Nope, vi är inte på resande fot just nu, men jag måste testa om det stämmer att bloggen inte längre blockeras och omdirigeras till diverse otrevligheter. Enligt expertisen gör den inte det längre, och kommer man ändå till något otrevligt bör man rensa cachen/webhistoriken och försöka igen. Jag håller tummar och tår!
Florida 4.0 2029/2020 Dag 29. En synnerligen bra sista dag i Miami.
Sista sista sista dagen. Buääääh! Vi har alla enats om att det enda som gör det uthärdligt är att vi redan bestämt att vi kommer hit igen nästa år. Peter lite förvånat, jag som vanligt och barnen får vi se. Förmodligen blir vi även nästa år anklagade för att vara Grinchen och stjäla julen för dem, men vi vet ju lyckligtvis att de glömmer det direkt vid första dyket i poolen.
Dagen idag har, mycket tack vare att vi – trots den småländska snålheten – lyxat till det med att betala även för i natt, trots att vi lämnar vid 19.30, varit en synnerligen bra dag. Hotellet har uppgraderats från gårdagens ”varför all fuss om det här lilla” till att barnen vill bo här hela tiden, för de älskar det. Sängarna var sköna, badrummet fräscht, vattnet så varmt att man skulle kunna koka ägg i handfatet, vattentrycket bra och frukosten den bästa någonsin på ett amerikanskt hotell. Nu säger det i och för sig inte så mycket, för den s.k. frukosten på de flesta normalkostande amerikanska hotell är rena skämtet, men den här var faktiskt bra även med europeiska mått mätt. Det fanns perfekt bacon, omelett, god äggröra, våfflor, fräsch frukt, bröd med bra tillbehör och, tro’t eller ej, gott kaffe. Det är nästan ännu mer sällsynt än en bra amerikansk frukost. Nu har vi i och för sig haft utmärkt frukost i Peters regi hela resan, hyllas den som hyllas bör, men det var trevligt att stöta på undantaget som bekräftar regeln om (andra) amerikanska frukostar.
Redan före frukost levererade hotellet för övrigt stort, då det satt en stor leguan (?) på trappan utanför och ville in och äta. Sådant lägger till en extra stjärna i tjejernas bok.
Vi hade bestämt att först göra lite Miami – Mimi ville ju köpa en present till sin kompis som har kalas på fredag och man kan ju trots allt inte hänga hela dagen på ett flygplatshotell, hur trevligt det än är – men vi var ju i alla fall tvungna att känna lite på sand och sol. Båda fick med beröm godkänt förutom att det var lite svårt att bygga sandslott av den extremt mjuka sanden, om man ska vara petig.
Med GPS:n satt på Downtown Miami drog vi iväg vid 11. Vårt första intryck var otroligt beklämmande. Kvarter som vid första blick såg trevliga och inbjudande ut, var vid en andra blick kök, vardagsrum och förmodligen toalett till otaliga hemlösa. Det låg folk överallt. Fruktansvärt. Vi stannade inte där, men även där vi till slut stannade, i närheten av parken som jag glömt namnet på, kändes det både osäkert och som ett hån att gå och flasha med sin dyra telefon och Apple Watch på många ställen. För att inte tala om hur läskigt det var att utsätta barnen för det och de frågor det väckte hos dem. Usch.
Jag dröjer mig inte kvar vid ämnet, även om jag borde, utan efter ett par fruktlösa och rätt tradiga besök på Ross och Marshall i jakt efter den perfekta presenten hittade vi i all fall en trevlig lekplats i den annars pga något super bowl-event avstängda parken. Jag hittade dessutom ett Pokémon-gäng jag kunde battla med i dagens event, så alla lyckliga. Nåja, utom Peter kanske, men han brukar ju vara ganska nöjd när hans tjejer är det, fina människan. Och han har ju en gitarr och en drönare med sig hem dessutom…
Efter några timmars lek för tjejerna (och mig…) var det egentligen meningen att vi skulle ”grab” något snabbt att äta och sedan sticka hem till poolen, men mitt pokemonande hade, igen, lett mig till ett synnerligen trevligt område (Bayside?) med massor av restauranger, happenings, livemusik, stånd etc. nere i hamnen, så jag beordrade bort de andra och så satt vi faktiskt ner på en riktig restaurang och åt (resans dyraste) måltid. Faktiskt mycket trevligt. Barnen åt till och med. Att det bara var spaghetti med parmesan och bröd behöver jag ju bara inte nämna, eller hur?
