någonstans, men faktum kvarstår i alla fall – det är väldigt skönt att vara svensk om man nu ska råka dra på sig en kronisk sjukdom. Heja svensk skatt!

Vid lunch servade Peter sugardaddy Olofsson oss med lite macaroni cheese och macka vid poolen innan han drog på gitarraffärturné resten av eftermiddagen. Nope, han kom lyckligtvis inte hem med någon mer gitarr, för då hade vi fått problem, men han var i alla fall lycklig, vilket är nog så viktigt. Vi då? Jodå, vi var kvar vid – barnen i – poolen hela dagen, så vi var lyckliga vi också.

Japp, som synes fick nya vattentäta caset jobba hårt och förtjäna sin existens även idag. Det är ju himla kul med bilder i och under vatten faktiskt.

Under eftermiddagen meddelade även Instagram att jag hade en förbjuden länk i min profil, så då fick jag på allvar börja överväga att problemet med bloggen faktiskt låg hos mig. Ni är dessutom några stycken som hört av er och meddelat att den verkar kapad – tusen tack för det! En del av eftermiddagen ägnades alltså åt felsökning. Nog för att jag är rätt bra på digitala verktyg, men detta är ett område där jag tyvärr inte känner mig speciellt självsäker, så jag är långt ifrån säker på att problemet är löst än, men jag jobbar på det. Har någon några fantastiska tips, så please, skriv ett mejl eller pm! Och klicka inte på några länkar som eventuellt kommer upp, inklusive den som eventuellt säger att telefonen är infekterad. Det är den med största säkerhet inte, men blir kanske om man klickar på just den länken. 🙁 Skithackare!

Vi var faktiskt kvar nere vid – och i – poolen tills solen gick ner, och efter det ville barnen så klart inte ens se mer vatten… Eller? De tog ett en och en halv timmes långt bad i badkaret! Jisses! De kommer att utveckla simhud mellan tårna. Medan de badade packade vi ihop det mesta och förberedde en improviserad middag av det vi hade kvar i kylskåpet. Det blev rätt okej faktiskt, även om detta kök är ytterst begränsat att laga mat i. Det finns inte ens en ordentlig stekpanna. Inte ok. Resans sista gigantiska avokado gjorde i alla fall ingen besviken, den var heelt perfekt. Nästan så det var synd att göra den till en guacamole, för den var god som godis som den var.

På tal om mat så var jag tvungen att skratta högt när Inna – när hon såg mig i duschen, ingen privacy här inte – utbrast: ”Mamma, du ser ut som en varmkorv, du är alldeles brun!” Mimi var inte sen att fylla i: ”En varmkorv med navel. Haha!” Sen spårade det ut en aning och det var en varmkorv med blipp och en varmkorv med tjock mage och stor rumpa osv… men fortfarande väldigt roligt. Inte för att de ska reta andra, de två som har vita konstanta baddräkter på sina små kroppar. Vädret har verkligen varit gynnsamt mot oss. Nästa vecka ska det tydligen bli mycket sämre.

I morgon bitti lämnar vi Orlando, och vi vet inte riktigt vart vi ska ännu. Jag kollade på några Miami beach-hotell häromdagen som verkade hyfsade, men de är så klart slutsålda nu, så förmodligen slutar det med att vi bokar något ännu dyrare än det jag avbokade eller, som vanligt, hamnar i Ft Lauderdale (eller på ett trist flygplatshotell någonstans). Vi får se. 21.25 på söndag ska vi i alla fall härifrån. Även om det faktiskt ska bli lite skönt att prata (svenska) med någon annan än just oss fyra, det tror jag att vi alla känner lite litegrann, så hade jag lätt kunnat stanna ett tag till. Den som nog längtar hem mest är Peter som haft konstant tandvärk hela resan efter ett ”tandjobb” dagen innan vi åkte. Stackar’n som nästan aldrig tar en tablett är nu halvt beroende av värktabletter. Högst obra. Hoppas verkligen att det löser sig när vi kommer hem. Nu dags att sova så vi orkar ta några bra beslut i morgon. Resan söderut är ju dessutom betydligt längre än vi kom ihåg – det kommer att vara som att köra till Göteborg ungefär. Blä.

