Kroatien 2022. Dag 2. Sunday, bloody Sunday…

Precis som jag förutspådde igår så känns allt lite bättre efter en natts sömn, även om sagda natt innehållit flera skräckfilmsliknande element med blod rinnande längs ben och nattlig städning av golv. Tur att det är kakel och klinker överallt… Min kropp och jag är i vanlig ordning inte riktigt överens om hur man bäst tillbringar en semester och den (kroppen) verkar varken mottaglig för förhandling eller kompromisser, så något bad är det inte tal om, men det känns i alla fall ok att ligga på stranden idag (även om det blir i korta stunder åt gången), så semesterkänslan börjar så sakteliga infinna sig i alla fall.

Frukosten på restaurangen var så överväldigande generös att vi kände oss tvungna att äta trippelt mot vad vi egentligen kände för, för att det inte skulle bli för mycket rester… Typiskt svenskt? Det enda som var lite snålt tilltaget var kaffet… 😱 I morgon ska vi se till att beställningen blir väldigt mycket mer anpassad efter behov och magar.

Frukosttjejerna som beställde ”The fitness breakfast” med massor av färsk frukt, som de sedan gav till oss medan de själva tog Nutellan som ingick i Peters och min Breakfast for two. 🤣
Detta ”naturliga” leende… 🙈
Hur i hela friden kan de tro att två personer ska kunna äta det där berget av ost och kött utöver äggröra och en massa vitt bröd med pålägg? 😵‍💫
Nåja, de dissade inte all frukt och de åt faktiskt sin yoghurt och corn flakes. Halleluja!

Vi skulle efter frukost egentligen bara ta ett dopp och sedan proviantera lite, för det orkade vi verkligen inte igår, men i skrivande stund är klockan 15 och vi är fortfarande kvar på stranden. Nu är dock både vatten, öl och toalettpapper (😱) slut, så nu börjar det definitivt bli nödvändigt, i ordets mest bokstavliga betydelse.

De som kan tillbringar 99% av tiden i vattnet. Övriga (undertecknad) alternerar mellan strand, toalett och skönt skuggig balkong. (Japp, det var jag som skrev det där om skugga.)
Jahapp… det ser inte ut som om jag har så mycket att välja på. Staaaackars mig…
Mitt ”från-katastrof-till-succé-syprojekt” blev så populärt att det fick följa med på semester. (Mimi hade beställt en Mirabell-klänning till en kompis Encanto-kalas och när den dök upp, bara timmar före kalaset, var den i stl 110 i stället för den beställda 140, så vi hittade ett linne och sydde om den. I verkligheten var det lite mer stressande än jag fick det att låta nu. Inte minst eftersom jag hade en och en halv timmes padelmatch under de där timmarna och det mesta sprättandet försiggick i bilen till och från WAP… (Det var inte jag som körde, jag lovar.)

På tal om WAP så är det en sak som jag verkligen saknar i detta land. De verkar inte ha upptäckt padel! 😱 Trots idogt googlande har jag bara fått träff på två banor; en i Supetar på Brač och en i Split. Båda utom räckhåll, vilket innebär eländigt mycket trist promenerande för att uppnå mitt just nu ganska hatade rörelsemål. Att röra sig mellan strand och toalett ger inte många steg, kan jag meddela. Jag har övervägt att skruva ner det till ett lite mer rimligt semestermål för att slippa stressen det faktiskt innebär, men det vore ju att fuska och vem gillar en fuskare liksom? (Ja, jag vet att jag är knäpp.)

Att proviantera sjuka mängder vin, vatten, ost, snacks och toapapper gav inte många steg. Inte ens när allt skulle bäras i trapporna från parkeringen till lägenheten, så medan Peter tvingade ut barnen på en sista vända på det dyra AquaFun-flytetyget (de skulle ju minsann utnyttja vartenda öre… 😃) snörde jag på mig mina snart utslitna fotriktiga Scholl-skor (jag är ju trots allt snart 50) och drog ut på en urtrist promenad. Det är vackert här, men det är så djäkla mycket folk att kryssa mellan (bland annat ett brudpar med släpet utspritt över hela stigen uppe vid Sveti Petar…!) överallt att det verkligen inte är njutbart någonstans. Dessutom är David Baldaccis serie om Aloysius Archer, som jag har i lurarna just nu, verkligen inte i nivå med de flesta av hans andra böcker, men ni vet ju hurdan jag är by now; har jag börjat måste jag fortsätta…

Det är 28 grader varmt kl. 20, men fläktar faktiskt så skönt att det iaf är helt ok att gå av den anledningen.
När sockret dippade ner mot 4 fick det bli en sväng hem till den ljuvligt sköna balkongen och lite vin. (Nej, jag vet att vin inte höjer sockret nämnvärt, men det var gott!)

