Kategori: Trogir (Okrug)

Tja, den som eventuellt undrar vad vi haft för oss idag, kan läsa gårdagens inlägg Kroatien 2019:1 Dag 2 Ljuvlig avkoppling i Okrug/Trogir för dagen har i stort sett varit en repris. Ta bort den extra kannan kaffe och lägg till lite virkande respektive gitarrspelande vid poolen så har man vår dag idag.

Och, inte att förglömma, en rejäl dos Jesus redan före frukost. Efter att ha hört om Golgata och hur ”de som bestämde” behandlade Jesus då, tycker Mimi att Jesus borde få bestämma, för de andra var ju dumma. Hm… jag får jobba lite mer på att förklara religionens negativa sidor just när det gäller det där med att bestämma.

Jag var ju lite orolig för att Mimi skulle ha mardrömmar efter gårdagens prat om spikar i händer och fötter, och det hade hon mycket riktigt haft, berättade hon sensationslystet när hon väckte mig, men de handlade inte om Jesus, utan om att jag ramlade ner i lava. Okej…? Finns det något slags symbolik i det, tro? Ska jag kokas för att jag förnekar Jesus? 😉

Varför det blev virkade kransar idag vet jag egentligen inte, för vi har inte direkt nämnt något om midsommarafton, och ändå frågade Mimi, i alla fall synbarligen out of the blue, om inte jag kunde virka henne en blomkrans. Som alla handarbetare nog förstår så hade hon inte ens avslutat meningen innan jag var igång. Sen ville givetvis Inna också ha en, men Peter tackade faktiskt artigt men bestämt nej.

I eftertankens kranka blekhet är det lätt att konstatera att vi givetvis borde varit mer uppmärksamma på solbränna efter två fulla dagar i sol och pool, speciellt med det äldsta ättelägget som tillbringar mer tid under än över ytan, för rimligen klarar inte den vattenfasta solkrämen hur mycket som helst, men det var vi alltså inte, så en fjärdedel av familjen är aningen vidbränd i ansiktet nu. Får se hur detta påverkar morgondagen.

Vid 18-tiden kunde vi konstatera att det räcker med två och en halv dags konstant sol och bad för att förstöra två barnhår fullständigt och att balsamransonen inte ens kommer att räcka veckan ut. Någon som kan rekommendera en bra frisör i närområdet…? Vi kunde också konstatera att det nu började bli en ganska behaglig temperatur och att det kanske vore nu man borde gått till stranden. Nu var det inte vårt primära mål i kväll, utan barnen hade bestämt att vi absolut måste gå tillbaka till samma restaurang som första lunchen. Ett högst ordinärt strandhak, men stripsen var tydligen gudomliga.

Tyvärr inträffade samma sak som så ofta inträffar när man har förväntningar. Man blir besviken. Varken stripsen eller cevapcicin var lika god som senast. Antingen hade de en annan kock, eller så berodde smakupplevelsen senast på att vi var utsvultna efter resan. Dessutom verkade servitören tycka att vi var allmänt konstiga och behandlade oss lite så där överseende som man gör med tokiga människor som man inte vill ska få ett utbrott. Konstigt, vi som är så normala på alla sätt…

Bortsett från Jesus och Hasse Andersson så är Mimi – och även Inna – väldigt fascinerade av figuren ”Sommarskuggan” som figurerar i programmet Sommarlov. Det är första året barnen visar intresse för programmet, så jag är inte så insatt, men tydligen har det varit en följetong under flera säsonger, att någon ur personalen i hemlighet varit Sommarskuggan och utsatt de andra för en massa bus med bl.a. ”skuggslem” och lämnat ledtrådar för att slutligen avslöjas i slutet av sommaren. I år är det Sommarskuggan nummer fyra som ger barnen skräckblandade förtjusningsvibbar och efter att ha sett den rätt skabbiga figuren, var jag givetvis tvungen att virka en, som sedan hittat på en massa bus hemma. Av tids- och inspirationsbrist har jag legat lite lågt med buset ett tag, men nu – inspirerad av min vän och kollega Jeanette, som verkligen visat sig vara the MASTER of Sommarskuggebus – har jag litegrann kommit igång igen, så idag har Sommarskuggan dykt upp i resväskan, provat Mimis skor och simglasögon – och haft fräckheten att sms:a bilder på detta till Mimi (tack, Martin!) – använt Innas simfötter och dessutom skaffat mejl… Varför har jag inte tänkt på det innan? Uppenbarligen hade ingen annan det heller, för sommarskuggan4@gmail.com var ledigt som adress. Lite synd att Inna blev ganska nervös av att få mejl från Sommarskuggan som visade sig i resväskan bara, men hen fick svara att hen och Vinterskuggan (en sådan finns givetvis också, och hen är dessutom fulländad – fråga inte!) var och busade hos andra just nu, så det är nog lugnt igen.

