Florida 3.0. Dag 6. Sol, bad och marina i Cape Coral.

Trots hosta och delirium i natt (bland annat satte hon sig upp och fäktade med armarna medan hon mumlade ”liar, liar!”) vaknade Inna feberfri och hur pigg som helst idag, så förhoppningsvis stämde teorin om tänderna.

Världens bästa Peter fixar frukosten varje morgon. <3
”Du får inte sitta där, mamma, för där sitter min hund. Men du får gärna ha dina sprutor där, för där finns gott om plats.” 🙂
Helt okej frukostutsikt. Kan lätt vänja mig vid den, även om vi skulle behöva diskutera lite hållning med den där tjejen i förgrunden.
”Ta en bild på min choklad-mustasch!”
Med hjälp av Cheerios och Nutella kan man göra sin macka till en gubbe. (Sen kan man komma på att man inte gillar ”mörkt bröd” [mörkt?!?!] och ändå inte äta upp sockerbomben.)

Vädret hade den goda smaken att låta regnet komma under natten, så efter någon timmes morgondis har vi återigen strålande sol och 28-29 grader i både pool och luft. Har jag nämnt att jag tycker det är alldeles fantastiskt ljuvligt? En liten känsla av avskedsångest börjar smyga sig på trots att vi ju faktiskt har tre nätter kvar och väldigt många trevliga stopp kvar på vår långa resa. Egentligen kanske vi hade behövt två veckor här för att hinna tröttna, bli rastlösa och utforska alla trevligheter i omgivningarna, vilket vi verkligen inte gjort, men jag vägrar ha dåligt samvete för det. Här ska vi varva ner och njuta. Punkt.

”En ögla!”, utropar Mimi varje gång (och det är ofta) en (eller fem) av dessa klättrar på vår nätkuvös.

Vi har sagt att vi nästa år ska bete oss lite mer som ansvarsfulla vuxna med ekonomiskt ansvar för ett hus och två risiga bilar, men det är bara att erkänna att bokningssuget börjar smyga sig på. Det är trots allt bara ett och ett halvt år (typ) tills Inna fyller åtta och hennes sista 17 föräldradagar brinner inne. Jag har sagt det innan och jag säger det igen; bättre sätt att använda föräldradagar än så här kan inte finnas. (Och ja, jag inser att väldigt många inte är så priviligierade som vi och kan uppleva det som ett rent provocerande påstående. Ledsen för det, men vi älskar verkligen systemet.) Vi får väl se om jag kan nöta ner Peters önskan och behov om en ny bil och vända den mot ett starkt behov av ytterligare en sådan här semester nästa jul…. Det där att ”låta” honom köpa en gitarr första resdagen var ett riktigt genidrag. Med en gitarr i handen är han mycket mer harmonisk och flexibel. 😉

(Och som alla som känner oss vet, är ovanstående rent skitsnack. Inte det där med att Peter är mer harmonisk med ett instrument, men jag lägger mig inte i hans gitarrer så länge han inte kommenterar mina garn- eller pärlmängder. Vi har separata budgetar för våra respektive missbruk. 🙂

Jag har redan surfat runt på myflorida.se:s sida och kollat in vilken villa jag vill bo i nästa år… Villa Mistral ligger bra till, fast lite onödigt dyrt… Villa Sunny som vi bor i nu är ledig, liksom flera andra som jag kollat på innan. Det nästan rycker i bokningsfingret. Det är ju avbokningsbart, trots allt. Hm…

Mimi har ägnat förmiddagen åt att filosofera om framtiden. Eller, egentligen nutiden, men det är inte riktigt fysiskt möjligt, för hon vill faktiskt bli en mamma till ”två bebisar som du, mamma”. Helst vill hon ha dem i magen nu och Ebbe (bästa kompisen) ska vara pappa och de ska bo tillsammans i ett fint hus med en pool. Inna är lite motvalls och tror inte att (fyraårige) Ebbe blir en bra pappa, ”för han är så busig”. ? Däremot har hon ett par pappa-kandidater i sin egen klass. Både Leandro och Olle ligger visst bra till. Tur att vi får lite tid att vänja oss vid tanken.