Det är ju inte ofta jag gör några försök att profitera på mitt bloggande, för ärligt talat avskyr jag bloggar och sidor som är så fulla av reklam att de knappt går att läsa, men en sak måste jag faktiskt tipsa om, och skulle någon vilja klicka på min länk efter det så skulle jag bli supertacksam. Jag har länge använt återbäringssidan Refunder och för ett par månader sedan skaffade jag också deras betalkort och är så galet nöjd. Alla köp vi gör ger återbäring utan att vi gör något alls och denna återbäring betalas ut i riktiga pengar direkt in på kontot. Jag har inte stenkoll, men har plockat ut minst sisådär 1500:- på bara denna korta tid. Tidigare använde vi ett kort från Norwegian, men sedan de sänkte sin återbäring till 0,5% blir det inte många kronor till våra resor. Detta känns så mycket bättre. När vi skaffade kortet var första året helt gratis och jag gissar att det fortfarande är så. Skaffar någon ett kort via min länk får både du och jag direkt 200:- var. Hyfsat bra deal tycker jag, men absolut inget krav för att fortsätta läsa min annars ganska reklamfria blogg. 😊 Här är länken i alla fall: https://www.refunder.se/p/5592f45c41cc5

Som sagt, det blir faktiskt lite pengar av det. 1% på allt man handlar överallt med kortet och mer för onlinebeställningar om man går via refunder.se och/eller installerar deras tillägg i sin webbläsare. Tyvärr åker vi hem precis i början av juli för i hela juli månad är det dessutom dubbel cashback på alla köp utomlands. Typiskt… 😃

Man får väl säga att vi ändå gått ner i semesterläge hyfsat snabbt för vid 21 insåg vi att vi inte ätit middag… Då är det verkligen ljuvligt att kunna gå ut i shorts och linne och strosa bort till bästa kebabhaket som ligger på tivoliområdet. Samma gubbar som förra året fixar pannkakor respektive kebab med häpnadsväckande handlag. Till och med den svårimponerade Mimi var tvungen att kommentera pannkaksgubbens skicklighet. 120 kuna för två stora kebaber, en pannkaka som mättade båda barnen, en öl och en vatten. Äntligen något som inte ökat galet i pris!

Älskar balkongen och älskar färgerna!
Kameran luras, för klockan är trots allt 21.30 och det har börjat mörkna en del.
Det här är mer likt verkligheten. Inna gör enligt egen utsago sin bästa mördarimitation här… Eh? Vad jag själv gör med halsen har jag verkligen inget svar på.
Bästa kebabhaket med bästa maken som dock lyckas göra sämsta minen på bilden… Han var nöjd med maten, trots minen. Såsen är fantastisk!
Pannkakan hon absolut inte ville ha (”jag gick inte hit för att äta, på ett tivoli leker man!”) var trots allt ganska god…

Vi har inte riktigt kommit in i cash-is-king-trallen här ännu, så det var nära att det blev lite pinsamt vid kebabvagnen som givetvis inte tog något annat än kontanter (AquaFun tog effektivt slut på dem innan idag) och aningens dålig stämning blev det när Mimi upplevde sig ha blivit lovad att få åka karuseller. Att utifrån den bakgrunden förklara det där med kontanter och oseriösa uttagsautomater för ett barn för vilket kort och swish är självklarheter kan lätt skapa lite dålig stämning. Att inte hela världen förstått tjusningen med swish är f.ö ett av historiens stora mysterier som säkerligen fortfarande kommer att gäcka forskare långt efter att de löst gåtan med hönan och ägget eller hur string-bikini någonsin kunnat bli ett modeplagg trots att alla är fula i det.

Nej minsann. I kväll siktar jag på att, till skillnad från igår, somna med borstade tänder och sleep mode på Storytel (det är så jobbigt att hitta tillbaka annars, särskilt när boken är dålig) och hoppas på att slippa blodiga skräckfilmsupplevelser och saneringar, så over and out från mig! Vågar man hoppas på ett premiärbad i morgon, kroppen? Please! Godnatt!

Ps. Jag har ju redan erkänt att jag har sjukt dålig karaktär, så ta inte det där reklamfria så allvarligt, utan skulle någon vilja erbjuda mig ett betalt padel-samarbete, eller bjuda på en resa eller lite vin eller… tja, whatever, så ska vi säkert kunna komma överens… 😉 Ds.

Kroatien 2022. Dag 1. Karlshamn – Kastrup – Split – Duce – Makarska

Ähhhhhhhh, jag skulle ju verkligen inte. Jag skulle ju bara slappna av och inte ge mig själv (ännu fler) OCD-lika krav på semestern. Jag klarade det ju så bra på vår spontanresa till Mallis på påsklovet, men efter att haft så mycket nytta och nöje av att läsa förra årets ”skulle-inte-då-heller-inlägg”, så sitter jag här som en tonåring med mobilen klistrad i handen och bloggar…. Tusan. Var är min självbehärskning?

