Kroatien 2021. Dag 12 – 13. Jinx.

Jag skulle nog inte jinxat och slutat inlägget från dag 11 med att jag inte hade hemlängtan just då i alla fall, för dagen efter var Inna krasslig igen och med krassligt barn är det faktiskt inte kul på semester. Jag tänker absolut inte skriva något slags snyftinlägg, för jag är väldigt medveten om vilken risk vi tog när vi reste trots att smittläget blivit sämre än när vi bokade, som jag skriver om i första inlägget, men sjuka barn är ju aldrig kul och sjuka barn på en (liten!) semesterort är ännu värre än sjuka barn hemma, och när man adderar oron för att krassligheten på något sätt ska påverka hemresan (jag tror nämligen inte att min 100%-iga säkerhet på att hon inte på något sätt smittar, spelar så stor roll för Norwegian) då blir det ett snyftinlägg, vilket är del av anledningen till att jag inte bloggat. Den andra är att jag tappat sugen. Det finns gränser för hur ofta man kan skriva om sina morgonpromenader och strandbesök, och definitivt gränser för vad som går att skriva om att bara sitta i semi-karantän i lägenheten. Morgonpromenaderna är dessutom inte det minsta njutbara på denna läskigt smala, ojämna och hårt trafikerade väg som verkar vara enda möjligheten att promenera. Jag längtar hem till padel och Strandpromenaden med stort S. Och mina odlingar, som växtvakten Elin håller mig uppdaterad om med sina fina bilder på skörd och växtlighet. Nu vill jag hem och skörda ljuvligheterna själv! Som sagt, det är väldigt svårt att inte hamna i snyftinläggsträsket. Patetiskt! Dessutom är det ju inte direkt padel och promenader jag (förhoppningsvis) åker hem till, utan till första jobbdagen. Som sagt, det här blir svårt att skriva utan att ramla in i träsket. Fast det är klart, jag älskar ju faktiskt mitt jobb. Det är bara det att jag kommer att ha så mycket att göra att jag redan är stressad. Fan. Nu är jag där igen! Äsch! Det här är ju ändå min dagbok, och skriver jag inget så är ju dag 12 och 13 för evigt borta, så något får det ju ändå bli. I alla fall några bilder, tänker jag.

Vägen är som sagt under all kritik, men fina vyer finns det så klart ändå.
De har bilder på de döda på gravstenarna. Känns lite märkligt, men ändå fint på något sätt. Jag funderar dock på vem som får bestämma vilken bild som ska pryda ens döda ben i decennier (jag såg så gamla gravar). Viktig del att ta med i testamentet kanske så att inte någon avlägsen onkel tar en gruvlig hämnd för någon inbillad oförrätt på en släktsammankomst i forntiden.)
Tjoho! De dyra, ofantligt stora (och i resväskan onödigt tunga) pop-itsarna har i alla fall använts en gång till. (Faktum är att Mimi ”poppar” ganska ofta – speciellt när vi ber henne göra något annat, som att äta eller borsta tänderna – men det blir ju inte lika kul blogg av det.)
Vädret går inte att klaga på. Det har inte varit under 28 grader någon dag.
Inna ville ha vattenmelon. Detta var vad jag fick när jag bad om att få en del av en. 😂 Tur att de i princip är gratis.
Huskatten har sitt favvo-ställe uppe i pergolan. (Ingen aning om det heter så, men taket över parkeringen – där f.ö tre bilar samsas på en yta som hemma absolut inte skulle ansetts rymma mer än en – låter tråkigare.)
Hon äter ”sin” sallad med tomat, gurka och ”Salakis” fetaost minst tre gånger om dagen. Betydligt bättre än flera av de andra få sakerna de äter på semester i alla fall.
Fler morgonvyer.
När båda ligger och bygger berg-och-dalbanor i Minecraft och hjälper varandra på ett superfint sätt, så känns den enorma skärmtiden ändå rätt okej.
Det är så smakfullt dekorerat här.
Vi delar på strandtiden. Mimi följde med Peter på förmiddagen och bad sedan om förlåtelse för att hon inte ville följa med mig på e.m. Jag ska verkligen försöka stå ut med några timmars egentid, även om det så klart blir svårt. 😉 (Edit från dator: ÅH HU! Hade jag inte bloggat från en liten skärm i starkt solljus hade denna hemska bild ALDRIG fått se dagens ljus och verkligen inte blivit publicerad här, men men, nu är den där, så jag biter ihop och scrollar snabbt vidare.)
Klockan är 22 och det är fortfarande 30 grader på balkongen. Egentligen vill jag gå in i den AC-svala lägenheten, men när man får så här fint sällskap, får man ju svettas lite.
Bonus!

Nåja, som tur är när det gäller barn så svänger det ofta snabbt, så efter ett par dagars ganska trist lägenhetshäng, spaghetti och hämtpizza, otaliga korsord (jag funderar fortfarande på hur ”gör den hårig” kunde bli LU (?) i gårdagens BLT – kan någon förklara?) och alla Harlan Cobens romaner via Storytel, så märks nu absolut ingenting av något slags hängighet, och det känns som om vi fått livet tillbaka. Halleluja!

* Haha! En kvart efter publicering kom jag på det! Så löjligt. Gör DEN hårig. LU+DEN. 😂😂