Efter den – inte så supergoda – middagen var det fortfarande otroligt varmt och barnen var badsugna, så efter en glass skulle det badas. Lite mer snack än hockey, kan man väl säga, även om Mimi inte tvekade, utan hoppade i. Den andra ägnade sig mest åt att kasta sten i vattnet, gnälla lite över småsår som sved och att inte bada… Inte för att Peter och jag klagade alltför högljutt, för vi invaderade varsin solstol (en sådan som vi är för snåla för att betala för under dagtid) och köpte en gin&tonic. Då klarar man allt.

När vi handlat och var på väg hem längs med strandpromenaden säger Inna, vår sex-och-ett-halvt-åriga tonåring med ett litet förläget skratt att det ju är ganska romantiskt. När hon och Leandro har gift sig ska de åka hit och bo på A Villa. Hon funderar t.o.m över priset. ”Hundra” i ”fjortonhundra per natt” går henne förbi och hon tycker att det känns väldigt överkomligt, men när jag förtydligar blir hon lite fundersam och undrar hur mycket en polis (Leandro) och en veterinär (hon) tjänar. Det lugnar henne lite att höra de – i hennes värld – ofantliga summorna jag nämner. När Peter invänder att Leandro kanske vill åka någon helt annanstans, skrattar hon igen och säger att han brukar göra som hon säger….. Jag har ingen aning om hur jag ska tolka tonen i Peters skratt efter detta…

Det roliga är att Leandro och hans mamma o mormor kommer till Kroatien i morgon! Inte direkt hit, men inte långt ifrån, så i den bästa av världar träffar vi dem nästa vecka. Dock tror jag gärna att vi avvaktar lite med bröllopet.

Jag måste tyvärr säga att jag dock inte känt mig det minsta romantisk sedan vi kom hem. En ”issue” ända sedan vi kom har varit nätet. Ägarna till huset verkar ha gjort allt de kan, för det sitter accesspunkter och extenders överallt, men tyvärr är wifi:t ändå riktigt dåligt, och vad – mycket – värre är, är att våra mobilabonnemang också är det. Vi har aldrig tidigare haft anledning att vara missnöjda med våra billiga Vimla-abonnemang, men nu har vi allihop i olika perioder varit helt utan täckning. I kväll är det jag. Jag har inte haft nät på mobilen på flera timmar. Det är verkligen inte kul i dagens samhälle, och när man dessutom har fått för sig att skriva en blogg som alltid innehåller (alldeles för) många bilder är det verkligen inte kul någonstans när de ska laddas upp och nätet inte funkar. Just nu är jag böjd att säga upp bloggen för resten av resan, fast innerst inne vet jag att jag dels är för siggig, dels tillräckligt mycket uppmärksamhets- och gillande-junkie för att fortsätta så länge det finns en rimlig möjlighet. Men ska det vara så här resten av resan, så går det ju inte. Då förstör jag resan både för mig och för resten av familjen. Håll gärna tummarna för bättre nät alltså! Hoppas dessutom att alla har haft en härlig midsommar! Att döma av bilder jag lyckats se på sociala medier har det varit ovanligt fint midsommarväder hemma. Glad midsommardag på er alla och ha en bra resa, Leandro o co!