Mätta och väldigt nöjda med att vår resdag faktiskt känns som en riktig semesterdag (det känns faktiskt fortfarande nu kl. 17.30 som helt obegripligt att vi snart åker och väskorna är inte ens packade… ?) åkte vi hemåt och slängde på badkläderna för att verkligen krama ur det allra sista ur dagen vid/i poolen. Ett riktigt schysst poolområde är det också. Absolut ett hotell att återvända till om/när vi nästa gång behöver en övernattning i anslutning till en flight. Avis car rental ligger dessutom bara ett stenkast härifrån, så återlämningen av bilen borde kunna bli ursmidig. Hoppas.
Inna skaffade i vanlig ordning direkt en kompis i poolen och Mimi hade nyss sin första erfarenhet av stringbikini, detta snygga, stilfulla plagg som dessutom alltid bärs av helt rätt människor (japp, jag hör själv hur bittert medelålders det låter)… Hon simmade fnissande fram och berättade hur ”den där tjejen i rosa bikini har sin trosa inne i rumpan, så man ser hennes skinkor – fniss fniss – [fortsätter sjungande] vår julskinka har rymt och släkten kommer om en timme….” ?
Nu känner jag – efter att ha skrivit ovanstående om icke-packade väskor att det nog är dags att i alla fall börja lokalisera passen…. Med tanke på att det förhoppningsvis inte ska finnas så mycket mer att skriva om, för jag hoppas på en totalt händelselös hemresa, säger jag tack och förhoppningsvis på återseende under nästa resa, då jag hoppas ha städat på eländet som omdirigerar. Tack för visat intresse! Ciao!
Ps. Vad barnen gjorde när de kom upp till rummet efter en och en halv timmes poolbad? Tog en timmes badkarsbad… 🙂 Ds.
Florida 4.0 2019/2020 Dag 28 Från Orlando till Miami
Sådär, då har vi lämnat Orlando för sista gången på ett tag. I alla fall om det blir som vi tänkt, vilket det i och för sig sällan blir. Vi hade i ärlighetens namn lite separationsångest igår när vi guppade runt i poolen och småpratade med kanadensarna, men måste vi välja bort något så blir det det som ryker. Framför oss har vi nu 32-38 mil (beroende på målet, som vi inte riktigt bestämt ännu) urtråkig resa. Just vägen mellan Orlando och Miami är enligt min mening den absolut tristaste av alla vi åkt här. Vi har inte riktigt bestämt oss för om vi återigen ska dissa Miami beach och i stället ta oss till Hollywood eller Ft Lauderdale, men just nu lutar det åt att vi siktar mot en strand/Atlanten-eftermiddag i Ft Lauderdale. Den som fortsätter läsa får se. Jag också. ? Ganska imponerande av oss att vara ett par mil på väg förresten för klockan är NU 10.00 = utcheckning. Jag vet inte vad som hänt, vi har varit så effektiva under denna resa. (Famous last words – förmodligen ringer de snart från resorten och undrar om vi inte ska ha passen, barnen eller något annat halvvitalt med oss…)
Trots att vi borde veta bättre – eller som jag hävdar, att PETER borde veta bättre, för nog har jag tillräckligt med allt annat jag organiserar och har koll på?? – så gav vi oss ut på denna urtrista väg med nästan tom tank. Vi gjorde samma sak för två år sedan och hade då samma nervösa färd söderut, för det är sjukt dåligt med bensinstationer, trots att det är en så trafikerad väg. Det gick bra, tack och lov, men det var rätt otrevligt varmt i bilen när Peter stängde av AC:n för att spara bensin (hjälper det ens?). Jag förlät honom nästan när vi kunde checka in på Yeehaw junction och tanka. Alltså, namn over here är ändå lite coolare än Svängsta och Asarum. (Okej, Asarum är ganska coolt faktiskt när man tänker på det, men inte som Yeehaw junction!)
