Florida 4.0 2019/2020 Dag 2 Monsterresa

Monsterresan har nu officiellt inletts. Klockan ringde 03.55. Och 04.00 för säkerhets skull… alla kom upp och vi kom iväg exakt som vi hade tänkt, tro’t eller ej. En eloge till hotellet för deras utmärkta take away-frukost. Tjejerna är ”så spända” och t.o.m Mimi som tror att jul = snö (grattis, du kommer att bli besviken 99 gånger av 100) och varit lite ambivalent till att fira jul med bubbelpool och palmer har – möjligen efter den svinkalla kvällen igår och blöta, blåsiga morgonen idag – svängt och ”gillar nog sommar och värme bäst”. Skönt.

På P17 på Kastrup hade vi tur som tokar och hittade en parkering precis vid ingången och lyckades dessutom tajma bussen helt perfekt så det inte ens blev någon väntan. Det gör absolut inget om det fortsätter så. P17 är den bästa av de tre budgetparkeringarna har vi kommit fram till, för bussen brukar ha sitt första stopp där = tom buss och de flesta väljer – instinktivt, men helt ologiskt – P15 eftersom den är närmast, vilket spelar absolut noll roll eftersom man ändå åker gratis shuttlebuss. Kom ihåg var ni hörde det tipset först. 😉

”Vi är så lika att jag inte ens vet vem som är jag!”

Kastrup klockan 05.30 dagen före julafton var f.ö en ovanligt folktom upplevelse. Vi gissar att de flesta nog rest före eller under helgen. Det skulle faktiskt inte göra något om även denna trend höll i sig på Heathrow och Miami AirPort. Två tråkiga saker har dock redan inträffat. Innas ”Kattis” verkar ha rymt, hur nu det gick till ur en låst bil, och vårt transatlantiska flyg är redan en timme försenat, vilket vi verkligen inte behövde med tanke på den redan helt galna planeringen. Men men, inget som går att påverka, så det är bara att fortsätta hoppas på god sömn på planet och att vi kan köra på euforiska ångor i ett dygn.

På tal om mejl man inte vill ha.

Jag får nog – i efterhand – ändra detta till att tre tråkiga saker hände, för det som också inträffade – två gånger! – var att mina ändringar av detta blogginlägg försvann när WordPress automatsynkade. Försvann gjorde ett helt stycke om den faktiskt fantastiskt roliga och stjärnspäckade säkerhetsinformationen på British Airways flyg, lite gnäll om en ytterligare försening och underdimensionerad gate utan toaletter på American Airlines och lite annat som jag inte kommer ihåg och inte alls kan återskapa. Detta fick mig att tappa sugen igår, så trots tio timmar på ett flyg då jag verkligen hade kunnat skriva ett monsterinlägg, blev det ingenting. Dock klarar jag ju inte att lämna en dag oskriven, för det vore ju som om den inte fanns, så från en solstol i Cape Coral i ett soligt men lite blåsigt Florida, tänkte jag få ihop lite blogg om gårdagen ändå. Det blir inte riktigt samma sak som när jag skriver det mer eller mindre ”live” men jag brukar ju kunna ordbajsa ganska bra om ganska lite så det funkar nog. Som Peter brukar fråga när vi haft ovanligt händelselösa dagar: ”Har det faktiskt hänt något idag eller har du kokat soppa på en spik?”

Har man fått en resekudde i julklapp blåser man upp den själv. Och räknar hur många andetag det tar. Man kan tävla om allt. Och kommentera allt. Oavbrutet.
Sådär. Redo för första delen av resan. Kastrup – Heathrow.
Förr älskade jag flygplatser, men sedan barnen kom är de bara stora, stökiga och högljudda. Lite av det stämmer f.ö ibland in på barnen också, men inte idag, tack och lov.
Är bara mobilen med klarar hon vad som helst.
Det fanns gott om Pokémon på Heathrow…