Har man fått ett sminkset i julklapp måste man givetvis se till att man – och lillasyster – ser ståndsmässig ut när man ska på utflykt. Vi har diskuterat begreppen ”diskret” och ”less is more”. Faktiskt med viss framgång. (Jag bjuder på mig själv där i bakgrunden.)

När alla (utom jag) visade allvarliga tecken på rastlöshet framåt eftermiddagen, bestämde vi oss för att kolla Cape Harbour Marina där det tydligen ska vara nyårsfirande i morgon, och som vi helt missat. Vid första anblick var det ett ganska märkligt ställe, men när man vant sig vid tanken att det liksom var som ett slags gästhamn fast (så klart) med trippelt så stora båtar och etablissemang så blev det lite mer förståeligt. Lite. Eftersom vi sett en trubadursnubbe på väg mot en utomhusrestaurang ungefär i mitten av stället bestämde vi oss för att i alla fall ta en öl och en glass innan vi stack, vilket visade sig vara ett riktigt bra drag. Trubaduren var bra, stämningen hög och vid grannbordet satt en trevlig man med en supersöt hund som gillade barn. Perfekt. Vid bordet bakom satt sedan ännu en hund som drack öl ur flaska… Det är olika. På tisdagar har de tydligen live-band, så kanske vi vet vad vi ska göra sista kvällen i Cape Coral. Inna utbrast i alla fall hänförd att hon älskade stället. Och hunden.

Familj i motljus i Cape Harbour Marina.
Definitivt ett av de högsta husen vi sett i Cape Coral, som verkligen är en villastad. Poolvillastad.
Sockersött.
Också rätt ljuvlig.
Och ungefär här blir besöket en succé. Den söta hunden heter passande nog ”Bell”.

På hemvägen provianterade vi (igen), så nu hoppas vi att nyårssupén (haha) ska passa alla smaker. Och att jag köpt gott kött denna gång. Det hette i alla fall både Premium, Top, sirloin och filet så det borde ju vara lite bra i alla fall.

Hemma blev det snacks, drinks och spel på altanen tills tjejerna var så trötta att de bad om att få gå och lägga sig. Jag undrar hur det kommer att bli i morgon. Det blir nog inte så många som upplever tolvslaget… Att bada flera timmar om dagen kräver sin tribut. Vem som vann spelen? Tja, i Uno var det jag, sen kommer jag inte ihåg så noga… men Mimi gjorde i alla fall helt omedveten succé med sin Markolio-baserade yatzi-låt: ”Vi vill ha sex, sex, sex, mera sex och sex det kommer det att bli”…. 😀

I morgon är det visst årets sista dag. Personligen hade jag nog kunnat tillbringa den vid poolen, men de där andra visar som sagt oroväckande tecken på rastlöshet, så förmodligen blir det en utflykt till Miromar outlets, en ”utomhus-galleria” där de har sköldpaddor i dammar mellan affärerna och även flera bra lekplatser. Eller så stannar vi bara vid poolen. Vi får se.

Florida 3.0. Dag 5. Ännu en ljuvlig pooldag i Cape Coral.

Idag vaknade vi till regntunga skyar och en återigen febrig sexåring. Vädret är dock jätteskönt och enligt prognosen ska det snart vara 28 grader varmt och strålande sol, och den febriga sexåringen vill inget annat än att bada och har inga andra symptom än just febern, så jag tänker att det kanske helt enkelt beror på tänderna som är på väg upp? Kan det vara så att man påverkas även av sexårständerna? Vi får väl se när batteriet i telefonen tar slut…

Med facit i hand kan jag konstatera att hon kom långt innan batteriet tog slut idag. Jag väljer att tolka febern som ett utslag av tandsprickning och hoppas att jag inte nominerar mig själv till bad parent of the year för det.

Inte ett symptom på sjukdom…

Som språklärare och allmänt språk- och grammatikintresserad är det väldigt spännande att lyssna på barnens rollekar. Vad är det som gör att de så ofta leker i imperfekt (eller preteritum om man föredrar det)? ”Du var min vän. Och jag var din vän.” ”Och så kom jag hem till dig, och då sa du…” ”Vi hette Amanda och Olivia.” Den där hunden måste dessutom känna sig lite schizofren, för den heter (eller hette) alltifrån Nattens konung till Csopi, LoveHeart, Donna, Molly och Hundis beroende på lek.

