När Leopold (nej visst nej…) när vi (utan både Leopold och Molly, trots att jag inte är klok med mitt bloggande*) lämnade Kivik för färd mot Stenshuvud så var det med lite mer energi i bilen än när vi körde dit. Havsluft är ändå rätt bra för själen. Eftersom klockan började närma sig kväll och det inte direkt var badväder även om regnet faktiskt vänligt nog dragit vidare, (trodde vi att) vi siktade på Jättens port, ett utflyktsmål på stranden, men vi och GPS:n var inte riktigt överens, så vi kom till Naturum, vilket ev var helt logiskt med tanke på [avsaknad av] bilvägar. Jag är inte helt bekant med GPS-logik, men till Stenshuvud och en strand kom vi ju i alla fall. Personligen uppskattade jag nog promenaden (med Naturum-tema) och oväntad artrikedom längs med stigen mer än själva stranden, men med tanke på den orimliga mängden mördarsniglar är den (artrikedomen) väl snart ett minne blott även här. Men vi såg faktiskt två stycken (!) vanliga svarta skogssniglar också där i skogen. (Det om något är väl ett tecken på hur illa det är ställt att det gör en glad. 🙈)
* För att förstå bör man ha läst del 1 av denna elegi.
Sen är det ju så att man inte kan vara i dessa krokar utan att besöka Café Annorlunda. Det går bara inte, hur mycket glass man än tryckt i sig under dagen, så efter strandbesöket rullade vi bara några få meter och hamnade där. Tyvärr missade vi att ställa oss på parkeringen för Annorlunda gäster, men det är väl ändå ingen som tvivlar, tänker jag.
Eftersom vi satt ute på innergården och fikade, började det så klart regna, så vi fick även njuta av de virkade dukarna och udda stolarna inomhus innan vi insåg att det bara var oss de väntade på för att kunna stänga.
Egentligen hade vi nu haft planer på antingen Ystad eller något ytterligare spontanställe, men energin var lite på upphällningen och barnen ville bara till ”hotellet” som enligt recensioner hade väldigt gästvänliga hundar. Så givetvis ställde vi kosan mot boendet i stället. Hotellet i fråga var nu inte ett hotell, och definitivt inte ett hotell i den form vi brukar besöka, utan ett Bed’n Breakfast ute i ingenting och vi visste att vi skulle ha det betydligt mer asketiskt än vi är vana vid med delat badrum etc, men möjligen saknar vi lite kunskap om hur man antas bete sig på ett dylikt etablissemang för det blev inte riktigt riktigt bra.
Som sagt, vi var ganska medvetna om vad vi hade bokat för natten, trots allt, men sen vet jag inte riktigt om det handlade om vår brist på erfarenhet eller om en något vidlyftig marknadsföring från ställets sida, men vi hade förväntat oss att kunna göra något på plats på kvällen. I beskrivningen stod pool, grillar, trädgård för rekreation och att rummen hade kylskåp och mikro, så vi tänkte oss att grilla våra medhavda korvar i trevlig omgivning medan vi tog ett glas vin och lekte eller spelade spel med barnen. (Dvs precis sådant där som vi aldrig gör.)
I stället blev det… mest bara lite obekvämt. Absolut ingen skugga över det äldre paret som drev stället, för de är precis lika trevliga som recensionerna säger och de gjorde sitt bästa för att få oss att känna oss välkomna, men vi satt liksom där, på Skånelängans innergård (där de riktiga rummen fanns) och kände oss i vägen för deras privata grillning med barnbarn och grannar, och borden vi satt vid (enda stället med kvällssol) tillhörde tydligen delen som ingick i deras serveringstillstånd, så till slut kände vi oss tvungna att köpa varsitt glas vin (i världens minsta vinglas från en BiB i längan), vilket tydligen inte var något man gjorde, kändes det som. På frågan om grill så vi skulle kunna sota till våra korvar, blev det också obekvämt, men till slut fick vi erbjudande om att låna lite ”efterglöd” när de var klara. Obekvämt är ordet för kvällen.