Nåväl, monsterresan var det ju. Lite bittert var det när vi kl.12.00 lokal tid i Storbritannien, dvs 9 timmar efter att vi stigit upp, inte kommit längre än till London, men vid 12.30, ca två timmar försenade, kom vi iväg. American Airlines var en ny erfarenhet för oss och lite spända var vi, för jag hade i mitt resekalkylark (ett sådant måste man ha när man reser som vi) hade jag antecknat ”inga måltider”, men det var innan vi fick byta flyg och jag lyckades verkligen inte hitta något slags info om hur det fungerade med mat och så. Det vanliga är ju att det ingår när man åker ”longhaul”, men säker kan man aldrig vara i dagens budgetflygande. Vi hade dock inte behövt oroa oss. Vi kom ombord ganska sent, och det var nog tur, för andra hade satt sig fel, vilket för oss innebar alldeles rätt. Vi skulle nämligen haft hela mittraden emellan oss, men nu var sätet som gjorde att vi kunde sitta ihop, ledigt, vilket vi verkligen inte brydde oss om att göra någon uppmärksam på. Både mat och dryck, inkl vin/öl och glass med pretzels som mellanmål, var gratis, och det fanns filt och kudde till var och en. (Där fick vi för att vi släpat med dem vi köpte (!) på Norwegian förra året.) Barnen älskar dock att mysa under de alldeles lagom stora (små) fleecefiltarna, så de blir nog använda ändå. Sammantaget så känns det fortfarande som en väldigt prisvärd flygresa, för vi spenderade inte en enda extrakrona på hela resan och allt (flyg, varsin resväska på 23 kg, generös tilldelning av handbagage, mat inkl vin/öl/vatten och hyrbil i fyra veckor kostade strax under 17000 DKK, dvs ca 23000:- Ett tips när man reser med barn – om någon faktiskt läser för att få det – är att inte missa möjligheten att gratis ta med bilstolar (och en vagn) utöver det andra incheckade bagaget. Jag pratade med flera svenska familjer igår som skulle hyra bilstolar av hyrbilsföretaget, vilket per vecka kostar ungefär lika mycket som att köpa en ny på Walmart. (Vi vet för vi gjorde det själva första året…) Vi brukar ta det som vi vanligtvis använder som strandkasse och lägga handdukar och sådant i botten och sedan fylla på med bilkuddarna. 😉 På så sätt stjäl man ju till sig något kg i de andra väskorna. Ett ganska harmlöst brott kan jag tycka.

Eh?
Redo för drygt nio timmar till i flygplan! Bye bye Europe! (Ovanligt passande i Brexit-land…)

Flygresan var tämligen händelselös. Jag hade virkning, iPad med förströelse och en massa snacks med till oss, men hade under större delen av resan minst ett sovande barn i famnen, så nådde inte ens väskorna på golvet utan det blev bara 2 korta tupplurar á en kvart innan något barn väckte mig, och tre filmer. Love Actually är actually världens bästa film, om någon råkat missa det. Jag gråter varje gång. Att barnen sov var dessutom en så välkommen bonus att det gick före allt. Att Inna bara satt och skrattade (Mimi sov) och tyckte att det kittlade i magen under den turbulens vi hade strax innan landning var ett annat stort plus. Jag är inte själv så förtjust i turbulens, men det viktigaste är ju att inget barn utvecklar flygrädsla. Det hade inte passat så bra för oss.

Framme!

Tull, pass, security och bagagehämtning gick übersmidigt och bara en timme efter landning hoppade vi av tåget – Miami flygplats är verkligen gigantisk – vid Car rental center, trötta men optimistiska om att slå rekord i snabb lämning av gigantisk flygplats. Ha… där sket det sig. Avis, med tre av sina 20 counters bemannade, bjöd på en och en halv timmes väntetid för att få ut vår förbokade och förbetalda bil. Tack för det liksom. Med tanke på att kön när vi gick var fyra gånger så lång som när vi kom, kom vi nog ändå hyfsat lindrigt undan. Som kompensation blev vi iaf uppgraderade till en jättestor Dodge-suv istället för den mellanklass-bil vi betalat för. Och med jättestor menar jag med svenska mått mätt (mina ”jag kör en 20 år gammal Skoda Fabia-mått” alltså)… här är den tämligen normal.

