Kroatien 2019:1 Dag 6 Från Okrug till Omis till Mimice till Makarska

Idag började dagen med lite brandövning. Där fick lägenheten faktiskt underkänt, för trots att en macka fastnade i brödrosten och rökfyllde hela lägenheten, gick inget larm och vi hittade heller ingen brandvarnare. Bra på ett sätt just där och då, men annars högst o-bra.

Det spelar ju ingen roll hur mycket man än förbereder eller när man börjar, när man ska checka ut gör man det ändå i sista sekunden, på dåligt humör, genomsvettig och med en känsla av att inte ha någon som helst koll på var viktiga grejer befinner sig. Speciellt en sådan här dag när vi planerar att hänga kvar lite vid poolen och kanske stanna någonstans på vägen för lunch/bad. Men men, nu är vi utcheckade och ligger på varsin solsäng med våra digitala enheter och Lidija undrar förmodligen varför det var så viktigt att stanna vid poolen. Ingen badar ju. Jag får slänga i barnen, så att jag själv kan ligga kvar. (Så här i efterhand kan jag meddela att det slutade med att jag själv badade i säkert en timme, medan barnen lekte glatt bredvid… så mycket för att ”de två prinsessorna” så gärna ville bada…)

Insåg i morse att jag glömt att ta mina obligatoriska bilder på boendet, så det gjorde jag nu, lite skitigt, obäddat och stökigt är det efter våra fem nätter här, men att det är en mycket trevlig lägenhet kan inte ens det ändra på. Och även om jag i sak är helt emot vad askkoppen på balkongen innebär, kan jag inte låta bli att tycka att den ändå är lite cool.

Det här saknar jag redan!
En sådan här vill jag ha hemma också! Funkar det med ett partytält från Rusta, tro?
Okej, en sådan här vill jag också ha hemma…

När vi började bli hungriga framåt lunch packade vi motvilligt ihop oss och rullade söderut mot Makarska-kusten. Jag fattar inte varifrån alla prylar kommer, för jag har ju lyckats packa hyfsat bra ändå, tycker jag, även om jag ju kanske inte riktigt var beredd på 30-35 grader varje dag och att allt över bikini är overkill, men bilen är väldigt full i alla fall. Det blir intressant med två till fr.o.m fredag, då Anna och Holger kommer. (Ta inte med något varmare än shorts och tröja!!)

”Va? Sommarskuggan har fortfarande inte svarat på mitt sms! Oj! Jag hade visst glömt att skicka. Ojdå. Nu skickar jag!”

Vi hade bestämt oss för att stanna till i Omis, som vi tyckte såg trevligt ut förra året, och tack vare Google Maps tog vi bergs- i stället för kustvägen, vilket verkligen gav oss härliga vyer. Sådana där som inte går att fånga på bild, speciellt inte från en mobilkamera i en rullande bil, och ändå sitter man där och försöker i stället för att njuta av utsikten. Bara jag? Möjligen var vyerna den största behållningen, eller så kom vi inte till samma ställe som vi såg vid genomfarten förra året, för även om bergen runt Omis var smashing, så var den lilla delen av stan vi såg nu, inget speciellt. Inna valde ett pizzahak längs vägen, Mimi hatade allt eftersom hon blev av med sin älskade lila ballong, med jumbo-pizza menade de verkligen jumbo och det var billigt, så ett ok stopp, men inget att skriva hem om, även om det väl är det jag gör nu.

Nej, det går inte att fånga på bild från bilfönstret.
Inte alls.
Här kanske man får en liten liten bild av storslagenheten, men i verkligheten var det riktigt mäktigt. (Och vi insåg att det inte är denna väg vi bör ta när vi hämtar Anna och bilsjuke Holger på fredag…)
När man kom ner var det lite mer … plant.
När man ber systrarna posera framför det mäktiga berget och en är fyra och ett halvt med allt vad det innebär. Tack, gulliga Inna, för att du i alla fall ställde upp.
En del båtar hade behövt lite kärlek.
Jumbo betyder verkligen jumbo i Omis. (Nope, vi åt inte upp hela.)
Även normalpizzan var gigantisk. Vi som vanligtvis delar på en och jag som bara äter toppingen, hur tänker vi?
”Hm, låt mig tänka. När jag fyller år – i november – önskar jag mig ett experiment set, så att jag kan bli en experimenterare.”
Det behövs liksom inga filter.

