Kategori: 2018

Puh. Kaffeproblemet är löst. Det var bara att gå och fråga efter att få köpa kaffe, så fick vi både kaffebryggare, vinglas och erbjudande om mikro. Precis som det ska funka när man vill ha nöjda, återkommande gäster. Förmodligen har de haft koffeinberoende svenskar här tidigare och vet hur kinkiga sådana kan bli.

På Lidl hittade jag igår mörkt rågbröd, så äntligen kunde jag äta en frukost som jag någorlunda kan stå för. (Kändes dock rätt taskigt när sockret av oklar anledning slog i taket efteråt. Aldrig får man vara riktigt nöjd.) Nu återstår det bara att se hur magen klarar sitt första intag av fibrer på fyra dagar… 😉

Efter frukost fick vi oväntat besök av en sällskaplig ettåring från lägenheten bredvid. Eftersom han dessutom visade sig ha två äldre bröder, var lyckan gjord. Förmiddagen tillbringades sedan alltså med Mando och Louie nere vid poolen. En riktig höjdare med kompisar i samma åldrar.

Poolområdet är omgärdat av planteringar av allehanda slag. Hittills har vi identifierat fikonträd, olivträd, vinrankor, squash, tomater och lite annat smått och gott. Jättevackert, om än lite opraktiskt när Mimis boll envisas med att rulla, studsa eller kastas ner från avsatsen där poolen befinner sig ner till avrinningsviadukten hyfsat långt nedanför. Hittills har vi meddelst diverse håvar lyckats med samtliga räddningsaktioner, men jag befarar det värsta.

När vi vid 12-snåret började känna att det var dags för lunch tog vi det – skulle det visa sig – något ogenomtänkta beslutet att, utan att konsultera någon, promenera till första bästa restaurang och sedan fortsätta till stranden. Första – och andra, tredje och fjärde – restaurangen visade sig inte öppna förrän till kvällen och vi verkar inte riktigt befinna oss på rätt sida stan för att kunna välja och vraka mellan matställena. Delen av stan vi bor i påminner f.ö en del om Visby med stora höjdskillnader och extremt smala gator. Vi mötte en bil som fick fälla in backspeglarna för att överhuvudtaget ha chans att ta sig fram (lyckligtvis lite längre fram än vi möttes…). Oavsett hur mycket försäkringar vi blivit pålurade vill vi INTE åka på en sådan gata med hyrbilen.

När vi väl hittade en restaurang var den jättestor, ganska dyr och hade inget som barnen kunde tänka sig att äta, så när vi dessutom insåg att vi hade glömt ta ut kontanter i detta cash-baserade land, gjorde vi det pinsamma att faktiskt resa oss och gå innan de hann ta vår beställning. Sedan var det lite småjobbigt ett tag när inte ens Google maps hittade någon restaurang i närheten. Lyckligtvis hittade Google Peter en skylt som ledde till en restaurang precis vid ”klosterstranden”, dit vi ju ändå hade tänkt oss, så krisen avvärjdes tämligen snabbt.

Efter vår ofrivilligt långa sightseeing hittade vi alltså fram till klostret och en restaurang med ganska långsam service. Inte direkt vad vi hade önskat just då kanske, men alternativet hade ju varit en hyfsat lång promenad utan mat, så det här var ändå bättre. På den ljusa sidan fanns att maten var god och att barnen faktiskt åt väldigt bra, så nu vet vi tricket. Det får gå aningen för länge mellan måltiderna bara. Och så får vi köpa öronproppar för att slippa den sista timmens gnäll. Skulle kunna funka.

När vi väl fått vår mat, ätit upp den och övertygat Mimi om att vi visst skulle till stranden först och inte till lekplatsen vi såg någon gång precis i början av vår lite långa promenad, gick vi ner till ”klosterstranden”. I alla fall tror vi att det är den stranden som många hellre går till än den betydligt mer berömda Zlatni Rat på andra sidan Bol. Det är stenstrand även här, men till skillnad från Trogirs ganska kantiga och vassa stenar, är dessa runda och härligt slipade. Däremot var det, enligt uppgift, kallare i vattnet än i Trogir. Personligen kände jag faktiskt inte ens på vattnet, för det började mulna på och blev bara inte av när resten av familjen kom upp så snabbt som de gjorde. Tiden ägnades åt diverse stenaktiviteter i stället. Alltifrån att bygga torn på sina föräldrar, kasta sten så långt man kunde till att leta hjärtformade stenar och att försöka lära sig att kasta smörgås.