Vi har ju varit här så många gånger nu att det bara blir upprepningar, så jag borde verkligen inte, men samtidigt är det ju pinsamt kul att läsa och återuppleva det vi varit med om. Jag vet att jag kommer att ångra detta, för har jag tagit fan i båten måste jag ju ro honom i land, så i huvudet har jag börjat och slutat, formulerat och raderat hela dagen, men efter att i eftermiddags insett att jag faktiskt var uttråkad (jag menar, när man vid nästan femtio äntligen sluppit ifrån ”måste pressa-behovet” är det ju faktiskt rätt trist på stranden… 🙈) är det väl lika bra att ha något att göra. (Ja, jag kommer att ångra detta i morgon när jag fått sova ut och gått ner lite i varv så att jag faktiskt kan njuta, men då får jag väl se det som att det kommer att vara roligt nästa år när jag återigen glömt att jag egentligen tröttnat på både sol och bad och Kroatien och bokat exakt samma resa igen…)

Hm… Vårt nya (grymt försenade, pga icke infriade löften från leverantören av den fina stenskivan) kök blev klart bara timmar innan avfärd, så det blev varken några pimpade fina bilder av slutresultatet eller någon fancy invigning av den äntligen inkopplade spisen, men pannkakor är ju gott och vi har iaf något att se fram emot när vi kommer hem. Tänker någon installera ett nytt kök kan vi f.ö väldigt varmt rekommendera Micke och hans killar David, Victor och Felix på FM Bygg (och Felix på Elcom + Marcus rörmokare på Eriksson VVS så klart). Ingen skugga ska falla över er för att det tog lång tid. (Tänker ni däremot använda stenskivor.se så se till att ha luft i schemat… 😵‍💫).
01.30 sharp är vi inte så skarpa.
Mimi skickar en hälsning till kompisen Klara som också är på Kastrup samtidigt som vi. Fast i the fast lane…
Det är så väl ordnat i billighetsflygens avgångshall…
Framme! 26 grader varmt kl. 08.15.
Nu är den avklarad (och snappad till Therese); fot i sol på strand-bilden. (Sjukt osköna stenar här i Podstrana/Duce. Fortsätt söderut för bättre stränder!)
Fler obligatoriska bilder.

Jag och Peter sitter i skrivande stund på vår lilla mysiga balkong, 15 meter från stranden och 0,5 från strandpromenaden, och konstaterar återigen att resan verkligen inte är målet för oss. Sorry, Boye! Vi lämnade i och för sig huset exakt på vår planerade tid, 01.30, efter 1,5 timmars sömn… och det enda vi hittills upptäckt att vi glömt är Mimis borste (vi har olika uppfattning om graden av katastrof där), den suicidala haren i Gualöv klarade sig med minsta möjliga marginal, bro, parkering och transferbuss från parkering till ingång på Kastrup funkade hur smidigt som helst, men sen kom vi till Norwegians lilla vrå längst bort i terminal 2 och fick genast obehagliga Arlanda-vibbar. Det var varmt, syrefritt och galet mycket folk i kö överallt. Efter att, trots allt större irritation bakom mig i kön till de väldigt få fungerande incheckningsmaskinerna, för tredje gången lyckats checka in men ändå mötts av ”incheckningen lyckades inte, kontakta personal vid disken” fick vi ställa oss i en av alla dessa oorganiserade köer och efter tre olika besked från tre olika personal-människor hamnade vi till slut i ytterligare en långsam kö innan vi till slut lyckades ”droppa” vårt bagage och bege oss mot ytterligare vindlande köer till Securityn. Inte så avkopplande, speciellt inte efter de där 1,5 timmarnas sömn. Och sen fick vi av padelkompisen som reste en halvtimme efter oss höra att de kommit igenom på fem minuter… Gaaah!

Lyckligtvis fungerade allt annat med flyg, bagage och uthämtning av vår (för ett år sedan bokade och betalade, tack och lov, med tanke på pris och tillgång på hyrbilar) bil sedan, men det är ju ändå inte riktigt klart där, för incheck på hotellet (lägenheten) är tidigast 14 och det är dessutom en bit att köra för att komma till favoritstränderna nere vid Makarska. 08.30 är det redan 26 grader varmt, så tack, högre makter (eller Volkswagen) för AC. Enligt uthyrningskillarna finns bästa stränderna på vägen i Podstrana eller Duce, så vi siktar på brunch/på-vägen-bad där och hamnade efter en ganska långsam resa på samma restaurang vid stranden som förra året. Vi är så djäkla tråkiga…. Jag inser efter att ha stapplat runt på de små ”singelstenarna”, som nog är manuellt ditlagda, att den som åker dit efter att ha hört mig sjunga stenstränders lov, kommer att undra om jag är helt knäpp, för de stenarna är verkligen inte sköna! Längre ner på kusten och på t.ex. ön Brac är stenarna större och betydligt skönare att gå och ligga på, jag lovar! Att slippa sand precis överallt är dessutom magiskt, hur vacker en sandstrand än kan vara.