På vägen till Makarska passade vi på att kolla in vårt tredje och sista boende, och således också det vi lurat på Anna och Holger. Tyvärr vet vi inte riktigt vad vi ska tycka efter det. Vi ville göra något annat – kors i taket – än det vi brukar, och valde därför dels ett ställe som låg mittemellan Split och Makarska, dels ett som inte var precis som de vi brukar hyra. Det lyckades vi nog med. Frågan är om det var bra eller inte. Huset såg trevligt ut och vi visste att det skulle ligga lite utanför det lilla samhället Mimice, men vi visste inte att det skulle ligga kloss intill den hyfsat trafikerade kustvägen. Vi visste att det skulle ligga en privat strand nedanför dit man kunde ”klättra”, och vi såg strand, men det verkade däremot inte möjligt att ta sig ner där. Dessutom var det väldigt fullt av pinjeträd (eller något annat med barr) och verkade som om man gick in på folks terrasser oavsett vart man gick när man försökte hitta runt huset. Som sagt, vi vet inte om det är bra eller dåligt, för ofta har det vi initialt varit skeptiska mot, varit det allra allra bästa i slutändan, men vi fick nog inte riktigt den sköna bekräftelsen på att vi inte lurat in Anna och Holger i något, som vi hade tänkt oss. Men Anna, det låg i alla fall en mataffär 200 meter därifrån och det lilla samhället/stranden såg mysigt (och litet) ut, speciellt om man inte behöver köra bil nerför den stupbranta vägen.

Jodå, det ligger en massa härligt hav och en strandremsa där nere, men hur tusan kommer man ner?
Vy från – typ – hotellet. Det ser inte riktigt ut som om det är här man tar sig ner i alla fall, men det är någon där nere, så det går uppenbarligen.

Mimi var på sitt allra soligaste humör och deklarerade högljutt och med emfas hur hon hatade lukten på parkeringen, hatade värmen, hatade landet, hatade huset och slutligen bilen. Charmigt. Lyckligtvis tinade hon i alla fall upp lite av skylten med hennes namn på. Det är nog bäst att vi inte talar om att huset faktiskt ligger på andra sidan skylten, i Medici, och inte i ”hennes” Mimice.

Första glada minen på detta stopp…

Något fundersamma och otroligt matkomatrötta fortsatte vi sedan de sista milen ner till Makarska, där vi faktiskt (kors i taket igen) körde direkt på den angivna adressen. Tur var det, för samtliga telefoner tappade täckning precis när vi körde in i Makarska. Man är väldigt van vid att sådana saker bara funkar, kan jag säga. (Oooooootroligt enerverande är det när det inte gör det. Me not happy. Bye bye Vimla innan nästa resa.)

Vår lägenhet i Makarska – Apartments Sumic – ligger jättebra, knappt ett stenkast från det mysiga torget och på krypavstånd från Konzum om man behöver något, men därefter går mina och resten av familjens åsikter isär. De ser en mysig lägenhet mitt i stan. Jag ser en urvarm, småskabbig lägenhet mitt i stan med endast en AC som bara kyler en liten bit mellan köksdel och vardagsrum och absolut inte når sovrummen. Jag ser dessutom en lägenhet där ugnen inte fungerar, mikro saknas, wi-fi bara funkar för max två enheter åt gången (detta är absolut värst) och kylskåpet bara ”kyler” ner till sisådär 15 grader. Inte okej någonstans. Dålig bokning. Jag längtar tillbaka till Okrug! Det återstår att se om de andras entusiasm påverkar mig eller om jag ska tjura så här i sex nätter. (Högst troligt.)

Barnen utnämnde i alla fall genast lägenheten till ”nice”, valde ”finaste rummet” till sig och låste in sig i garderoben med en flaska vatten och sina ”ficklampor” (som mycket snart förvandlades till vanliga telefoner igen) och så såg vi inte dem på en timme. They have a thing for garderober, de där två.

Mimi har lagt stor möda på att bestämma sig för vilken av de fina kuddarna som är allra finast.