En stund efter tankningen i Yeehaw junction (japp, jag gillar att skriva det) sov Inna ihopfälld som en fällkniv och Mimi började klaga på ”ont i rumpan” av att ha suttit för länge. Även vi i framsätet led. Peter av sin erbarmliga tandvärk och jag av lite ont i ryggen och av att inte hitta något vettigt hotell för natten. Gaaah! Jag avskyr verkligen att försöka boka hotell i Miami-området. Man får absolut ingenting för pengarna och hälften av recensionerna handlar om kackerlackor och smutsiga badkar. Urrrrrrk! Under vår resa hittills har vi (Peter) bara sett en ynka kackerlacka, och den var han så vänlig att inte visa oss andra, så vi är helt förskonade. Jag fortsätter gärna den trenden.
Strax innan Ft Lauderdale stannade vi för att äta på denna resans sista (?) Wendy’s, och lyckades tyvärr pricka in det sämsta vi varit på. Det var ingenting som verkade funka. Erbjudandet i appen (så klart, vi är i coupon-land) fungerade inte, bubbelvattnet var slut, diet coke var slut, majonnäsen kom inte, personalen verkade mest önska att vi skulle gå, det var ganska sunkigt vid ketchupen och självklart fanns det inga handdukar på toaletten. Trist avslutning på vår annars högst trevliga, kaloridrypande Wendysturné. Jag skrev till och med mitt livs första google-recension. Den var inte så positiv.
Vid 14-tiden och efter otaliga bilköer var vi äntligen framme i Ft Lauderdale. Där det blåste halv storm och flaggades rött. Och lila, vilket Peter tog reda på betydde att det fanns haj eller maneter i massor i havet… Hotellet vi hade kollat ut – men inte bokat – såg dessutom, vilket flera hade skrivit, verkligen inte speciellt inbjudande ut på utsidan och vi började ifrågasätta vad vi skulle göra i Ft Lauderdale om vi inte kunde bada. Vi har ju varit där flera gånger innan och är inte sååå imponerade. Vi körde alltså till den lekplats som jag kom ihåg som jättestor från vårt besök för två år sedan, men som visade sig bestå av bara en enda ”unit” med några rutschkanor och klättergrejer. Tjejerna (Inna) hittade dock genast en kompis, så vi blev kvar där en rätt bra stund, men stormvindarna ändrade inte direkt vår tveksamhet inför att hitta ett hotell just där. Stor vånda. Jag avskyr som sagt att försöka boka hotell i Miami-området, och det blev inte bättre ju längre eftermiddagen led, kan jag säga. Till slut var det faktiskt Peter som föreslog Sheraton vid flygplatsen i Miami. Knappast en idealisk location egentligen kanske, men det såg himla fräscht ut och jag kunde utnyttja en gratisnatt på hotels.com, så våra ”två” nätter, som vi inte kommer att utnyttja, kostade oss i praktiken ”bara” 1700:- + parkering. Med Miami-mått mätt är det ett sjuhelsikes kap!
Dock kunde vi ju inte köra direkt till ett flygplatshotell, då vore ju dagen helt slut, så mot bättre vetande satte vi gps:n på Miami beach. Jag vet inte om det alltid egentligen är en dålig idé att köra mot Miami, men det gick inte snabbt, och barnen var inte glada, trots den utlovade lekplatsen, som jag också kom ihåg som jättestor och helt fantastisk.