Jag erkänner villigt att jag inte var jättelycklig över att vi efter 23 timmars resa med ca 30 minuters sammanlagd sömn nu skulle in i Miami och köpa en gitarr av en snubbe på Craigslist (amerikanska Blocket), men jag vet ju att Peter inte kommer att vara så lycklig när jag skickar iväg oss någonstans längre fram för att köpa garn eller fånga någon Pokémon, så jag försökte bita ihop, även om jag inte lyckades 100%-igt. Det gick iaf förhållandevis smidigt, och vid 21.00 lokal tid (03.00 för oss) begav vi oss mot västkusten.

Våra hjältar. ❤️

Med 23 timmars resa i kroppen är det inte direkt optimalt att ge sig ut på ytterligare 3 timmar i bil, men det var precis vad vi sedan gjorde. Klockan var då strax före 21, dvs 03.00 för oss. Det var inte så lätt, men meddelst kaffestopp, stanna bilen och hoppa på stället-stopp, frekventa småhopp i säte, några sticka-ut-huvudet-genom-bilrutan-icke-stopp och ett antal örfilar av sig själv, fixade vi (hjälten Peter) det och vi kom fram i ett stycke. Våra fantastiska barn sov i baksätet. Det är tur att de är så bra på att anpassa sig till allt vi utsätter dem för.

Huset (Villa Seaside) är, som alla andra vi hyrt av Susanne på myflorida.se jättestort och välutrustat, så väl framme fick vi så mycket energi att vi t.o.m packade upp innan vi gick och la oss. God jul, får jag väl ändå avsluta med, för hemma är det ju faktiskt julafton. Ja, här också ju, men det känns inte riktigt så trots alla ”Merry Christmas!”

God Jul! Merry Christmas! Feliz Navidad! Och ”Happy holly!” som är min nyupptäckta favorit. ????

Florida 4.0 2019/2020 Dag 1 Malmö

Lite suddiga men väldigt förväntansfulla lämnar vi stan.

Tjoho! Vi är på väg! Igen. Och trots alla: ”Nu är det sista gången, vi måste verkligen spara lite pengar, köpa en ny bil och investera lite i vårt eftersatta stackars hus” så känns det såååååååå bra att lämna mörkret, regnet och rusket här hemma. Det väder som november och december bjudit på hittills har verkligen inte gjort något för att minska reslusten. T.o.m jag som ibland undrar vad i hela friden vi håller på med och emellanåt faktiskt tänker att vi kanske skulle vara hemma och ta det lugnt/odla lite sociala kontakter etc längtar helhjärtat tills i morgon då vi – efter en [inte så genomtänkt] monsterresa – förhoppningsvis anländer till vår Villa Seaside i Cape Coral.

Monsterresa var det ja. Jag kan erkänna att jag blev ”lite” skakis när jag för ett par månader sedan fick ett sms från British Airways med ordalydelsen ”We’ve cancelled your flight. We’ll contact you…” En snabb koll av den dagens flygpriser gjorde mig inte tryggare, och med tanke på att vi även bokat hyrbilen i samma ”paket” (som f.ö verkar väldigt prisvärt) kändes det som om mycket stod på spel. Givetvis kunde jag inte vänta på att de skulle kontakta mig, utan jag ringde dem och blev försäkrad om att det inte var så illa, utan att vi självklart skulle få åka med ett annat plan. Puh. I stället för att åka vid lunch den 23:e åker vi nu alltså klockan 07.00 samma dag, vilket är anledningen till att vi redan nu är på väg mot Malmö. Att åka två timmar i bil innan man anträder en redan alldeles för lång resa med mellanlandning kändes högst onödigt, så i natt bor vi på eminenta Best Western Malmö Arena vid Emporia, där vi även bodde innan vi åkte till Kroatien senast. Det är prisvärt, fräscht och trevligt, och ger minst två timmars extra sömn, vilket är mycket värt i detta fall. Dessutom är det inga problem att få frukost vid 04.30.