Det är torsdag innan midsommarafton och vi har vaknat till ännu en strålande dag med klarblå himmel. Lägenheten levererade även nattetid och alla har sovit gott i välkylda rum. Den som uppfinner en helt tyst AC (som folk har råd med) skulle förtjäna Nobelpris, men det är ju att haka upp sig på petitesser. Inna fick byta rum, för tavlan i rummet hon egentligen hade bestämt sig för var för läskig. Jag, med mitt behov av ordning och struktur, blev förpassad till ”the second bedroom”, trots att alla vettiga garderober och badrumsskåp finns i ”the master” one. Liiite jobbigt har jag med detta, men jag djupandas och tänker att det ju bara rör sig om fyra nätter till. Och fyra dagar. Hur lång tid tar det att bygga upp en strukturrelaterad ångestattack, tro… Ska man ha några invändningar mot denna lägenhet så är det annars bristen på avställningsytor. Det är stort, rymligt, fräscht med det lilla extra överallt, men enkla saker som någonstans att lägga nycklar och smågrejer när man kommer in eller att ställa sina egna matvaror i köket, saknas. Lite synd, men annars ett fantastiskt boende.

Balkongen har morgon- och kvällsskugga så idag har vi först njutit av sovmorgon, sen en låååång frukost i loungemöblerna, sedan bryggde vi ytterligare en kanna kaffe – Zoegas hemifrån i sann turist-anda – och njöt en timme till. Njöt utan att bry oss om att dagen gick, att ingen ens borstat tänderna eller att barnen fick fri skärmtid och dessutom hittade godiset vi gömt i deras väskor. Det är semester på riktigt det. Lika bra att jag passar på att njuta i nuet, för den känslan är jag dålig på att behålla i längden, så snart kommer jag säkert att få för mig att vi borde hitta på något och utnyttja tiden. Djäkla Luther! Men, men, just nu är det i alla fall helt ljuvligt. Och tidsmässigt snart dags för lunch… I alla fall enligt normal vardagsstandard, men vad tusan, vi är ju på semester och något slags vitamin finns det säkert i färgglada klubbor också.

Från balkongen har vi en utmärkt vy över inkommande flyg och det Norwegian-plan som nyss landade får mig att tänka på gårdagens flight hit. Tydligen har Norwegian ett samarbete med grekiska Air Mediterranean, så vi flög inte Norwegian hit som förväntat, utan vi flög just Air Mediterranean. Utan att gå in på detaljer kan jag ju bara säga att det var bra att det bara tar 2 timmar att flyga hit. Barnens ”var är tv:n?” var ganska skrattretande. Det är möjligen inte ett bolag jag aktivt kommer att söka efter för framtida flighter. Förresten, är det bara jag eller finns det fler i världen som ägnar de första 20-30 minuterna av en flygresa med att planera vad man ska säga till den framförvarande om idioten har den otroliga respektlösheten att fälla sätet? Det är bara jag va? Lyckligtvis hade killen framför förstånd nog att behålla sitt säte i den position gud skapat det. Tur för honom. Möjligen hade mina – ganska högljudda – kommentarer till Inna och Mimi om respektlösheten i sätesfällning med saken att göra. Möjligen.

Det här med semester och gott om tid leder ofta till roliga och ibland oväntade diskussioner och upplevelser med barnen. Nyss fick jag t.ex. fota Mimis rumpa, för hon var så nyfiken på hur den egentligen såg ut. Det är ju jätteroligt och fullt logiskt, speciellt i den åldern, men jag kan säga att jag väldigt snabbt raderade bilden. Att ha en barnrumpa i bildströmmen känns verkligen inte okej även om man själv vet anledningen. Hon är i alla fall nöjd nu och kan gå vidare i livet och börja fundera över något annat. För funderar gör hon. Och pratar. Oavbrutet. En högst intressant personlighet, denna underbara och enerverande lilla trollunge.

Ett familjeråd avgjorde att det skulle bli lite poolbad innan strand, och faktum är att det var så ljuvligt i och vid den 30-gradiga poolen att vi blev kvar. Jag måste säga att jag blir mer och mer imponerad av boendet. Det är bara två lägenheter, men ändå har inget sparats på bekvämlighet och lyx. Ägarinnan Lidija kom precis och erbjöd en drink och för att kolla så att vi hade allt vi behövde, och när hon hörde att Peter var iväg för att hämta pizza, sa hon att vi givetvis skulle bett henne om hjälp så skulle hon fixat och så visade hon ett fullskaligt utomhuskök med allt som rimligen kan behövas, inkl diskmaskin…. Som Peter säger, ”it’s a keeper”. Vi har ju ännu inget boende bokat för den där fjärde resan… I och för sig hade vi tänkt oss Makarska-kusten, men det är absolut värt att överväga.