Väderprognosen hade för en gångs skull helt rätt och redan strax efter 09 var det sol från nästintill klarblå himmel som gällde. Lyckligtvis har vi utnämnt denna vecka till ”varva-ner-vecka” utan en enda plan mer än att utnyttja möjligheten att ha egen pool, så det var exakt vad vi gjorde. Hela dagen. Peter, som är den minst sol-och-badiga av oss, körde iväg en sväng på förmiddagen, men jag och tjejerna lämnade inte huset. Och knappt altanen, ärligt talat. En dag helt i min smak. Tid för både barnen, virkning och avkoppling och det i 28-gradig värme med en pool för oss själva. Kan det bli bättre? Jag tvivlar.

Under eftermiddagen körde vi ett improviserat vattengympa-pass som sedan utvecklades till ”bolleyboll” med liten boll som sedan utvecklades till att lära Inna ta lyra som sedan blev att Inna skulle ta 200 lyror medan jag gjorde höga knän i vattnet medan jag kastade. Vore jag en pretentiös pedagogförälder skulle jag säga att detta både blev ett utmärkt inlärningstillfälle och träningstillfälle, för mot slutet utmanade jag henne att räkna två poäng för enhandslyror och att dessutom räkna på engelska, vilket i sin tur ledde till att det tog ganska mycket längre tid, för de engelska talen över 150 sitter inte riktigt lika bra som de svenska, vilket i sin tur ledde till att jag – så klart – hade insulinkänning när vi var klara… Det var de kalorierna det. Men kul var det. Och nu fattar jag varför man gör vattengympa. Jag har alltid trott att det beror på att man får mer motstånd i vattnet, men hallå, jag orkade ju hålla på i nästan en timme, så det handlar definitivt inte om det utan om tyngdlöshet eller något. Fusk! Men rätt kul. Jag kan tänka mig att göra om det i morgon. (Fast då har jag väl träningsvärk från hell eftersom jag är så kaxig nu.)

Ps. Japp, jag vet att jag var en pretentiös pedagogförälder, men det är så ofta jag visar upp mina helt motsatta drag i offentligheten att jag bjuder på det. Ds.

Efter en kort torkpaus blev det ytterligare ett pass med 200 lyror (utan pedagogik och knäuppdragningar) med Peter och x antal Mimi-varv simning fram och tillbaka. Det är ju viktigt att båda barnen får visa framfötterna när man nu ska framstå som pretentiösa pedagogföräldrar.

Det ser kanske inte så förtroendeingivande ut när Mimi simmar, men djädrar vad driven hon är. Har jag nämnt hur skönt det är med två simmande barn? Jag har genom nästan hela barnens uppväxt tänkt att NU vill jag stoppa tiden, för nu kan det inte bli mysigare eller roligare, men det häftiga är ju att det hela tiden blir det. (Det skulle kunna vara som så att jag får äta upp det uttalandet när de är i tonåren, men jag tar den smällen då i så fall.) Våra resor blir definitivt bättre och bättre ju större barnen blir i alla fall. Bara detta att inte behöva släpa med alla blöjor, ombyten, nappar och allt annat elände som riskerade att förstöra en dag om man glömde det. Och att de emellanåt kan sköta sig själva. Så skönt! Det enda som möjligen var bättre förr var att de åt allt när de var små. Nu äter de i princip ingenting. Utom godis, frukt och chips så klart…

Okej, lite suddig bild, men den är så härlig att jag publicerar den ändå.

Middagen blev grillad fläskfilé och majskolv (äntligen något som fick godkänt av minionerna) och kvällen har tillbringats – och tillbringas fortfarande – på altanen i fortsatt ljuvlig värme. Klockan är nu halv nio och jag sitter i shorts och linne, och det är inte ens lite kyligt. Nu jinxar jag möjligen, men så här härligt väder – som enligt prognosen ska fortsätta – har vi inte haft någon gång tidigare. Ska det blir tredje gången gillt vädermässigt? Det vore vi faktiskt värda.