Eftersom det ändå mulnade på och bad inte verkade locka så mycket, gick vi den branta vägen hem och tog bilen på en sightseeing-utflykt med en glasspaus i sikte i stället. Vi hade tänkt oss ner till ”centrum”, men lyckades inte lokalisera någon parkering där, så vi åkte i stället mot Zlatni Rat, den berömda stranden som tydligen flera gånger blivit utnämnd till en av världens 10 vackraste stränder. Jag måste erkänna att jag hade förväntat mig… mer. Vi gick genom en ganska ocharmig talldunge med en massa uppgrävda hål där det stack upp rör, förbi en nudiststrand och så kom vi fram till en pir av stenar ut i havet och that’s it, tydligen. Ja, det var en strand och den hade stenar, som alla andra stränder i Kroatien verkar ha, ja, det blåste som sjutton så den måste vara bra för alla vindbaserade strandaktiviteter som pågick, ja, den var stor, så den svalde mycket folk, men sedan då…?  Jag vet inte exakt vad jag hade trott att det skulle vara, men något lite mer i alla fall. Missförstå mig rätt, jag älskar alla stränder som inte är sandbaserade, men en av världens vackraste?  Varför då?

Nåja, vi tog några selfies, åt den utlovade glassen, drack en god cappuccino, betalade 5 kuna för att Mimi (som vanligt) behövde gå på toaletten, funderade över om parkeringsvakten som lät oss parkera en timme för 20 kn i stället för de sedvanliga 70, men sedan var borta när vi kom tillbaka, verkligen var en parkeringsvakt eller bara någon som såg sin chans att tjäna några kronor, och sedan körde vi därifrån igen. Får se om vi återvänder och om jag då fullkomligen faller i trance över hur vackert och speciellt det är, om inte så har vi i alla fall varit där.

På väg från Det gyllene hornet (Zlatni Rat betyder ungefär det) skulle vi ta ut pengar och köpa lite bröd och tomater till frukost i morgon. Vi hade fått för oss att Bol ändå var hyfsat stort, men det verkar bara finnas två supermarkets (?) i hela byn/samhället. Det vi åkte till hade dessutom varken bröd eller tomater…. Nog för att det är söndag, men det verkar inte riktigt okej. Just då fick jag en lite jobbig känsla av att vi kommer att bli aningen uttråkade av en hel vecka här på ön. Är det lite kallt i vattnet och dessutom verkar kunna bli lite halvrisigt väder de närmsta dagarna är det kanske inte helt optimalt att befinna sig i utkanten av ett ganska litet samhälle på en ö där det mesta (jag kan ha fel) handlar om att sola och bada. Jag hoppas att jag har fel och att denna känsla bara är min försenade dag 2-blues. Jag brukar ju faktiskt bli lite negativ och kinkig i början av de flesta resor, men jag har inte riktigt gått igenom det stadiet här ännu.

Jag blev kanske inte jättemycket gladare när vi tillbaka på hotellet dessutom märkte att bara en av våra två spartanska kokplattor fungerade…  Nu är frågan – gnälla och orka med otyget att byta rum eller stå ut med bara en platta i nästan en hel vecka?  Inte för att det verkar vara någon större mening att använda mer än pastaplattan för barnens skull, men det känns ändå lite väl begränsande. Suck. Vi får se hur det känns i morgon. Då är kanske bluesen över, plattan har repat sig och Zlatni Rat är bedövande fantastiskt vacker. 😉

Idag var vädret tillbaka ”on track” igen. Aningens för kyligt i skuggan för frukost på altanen, men det var absolut ingen tvekan om att vi skulle tillbringa så mycket som möjligt av dagen på stranden. Det känns lite konstigt att vi kommer att lämna Trogir-området utan att egentligen ha sett/upplevt det alls förutom ett pytteområde runt Villa Naranca, men denna gång får det bli så. Det är ju fördelen med att gärna återvända till resmål; man optimerar resorna mer och mer för varje gång.

På stranden var det initialt lite blåsigt och nog faktiskt lite kallare i vattnet än igår, men efter någon timme var det tillbaka till vad vi blivit vana vid. Man vet ju vad man har, men inte vad man får, så vi hängde på stranden så länge vi bara kunde. Nästa anhalt är Bol på ön Brac, och när jag bokade det boendet var jag väldigt påverkad av förra Florida-resan, då vi hade lite otur med väder och vattentemperatur, så prio 1 vid bokningen var att det skulle finnas pool, inte att det skulle vara nära strand. Nu har vi ännu inte sett nästa boende, men jag har en känsla av att det var en felprioritering. Det verkar som om vi kommer att bo långt ifrån det mesta, dvs helt tvärtemot det vi uppskattat så mycket i Trogir. Jag jobbar på att vara beredd på det, men kan ju ha lite svårt för sådana omställningar, så möjligen kommer jag att känna mig lite kinkig ett tag tills jag vänjer mig.