Lunchen blev så ljuvlig att jag kände att jag var tvungen att skriva att jag inte var ironisk när jag skrev om den i ett mess till kollegan som inte haft förstånd att ta sommarlov ännu. Då är det bra! Pizzorna var toppen, barnen åt och vi avhandlade diverse roliga barnfunderingar, barnen var vänner (!) före, under och efter lunchen, och helt inne i en lek med Mimis Paw Patrol-hundar så jag konstaterar så här vid 15-snåret att det kanske inte blir någon beach idag. Om inte de nyligen incheckade fem medelålders tyska männen som ska bo ovanför oss (så mycket för förhoppningen om en barnfamilj) ändrar på förutsättningarna. Med tanke på att den som kom och frågade efter ägaren redan hade en öl i handen (alltså redan innan de fått rummet) finns det visst fog för denna förhåga. Hoppas de är strandraggare och inte pool-hängare.

Tyskarna verkar inte vara så farliga, trots allt. De är ett kortspelsgäng som åker iväg en långweekend vartannat år, och de – som så många andra – är grymt imponerade av Innas engelska, som vida överträffar deras samlade kunskaper.

Jag fick rätt i min förutsägelse om att det inte skulle bli någon beach idag, för barnen lämnade varken poolen eller den invecklade Paw Patrol-leken på hela eftermiddagen. De var inte ens uppe och pausade en enda gång mellan lunchen vid 14-snåret och 18.00 när vi till slut sa stopp. Det underbara var att det fortsatte att kännas ljuvligt hela dagen. Ingen stress alls. Fantastiskt.

Vi insåg att skulle det finnas chans att lämna huset idag var det snabba manövrar som gällde. Inget softande, för då skulle vi fastna, så det blev snabba duschar (mer vatten…) och ner till ”campingstranden” där ”lilla” båten in till Trogir går en gång i timmen. Det var en ganska intressant båtresa, för plötsligt sa kaptenen till en (svensk, och skulle det visa sig på hemresan då hon blev Innas nya bästa vän, mycket trevlig) tjej att styra båten: ”Kör bara ditåt!” och lite senare ”Du kan följa efter den där båten!” medan han själv först gick runt och tog betalt och sedan ställde sig med en cigg och sin telefon. Hon gjorde det med den äran, och lyckligtvis tog han själv över när det skulle läggas till i den ganska fulla hamnen i Trogir. Utan telefon och cigg.

Det är helgen Corpus Christi här idag, vilket – så klart – fick Mimi att gå igång med tusen frågor igen. När vi var i kyrkan på ett musikevenemang för ett tag sedan blev hon helt fascinerad av ”killen på krysset” (Jesus) och detta, att det gick hundratals människor i procession för att de trodde på något så abstrakt som en gud golvade henne helt. Försök gärna (sakligt, utan en massa religiöst trams) förklara begreppet gud för någon som inte har någon förförståelse alls , så fattar ni. Det är inte så enkelt. Just gud fångade henne inte så mycket heller, men Jesus däremot. Att försöka hänvisa till muntlig tradition av berättelser som överdrivits efterhand går liksom inte riktigt hem. Hon är lika fascinerad av Jesus som hon är av Sommarskuggan och Hasse Andersson. (Den som har små barn fattar.) ”Berätta mer om Jesus, mamma! Jag vill höra mera. Det är spännande. Berätta allt du vet. Va? Spikade de i honom? Varför det? Hur spikade de då? Det måste ju ha gjort ont! Fick han ingen mat? Vilka gjorde det? Du skulle väl aldrig spika i mig? (!) Om du gjorde det, skulle jag inte få mat då? Eller vatten? Inte ens lördagsgodis?”

Att jag berättade det där om spikarna och korset ångrar jag lite, för det finns risk för nattliga återverkningar, känner jag, men det måste väl vara något sådant dagens ”firande” handlar om, så vi kom liksom lite osökt dit. Jag har i alla fall fått lova och svära på att jag ska ”läsa sagan om Jesus” när vi kommer hem till Sverige. Vad är det för fel på Astrid Lindgren, undrar jag…?

Lyckligtvis höll Peter koll på klockan och såg till att vi avpassade hoppgungettiden perfekt för att kunna ta båten hem igen, för alla timmarna i poolen/solen tog ut sin rätt och ytterligare en timme hade inte blivit bra för någon. Nu kunde vi avsluta på topp, och att kapten (inte han med ciggen) hade med sig en 10-månaders hundvalp och att vikarierande kapten var jättesnäll och satt och pratade med Inna hela resan hem, gjorde inte saken sämre. Toppendag på alla sätt. I morgon är det midsommarafton och vi kommer nog att strunta i både sill och nubbe. I alla fall sill. Glad midsommar!