Att det blev en monsterresa berodde på att vi efter ändringen lite övermodigt avbokade vår övernattning i Miami och tänkte att ”landar vi redan 15.40 kan vi ju åka tvåtimmarsresan över till Cape Coral direkt”. Att tvåtimmarsresan tar tre timmar, att det lär ta runt två att ta sig igenom all security och hämta upp vår bil, att Peter ska köpa en gitarr (så klart) av en snubbe i Miami först, att vi bor i villa och alltså behöver proviantera OCH att 15.40 i våra kroppar är 21.40….. tänkte vi INTE på…. Oops… Nåja, går det inte så finns det ju gott om hotell i Miami… ?

Mimi sitter och ljudar och skriver, ljudar och skriver. Svensklärarhjärtat jublar.

Malmö välkomnade med riktigt isande vindar, så suget efter sol och värme mattades inte av att ta sig några mil söderut. Lite obetänksamt bestämde vi oss för att ta ett varv på Emporia, vi (speciellt jag) som verkligen älskar när det är mycket folk på ett ställe. Ett köpcentrum dan före dan före dan är ju verkligen smart. Inna, som använt samma – av Micke o Malins barn ärvda – satinpyjamas i stl 86 sedan hon faktiskt var i ungefär den storleken, fick dock en ny (gigantisk) i julklapp och eftersom hennes mamma ibland är av typen ”det där är ju bara att fixa till” testade hon (jag) att sprätta sömmen på den i stället för att – som normala människor – tänka att den ju gick att byta. Nu har vi alltså en i stl 86, en i 122-128 och en i 134-140. Jag ger mig tusan på att hon kommer att fortsätta använda den lilla! (Ps. Jo, det gick utmärkt att sprätta sömmen, men det förbaskade gummibandet är ju insytt, så det hjälpte föga, och även efter insying är byxorna f.ö ändå för långa… Ds.)

(Insyning? Insying? Efter att byxorna sytts in? Tja, man får välja det man tycker låter bäst själv. ?)

Man måste testa så att sängarna verkligen håller. Det är sen gammalt.
Julkrubba á la Emporia
Någon har antingen (lite för mycket) humor eller djäkligt dålig smak…
Barnen tyckte tomtarna var läskiga (de rörde sig), men djuren, speciellt kaninerna, var gulliga. Jomen, blir kanske snart fler…. ?

Efter en inköpt pyjamas, inmundigande av ett gäng tomma kalorier i food courten (vi lär inte tappa i vikt denna resa heller) och en timmes sittande bredvid en av gångarnas ”lekplatser” av typen som finns på Karlshamns bibliotek, dvs det ser så trist och avskalat ut att man inte förstår hur de vanligtvis så svårroade barnen kan roa sig så länge som de gör, gick vi tillbaka till hotellet och kom – efter diverse turer hit och dit – till ro i de sängar det är tänkt att varje person ska ha. I och för sig är klockan nu bara 21.30, så det kan ju ändras. Peter håller andan, för han vet av erfarenhet att den där våningssängen inte riktigt håller fullstorlek.

Självklart blev det lite spänd stämning när Inna fick en ny myspyjamas och Mimi ingenting, men situationen löstes till allas belåtenhet när Mimi (tillfälligt, enligt Inna) fick ärva 134-linnet med gummiband i ryggen och udda-byxorna som nog är någon storlek större än Innas vanliga stl 86-pyjamas. Julfrid återvunnen. Om hon är nöjd? Bara lite.

Nu säger jag godnatt och hoppas på en väldigt kort och smidig lång monsterresa i morgon. På återhörande från bubbelpoolen på julafton, hoppas jag. God jul! ?????

Polen 2019 höstlov – dag 4 (födelsedagar)

Japp, idag var det äntligen dags. Efter två genomlidna kalas; ett trevligt och ett … lite jobbigt (ni som var med får själva gissa/avgöra vilket som var vilket) var det faktiskt födelsedag på riktigt. Eller egentligen födelsedagar men det är det liksom ingen som kommer ihåg längre. Lika bra är väl det, men lite sovmorgon hade i alla fall varit skönt. Om det var vi dock inte överens… Dagen började väldigt tidigt med två rejäla högar av presenter. Ingen till mig dock. Konstigt. Högarna mottogs med stor glädje och tacksamhet, vilket alltid livar upp, så jag är ändå nöjd. Frukostöverraskningen (våffla med ljus) satt där den skulle och själv tog jag två glas Prosecco och dubbla kaffe. Finfin födelsedag faktiskt. (Lägg märke till allitterationen.)

