Suck, att vi förmodligen har en ödla på rummet störde mig (konstigt nog) inte, men den stenhårda sängen gjorde det definitivt, så det blev ytterligare en sömnlös natt. Mina batterier kommer möjligen inte att vara så välladdade när jag börjar jobba på onsdag. Idag var jag t.o.m så trött och ledbruten att jag inte var ute på min morgonpromenad, så det blir en utmaning under dagen att både tillgodose allas önskningar, titta på OS-handboll-semi, titta på OS-fotbollsfinal (!) och uppnå mitt rörelsemål. Som tur är så är det i alla fall bara 27-29 grader varmt, så ska väl kunna funka att gå dagtid. Kvällstid lär gå bort med tanke på dåliga vägar och obefintlig belysning.
Tant-uppdatering då. Jodå, Bernie tittade upp på terrassen mitt under frukosten för att försäkra sig om att alla hade sovit bra. Känns tryggt.
Annars är det som vanligt. Jag har alltid svårt för förändring, men är inte så himla långsint, utan brukar hyfsat snabbt (hyfsat, inte jätte…) kunna börja se fördelar, och så även här lyckligtvis. AC:n höll t.ex. svalt i natt och att ha en balkong och så nära till stranden att man kan gå ner för bara en timme är avgjorda fördelar. Under min förmiddagspromenad identifierade jag också nackdelar, nämligen trafikläget. Jag försökte hitta en väg som enligt kartan skulle finnas ovanför oss, men förutom att den var djäkligt brant så tog den slut (eller såg iaf ut att ta slut) vid en parkerad bil vid ett hus. Med tanke på att där satt en gubbe och tittade på mig, undersökte jag inte saken vidare utan vände och gick längs den superläskigt smala och ojämna kustvägen i stället. Ingen hit faktiskt, men strunt samma, just nu handlar det i ärlighetens namn bara om att upprätthålla den 550 dagar långa sviten, sen får jag börja träna på riktigt (och gå ner de alltför många semesterkilona 😝😵💫) när vi kommer hem. Som promenad var den inget vidare, men det var kul att se strandlinjen som verkligen är i princip badbar hela vägen och utan alltför mycket folk.
När jag kom tillbaka var de andra klara att gå ner till stranden för en timmes rutschkanebåt, så det var bara att, svettig och illaluktande, hänga på. Priset för att hyra badleksaker här verkar 50% lägre än nere i Makarska, så gissa om det finns minioner i närheten som debatterar för både det ena och andra och gör uträkningar och jämförelser för det ena kontra det andra. Idag var det redan bestämt att det skulle bli en timmes trampbåt med rutschkana och sedan tillbaka och kolla OS-fotbollen. Det blåste en hel del, så det var inte bara mysigt och trevligt, speciellt inte när jag blev ensam vuxen att trampa efter att min bättre (sämre i detta fall) hälft inte tog sig upp på båten igen efter att ha hoppat i. Att trampa i motvind och med 120-130 kg (Inna också) på släp var inte kul, kan jag meddela.
När vi varit inne på grunt vatten och bytt platser blev det mycket trevligare, så kanske kanske var det inte sista gången någonsin som jag annars deklarerade.
Tja, fotbollen är det ju sen tyvärr inte så mycket att skriva om, förutom att det verkligen kändes som om Sverige var det bättre laget och resultatet inte helt rättvist. Men Canada hade ju helt klart bättre koll på sina nerver. Tjejerna undrade hur lång en fotbollsmatch egentligen kunde vara, vilket ju inte var så konstigt, och Inna tittade på vår kroatiska plastmotsvarighet till en BiB och utbrast: ”Hur mycket dricker ni egentligen? How could you not be drunk? Is there witchcraft involved?” Oooops, det är i och för sig bra att hon märker att vi inte är fulla, men resten…
Vi var tillbaka på stranden vid halv sex igen, och det är fortfarande ljuvligt att hänga där och det är verkligen skönt att alla är friska, men det är bara att erkänna, det börjar smyga sig in ett litet litet element av hemlängtan nu. Det finns gränser för hur stor variation det kan bli när det är så varmt liksom. Det är bad, korsord, bad, mat, bad, vin… tja, och sen fortsätter det så. Jag är så sugen på att spela padel att jag bokat tid samma dag som vi kommer hem, så ve den fågel som krockar med vårt flygplan eller något annat elände som orsakar minsta försening!
Det visade sig att vi inte riktigt hade samma plan för kvällen sen. Jag – fortfarande oduschad och verkligen inte det minsta fräsch – hade definitivt tänkt att vi skulle gå hem innan vi käkade middag. Peter hade inte det. Det slutade med att vi gick på Peters linje och kände oss sedan grymt nerklädda och ja, ofräscha. Det var nog tur att vi inte fick plats på första stället vi testade på, för det verkade vara ett sådant där ställe som man tar med hela familjen/släkten ut på finmiddag på, inte ett som man – med en badleksak under armen – svänger inom på väg hem från stranden. Dessutom är det ju – insåg vi till slut – fredag. Inte lätt att komma ihåg sådana petitesser när man har fredagsmys alla dygnets timmar alla dagar.
Nu, i skrivande stund, är klockan 23.00 och jag sitter på (en myggfri!) balkong i 25 grader och skriver, så just nu är eventuell hemlängtan lååångt borta i alla fall.