Då så, mer eller mindre på sekunden exakt ett år sedan vår första resa till vackra Kroatien, är vi på väg tillbaka. Jag skrev i den dagens blogg att vi behövde ett nytt resmål att återvända till, för det är ju så vi gör – vi återvänder – och jag fick verkligen rätt. (Så klart.) Vi återvände redan i augusti förra året – per bil – så detta blir faktiskt vår tredje resa. Att vi redan har en fjärde bokad nämner vi inte. Man vill ju inte verka gränslös.

Andra resan förra året gick till Rovinj, vilket i och för sig var vackert och trevligt, men som på intet sätt kan jämföras med Makarska-rivieran, så det är dit vi är på väg. Först ska vi dock mellanlanda några nätter i Trogir, eller snarare i Okrug Gornij strax utanför. Vi gjorde likadant förra året, och upplevde det då ganska lagom att ”landa” där några dagar. Platsen i sig är inte speciellt upphetsande, utan mest strand och strandrestauranger, men det var i alla fall förra året precis vad vi behövde för att ”tända av” en intensiv termin. Med tanke på hur jag febrilt försökte färdigställa packningen efter midnatt i natt innan vi lämnade huset 02.30… är det nog en bra tanke. Än så länge har vi inte kommit på att vi saknar några vitala saker som borde varit i packningen, så jag hoppas att min packnings-autopilot fungerar även under stress.

Lagom kul var det dock att sista väskan vi skulle skicka iväg på self-check-in-bandet på Kastrup pep rött och sa att den var för tung. Gaaah! Självklart sista väskan, de andra (varav en som bara innehöll barnens bilstolar, och som inte kan ha vägt mer än 8-9 kg) åkte retfullt iväg på bandet medan vi, medlidsamt iakttagna av övriga passagerare med perfekt packning, febrilt packade över jeans, laddare och andra tunga grejer i handbagaget i stället. Skillnaden i vikt på planet blev absolut noll, skillnaden i stressnivå på vuxna medlemmar av fam Olofsson markant.

Jag vet att jag raljerat över det tidigare, men utöver det där med viktgräns på bagage så är det ju fantastiskt hur sakers farlighet kan bero på vem man är. Är man vuxen så är en Risifrutti livsfarlig och måste slängas, men är man en vuxen som reser med ett barn förpassas Risifruttin ner till gruppen ofarliga livsmedel och får lämna landet. Fantastiskt. För övrigt fick Mimi genomgå en fullständig säkerhetskontroll där den – väldigt bistra och totalt o-leende – säkerhetskvinnan t.o.m kontrollerade linningen på mjukisbrallorna. Tur att hon inte hade en risifrutti i brallan.

Vi lärde ju oss en och annan läxa förra året när vi var här, så idag visste vi precis hur vi skulle tackla flygplatsen och biluthyrningen, så vi kom faktiskt av, genom passkontroll och ut med våra väskor på rekordtid. Även strategin att strunta i den seeeeeega kön till biluthyrningsdisken inne på själva flygplatsen och i stället gå direkt ner till parkeringen funkade precis som den skulle, liksom att säga NEJ, NEJ och NEJ till alla förslag på extra försäkringar (vilket ledde till att det nu är över 12000:- (!) tillfälligt – hoppas vi – reserverade på vårt konto för ev oförutsedda händelser i stället för de 2200:- som drogs pga pålurade extra försäkringar senast – återstår att se vilket som var det rätta valet…) men sen kom bakslaget. De hittade inte vår bil… Det blev en varm och lång väntan och en massa olika killar som tog, sprang iväg med, kom tillbaka med, tog igen etc vår bekräftelse innan bilen återfanns i biltvätten. Eftersom vi får sällskap av min bästa vän och hennes son nästa vecka hade vi bokat en bil med sju säten. Det låter ju bra i teorin, men jag skulle kanske kollat lite mer noggrant på hur många väskor man då får plats med. Gulp. Det kommer att bli en intressant resa till flygplatsen sista dagen, då vi allihop, inkl packning, ska få plats. Men, men, den tiden den sorgen. Det ligger ju långt fram i tiden.