Efter att ”vår lilla stund” på stranden renderat oss allihop brännskador av olika grad, samlade vi ihop oss och backade under idogt pipande (det där med varningskameror av allehanda slag i bilen är inte bara bra) ut från Villa Narancas uppfart. Vi räknar med att komma tillbaka, för, som sagt, även om det inte är det flottaste boende vi haft, så är det ett himla skönt grannskap, en lägenhet med det mesta man behöver och supertrevliga ägare. Sådana saker ska man inte förakta.

Vi lämnade Trogir runt 14-tiden och begav oss direkt mot Split, eftersom färjan till Brac inte går att förboka, utan det är ordningen i vilken man kommer till båten som avgör ifall man får åka med eller inte. Med tanke på att Sverige – Tyskland skulle spela kl. 20.00 ville vi inte missa 16.45-båten, så redan innan 15.00 var vi på plats. Med facit på hand hade vi kunnat strosa en timme i Split innan vi körde dit, men sådant är ju omöjligt att veta innan. Vi kan konstatera att färjelägen inte är mer spännande i Kroatien än någon annanstans i världen. Resan över till Brac tar ca 50 minuter, eller en kaffe/svart glass, sanering efter svart glass, orolig utflykt till ett övre däck där staketet består av så breda springor att barn på mellan 3 och 6 år utan problem skulle kunna slinka emellan och en fläskläpp på ett barn som väntar alldeles för tätt utanför ett toalettbås…

Ön Brac ser väldigt inbjudande, ljus och ”ren” ut på håll i alla fall. Får se om det intrycket håller i sig efter några dagar här.

Det väldigt inbjudande, rena och ljusa (kalksten) intrycket av ön, höll i sig även när vi kom i land. Det här kommer att bli trevligt, känns det som. Vi hade fått tips om att proviantera på Lidl i Supetar (orten dit färjan går) innan vi åkte över mot Bol på andra sidan ön, så det gjorde vi. Lidl ser ut som Lidl alltid gör, inte så snyggt, men med enormt utbud och man hittar alltid otippade grejer. Typ guld- och silverfärgade sandaler som tjejerna MÅSTE få annars skulle deras liv vara över, och faktiskt ett par ”mys-haremsbyxor” till mig som jag länge letat efter. Och vin så klart. (Ca en svensk tjuga för en flaska lokalt Plavac-vin som är jättegott.) Det är svårt att handla när man inte vet hur köket i Bol kommer att se ut, men frukost, vin och spaghetti kommer vi ju i vilket fall att behöva. Och ananas tydligen. Får se om det blir som med kokosnöten i Florida, som det tjatades om i veckor och sedan fryntes på näsan åt.

Framme i Bol och lokaliserar vi direkt Villa Ana. Med tanke på att det bara är en halvtimme tills fotbollen börjar, kollar vi inte direkt in omgivningarna, men får i alla fall en snabb välkomstdrink under en pergola av vinrankor medan Pero hjälper oss att bära upp väskorna till lägenheten på tredje våningen. Det är väldigt vackert och pittoreskt! Och högt beläget. Vi kommer nog att utveckla en och annan benmuskel när vi är här.

”Köket” i rummet/lägenheten var mycket riktigt ganska spartanskt,  men här finns i alla fall kylskåp, vattenkokare och två kokplattor. Men bara ett vinglas och ingen kaffebryggare. Hur tänkte de där?  Att bara jag ska dricka vin eftersom Peter ändå kommer att köra?  Ok för mig, men kaffet blir värre. Mycket värre.

Resten av den fräscha lägenheten består av ett ganska kalt sovrum, en bäddsoffa i köksdelen, ett matbord för fyra och ett fräscht badrum (viktigt). Ungefär vad man behöver alltså, men det hade ju varit väldigt skönt att (som på Villa Naranca) ha ett separat vardagsrum dit man kan skicka morgontidiga barn. Kan man skicka ut dem på balkongen om (när) de vaknar för tidigt?  Eller in i badrummet kanske? Vi får klura på den.

Kvällen ägnades åt att få igång wifi och Chromecast, så vi kunde se fotbollen, och att slänga ihop något slags måltid. Förutom att barnen rynkar på näsan åt allt som skulle kunna kallas nyttigt, så är det ju väldigt enkelt att göra god mat när man har solmogna tomater, fantastisk feta-ost, lokal olivolja (det produceras massor här på ön) och balsamvinäger. Och salt och peppar från McDonald’s i Kristianstad. 🙂 Vad barnen åt kommenterar jag inte ens. Jag skriver inte heller något mer om fotbollen, för nu ska vi ha trevligt på Brac. Så det så. Over and out.