Om det finns någon fördel med att inte kunna sova så är det möjligen att man kan stiga upp tidigt, även om det sällan händer, för somnar man väl så är det vanligen framåt morgontimmarna. Men idag hände det och jag tog alltså min promenad ”vänsterut” mot lilla stranden som jag planerat. Det var precis lika vackert där, men sämre väg. Det gick inte att spela Pokémon samtidigt för då hade jag med största sannolikhet störtat ner åtskilliga meter i det mycket kuperade landskapet. Ett par km iväg insåg jag att jag både glömt vatten och socker och att jag var mitt ute i ingenting, så för första gången var jag lite glad för mitt strulsocker som låg skyhögt. (Denna gång av högst förklarliga orsaker dock.)
Eftersom vi gärna ville se Sveriges OS-kvart i fotboll kl. 12.00 och trodde oss kunna göra det på ”vår” vanliga ”titta-på-idrott-på-storbild-restaurang” ägnade vi förmiddagen åt… tja, ingenting. Jag skrev klart gårdagens blogg och fixade lite med bloggen, Peter o Inna spelade och sjöng och samtliga slappade intensivt. Sedan visade det sig att restaurangen inte hade så mycket intresse av att ens kolla om det gick att visa svensk damfotboll, för det var kroatisk tennis samtidigt… Jaja, det finns ju iPad och gott om mobildata… Ser möjligen ganska fånigt ut, men strunt samma. Vi vann, vi åt och alla fick obegränsad mobiltid. Rätt ok alltså.
Nackdelen med att börja en dag med att slappa, är att det lätt fortsätter så, så det tog ytterligare en stund efter maten (att sätta i sig en mastig pizza till lunch kan ha haft med saken att göra) innan vi tog oss för något och sedan ytterligare några långa minuter innan vi hade fått med Mimi på tåget. Som vanligt. Det roliga med motvalls-Mimi är att hon i alla fall är konsekvent, så när vi väl fått med henne är det sedan samma visa när vi ska lämna stället hon initialt inte ville till.
Stället vi efter diverse diskussioner enats om var Bratuš, som nog ligger tvåa på vår tre-i-topp-strandlista och som dessutom ligger 20 minuters resa närmare än Brela, vilket ju passar bra när klockan redan är sisådär 14.30. Vi hade tur att kunna knipa den sista nära-strand-parkeringen och på själva stranden fanns det gott om plats. Detta att vi två dagar i rad fått både parkering och plats på bra stränder utan större åthävor är väldigt bra för min stressnivå, så keep up the good work, Makarska.
Mimi som ju egentligen bara ville vara hemma och ”chilla” var i vattnet 80% av tiden på stranden. Mest nöjd är hon när hon får hänga i sin ”donut” med sällskap långt ut i vattnet. ”Det är så skönt att simma så här med bara dig, mamma. Det är skönt att simma med bara pappa också. Men mest dig. Inte så mycket med Inna för hon vill bara dyka och dyka. Såhär. [Visar] Jag tycker mest att det är skönt att bara chilla och bara prata så här. Jag gillar att prata. [Självironiskt skratt]” Hon är rätt underbar ändå, den där väldigt välartikulerade Mimi Jekyll and Hyde. Ett annat fantastiskt citat gäller den extremt *kortgrunda stranden som Mimi beskriver så här: ”Det är så djupt att jag inte ens bottnar när det är grunt.”
*Finns ordet långgrunt, så borde ju motsatsen också existera, eller hur?
Ordning med maten känns det aldrig som om det är hos oss, vilket är en ständigt återkommande frustration. Förutom ”sås och potatis” hemma är det väldigt lite (vettig) mat som går hem, och så här på semester känns det alltid som om vi (och framför allt barnen) bara äter snacks och godis. För mig är definitivt en ”pommes-tallrik” oavsett form bara snacks, men därom råder det väldigt delade åsikter i resten av familjen. Eftersom vi inte var så sugna på att lämna stranden och utbudet just i Bratuš verkar lite begränsat till en restaurang med vita dukar, naggade vi återigen på principerna (som känns färre och färre) om någorlunda vettig mat, och beställde ostbricka och strips från restaurangen att ätas på stranden.
Mysighetsfaktorn och det flotta serverandet vägde lyckligtvis med råge upp näringsinnehållet (och den faktiskt rätt snåla ostbrickan) i det hela. När alla väl lägger undan sina mobiler kan vi ju dessutom ha riktigt trevligt. Barnen initierade ett slags sing-a-long där alla skulle sjunga en bit av en låt. Snacka om att undertecknad inte riktigt platsar här, men efter att ha skrattat hjärtligt åt mina taffliga försök och låtval (varken Die Mauer eller Flickan och kråkan gick riktigt hem) hoppade de helt enkelt diskret över min tur.
Det är fortfarande speciellt att inte lämna stranden förrän 21.30, men också lite svårt att veta vad man bäst gör när man är tillbaka. Det finns ju något i en som vill utnyttja varje sekund av semester, ljumma kvällar, barer och restauranger och samtidigt något som säger att man ska slappna av och ”ladda batterierna”. (Jag avskyr f.ö. det uttrycket, för mina batterier verkar ändå inte ha någon sparfunktion utan de laddar ur direkt igen.) Nåja, idag valde vi ”slappa-alternativet” och hade en rosaröd härlig dröm-kväll med roliga och pedagogiska brädspel runt några nyttiga selleribitar som alla uppskattade. Not. I princip tjurade alla bakom varsin skärm och mitt försök att samla familjen runt något slags uppsamlande energi-intag som inte inkluderade chips (de var slut…) slutade i bråk och totaldiss. Så kan semester också vara. Bättre lycka nästa gång. Godnatt!