När det blev för obekvämt att hänga på innergården försökte vi på alla sätt hitta något att göra tillsammans medan vi väntade på den där glöden. En strövtur neråt skogen/gräsmattan bakom huset fick abrupt avbrytas när det inte fanns plats för fötter i storlek 41 mellan alla mördarsniglar. Jag gnäller varje kväll hemma i trädgården när jag går på blodtörstig seriemördarrunda med sekatören, men det här var det värsta jag varit med om. Hundratals och åter hundratals trots att det fortfarande både var sol och ljust. Urrrrk! Där gick kubbspelet bort. (Tur… för hur kan någon på allvar uppskatta detta påhitt? 🙈)
Efter maten fanns inte mycket annat att göra än att krypa in i stugan. Ville man göra något som inte inkluderade en upplyst mobil enhet, fick man sitta vid bordet, för det fanns inga sänglampor. Och det är f.ö. ganska svårt för en vuxen person på nästan 1.80 att sitta i en våningssäng, så undertecknad tillbringade kvällen sittande på en stol vid bordet med denna blogg medan jag försökte besvärja mig själv att bli väldigt kissnödig så jag skulle kunna klara av den delen innan sänggående och inte, som vanligt, vid 03… Om det hjälpte? Nope.
Det känns som om jag gnällt tillräckligt om mitt icke-sovande, så jag ska inte gå in på den övriga natten, men jag var inte speciellt pigg när solen började sticka in genom det icke-övertäckningsbara fönstret i dörren. Barnen hade bara en önskan om denna dag, då det faktiskt utlovats sol, och det var Tosselilla, så det gjorde ju inte så mycket att det blev en tidig morgon i alla fall.
Tanken var att om det passade och kändes bra så skulle vi efter Tosselilla fortsätta ner till Ystad och så småningom till Helsingborg, eftersom barnen så himla gärna vill tillbaka till Tropikariet där, men eftersom prognosen för lördag sa regn, regn, regn och varning för skyfallsliknande regn kändes det inte riktigt värt en hotellnatt till just nu, utan den resan sparar vi till lite senare i sommar.
Fredagen tillbringades alltså på Tosselilla. Det var inte riktigt bara vi som uppmärksammat att det skulle bli en dag helt utan regn (halleluja) kan man säga, men lyckligtvis sväljer ju det stället rätt mycket folk och jag när en hemlig och förmodligen helt fruktlös förhoppning att barnens 27 åk i Vilda Musen (hur fan kan man döpa en karusell till något sådant? 🙈) ska göra att de helt tröttnat på karuseller inför Axel-freaking-500-spänn-för-10-åk-tivolis intåg på Östersjö i veckan. (Nej, jag vet att det inte funkar så, men låt nu en snål smålänning ha sina drömmar ifred.) Om Tosselilla tänker jag inte skriva så mycket mer än att min förmåga att synka min menscykel med våra resor, speciellt om de innefattar pooler och/eller utedass, är häpnadsväckande och att det tar ungefär sju varv runt anläggningen på haltande stressfraktur(?)-fot för att uppnå ett idiotiskt, numera 1620 dagar långt rörelsemål. Men barnen var glada.
Nu lämnar vi Skåne och gnällandet för den här gången. Om någon vill läsa en blogg som faktiskt lockar till besök på riktigt så rekommenderar jag varmt denna, som faktiskt gör att till och med jag känner för att ge Österlen ytterligare en chans. Och missa inte hennes recept när ni ändå dreglar över Österlen-tipsen. De buljongkokta bönorna är ”äta-med-sked-goda”. Slurp. Och inget är ju inte gott med brynt smör. Det är sen gammalt.
Tack, Kicki, för att du fick mig att faktiskt skriva klart del 2. Jag är väldigt lätt att påverka med smicker. 🤣 Och Petra, jag väntar på dina positiva Malmö-tips. Att göra ett ”gnällig-tant-anti-blogginlägg” utifrån dem låter som en riktigt kul idé. 🤣 Över och ut och på återhörande.
Nu låter det kanske som om jag gjorde allt detta på egen hand, men sanningen syns snarare i denna bild, där Peter är fullt engagerad i barnens lek medan jag sitter på marken och (host host) vaktar cyklarna . Och tar bilder så klart.