Nästsista dagen i Orlando. På lördag morgon lämnar vi. Just nu vet vi inte riktigt vart kosan vi styr eftersom jag i vanlig ordning avbokat vårt Miamihotell, men det spelar väl inte så himla stor roll så länge där finns sängar och frukost egentligen. Vi lär nog inte bli husvilla. Prismässigt är det ett elände för Miami-området är dyrt och jag vägrar ha det dåligt sista – absolut sista – dagen då vårt flyg inte lyfter förrän 21.25 på söndag, så jag tänker boka två nätter för jag tvivlar starkt på att något hotell går med på ”late check-out” till 19. Normal check-out här är 10.00… Vi får väl hoppas på något sista-minuten-erbjudande. Haha… säkert…

Dagen idag – om det blir som det är tänkt och önskat – ska bli pool – Aquatica – Disney Springs. Pool-delen effektuerar vi just nu, så än så länge jobbar vi enligt plan. Får se hur det går sen.

Så här halvvägs under dagen har vi hållit oss ganska hyfsat till planen. Vi var möjligen lite för länge i och vid poolen, men det är ju så intressant när man hamnar i samtal med andra. Idag var det, som så ofta, med kanadensare och vi diskuterade alltifrån deras skolgång, legaliseringen av marijuana (usch!), deras inte-så-bra premiärminister (enligt dem vi pratade med) och hur duktiga och väluppfostrade (haha) våra barn är. ? När vi gick därifrån sa Inna att hon tycker att det är ”roligare att prata med gamlingar än med barn, för gamlingar är så snälla”…. (Vi översatte inte det, även om andemeningen så klart var jättefin.)

Varsin macka i bilen fick det bli för att inte förlora mer tid, och nu, strax före 15 är vi snart vid Aquatica. Vi bör hinna med strax under två timmars bad i alla fall.

Det gjorde vi. Jag brydde mig dock inte om att ta några bilder idag, för vi gjorde i princip exakt samma saker som igår… och det var lika trevligt så inget fel i det. Jag behöver dock inte åka dit i morgon igen, om jag får bestämma.

Tredje punkten på dagens planering var Disney Springs eller ”Downtown Disney”, som jag också tror att jag hört det kallas. Det är ett stort välskött område med ofantligt många restauranger och affärer, många extremt Disneyinriktade så klart, men även andra. Där finns också karuseller, scener, båtturer, luftballongturer m.m. Vi funderade på om vi i vanlig ordning skulle äta något snabbt och onyttigt på vägen dit, men kom aldrig riktigt till något beslut innan vägen liksom hade tagit beslutet åt oss. Det blev ingen snabbmat på vägen. Dåligt beslut skulle det visa sig, för första timmen av besöket blev ärligt talat inte 100%-igt bra för att uttrycka det milt. Det var ganska gnälligt och lättstött på alla håll. Om man tänker på förutsättningarna – först sisådär fyra – fem timmar vid poolen i gassande sol, sen en snabb macka och ytterligare ett par timmars bad – var det kanske inte så konstigt. Självklart händer det som alltid händer semestrande familjer vid sådana tillfällen. Trots att vi förmodligen var på ett av Orlandos restaurangtätaste områden så försvann alla matmöjligheter vi kunde tänka oss. Det var för dyrt, för fullt, för barnen-kommer-ändå-inte-att-äta-något-här, för lyxigt, för vuxet etc överallt. För att ytterligare krydda det hela tjatade Mimi oavbrutet (med bebisröst, vilket skäääääär i hela mig, jag avskyr det verkligen) om att hon ville träffa Musse och Mimmi, för hon hade dem på klänningen och hon var minsann inte ens hungrig. Jätteskön och härlig semesterstämning! Yeay!

Till slut – efter att ha stått och väntat i närmare en halvtimme på vulkanutbrottet på The Lava Café (som i och för sig är en upplevelse, speciellt om man står nära, för det är varmt på riktigt!) och dissat ett otal restauranger hittade vi så äntligen en som under protest kunde godtas, så i stället för att äta hamburgare för ca 20 dollar på Wendys åt vi hamburgare för över det tredubbla på något irländskt ställe. Jaja, stämningen blev i alla fall avsevärt bättre en stund efteråt, så det var ju så klart värt det, även om det så klart absolut hade varit väldigt mycket bättre att äta ungefär vad som helst utom hamburgare med alla de valmöjligheterna. Det kommer väl en tid för det också, antar jag.

