Äsch, nu klarade jag det inte längre. Klockan är 20.33 och vi har varit i Albanien i drygt ett halvt dygn, och jag måste nog ändå blogga lite trots allt. Och då vet vi ju alla hur det går (och med ”alla” menar jag mig själv och den lilla tappra skara som orkar läsa mitt mångordiga dravel); har jag börjat måste jag fortsätta och att blogga ”lite” finns ju inte i min vokabulär, så nu är det kört. Nu kommer jag att sitta som värsta tonåringen med näsan i skärmen resten av resan och svara på alla påstötningar om bad och social samvaro med ”ser du inte att jag håller på med något”. Såå trevligt… Men det är väldigt roligt att läsa i efterhand och jag går ju och formulerar bloggmeningar i huvudet hela tiden ändå. Tänk om jag hade kunnat lära mig att skriva ner de där fyndiga meningarna när jag kommer på dem, då hade jag ju varit jätterolig, jag lovar.
Jaha, Albanien igen alltså, tänker den som hängt med lite. Var hon inte ganska negativ förra gången? (Den frågan har jag nämligen fått några gånger sedan bloggandet i april.) Jag vet inte riktigt det. Att vara negativ, både när jag bloggar och i vanliga fall…, det är ju sådan jag är så vad förväntar ni er liksom…? 🤣 Bara det faktum att vi är tillbaka här igen efter bara ett par månader säger ju något. Eller nej, det gör det ju inte, för det är ju lite så vi jobbar. Jag glömde.
Men jo, vi var tvungna att ta en resa till hit för att se hur det är när det är säsong och stränderna är öppna och förhoppningsvis städade. Att det också har en del med ren snålhet att göra behöver väl knappt nämnas. Det är nämligen så att det fortfarande går att unna sig här utan att det skriker i den småländska själen. Sen var det möjligen otroligt korkat att avboka hotellet där vi skulle betala 7000:- inkl frukost för en vecka och i stället boka halvpension på en av de dyraste resorterna här. Eller så var det jättesmart med tanke på att det är 37 grader varmt och här finns sex pooler och utmärkt AC. Återstår att se.
För den som är intresserad av hårdfakta så har vi betalat ca 9000:- för flygresan från Sturup till Tirana med en (stor!) resväska. Det var betydligt dyrare, ca dubbelt upp, än både förra och nästa (japp, vi kan ha råkat boka en liten sväng i höst också… 🙈) resa, men åker man dagen innan midsommar är det ju bara att räkna med att det kostar lite mer. Det femstjärniga hotellet med sex pooler och ett märkligt ”Level-system” samt halvpension har vi betalat en aning mer för… Det landade nog på ca 13000:- för fyra nätter. Gulp. De sista dagarna (då jag bokat en extra natt för att slippa omaket med att checka ut 11 och sedan vara hemlösa tills planet går vid 20.30) ska vi bo i en tvårumslägenhet med kök och balkong nära stranden nere i Durrës, och för det betalar vi ca 5000:- Det blev alltså ”aningen” dyrare än planerat, men med tanke på att här alltså är 37 grader varmt är vi rätt nöjda med den extra lyxen.
Resan då. Jo, att resa från Sturup (eller ännu hellre Växjö) är ju så himla skönt! Älskar små flygplatser! Denna gång tog vi med oss erfarenheterna från förra gången så nu hade även vi packat i nyinköpta ”cabin approved” Stadium-väskor för 99:- och sedan som sagt en gigantisk resväska på 26 kg (eller 26,1 kg om man ska vara väldigt petig) och Peter lyckades lyckligtvis beveka den stränga kvinnan i gaten så han fick ta med sin rese-gitarr som handbagage utan extra avgifter. (Den får åka resväska hem…) Flygresan innehöll även denna gång alldeles för många och långa perioder med Fasten seatbelts-skylten på pga turbulens för att jag skulle trivas. Uppenbarligen är det stökiga luftrum just på denna sträcka, men fram i ett stycke kom vi ju i alla fall.