Vi packade upp, softade och provianterade på det väldigt närliggande Konzum innan vi gav oss ut på en kvällspromenad i den fina staden. Efter diverse diskussioner om vilken mat fröken ”jag gillar bara strips och spaghetti, och sås och potatis” kunde tänka sig att äta satte vi oss till slut på en som hade macaroni cheese, vilket faktiskt gick hem. Halleluja. Nu ska vi tydligen gå dit varje dag. Det verkar ju kul.

Diskussionerna kring matbordet skiftade ganska radikalt. Än handlade det om Innas lösa tand än om ifall Jesus var svensk eller om han var från Skåne som Hasse Andersson. Helt ljuvligt ju! Och lite lättare att svara på än det annars sedvanliga: ”Berätta något om Jesus, mamma!” ”Vad då?” ”Allt du vet.”

Alltså, detta torg med denna kyrka och detta berg. Det är så vackert!
Egentligen är hon glad, jag lovar.
Ja tack!
Jag har en känsla av att vi kommer att få stifta bekantskap med den kroatiska tandfen. Undrar vad hennes standardutbetalning är.
Helt out of the blue: ”Pappa, är Jesus svensk eller är han från Skåne, som Hasse Andersson? Va? Palestina? Palle? Och Stina? Jag känner ju Palle och Stina.” 😀

Eftersom båda barnen faktiskt åt lite mat, hade vi lovat dem glass till efterrätt. Den kroatiska glassen säljs i vart och vartannat gathörn för 9-10 kuna för en kula och är gudomlig. För att vinna lite sitta-i-lugn-och-ro-med-varsin-dubbel-espresso-tid sa jag till de rastlösa ätteläggen att de kunde gå och kolla vad glassen kostade. Tyvärr insåg jag ganska snart när de kavat traskade iväg att det var väldigt mycket folk i rörelse och ganska långt (ur föräldraperspektiv alltså) till närmaste glass-stånd, så jag fick ändå lämna mitt kaffe och springa efter. Tur var nog det, för när jag kom fram hade (den kontantlösa men väldigt framåt) Inna beställt och fått glass till dem båda två. ”De frågade ju vilken smak vi ville ha” var förklaringen på varför de köpte glass utan pengar. Det kommer att bli något stort av den tjejen.

”Ska jag ge dig ett advice, mamma? Ta den mörka chokladglassen!”
Helt plötsligt cyklade denna figur förbi på en enhjuling med ett helt hov av springande ungar efter sig. Han stannande, dansade en dans, gick inte runt med hatten utan satte sig sedan på cykeln och cyklade tillbaka med ett ännu större hov av barn springande efter. Eh? Råttfångaren från Hameln? (Alla som läst Sagan om Isfolket förstår den referensen.)

Eftersom vi inte ville missa damernas åttondelsfinal gick vi – ganska motvilligt – hemåt vid 21, men eftersom Mimi dels insåg att hon glömt sin älskade nya My little Pony Cadence (survivalkittet, Jeanette – någon – inga namn, men det var Peter – hade använt påsen till smutskläder så de hittade det i väskan…) på restaurangen, dels att pappan glömt hennes älskade, livsnödvändiga pennor i bilen, fick hon och jag oss en härlig promenad för att återvinna dessa viktiga saker. Lyckan var total när ”den snälle killen” på restaurangen hade hittat hästen och ”förstod att jag ville ha den fastän jag inte visste vad det hette på engelska, tänk att han förstod det, mamma, tänk att jag fick tillbaka den, jag är så glad, jag hade lite otur innan, men nu är det nog min turdag, jag har nästan bara haft tur idag, tänk vad snäll han var, mamma, han förstod mig fastän jag inte kunde säga, förlåt att jag inte kan sluta säga det, men det är ju inte tjat, för jag är ju inte gnällig, jag är ju bara så ivrig och glad för att jag fick tillbaka min Cady, då är det ju inte tjat, eller hur, mamma?”