Nu är vi ju på plats i alla fall. Solen lyser från en klarblå himmel och det är runt 30 grader varmt, så instruktionerna från baksätet är glasklara: vi måste till stranden. Nu. Lyckligtvis hade ägaren till vår lägenhet ”Villa A” hört av sig och sagt att vi gärna fick checka in tidigt, så det var bara att ställa in GPS:n och snirkla sig fram på de übersmala, slingriga gatorna. Det tog faktiskt bara en felkörning innan vi kom fram.

Villa A – eller Villa A heating pool – som det står på Booking levde verkligen upp till förväntningarna och mer därtill. Eftersom det var pool, vilket inte känns så vanligt här, hade vi fått intrycket att det nog skulle vara en lägenhet i ett hotell, men det är ett privat hus med bara tre lägenheter, där ägarna bor i den nedersta. Det är stort, otroligt välskött och välhållet, med två sovrum, tre badrum, tvätt- och diskmaskin, privat parkering, ett fantastiskt poolområde med allt från daybed och hängmatta till ”bar” med tv. Och allt detta för bara två lägenheter. Fantastiskt. I morgon kommer det gäster till även den andra lägenheten, så vi hoppas innerligt att det ska vara trevliga människor med leksugna barn.

Utöver tjatet om stranden i allmänhet har det i synnerhet rört sig om nedanstående flytande nöjesfält (eller gym), för förra året påstod vi att barnen var för små, men eftersom Inna, smart som hon är, helt sonika frågade och fick svaret att man behövde vara sex år eller i vuxens sällskap, var det ju bara att bita i det sura äpplet. ”Tyvärr” måste någon ju vakta grejerna och, uppoffrande och älsklig som jag ju är, erbjöd jag mig att ta den rollen, så Peter fick den äran att hänga med. 😉 Lyckost honom. Han tyckte det var jääätteroligt och vill gärna göra det igen i morgon. Eller inte. Det är jätteroligt att höra hans och Innas respektive story om äventyret, speciellt när Inna i värsta tonåringsanda använder citationstecken i luften för att illustrera hur ”svårt” det egentligen var. Jag har känslan av att det här skulle kunna bli en följetong. Vi får se.

Det fläktade väldigt skönt i den annars 30-32-gradiga solen, så trots att vi tänkte på det gjorde vi det klassiska rookie-misstaget att stanna liiite för länge i solen. Utan solkräm givetvis, så vid 15 var det en aningens stukad familj som begav sig mot Tommys maximarket för att proviantera. Där stötte vi f.ö på den suraste och otrevligaste kassörska jag tror mig ha träffat. Hoppas innerligt att hon bara hade en riktigt pissig dag, för det var på nivån att jag känner att jag kanske väljer en annan affär nästa gång vi ska handla trots att jag vet att denna är störst och bäst. Jag kände mig riktigt mogen när jag – på svenska – innan vi gick tackade och sa att det var roligt att hon verkligen älskade sitt jobb. Jag är tämligen säker på att det hon – på kroatiska – svarade, var ungefär lika trevligt.

När vi kom tillbaka till lägenheten upplevde vi något ganska exceptionellt, vilket i alla fall alla som känner mig förstår. Då uttalade jag nämligen orden ”vad synd att vi har eftermiddagssol”. Då förstår nog alla hur varmt det är. Bilen visade 36 grader när vi körde hem och det kändes inte på något sätt överdrivet.

Vi beordrade siesta med vatten, snacks och vila/skärmtid, vilket barnen inte alls protesterade mot. Både jag och Inna somnade, men Mimi, som ju sovit i bilen tidigare, tvingade ut Peter på ytterligare pool-bad. Hennes energi hade värmt upp ett mindre samhälle om man hade kunnat ta tillvara den.

Just exakt nu är klockan 23.35 och jag sitter ute på balkongen i bara linne, sippar ett glas rödvin och lyssnar på Laleh. Det är helt kolsvart, men ljummet varmt och fullkomligt ljuvligt. Det finns en och annan mygga som också uppskattar kvällen, så jag har dränkt mig i ”Mygga” och hoppas innerligt att jag inte kommer att få ångra denna fantastiska kväll. Fast tusan vet om det inte vore värt det ändå. Jag tror faktiskt det. Godnatt!