Med detta sagt så är vi ändå rörande överens i familjen om att vi absolut inte skulle vilja åka hit sommartid. Även om det är lite oberäkneligt nu i december/januari, så tar vi hellre det än sommarens värme och luftfuktighet, som vi gissar kan bli ganska outhärdlig. Men gärna fler dagar som idag, tack… 🙂

Florida 3.0. Dag 4. På små rosa moln i Cape Coral.

Förutom att den obligatoriska rese-sjukan nu hunnit ifatt oss så vi har ett styck ynklig och febrig sexåring i soffan, har dag 4 inletts på absolut allra bästa sätt med härligt social frukost och superfint väder.

Jokke och Michaela var tyvärr tvungna att lämna oss direkt efter frukost eftersom de har en dryg åttatimmars bilresa hem till Charleston (som vi f.ö är såååå sugna på att besöka – kanske vi skulle kunna vänta ytterligare ett år med ny bil…. 😉 Synnerligen trevligt med gäster var det i alla fall. Det skulle vi minsann testa oftare.

”Jag kan simma bakåt. Kolla! Fast jag är bättre på att simma framåt, för det är lite svårt att se. Jag har ju inga ögon på rumpan.” ?

Temperaturen är redan vid 8.30 uppe i behagliga 24-25 grader, så en kaffe vid poolside sitter i skrivande stund som en smäck.

Förmiddagen och dagen fortsatte sedan i samma ljuvliga tempo. Perfekt temperatur med lite lagom fläkt, 28-29 härliga grader i poolen, familjevolleyboll med trasig badboll, barn som leker med varandra i poolen utan en enda konflikt… Jo, ni läste rätt. Inte en enda konflikt och då är klockan ändå 15.08 nu. Jag med mitt halvfulla-glas-tänk väntar bara på att världen går under, för så här bra kan man ju inte få ha det.

Den uppmärksamma läsaren undrar kanske över febern från början av inlägget? Den gick mirakulöst över ungefär samtidigt som batteriet i telefonen tog slut… (Jo, hon hade faktiskt feber innan dess, så antingen har hon en hittills okänd superkraft eller en djäkla tur och tajming.)

Mellan doppen lektes det bl.a. doktor och efter en särskilt omfattande undersökning kom Mimi springande med en bekymrad min: ”Mamma, mitt hjärta låter ”shhhhhh”, är det krossat?” ? (På bilden är det stränga doktor Inna.)

Peter tog en sväng till en gitarraffär under e.m, men annars var det ungefär så dagen framlevdes. När vi började känna att risken för vidbrändhet var överhängande tog vi oss samman och körde – ytterligare – en provianteringsrunda. Det är ju fredag, så vi behövde handla tacotillbehör gubevars.

I USA kan man givetvis inte ha vanliga tacos, självklart måste man ha Extra large super stuffers…

Av okänd anledning ramlade det dessutom ner en Skye från Paw Patrol och ett okänt antal plastprylar från My littlest petshop i kundvagnen. En sådan här dag är det lätt för listiga barn att få som de vill från lyriska föräldrar. Tacosen tog sedan längre tid att duka fram på altanen än det tog för barnen att äta upp sina ynkliga portioner, så det där härliga vi hade igår med vin och babbel till 23, det får vi verkligen försöka leva på länge. Det blir liksom inte riktigt läge att gå ut igen heller efter tandborstning, välling och nattning, speciellt inte när den lite mörkrädda av de två minionerna så bevekande ber att vi ska vara inne. Det går ju bra det också, även om känslan av en ljummen kväll i december är ganska oslagbar.

Men självklart har man ju en två meter hög uppblåsbar polissnögubbe med ett vapen på altanen…. Varför inte liksom? (Lite synd att grannarna satt bredvid härligheten och åt – det såg jag inte när jag tog bilden… 🙂 Tyvärr är han bokstavligen urblåst på dagtid, så det är inte så lätt att få till en bra bild.
Man får ge dem att de i alla fall tar bra hand om sina nya grejer… 😉