Jag får lite skrämselhicka när jag kollar på menyn, för priserna verkar ha gått i taket i samma takt som bensin, el och kaffe hemma. En tonfisksallad kostar 200:- och ett kg hummer (som jag iofs inte övervägde) över 2000:-. Överlag verkar all seafood vara svindyr, vilket känns konstigt såhär vid kusten, men även pizza, strips och annan, enligt barnen, basföda, är på samma prisnivå eller högre, än hemma. Är det så överallt blir det tuffa två veckor.

Vi orkar inte stanna så länge utan parasoll i lunchvärmen utan fortsätter, skrattretande nog, vår resa på exakt samma sätt som förra året, med att både jag och Peter (lite värre eftersom han liksom kör) är så trötta att vi sitter och slår oss själva på kinderna för att inte somna och stannar på exakt samma ställen som förra året för livgivande kaffe och glass. Japp, kanske dags för nya resmål…

Till slut når vi i alla fall Makarska och krånglar oss ner till de alltid lika svårmanövrerade smala gränderna och parkeringarna. Vår lägenhet ligger direkt på strandpromenaden, ett knappt stenkast från vattenbrynet. Absolut det närmsta vi någonsin bott och dessutom ingår frukost från restaurangen på nedervåningen. Lägenheten är ganska liten (egentligen avsedd för två), men fräsch, charmig och, som vanligt, utrustad med massor av krimskrams och upplyftande visdomsord. Min favorit sitter dock inte i lägenheten utan i restaurangen nedanför. ”A meal without wine is called breakfast”.

”Här tänker jag sova!”, utbrister Inna en millisekund efter att ägaren förevisat de vuxnas sovrum… Ibland är hennes utmärkta språköra lite selektivt.
Det är väldigt nära vatten och aktiviteter. Dyra aktiviteter. (500:- för en dag. Må ni hoppa högt och länge, barnen!)
De är bra på att chillaxa, våra barn.
Mycket krimskrams. (Men också mycket förvaring, till deras försvar, och det luktar galet gott överallt, vilket vi inte är bortskämda med hemifrån vårt 70-talshus i behov av både det ena och andra…)
Intressant sätt att lägga böckerna. Och lite svårläst.
Kolla motivet (nåja) i ramen till höger!
Coola lampor!

Eftersom jag ju ganska snart konstaterar att jag är uttråkad av strandliv och min klimakteriestinna (?) kropp som vanligt bestämt sig för att straffa mig med ett blodigt syndafall av guds nåde känns det otroligt lyxigt att ha så nära till lägenheten (läs: badrummet), så det blir nog bra det här när jag bara stressat ner lite.

Middag hos våra värdar på restaurang Mucrum.
Vår balkong sedd nerifrån restaurangen.
Enligt recensioner på Tripadvisor och Google ska servicen vara tipptopp, men maten bara okej, men jag får nog lov att säga att det här var utmärkt, om än ganska mastigt med en halv fläskfilé bara till mig.
Inna, som efter ett besök på Pys Inn hemma fått en ny favoriträtt, skapade en ny rätt på menyn. Mozzarellasticks i stället för kyckling. Utmärkt goda också.

Resten av dagen är inte mycket att (heller) skriva hem om för vi gör bara ungefär som vi brukar när vi är här; chillar på rummet, badar lite, äter en förvånansvärt god middag på ”vår” restaurang Mucrum och gör av med lite pengar på tivolit där samma personer som alltid sköter exakt samma funktioner. Jag får ren ångest av bara tanken att dag ut och dag in spänna fast barn i selar, ta tiden så att varje barn får sina fem minuter på studsmattan, hålla reda på köerna som smart nog är bänkar där barnen sitter i tur- och viktordning (en bänk för respektive vikt/matta) och sedan sela av och göra om proceduren med nästa barn. Att sedan orka le ett leende som faktiskt ser äkta ut mot varje betalande förälder och önska en trevlig dag är verkligen själsstyrka av högsta klass. Jag beundrar er!

Fina barn mot läcker solnedgång.
Stark pappa.
Högtflygande barn.
Nästa högtflygande barn.
Vyerna man får när man ”måste” ut och gå tre km till innan midnatt. Rörelserekordet (på tal om att jag helt klart har drag som gränsar mot det autistiska spektrat) är nu 866 dagar gammalt.