Denna tirad följdes sedan lite senare om en massa funderingar om döden och om att det faktiskt var bättre om vuxna dog än att barn gjorde det, och att hon skulle bli ledsen om hon dog, fast när hon var död så kunde hon nog inte vara ledsen, fast hon skulle vara det ändå, och hon ville inte att jag skulle dö, och om hon skulle dö, skulle jag verkligen aldrig bli glad mer i hela livet då, inte ens för Inna? Alltså, denna lilla människa. Hon är verkligen så fantastiskt underbar och enerverande i ett, och som vanligt när jag får lite egentid med bara ett barn så här, så inser jag hur ljuvliga de är och att jag borde se till att ha mer en och en-tid, för även om de är fantastiska tillsammans också, så gör vi väldigt mycket alla fyra eller en vuxen och båda barnen, inte alls lika mycket två och två. (Och nu ser jag att jag börjar skriva som Mimi pratar även när jag inte citerar henne, men strunt samma. 🙂

Vår gata, Kalalarga.
Kalalarga underifrån. Fantastiskt.
Väl hemma igen tittar vi på ”Frauen VM” och biter ner naglarna under den nästan 9 minuter långa stopptiden. Vad handlade DET om? Tur att de klarade det! Heja heja! (Förra året när vi var här var det herrarnas VM – man kan säga att det märktes lite mer ute på stan. Suck.)

Medan jag och Mimi var ute på stan och pratade om döden låg Inna på sängen i värsta tonåringsstil och skickade sms till ”pojkvännen” på Brac. ”Jag ääälskar Leandro” utbrast hon hänfört efter att han skickat ett sms med dels ett svar på hennes fråga (hon vill att de ska följa med oss till stranden i morgon, vilket hade varit supertrevligt, men logistiskt rätt skitsvårt eftersom de då skulle behöva åka taxi till Sumartin och ta färjan hit för att sedan åka med oss till stranden), dels en massa djur-emojis ”eftersom Inna älskar djur”. Gulliga är bara förnamnet och snacka om incitament att lära sig skriva och läsa ordentligt!

Nu säger jag tack och adjö för idag. Det har varit ytterligare en eländesdag på bloggfronten med allt mobildata- och wifi-strul, så jag har – återigen – svurit och härjat och sagt att jag borde skita i eländet och koppla av i stället medan Peter försiktigt undrar om jag inte kan hålla det till en medelväg (underförstått: blogga kort som en normal människa), men han vet nog själv att det inte är så det fungerar i Åsa-land. Det är allt eller inget och det är all-in. I kväll gick det i alla fall till slut och lyckligtvis är jag ju utrustad med så dåligt minne att jag då glömmer det tidigare svärandet, så det blir förhoppningsvis blogg i morgon också. Tanken är att vi ska åka till stranden Bratus, som vi förälskade oss i förra året. Det ska bli spännande att se om förälskelsen är besvarad. Godnatt!

Kroatien 2018. Dag 15. (Detta inlägg finns inte.)

Ja, jag vet att jag skrev att jag skulle ha semester från bloggen idag, och det ska jag också, typ. Det är bara det att sista dagen faktiskt blev bästa dagen och eftersom jag från början startade den här bloggen för min/vår skull som ett slags dagbok/fotoalbum (något som jag emellanåt glömmer numera när jag får beröm för att jag skriver roligt, det är bara att erkänna) måste jag i alla fall lägga ut lite bilder.

Vi har idag haft såå lyhörda, gosiga barn. Inte för att vi hade iPhone-fri dag utan pga gårdagens ”diskussion” (som, vilket de flesta nog fattar, var mer av ett gräl). De är inte korkade, minionerna våra, så de har verkligen visat sina bästa, kreativaste, ”vi kan visst leka utan iPhone-sidor”, vilket gett oss alla en toppendag.

Det är dessutom så otroligt typiskt oss att sista dagen fatta grejen. Sista dagen tog vi alltså bilen och körde i jakt på en mysig strand, och hittade en ljuvlig, för oss paradisisk, sådan på första försöket, vilket givetvis betyder att det finns fler lika bra.

Dagen tillbringade vi alltså, tack vare min fina kompis och kollega Carros tips, i Bratus. Vi var egentligen på väg mot Brela, men när vi såg och kände igen skylten mot Bratus svängde vi av, och det ångrade vi inte. Den var perfekt för oss. Ganska liten med samma slags ganska stora slipade stenar som på Brac, med någon servering och någon supermarket precis i närheten. Vi kunde ”slå läger” precis vid strandkanten, det var rent och snyggt, gott om plats, vattnet måste ha varit ett par grader varmare än i själva Makarska och vi låg i nästan oavbrutet mellan 11 och 17. Fantastiskt. Ljuvligt. Underbart. Gullelulligt.

