Jag skulle nog inte jinxat och slutat inlägget från dag 11 med att jag inte hade hemlängtan just då i alla fall, för dagen efter var Inna krasslig igen och med krassligt barn är det faktiskt inte kul på semester. Jag tänker absolut inte skriva något slags snyftinlägg, för jag är väldigt medveten om vilken risk vi tog när vi reste trots att smittläget blivit sämre än när vi bokade, som jag skriver om i första inlägget, men sjuka barn är ju aldrig kul och sjuka barn på en (liten!) semesterort är ännu värre än sjuka barn hemma, och när man adderar oron för att krassligheten på något sätt ska påverka hemresan (jag tror nämligen inte att min 100%-iga säkerhet på att hon inte på något sätt smittar, spelar så stor roll för Norwegian) då blir det ett snyftinlägg, vilket är del av anledningen till att jag inte bloggat. Den andra är att jag tappat sugen. Det finns gränser för hur ofta man kan skriva om sina morgonpromenader och strandbesök, och definitivt gränser för vad som går att skriva om att bara sitta i semi-karantän i lägenheten. Morgonpromenaderna är dessutom inte det minsta njutbara på denna läskigt smala, ojämna och hårt trafikerade väg som verkar vara enda möjligheten att promenera. Jag längtar hem till padel och Strandpromenaden med stort S. Och mina odlingar, som växtvakten Elin håller mig uppdaterad om med sina fina bilder på skörd och växtlighet. Nu vill jag hem och skörda ljuvligheterna själv! Som sagt, det är väldigt svårt att inte hamna i snyftinläggsträsket. Patetiskt! Dessutom är det ju inte direkt padel och promenader jag (förhoppningsvis) åker hem till, utan till första jobbdagen. Som sagt, det här blir svårt att skriva utan att ramla in i träsket. Fast det är klart, jag älskar ju faktiskt mitt jobb. Det är bara det att jag kommer att ha så mycket att göra att jag redan är stressad. Fan. Nu är jag där igen! Äsch! Det här är ju ändå min dagbok, och skriver jag inget så är ju dag 12 och 13 för evigt borta, så något får det ju ändå bli. I alla fall några bilder, tänker jag.
Nåja, som tur är när det gäller barn så svänger det ofta snabbt, så efter ett par dagars ganska trist lägenhetshäng, spaghetti och hämtpizza, otaliga korsord (jag funderar fortfarande på hur ”gör den hårig” kunde bli LU (?) i gårdagens BLT – kan någon förklara?) och alla Harlan Cobens romaner via Storytel, så märks nu absolut ingenting av något slags hängighet, och det känns som om vi fått livet tillbaka. Halleluja!
* Haha! En kvart efter publicering kom jag på det! Så löjligt. Gör DEN hårig. LU+DEN. 😂😂