Äh, nu orkar jag inte skriva mer om brist på sömn och promenader. På ett tag i alla fall. Jag har i alla fall överlevt dagens morgonäventyr även om jag upplät ett ganska pinsamt tantutrop när en stor buss brände förbi bakifrån på så nära avstånd att vinddraget höll på att välta mig. Dessutom är jag skyldig killarna i fruktmarknaden 7 kuna för den gigantiska vattenmelon jag inte hade tillräckligt med cash för. Det var ”Nobody puts baby in a corner-varning” hela vägen hem från affären. Tur att inte bussen kom då!
Efter frukosten (eller egentligen innan) kom kortleken fram igen. Det finns hopp! Jag som älskar kortspel i alla dess former är ju gift med en som visst älskar att spela, men inte spel, så det har varit otroligt dåligt med det sedan jag la croupier-flugan på hyllan. Nu börjar ju faktiskt barnen bli så pass stora att det går att lära dem riktiga spel. Trista barnspel där man måste låta dem vinna står jag bara inte ut med. Jag skulle vinna worst mom of the year-plaketten ohotad varje år i den kategorin. Det går att räkna på ena handens fingrar de gånger jag spelat sådant med mina barn. (Förskole- och fritidspersonal har min djupaste beundran för sitt jobb! Jag skulle inte stå ut en halv dag.) Nu känner jag att jag behöver repetera reglerna för skitgubbe, Riddar Rödskägg, Bondtolva, stress, vändtia, tre-manna, fyrmanna, ”tecken”… alla spel jag en gång kunde. Framtiden ser ljus ut! 😃
Inte för att vi firade midsommar igår och vi var nog i säng före 23 allihop, så det behövdes inte av den gängse anledningen, men barnen hade önskat en ”chill-dag” (läs: skärm- och snacksdag utan att mamman skäller) så efter den trevliga frukosten och Uno-turneringen (livet är f.ö mycket enklare nu när den yngsta inte längre verkar vara världens sämsta förlorare…) gjorde vi… absolut ingenting. Nej, inte helt utan att Jante och Luther viskade i öronen att så får det bara inte gå till ens på semestern, men nästan. Jag drog inte ens av mig mina äckliga, bara i vanligt vatten ”upptvättade” träningskläder, förrän efter lunch. Jag kanske ändå kan lära mig det här med semesterlunk.
Jag måste dessutom erkänna att jag totalt missbedömde ägaren Marios reaktion när vi trots allt tog upp det där med fukten. Fläckarna blir i princip större medan man tittar på dem. Det var verkligen inga problem eller något försäljarsnack från hans sida utan vi fick verkligen alla möjligheter. Han har inga lediga rum men vill vi lämna i förtid så betalar han givetvis tillbaka det vi betalat. Min första reaktion var att gå och packa, men efter familjeråd och lite eftertanke så lutar det nog åt att vi ändå stannar. Innas gosedjur Clifford fick utslagsröst och för honom var poolen och hunden Maxi starka skäl att stanna. Själv känner jag mig faktiskt också rätt nöjd. Det finns ju inget som att få ett erbjudande eller en inbjudan som man sedan tackar nej till. Avkopplingen som följer på det måste ju vara den skönaste och mest befriande känslan av alla. Eller är det bara jag som är knäpp igen? Nu, när jag sitter på en härligt ren och sparsamt befolkad strand där vi utan problem får plats 30 cm från vattnet oavsett när på dagen vi går dit, samtidigt som lägenheten ligger på mindre än ett stenkasts avstånd; då är livet ändå rätt okej, trots förbättringspotentialen på vissa (rätt många) saker. Japp, jag är verkligen som ett rö i vinden. Tur att jag aldrig slagit in på den politiska banan. Eller förresten, jag kanske hade blivit en utmärkt politiker just därför.
Trots den härliga dagen måste jag erkänna att det framåt kvällen återigen börjar smyga sig in ett litet element av tristess. Ja, jag är så djäkla otacksam! Men lite vuxensällskap, lite padel (som jag toksaknar!), lite vettigare möjligheter att göra något – eller i alla fall kunna sitta ute efter 21 – hade gjort underverk, känner jag, men efter en okej middag (tyvärr inte mer), espresso, glass, vin och Uno tills vi återigen varken såg kulör eller siffror på korten, finns inte så mycket mer att göra än att smyga in i lägenheten (och bli påmind om hur sunkig den faktiskt är) och läsa/lösa korsord. I sängen eller vid köksbordet dessutom eftersom soffan ju är barnens säng. Vi skulle kanske ändå kollat upp möjligheterna att checka in i alla fall en dag tidigare på vårt nästa boende uppe i Okrug Gornij. Men det är som alltid lätt att vara efterklok, så nu är det som det är. Man vet vad man har (superhärlig strand och pool iaf) men aldrig vad man får, så det kanske är rätt beslut, vem vet.