Eftersom vi ska hem i morgon fick lunchen/picknicken bestå av vad som fanns kvar i skåp och kyl, så tjejerna gjorde stora (nöjda) ögon åt en lunch som bestod av ananas, päron, parmesanost, salta pinnar, gurka och chips….

När vi skulle hem dealade vi fult nog med de telefonlösa barnen. Ognällig dusch mot varsitt program på Viaplay innan vi gick ut och käkade. Fult fult fult och väldigt inkonsekvent, men väldigt effektivt.

Vi sög sedan ut det sista ur vistelsen genom att efter maten tillbringa så mycket tid vi orkade nere vid strandpromenaden, där det hoppades, åktes karuseller och lektes otroligt intensivt med de där lysande ”skjut-upp-i-luften-och-fånga-i-några-minuter-innan-de-fastnar-eller-går-sönder-grejerna” som säljs på varje marknad och turistort med självaktning.

På vägen hem konstaterade vi alla fyra att vi mer än gärna hade stannat kvar i en vecka till. Dubbel bitterljuv känsla verkligen, för det är ju både trist att då åka hem, men härligt att ha hittat någonstans att återvända till. Och DET ska vi. (Eftersom jag faktiskt har semester från bloggen idag, lägger jag inte ut några bildtexter, utan säger tack och godnatt och hoppas återkomma i morgon med den utlovade sammanfattningen.)

Kroatien 2018. Dag 14. Heja Sverige!

Ja, jag vet att det på Facebook såg ut som om vi hade dag 14 redan igår, men jag hade faktiskt ändrat det innan jag la ut det. Har dock inte brytt mig om att försöka hitta var jag kan uppdatera Facebooks automatsparade (?) förhandsgranskning, så det får vara så. Idag är det i alla fall dag 14 och inget annat. Alltså näst sista dagen och vi konstaterade igår att vi inte känner oss klara här. Skönt, för då finns det ju tungt vägande skäl att göra det vi är så (onödigt?) löjligt förtjusta i, nämligen att återvända till samma semestermål.

Man kan ju lugnt säga att vi har massor kvar att utforska i närområdet, eftersom hyrbilen stått stadigt parkerad på samma ställe sedan vi kom i lördags. (Japp, det känns lite onödigt, jag erkänner.) Idag hade vi tänkt ta en utflykt, men med tanke på vilka sena morgonvanor vi lagt oss till med samtidigt som det är en viss match vi vill se vid 16 idag, sköt vi det på framtiden och tog även idag ”lilla stranden”. Den där matchen, om den lilla turneringen VM överhuvudtaget röner något intresse i det stora landet i väst där football inte är fotboll, måste upplevas som ganska förvirrande för många. Isbjörnslandet mot isbjörnslandet liksom. Är det ens enligt reglerna?

Det är inte bara sena morgonvanor vi utvecklat, de är dekadenta också.

Men någon måtta får det vara. ”Stopp, mamma, inga fler bilder nu!”

Vi försökte förgäves få på båda barnen Sverige-tröjor redan från början, men Inna vägrade hårdnackat. Hon skulle minsann ha elefanttröja som jag. (Sen var det hon som fick oss att gå hem mellan strand och match, för att hon skulle kunna byta om…)

”Mamma, vi tar en selfie på våra elefanttröjor…”

Den har ju fin utsikt i alla fall, vår inte så välanvända bil.

”Heja Sverige!”

Där är den, drummelfärjan, som vi inte fick plats på häromdagen.

På stranden var det inte mycket nytt under solen. Sån fantastisk variation bjuder trots allt strandliv inte på. Man badar, torkar, solar, äter, badar mer, försöker i smyg övertala sitt ständigt kissnödiga barn att för guds skull kissa i vattnet utan att dra ner byxorna och utan att man ska behöva hålla henne som om hon kissade i skogen så att man ska kunna låtsas skaka på huvudet åt att hon faktiskt kissar i vattnet (denna härliga dubbelmoral) och så äter man lite till. Ungefär så i ojämna intervall. Ganska underbart faktiskt. Notera gärna nogsamt att vädret även idag varit toppen och att inga katastrofer whatsoever inträffat.