Vid 21-tiden var barnen färdigdansade och färdiga på alla andra sätt också, så då begav vi oss hemåt. Båda barnen slocknade i bilen, och vi är inte långt efter trötthetsmässigt, så det här blir definitivt inte mitt mest inspirerade blogg-inlägg, men å andra sidan blockade ju Facebook mitt gårdagsinlägg pga spam, så jag kanske ändå borde lägga ner… 🙂 Jag undrar verkligen vad det var som gjorde det. Jag begärde granskning av blockeringen någon gång i förmiddags, men än har det inte kommit upp igen. Intressant… Får se om detta får vara med. En lite mer visuell redogörelse för de positiva sakerna från besöket bjuder jag på här nedanför. Godnatt!

Idag blev minsann ingen sendag som igår. Jag vaknade – helt i onödan – halv sju, så jag hade i alla fall ganska gott om tid att svara på jobbmejl och dubbelkolla bloggen från förra året om vad jag borde tänka på inför dagens packning. Planen är att göra SeaWorld och/eller Aquatica. Helst båda, men energi och tid får avgöra. Vi kom i alla fall iväg exakt enligt plan även idag. Jag vet inte vad som hänt, men hoppas att det inte är något som slår tillbaka när det gäller något på riktigt, typ planet hem…

Till skillnad från förra året tog vi SeaWorld först, för det var faktiskt lite mulet på morgonen. Allt gick så enligt plan att vi var inne (genom security och biljettkoll) innan klockan slog 10 och parken officiellt öppnade. Det måste räknas som helt ok… Vi hade som vanligt lite olika syn på hur timmarna skulle fördrivas. Från vårt vuxenperspektiv var vi tvungna att styra det till att vi kollade på Pets ahoy-showen 10.30 och delfinshowen kl. 11.00, för vi vet ju att sådant annars har en tendens att backfire, och det var sedan inga sådana shower förrän på eftermiddagen. Det är inte helt lätt att förklara sådant för ivriga barn som vill se än det ena djuret än det andra, men vi stod på oss trots att speciellt en – den där med humöret – inte alls var nöjd (förrän efteråt när hon erkände att båda showerna var jätteroliga). På väg dit hann vi dock både träffa en papegoja, kolla in delfiner och känna på rockor.

Efter smådjur, rockor och delfiner var det så äntligen dags för Mimis älskade pingviner. Attraktionen Antarctica har vi åkt massor av gånger, men plötsligt när vi sitter i vagnen får Inna panik och vågar inte. Det var lite sent att tänka på det då dock, så det blev ingen speciellt rolig åktur med ett halvhysteriskt barn bredvid sig. Det är dessutom tyvärr lite svårt för oss att riktigt fatta den här nya rädda Inna, för vi är ju vana vid att hon är totalt orädd för det mesta, så vi tycker mest att hon ska skärpa sig. Pedagogiskt, vi vet. Det förstör himla mycket tyvärr, mest för henne själv, men även för oss, så hoppas att det bara är en sjuårsfas.

Efter pingvinerna råkade vi mest av en tillfällighet springa på sjölejonen och möjligheten att mata dem. 13 dollar för ett gäng slajmiga småfiskar att kasta till sjölejonen. Som hittat. Speciellt när fåglarna tar de eländiga fiskarna… de kunde fått betydligt billigare saker att äta om det bara var det.

Det började nu bli rejält varmt, så efter en glass och varsin fångad ”regional” Pokemon (Maractus) gick vi lite under jord (eller vatten…) för att kolla hajar. De kom i lite annorlunda former idag.

Sesame Street-området var under ombyggnad förra året, men nu var det klart och äntligen hittade Inna några karuseller i hennes smak. Dock blev det ganska snabbt så outhärdligt varmt att t.o.m barnen tyckte det var okej att lämna SeaWorld och i stället bege oss till Aquatica, vattenlandet. Det är dock ganska tydligt att de tänker att vi ska återkomma en annan dag. Vi får se hur det blir med det. Med de biljetter vi har är det ju inga problem, vi får komma och gå hur mycket vi vill under två veckor. Frågan är väl bara hur mycket vi vill… eller framför allt hur mycket Peter vill faktiskt, för jag har inte så mycket emot det. Det är rena drömmen Pokémonmässigt, och jag har inga andra direkta planer förutom att hänga vid poolen. Jag börjar känna det där som jag brukar känna när hemfärden närmar sig, att det säkert är grejer jag borde vilja köpa, men jag kommer inte på vad. Typiskt. Jag lär komma på det så fort vi landat hemma.