Om det är ett elände att ta sig till Miami beach, så är det inte lättare att hitta parkering. Speciellt inte en lördagskväll då det tydligen också är något slags jazz- och Art Deco-festival… Till slut svängde vi i ren desperation in i ett parkeringshus som faktiskt inte hade ”fullt-skylt” och struntade i att det kostade 40 dollar att parkera. 400 spänn… För upp till fem timmar, men stack du efter 10 minuter var det fortfarande 40 dollar. Typ ett rån. Nåja, vi blundade för det, liksom vi stängde öronen för alla ”jag är trött” från barnen, för nu var vi minsann tvungna att göra lite Miami beach. I alla fall för 40 dollar. Även här blåste det halv storm så klart och även här hade lekplatsen krympt betydligt jämfört med vad jag kommer ihåg. Är det vi som blivit bortskämda med att allt amerikanskt är så stort eller är det att barnen växt, undrar jag? Storleken spelar ju som bekant ingen roll, även här hittade barnen snabbt lekkompisar och lekte ”tag” och ”hide and seek”, eller, när de inte riktigt kunde enas: ”tag hide and seek”. Det var inte alls populärt när vi efter en – en och en halvt timme beordrade avfärd och mat. Man skulle till och med kunna säga att det var rätt dålig stämning ett tag, men lyckligtvis blev det lite bättre efter lite mat, hundgos och öl… Inte till barnen då, och det var ”park-priser” (20 dolllar för två små Heiniken) men just då väl investerade pengar. Miami beach är och förblir dock ett dårhus. Det hade säkert varit jättekul för 20 – 25 år sedan, konstaterade både jag och Peter så där medelålders bittert, men med barn och erfarenhet är det mest bara galet, småläskigt och provocerande dyrt. Och lite coolt. Men det andra överväger tyvärr. Vi skulle köpa lite vatten till barnen – det skulle kosta 4 dollar + tax + 18% dricks. Alltså sisådär 60 spänn för en flaska vatten. Så är det överallt. Inte trevligt. Dessutom, med en festival utanför knuten var det kanske tur att vi avbokade hotellet…
Maten blev tyvärr inte mycket att skriva hem om, även om vi verkade se en himla massa cool streetfood överallt, men vi blev hyfsat mätta och mycket gladare i alla fall. En stund, sen hade faktiskt dagens resande tagit sin tribut och barnen orkade inte mer. Jag vet att jag skrivit det många gånger förut, men ändå, jag förstår inte hur man orkar resa så mycket på sina resor som många gör. Det är ju skitjobbigt och inte det minsta kul. Det är ju stället man är på, avkopplingen och att göra saker tillsammans som är kul Nåja, tur att man är olika. Barnen bröt nästan ihop när vi berättade att det var sisådär 20-30 minuter till vårt nya hotell, för de hade minsann suttit i bilen i minst åtta timmar redan. När det sedan var sådan trafikstockning ut från ön att det gick snabbare vid rött än grönt, somnade den ena och den andra konstaterade att det här inte var ett bra ställe. Vi kunde inte göra annat än att hålla med henne. Vi får se hur väder och humör är i morgon, vår sista – absolut sista – dag i Florida, men jag tror inte att vi kommer att återfinnas på Miami beach. Mimi vill till Publix, för hon vill köpa en fin present till sin kompis Ellie som har kalas på fredag och efter att ha sett den faktiskt himla trevliga poolen på hotellet, har jag en känsla av att vi kommer att tillbringa lite mer tid på ett flygplatshotell än vi någonsin gjort förut. Vi får se om jag har rätt eller fel.
När vi äntligen tagit oss fram till hotellet, checkat in, fått med oss alla väskor från parkeringen, fått byta hiss för att den vi testade först var så galen att Mimi blev livrädd att vi skulle få åka helt random upp och ner mellan våningarna för evigt, fått fel rumsnummer och slutligen hittat rätt rum, konstaterade Inna kallt att ”det här verkligen inte var värt all fuss – det är ju jättelitet!”. Det är det verkligen jämfört med vad vi vant oss vid. Fräscht, tack och lov, men det är verkligen bara två sängar och ett badrum. Hade vi bott så här i fyra veckor hade det inte blivit mer än en resa… konstaterade jag och Peter också.
Bloggen fortsätter tyvärr att djäklas värre än någonsin, så förmodligen är det bara jag som läser detta, men jag ska åtgärda eländet så fort vi kommer hem, hoppas jag. Eventuellt blir det en dag 29 också i morgon. Det brukar det bli. God natt!