Dagens bästa var för övrigt när de medelålders norskorna bredvid oss sammanfattade sitt intryck av dagen med hur ”flotte och harmoniske börn” vi hade. Det är svårt att tänka något annat än ”ni skulle bara veta” samtidigt som man ler, nickar och håller med om hur ”flotte” de är. 🙂

Vid 15 lämnade vi stranden för att Inna som sagt självklart skulle kunna byta om till sin Sverige-tröja, och för att fräscha till oss någotsånär. Vattentryck och värme/kyla i kranarna här är inte helt pålitligt (jag fick mer eller mindre torka bort tvålen från kroppen), så att försöka tvätta tjejernas hår, som efter två veckors väldigt salta bad uppvisar ungefär samma kvalitet som svinto, känns som ett omöjligt företag. Därav flätorna… passar ju dessutom bra till svenska vikingar på något sätt…  😉

Vi lyckades få ett bord på en restaurang nere i hamnen som fullkomligen lyste av gula tröjor. Tyvärr gick det nästan inte att se den lägre vänstra tv-fjärdedelen från vår position pga blänk i skärmen, men det gick ju att kolla på nästa restaurangs tv också och stämningen var det verkligen inget fel på. Det applåderades, tjoades, körades ”Vi är svenska fans allihopa”, buades och hejades. Inna fattade direkt den där grejen med samhörighet och tyckte att alla med gula tröjor var hennes kompisar, så hon höll hov och diskuterade fotboll i alla möjliga sällskap på restaurangen och på stan. Helt utan att varken förstå eller på något sätt intressera sig för själva fotbollen. Hon är ett socialt geni, helt enkelt!

Stor entusiasm inför matchen…

Ibland har jag bara löjligt svårt att sålla bland bilderna. Heja, heja, heja!!!

På torget visades faktiskt matchen på storbild, men med 32 grader i skuggan valde de flesta lite mer skyddade platser under tak.

Efter att ha varit runt de flesta vuxna sällskap med gula tröjor och ”pratat fotboll”, hittade hon två gulklädda barn att hänga med. Det kändes lite naturligare på något sätt.

Med händerna i sidorna och allvarligt ansiktsuttryck diskuterar Inna en lång stund matchen med ”Ibrahimovic”. 🙂

1-0 Sverige.

Man behöver varken förstå eller intressera sig för fotboll för att helhjärtat ta del av firandet.

Vi vann! Vi vann! Vi vann! Vi är i kvartsfinal!!! Heja oss!

När vi fått ner pulsen efter de hyfsat gastkramande sista 10-15 minuterna av matchen, var det dags att jämna ut balansen mellan intressena, så vi styrde kosan mot lekplatsen som vi hittade i natt. Det var lite enklare att leka färdigt i dagsljus.

Jag är helt klart fascinerad av grönskan och det där maffiga berget.

”Nu måste jag nog sluta, för nu är jag vääääldigt snujjig!”

Observatoriet var nog ännu coolare i dagsljus ändå.

Lärande och lek i perfekt kombo.

Det här är en stad full av lekplatser för både vuxna och barn.

De funderar på att vara med i nästa Ninja Warrior.

Efter observatioriets lekplats gick vi bortåt stora stranden, för att kolla strandpromenaden som jag ju hört talas om av kompisar, och när vi började strosa ditåt förstår jag ju att alla som någonsin varit här i Makarska måste haft lite svårt att känna igen sig i det jag skrivit om staden tidigare, för uppenbarligen är det ju här 80% av staden (eller i alla fall turiststaden) befinner sig. Det var så att vi skrattade när vi började gå längs den otroligt välskötta och otroligt restaurang-, hotell-, strand- och försäljningsståndstäta strandpromenaden. Den tog ju aldrig slut. Både stranden och promenaden med ständigt nya restauranger, aktiviteter och stånd bara fortsatte och fortsatte.