Snåla som vi är – allt är dyrt i parker som bekant – mellanlandade vi på vårt nyttiga favorithak, Wendy’s, innan vi stack bort till Aquatica som bara ligger ett stenkast bort. Vi var lite oroliga att det pga värmen skulle vara överfullt, men det hade vi inte behövt oroa oss för. Det var precis lika folktomt och smidigt där. Vi fick en parkering precis vid entrén och kunde gå direkt in. Lågsäsong är som sagt da thing! Så himla skönt dessutom att ha varit här förut så man vet hur det funkar. Jag avskyr att inte veta hur saker funkar. Någon som ser ett samband med att vi alltid åker tillbaka till samma resmål….? Hm… Nu visste vi i alla fall precis vart vi skulle gå, vad vi skulle göra och vad det skulle kosta att hyra ett underdimensionerat skåp. Tryggt och skönt och vi var i vattnet in no time! Med waterproof telefoncase á la Discovery Cove så klart. Jag kom faktiskt på att mitt dyra faktiskt flyter – det gör inte de billiga från Walmart. Makes all the difference så klart! 😉 (Japp, jag förstår Dolph nuförtiden men orkar inte ens bry mig, utan det får bli lite svengelska.)

Som vanligt är det ju inte så att vi går till parkerna för deras fantastiska attraktioners skull, för ingen av oss vågar ju åka de mer eller ens de mindre spektakulära, men här var det lite extra jobbigt faktiskt. Stackars Inna var alltså för lång för att göra det hon faktiskt skulle vågat göra på barnområdet och alldeles för kort för allt annat som hon i och för sig ändå inte skulle vågat. De vattenrutschkanor hon hade velat och vågat var det absolut nej på för hon var för lång, den var för små barn (inga andra argument), den som hon möjligen hade vågat om hon hade fått åka med Peter, var hon för lång för att åka med någon annan lång, men hade hon vågat hade hon fått åka med Mimi som var tillräckligt kort, men det vågade hon inte. Snacka om moment 22. Jag tyckte ordentligt synd om henne, kan jag säga. Jag kan väl förstå att de måste ha en regel eftersom jag vet hur barn i 6-10-årsåldern kan vara, speciellt i grupp, och det kan så klart sabba rejält för de små som området är till för, men det är rejält synd om ensamma fega, långa sjuåringar som inte får göra någonting pga sin längd. Vi försökte roa henne så gott vi kunde i ”våg-poolen” så länge den var öppen, men annars var det mest show Mimi den första delen av besöket. Hon – som var livrädd för att få vatten i ögonen när vi kom hit för drygt tre veckor sedan – älskade vattenrutschkanorna och åkte, åkte, åkte…

När Innas favorit vågpoolen (en stor pool där de slår på rejäla vågor en gång i halvtimmen) stängt för dagen tog hon och jag en promenad på området för att kanske ta en sväng i de där flytetygen som vi började dagen med. De var i ärlighetens namn rätt trista, men något var vi ju tvungna att göra. Då hittade vi den! Attraktionen som vi älskade förra gången vi var här! Strömmen! Den heter givetvis något helt annat coolt, men det är just det, en ”river” likt den på Discovery Cove där man flyter runt en rejäl runda på området, men med rejäla strömmar och utan de läskiga vattenfallen. Inna blev överlycklig! Och jag med, så klart, för äntligen fick hon göra något som hon tyckte var riktigt kul. Hon älskar i och för sig vågpoolen också, men badvakterna anser henne där för liten och vill inte låta oss vara längst fram där det är coolast, så hon är ju verkligen diskriminerad lite överallt, men HÄR trivdes hon som fisken i vattnet och var så glad, så glad. Vi hann lyckligtvis leta upp Peter och Mimi också, så vi allihop kunde ta ett sista varv innan parken stängde för dagen. Vi var inte allra sist ut, men definitivt bland de tio sista. Snacka om att utnyttja dagen till fullo. Vi kommer att somna ovaggade! Barnen gjorde f.ö just det – båda slocknade i soffan innan 19.45. Önskemålet för morgondagen? Att åka tillbaka…. Vi får se hur det blir med det. Godnatt!