Inte ens tomten är vaken.
Nöjt födelsedagsbarn.
Nöjd lillasyster till födelsedagsbarn.
Total presentskörd för det äldre födelsedags”barnet”.
Överraskat födelsedagsbarn. (Note to self: Köp inte fyrverkeriljus i billiga kinesiska importbutiker. De slocknar innan de hinner fram till mottagaren.)
Med speciella hälsningar från hotellet. ?

Vi fick två timmars sen check-out i födelsedagspresent så efter frukost blev det så klart ett fjärde (femte?) besök i poolen, som idag hade den goda smaken att vara helt tom förutom oss. Den stackars badvakten önskade oss nog all världens väg, för att vakta fyra personer måste vara ungefär världens tristaste jobb. Det kommer jag i alla fall själv ihåg från mina somrar som badvakt i Svängstabadet. Ni grymma människor som kom 10 minuter innan entrén stängde (när man precis börjat hoppas på en tidig kväll…) och sedan stannade forever. Ve er!!

Gårdagens städ hade (äntligen) insett att det bodde barn i rummet, så igår och idag hade barnen egna små ”coola” bomullsflipflops och tvål i form av krokodiler, vilket uppenbarligen boostade upplevelsen ännu ett snäpp. Det är så konstiga saker som blir viktiga för barn. Jag kommer aldrig att förstå! Det lilla jag ibland tycker mig ha börjat fatta, är som mode. När man väl fattat grejen är det över.

En sak som jag verkligen inte förstår är vilken gen som ger alla barn en osviklig förmåga att känna att ens vuxen vill vara lite i fred, eller hur det kan gynna evolutionen att så starkt låta detta vara ett dominant anlag. Det är ju en 100%-ig förutsägelse att även om den vuxna varit totalt närvarande i flera timmar, så uppstår ett omedelbart behov av en så fort man ställer sig i duschen, sätter sig på toa eller bara gör en liten undanmanöver för att få vara lite lite i fred. I ett hotellrum på 30-35 kvm blir detta än tydligare än annars… ?

Vi hade bokat bord på Billy’s till 14.15, men var klara lite tidigare och eftersom jag äntligen lyckats lura in barnen i Pokémon-fördärvet (jag sa ju att jag behövde lite fler vänner) tog vi vårt livs första – mycket kylslagna – gemensamma Pokémon-promenad. Mimis segergest för varje fångad Pokémon är värd en egen blogg, men tyvärr har jag ännu inte lyckats fånga den på bild. Vi hade så roligt att vi nästan kom försent till lunchen, men det gjorde nog inget med tanke på hur knökfullt där var. Var Peter var under tiden? Han tog en egen promenad i något raskare tempo… Där är nog en som blir en svår nöt att knäcka när det gäller Pokémon.

Peter är såå road.
Californian steak! Mums!
Den överenskomna överraskningen gick hem även här.
T.o.m Mimi fick fyrverkeriljus. (Inte köpt i billig kinesisk importbutik uppenbarligen.)

Vi satt på Billy’s i över två timmar, så när vi var klara var det inte så stor mening att göra något annat än att köra till färjeläget. Färjan går redan 19.30 och allt är ju ändå stängt, så i skrivande stund sitter vi – tidigare än någonsin – i bilkö och inser att vi nog ändå inte kommer att komma ombord fortare än vanligt… Det blåser en del, så jag har lite fjärilar i magen. Må vi få en skön och o-gungig överfart! Den goda lunchen förtjänar ett bättre öde än det möjliga alternativet… Och så är det ju min födelsedag…. Snälla…!

Jag säger i alla fall tack för visat intresse och på eventuellt återseende (som vanligt har jag inte bestämt mig) i december då vi, mot allt vi sagt, åker västerut igen. Bye!

Edit: Vi kom faktiskt ombord lite tidigare ändå, och över under alla under, maskoten Happy var med, så en lycklig Mimi fick överlämna sin ritade Happy till Happy, som inte hade någon annanstans att stoppa den än i munnen… ?