Vet inte om man däremot kan säga samma sak om den uppföljande taxiresan. Uppenbarligen lärde vi oss inte ett skit förra gången då det ju nästan slutade med att vi blev avstjälpta utanför ett stängt hotell ute i ingenstans, för vi hade kontaktat samma bolag igen och vi reagerade bara lite på att chaffisen inte stod och väntade där han hade sagt utan kom körandes, stannade vid heldragna linjer utanför taxizonen och verkligen hastade in oss i bilen. Inte ens när vi behövde leta upp bokningsinformationen och upprepa adressen till detta ”hyfsat” stora hotell lyssnade vi på den inre rösten som ändå lite började invända att det kändes lite fel. Vi borde lyssnat på rösten. Det blev en väldigt lång och läskig resa där på småtimmarna. Lyckligtvis lyssnade jag så mycket på min inre röst att jag dubbelkollade resvägen i min egen Google Maps för trots att hotellet heter Meliã Durrës så ligger det sisådär 45 minuters resa norr om Durrës, och det var liksom till Durrës chauffören var på väg. Med tanke på att han inte kunde ett ord engelska och, misstänker vi, faktiskt i princip var halvblind 🫣😳 så han varken såg eller förstod sin engelsktalande GPS, var det rätt jobbigt där ett tag. Speciellt när stället han stannade till på när vi väl fick stopp på honom var som taget från någon läskig noir-film. Det sprang på allvar skällande gatuhundar runt bilen och bara ett par meter iväg bland skjulen (!) på grusvägen såg vi en bil uppkörd i gräset med alla dörrar öppna som om den blivit lämnad efter ett rån. Inte bekvämt i magen. Till slut fick Peter sitta och peka ut riktningen utifrån GPS:n medan den mäkta irriterade chauffören väldigt ryckigt och lååångt över tillåten hastighet tog oss rätt. Till nästa resa väljer vi ett annat bolag. (Vi och vi förresten. Tipset med dessa ”Green taxi” var det Peter som fått i någon grupp på fejjan, så gissa vem som fick hela skulden för äventyret…. 🤣)
Väl framme på den väldigt påkostade ”gated community-anläggningen” vid 05 handlade det bara om att försöka komma i säng så fort som möjligt. Jag har en del tankar om rummet, men med tanke på längden på det här inlägget sparar jag dem lite. Vilken cliffhanger va?
Lyckligtvis (hur många gånger har jag redan använt det ordet?) serveras frukost ända till 11 och ännu mer lyckligt var det att det faktiskt fanns en ”cabana” utan markerande handdukar precis utanför vårt rum när vi vaknade vid 10. Ibland har man tur! Vi har verkligen inte förstått det ytterst märkliga systemet med ”Level” (jag trodde bara att det var namnet på rummet när jag bokade) men uppenbarligen var det bra gjort att boka det, för är man ”Level” så har man en massa fördelar och en egen ”Level lounge” där inte pöbeln utan gula armband är välkommen gubevars. Frukosten i loungen var, även om vi först upplevde den som liten, och det varma inte såg jättefräscht ut där vid 10.30, superfin. Så mycket fräscha grönsaker och frukt/bär!
Med tanke på att det alltså var 37 grader blir det liksom inte så mycket att säga om själva dagen, för det är skugga och pool som gällt för ren överlevnad. Jag måste erkänna att mitt stressade jag (jag har jobbat extremt mycket de sista månaderna av terminen) hade lite svårt att ta detta, så hade jag skrivit detta då, hade det funnits ett helt annat negativt Åsa-beat i det, men eftersom jag pga den extrema tröttheten igår faktiskt fuskar och skriver färdigt detta dagen efter, har min initiala ständiga första-dag-negativism gått över. Suck, snart kommer jag att skriva mainstream-gulleplutt-rosa-moln-blogg. Hu, så hemskt!
Även om jag faktiskt var rätt uttråkad och hade väldigt svårt att gå ner i varv där på solsängen så måste jag erkänna att jag hade rätt stort utbyte att spana (elakt) på folk. Det är alltid kul att se hur folk beter sig och på en femstjärnig resort finns en kategori som jag inte så ofta annars kommer i kontakt med. De som går all-in för att hålla stilen. Och gärna dokumentera den så klart. (Host host.) Tyvärr är det ju mest kvinnor som hamnar i topp-kategorin här. Synd. Det hade varit kul att upptäcka en trend även bland män som vill show-offa. Det får bli morgondagens uppdrag att se om jag kan hitta några sådana särdrag. Idag delas i alla fall min topplista mellan dels en medelålders kvinna som gjort alla relevanta lyft och klädd i bikini med matchande örhängen och hatt vingligt struttar fram här fram och tillbaka på väldigt höga flip-flops som helt uppenbart är minst två storlekar för små, dels två yngre tjejer i string-bikinis som köper de snyggaste drinkarna bara för att sedan ägna en kvart åt att instagramma dem i stället för att dricka dem medan de är kalla och goda. Och alltså på riktigt, det här med string… Ingen – oavsett hur vältränad man är – är ju snygg i string-bikini. Skinkor dallrar när man går. Dallrande synliga skinkor är inte snyggt. Det kan väl inte bara vara jag?
Kvällen tillbringade vi sedan med att prata resor med brittiska bordsgrannarna Lisa och Martin. De hade varit på hotellet en vecka så hade lärt sig allt om det vi inte hittar info om någonstans, så det var både nyttigt och trevligt. Inte minst för tjejerna som fick komplimanger för hur väldigt ”well-behaved” de är. Jomen.
Kvällen avslutades sedan med en tidig kväll för alla utom undertecknad som i stället roade sig med en riktigt rejäl insulinkänning som i sin tur självklart ledde till skyhögt rekyl-socker hela natten. Har man inga anledningar att sova dåligt kan man alltid skaffa sig. Over and out från ett obefintligt midsommarfirande i Albanien. Hoppas ni sover sött och drömmer rätt med de sju sorternas blommor under kudden!