Den delen som vi bor i och förälskat oss i är bara en väldigt liten del – och en aningen mindre turistisk del – av staden. Här kan man lätt identifiera både för- och nackdelar, för hade man bott längs strandpromenaden hade man (förmodligen) haft väldigt nära till stranden (fördel), men å andra sidan hade man inte fått den nära tillgången till den lite mer riktiga staden som vi gillar så mycket (nackdel). Min tidigare analys att här finns mycket kvar att utforska står sig dock fortfarande. Vi kommer att åka tillbaka nästa år. Helt klart.

Till slut – efter ytterligare några lekplatsavstickare – tog vi turisttåget tillbaka till början av stranden, där Inna och Mimi MÅSTE få hoppa i trampolinstudsmattorna. Viss kris uppstod då Inna förgäves försökte göra volter under hela sitt fem minuter långa pass, medan Mimi därefter gjorde volt på volt på volt…

När vi gick ner till stranden (den vi verkligen inte gillade) missade vi helt den otroligt välskötta och snygga strandpromenaden. Vi gick liksom innanför den. Tur att vi fick med oss en lite mer nyanserad bild än den av den (i vårt tycke) hemska stranden.

Här fanns flera fina och välskötta lekplatser, till exempel denna jättestora precis i början.

Jag missade att ta bilder på själva strandpromenaden, men barnen identifierade i alla fall varje lekplats längs med vägen. Det fanns även flera havsbaserade, både hinderbanor och regelrätta vattenrutschkanor. Kanske något för morgondagen?

Vi gick så långt att vi till slut tog tåget tillbaka. ”Plingeplingeling, tåget går…”

Inna är ganska nära att lyckas med sina framåtvolter, men fick aldrig till någon. Och så går Mimi bara upp och direkt gör bakåtvolt på bakåtvolt.

 

På väg tillbaka längs med hamnen upptäckte vi ytterligare något nytt. Hela hamnpromenaden var förvandlad till en matfestival med rykande grillar, färsk fisk och skaldjur, mini-donuts, honung, ostar osv osv och det kryllade verkligen av folk. Stora båtar som vi aldrig lagt till tidigare hade lagt till och agerade restauranger. Superhärligt, och vi har ingen aning om det varit så här varje kväll fast vi missat det, om det var något speciellt just i kväll eller om det bara är så att säsongen tar fart nu dag för dag. Det återstår att ta reda på, men det var väldigt härligt i alla fall. Speciellt när det nog fortfarande var 27-28 grader varmt.

Vi var tyvärr lite trötta, lite oförberedda och helt onödigt mätta efter att ha satt i oss ganska dåliga pizzor under matchen tidigare, så vi pallade inte riktigt uppskatta detta härliga på riktigt det sätt det borde uppskattats på, utan fick se till att få minionerna i säng innan 22 i alla fall, för att inte förstöra morgondagen.

Efter vissa diskussioner om skärmtid och allmän användning av iphones (självklart finns det även andra smartphone-fabrikat) har vi enats om att i morgon ha en iphone-fri dag. Alltså tror jag att jag i morgon – sista dagen innan hemfärd på torsdag – tar semester från bloggen. Det blir svårt att föregå med gott exempel annars, känner jag. Att vi har barn som är alltför beroende av skärmar kommer ju liksom inte ur intet, det är vi väldigt medvetna om. Alltså säger jag på återseende på torsdag, då jag tänkte försöka sammanfatta våra intryck och eventuella tips från denna, vår första, men absolut inte sista, Kroatientripp.

 

Wow, liksom, helt plötsligt hade hela hamnen blivit en festival.

Överallt såldes det mat.

Och vilken mat sedan. Både vi och barnen var helt fascinerade av bläckfisk, skaldjur, pyttesmå fiskar med huvud och fenor kvar och av stora fiskar med huvud och fenor kvar, men ingen hade riktigt modet att smaka något.

Det här vädret (27-28 grader vid 21 på kvällen) vill jag ha även på vår egen Östersjöfestival.

Krafterna börjar tryta en aning.

Ingen festival utan musik.

Från ovanför mitt huvud: ”Wow, mamma, vilken stor pizza. DEN hade jag aldrig kunnat äta upp.”

Givetvis var vi tvungna att stanna till på torget, där England – Columbia var i full gång, och med betydligt mer publik än supervarma Sverige – Schweiz.

Inna fortsatte helt ogenerat att bonda med alla som hade gula tröjor. 🙂